 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det
är sant som det gamla ordspråket säger, att trollen spricker i samma stund de
träffas av lite ljus. Man kan säga att någon släppte in ljuset över Avpixlat.
Efter att Jan Sjunnesson, sakligt och i lugn ton, visat hur antisemitismen
blottats, har en hel armé av klassiska judehatare slagit följe i
kommentartrådarna. Det är inte minst genom dem man ser hur saker och ting
hänger samman. Det går inte att bortse ifrån att det sedan starten finns en
mycket intim relation mellan denna "det har brunnit x gånger i förorten x"- uppräkning och kommentatorerna som bara i
undantagsfall undviker det upphetsade masspråket. Nu finns det förvisso ett
litet antal bland dem som säger "släpp ämnet, vi bara förlorar på
det", och jag tänker att det kanske är de politiskt klokaste av dem. Vad
de säger är "låt oss hata judar lite diskret i bakgrunden, om vi visar
vårt hat kommer vi att förlora allt det vi byggt upp".
Jag hoppas att dessa dagar kan vara lärorika. Men jag tror det inte. När det
gäller antisemitismen har jag inga illusioner. Den härjar i de mest civiliserade
länder med cyklisk envishet. En vän säger att den återkommer vart femtionde år.
Det innebär att det blev en lite längre paus den här gången. Men också i dessa
pauser bubblar och fräser det konstant. Utvecklingen bakom muren fram till 1991
talar sitt tydliga språk, såväl Polen som Ungern är varnande exempel. Nu
behöver vi inte resa österut utan kan i det forna folkhemmet se hur den griper
tag i människor som tidigare inte tänkt sådana tankar. Nu kräver man
"bevis för att förintelsen ägt rum". Herregud, det är på
sandlådenivå. Finns det någon enskild händelse under 1940-talet som
dokumenterats mer utförligt i forskningen och litteraturen? Jag skulle inte tro
det. Förnekelsen är ett oförskämt slag i ansiktet på de få som fortfarande
lever och som på sin egen kropp fått erfara innebörden. Det är det också för
alla de barn och barnbarn som alltid burit på denna börda.
Det är inte en anständig tid vi lever i, det trodde och tänkte jag inte. Men
för att alls kunna andas är det en plikt att, varje gång det är nödvändigt,
protestera mot dessa barbariets talespersoner, också när de befinner sig mitt i
den svenska politiken.