Måndag mellan valet och sjukhuset

Foto: Astrid Nydahl

När vi vaknar denna måndagsmorgon vet vi väl vem som gick segrande ur den första omgången i det franska presidentvalet. När jag skriver dessa rader är det ingen som vet (utöver konspiratörerna och tankeläsarna på nätet), men nog anar vi alla ungefär vad som ska ske.

Under söndagen gjorde jag det enda som kan mildra upprörda känslor. På väg upp till Vånga utmed Ivösjön, högt över den med vidunderlig utsikt, såg vi bokskogen spricka upp i grönska. Varje backe var vitsippsklädd. Nere vid sjön lite senare fanns det inga andra människor än vi. I solskenet kom plötsligt en mycket stark vind och slog oss i ryggen med sin kyla.

Hemkommen fanns det en överensstämmelse mellan kropp och själ. Trötthet, lågt socker, tillfredställelse. Inte en tanke på det franska valet. Inte en tanke på alla de politikens analfabeter som tror att den som skriker högst har de bästa idéerna. När måndagsmorgonen kommer är jag redan på väg till centralsjukhuset. Första timmen blir hos en ögonläkare som ska se hur pass långt den grå starren kommit och om det är dags för operation. Den andra timmen ska jag sitta med en mängd andra patienter i en korridor med färdigdroppade ögon som inte längre kan se mer än handen framför sig. Första halvan av timmen sitter jag där, andra halvan blir ögonbottenfotografering. Det är med några års mellanrum platsen för besked om hur pass mycket skada diabetesen har ställt till.

Jag önskar er en bra start på veckan.

Trollen spricker alltid... Avpixlat & judehatarna

Foto: Astrid Nydahl

Det är sant som det gamla ordspråket säger, att trollen spricker i samma stund de träffas av lite ljus. Man kan säga att någon släppte in ljuset över Avpixlat. Efter att Jan Sjunnesson, sakligt och i lugn ton, visat hur antisemitismen blottats, har en hel armé av klassiska judehatare slagit följe i kommentartrådarna. Det är inte minst genom dem man ser hur saker och ting hänger samman. Det går inte att bortse ifrån att det sedan starten finns en mycket intim relation mellan denna "det har brunnit x gånger i förorten x"- uppräkning och kommentatorerna som bara i undantagsfall undviker det upphetsade masspråket. Nu finns det förvisso ett litet antal bland dem som säger "släpp ämnet, vi bara förlorar på det", och jag tänker att det kanske är de politiskt klokaste av dem. Vad de säger är "låt oss hata judar lite diskret i bakgrunden, om vi visar vårt hat kommer vi att förlora allt det vi byggt upp".

Jag hoppas att dessa dagar kan vara lärorika. Men jag tror det inte. När det gäller antisemitismen har jag inga illusioner. Den härjar i de mest civiliserade länder med cyklisk envishet. En vän säger att den återkommer vart femtionde år. Det innebär att det blev en lite längre paus den här gången. Men också i dessa pauser bubblar och fräser det konstant. Utvecklingen bakom muren fram till 1991 talar sitt tydliga språk, såväl Polen som Ungern är varnande exempel. Nu behöver vi inte resa österut utan kan i det forna folkhemmet se hur den griper tag i människor som tidigare inte tänkt sådana tankar. Nu kräver man "bevis för att förintelsen ägt rum". Herregud, det är på sandlådenivå. Finns det någon enskild händelse under 1940-talet som dokumenterats mer utförligt i forskningen och litteraturen? Jag skulle inte tro det. Förnekelsen är ett oförskämt slag i ansiktet på de få som fortfarande lever och som på sin egen kropp fått erfara innebörden. Det är det också för alla de barn och barnbarn som alltid burit på denna börda.

Det är inte en anständig tid vi lever i, det trodde och tänkte jag inte. Men för att alls kunna andas är det en plikt att, varje gång det är nödvändigt, protestera mot dessa barbariets talespersoner, också när de befinner sig mitt i den svenska politiken.

"Sverigevänner" och antisemitismen

Foto: Astrid Nydahl

Uppdatering:

Precis som förväntat regnar det in judehatare i min inkorg. Det gemensamma för dem är att de är anonyma. Om man nu bekänner sig till antisemitismens huvudfåra - förintelseförnekelsen - borde man rimligen kunna underteckna sina texter med namn. Men så sker aldrig. Därför: jag godkänner inga anonyma inlägg till denna bloggpost, varken från "Sverigevänner", nazister eller andra som tycker sig ha sett sanningen.

Här följer nu den ursprungliga bloggtexten:

Jag måste, trots att jag egentligen är så trött på hela eländet, nu ge er länkar till den senaste rundan kring antisemitismen. Jag gör det av principiella skäl. I och med de senaste dagarnas turbulens kring Rolf Malms krönika på Avpixlat har mycket klargjorts. Vi vet var vi har antisemiterna. Vi känner deras argument. När de dyker upp orsakar de alltid en spricka mellan människor - vänner, kollegor och andra - och det är just det vi nu bevittnar. Och det är bra. Sprickor rensar luften och visar tydligt vad frågan gäller.

Svenska kommittén mot antisemitism först här. Och här Rolf Malms krönika som utlöste skredet.

Här sedan Ann Heberlein om "den tidlösa antisemitismen".

I diskussionen sticker hela tiden Ingrid Carlqvist ut som en tämligen nyfrälst antisemit, men som redan nu också börjar grubbla på om förintelsen verkligen ägt rum. Heberlein kommenterar: 

Wow. Det är som att se in i ett parallellt universum. Det är några stycken som bor där med Ingrid Carlqvist och Rolf Malm. Nordiska motståndsrörelsen, NMR, delar i allt väsentligt Carlqvists och Malms världsbild. De är oförbätterliga förintelseförnekare, ja de går så långt så att de angriper människor som överlevt Förintelsen. När Emmerich Roth, överlevare från Förintelsen, föreläste på Åsö gymnasium i Stockholm stod medlemmar ur NMR utanför och delade ut flygblad med budskapet att förintelsen aldrig ägt rum. Magstarkt, minst sagt – men det blir värre. Fyra medlemmar ur NRM är misstänkta för att ha planerat att placera ut sprängladdningar på flera platser i Göteborg, bland annat vid två flyktingförläggningar. Det här är alltså riktigt obehagliga typer. De nöjer sig inte med att dela ut flygblad. De går till handling, våldsam handling. NMR förespråkar mycket riktigt också våldsam revolution, något de inte försökt dölja.

Ingrid Carlqvists historia är jag väl bekant med. Det började med att jag blev inbjuden av danska Trykkefrihedsselskabet att föreläsa om situationen i Sverige. Inbjudan kom från Katrine Winkel Holm. När jag tackade nej bjöd de istället in Carlqvist. Hon blev snabbt vän och allierad med Lars Hedegaard, och tillsammans startade de veckotidningen Dispatch International. Efter lång betänketid började jag medverka i den, mest med kulturmaterial. När Carlqvist och Hedegaard satte sig och samtalade i en amerikansk nazi-radio lämnade jag dem och förklarade varför i maj 2013(not 2) Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och nu är Carlqvist en av den svenska nazirörelsens utvikningsflickor. Det är bedrövligt. Och ändå så logiskt.

Heder åt Jan Sjunnesson som tar avstånd från detta i klara ordalag. Så hängs han också ut av Avpixlats chefredaktör som "illojal" (se not nedan). Men det är just illojal man måste vara när judehatet sticker ut sitt fula tryne. Sjunnesson skriver:

Den 14 april 2017 publicerade Avpixlat en krönika av Rolf Malm som innehöll antisemitiska påståenden. Han beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning. Vidare skulle svenska judar på 1960-talet vilja slita sönder det svenska samhället. Detta lika illa tänkt och formulerat som resten av Malms utfall. Jag tar bestämt avstånd från hans åsikter och från Avpixlats publicering.  Den borde inte ha gått igenom en redaktionell granskning.

Och om Carlqvist tillägger han:

Den radikalisering högerut som präglar delar av den Sverigevänliga rörelsen bekymrar mig. Den är odemokratisk, antisemitisk och bidrar till fortsatt marginalisering och beröringsskräck av sunda islam- och invandringskritiker. Denna utveckling har tyvärr inte avstannat sedan ungdomsförbundet SDU:s ledning uteslöts ur moderpartiet 2015, utan tagit nya vägar på nätet och bland grupper på gatorna. Jag lyssnade i helgen 4/2 på journalisten Ingrid Carlqvists föredrag i Göteborg, ”Från Sverige till Absurdistan”.
Ni kan själva höra henne på YouTubekanalen IngridochConrad. Där pekar hon ut att fyra invandringsförespråkare på 1960-talet var judar. Dessutom lanserade hon webbtv-kanalen Norse News som görs i samarbete med Henrik Palmgrens Red Ice Radio, en svensk-amerikansk högerextremist (se DN, 3/2, 2017 ). Slutklämmen på föredraget var att det nedlagda högerrevolutionära Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson bjöds upp på scenen.

Not: I normala fall skulle jag aldrig länka till Avpixlat. Men den här gången är det befogat, inte minst för att Dagerlind under rubriken "Ingen antisemitism på Avpixlat" visar hur cynismen bland dessa så kallade "Sverigevänner" ser ut. Det är bra att bubblan spricker, så vi alla kan se hur den egentligen är funtad. Är jag förvånad? Inte det minsta.

Not 2: I den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party.

Terror i Paris. Nedräkning pågår

Ännu ett terrordåd. Paris igen.

Om man tror att man med politikens medel och metoder kan stoppa den islamistiska terrorn (se Magnus Norell, DN) i Europa bedrar man sig. Oavsett vem som sitter på presidentposten kommer den att fortsätta. Skenfäktningar och akuta insatser - gripanden, fängslanden, undantagstillstånd, också deportationer - kommer bara att skjuta problemet en smula framför oss.

Jag tror att man måste betrakta terrorismen från islams väpnade styrkor som en av flera väsentliga delar av den civilisatoriska nedräkningen. Den angriper och tvingar oss till rädsla och motstånd, om än fåfängt. Vi äts upp inifrån av fragmentiserade, atomiserade samhällsfenomen. Några homogena samhällen finns förstås inte kvar. Sådana faktorer i kombination med en allt rusigare konsumtion för lånade pengar, familjens upplösning och sönderfall och en allt lägre bildningsnivå kan väl pekas ut som nedräkningstecken. 

Vårt Europa kan inte längre peka på turken och tala om "Europas sjuke man". Vi måste förstå att hela Europa är tidens sjuke man. En civilisatorisk nedgång hör till historiens lagbundna utveckling. Studera hur Romarriket - detta väldiga och mäktiga - gick under! Parallellerna till samtidens västerländska civilisation är slående.

Nedräkningen pågår. Det innebär inte att vi ska sitta med armarna i kors. Men det innebär att vi måste veta varför vi inte gör det.

Anonyma forskare om anonyma "näthatare"

Bild från tv-inslaget

Jag såg av en händelse kvällens kulturnyheter, ett program jag annars aktar mig för. Men jag hade turen (?) att se ett inslag som fick mig att häpna. I det sades bland annat detta:

När Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) nyligen släppte en rapport om näthatet – ”Hatbudskap och våldsbejakande extremism i digitala miljöer” – vågade inte en enda av försvarets egna forskare sätta sitt namn på rapporten av rädsla för repressalier.

Vad är det rädda för? Svaret, eller en del av det lät så här:

Det fanns en oro bland forskarna och analytikerna för att deras privata konton i sociala medier skulle bli utsatt för hatbudskap. Det är i grund och botten en arbetsmiljöfråga: jag har att värna mina medarbetare, förklarar Jan-Olof Lind, generaldirektör på FOI. 

Nå, de är rädda för att utsättas för "hatbudskap" (hittills ospecificerade). Är det inte just det de utreder? Hur ska någon anständig form av samhällsklimat kunna bevaras - kanske rent av utvecklas - om utredaren måste gömma sig för det fenomen han eller hon utreder? Det går inte ihop. Det finns brottslighet som utredare måste skydda sig emot. En brottslighet som också diskuteras i Kulturnyheterna (till exempel jihadismen och islamismen som frodas i förorterna, eller gängbrottslighet av uttalat "politisk" karaktär). Jag har alltid hävdat att anonymiteten på nätet är farlig eftersom den göder föreställningen om att det finns saker vi varken får, bör eller kan diskutera annat än anonymt. När en myndighet anammar den tanken tar de fenomenet ett farligt steg vidare. Om man kikar på inslaget kan man se intressanta reaktioner. 

Men att anonymisera det offentliga samtalet är fel väg att gå, menar forskaren Staffan Karlshamre.– Näthatet är ett slags angrepp på det offentliga samtalet. Det är därför de här människorna håller på med hot och hat. För att skrämma folk till tystnad. Det som händer här är ju att man ger sig: ”Ok, ni får som ni vill, vi vågar inte prata längre”.

Sverige och Turkiet, två länder med värdegrundsautomater

Norrländsk gryning. Foto: Astrid Nydahl

Det talas väldigt mycket om yttrande- och tryckfrihet i detta land. Liksom det talas om värdegrund. Alltmer tycker jag mig förstå att dessa ting är inmutade av rätt åsikter. Den som har fel åsikter omfattas inte av yttrande- och tryckfriheten. Värdegrunden utesluter dem med automaten utan alternativa inställningar. Varje myndighet, varje institution, varje samhällsfunktion har sin värdegrundsautomat. Den finns placerad vid ingångarna, liksom utanför varje tjänsterum, vårdplats, skolsal, dagisavdelning, brandförsvarsbyggnad, polisstation och på varje presskontor och i varje förlagshus. Utan värdegrundsautomaten klarar sig inte det svenska samhället. Hur det kunde överleva innan automaterna installerades är en gåta.

I TLS läser jag nu om bokbålen och bokutrensningarna i Turkiet. En korrespondent i Istanbul berättar om hur hon överallt ser papperskorgar fulla med dumpade böcker. Hon ser dem dumpade under buskage och slängda lite varstans i staden. Hon möter människor som har tunga kassar med böcker - de tycks vara på väg att göra sig av med dem. Det rapporteras om hur människor om nätterna bränner sina böcker. Plötsligt har det uppstått ett tillstånd där fel böcker kan leda till att personen som äger dem arresteras och fängslas.

Det är skillnad på svenska och turkiska förhållanden. Det vi har gemensamt med sultanens land är värdegrundsautomaterna. 

Marine Le Pen, Trump och andra... rösta, misströsta eller bara gå vidare i civilmotstånd?

Foto: Astrid Nydahl

Jag har sett fenomenet tusentals gånger. Vi såg det i stor skala i det amerikanska presidentvalet. Vi ser det nu inför det franska. Och var så säker: det kommer att lysa upp himlen också här i nästa riksdagsval.

Fenomenet har inget namn. Men det har en närmast rituell mening inskriven i sig: "Om du inte går och röstar kan XX vinna valet". Jaha. Är det alltså det som är demokratins kärna, att man röstar mot att någon möjligen kan vinna ett val?

Fenomenet passar oerhört väl in i det debattklimat som snart styr hela Europa. Det förutsätter att det finns en ond och en god sida som står emot varandra. Vem som är ond respektive god förväntas vi alla förstå ryggmärgsvägen.

Men nu vann ju Trump i USA. Vad om Le Pen vinner i Frankrike? Misströstar vi då? Förbannar vi att inte fler gick och röstade?

Mina svar är förunderligt gamla. Jag skulle vilja påstå att de styrt mitt vuxna liv i alla fall från 1980 och framåt. Genom dagliga studier av de totalitära systemen och idétraditionerna har jag tyckt att jag blivit varse vilka vägar människor kan välja (och då menar jag inte i parlaments- eller presidentval). Under de despoter som styrt har människor funnit strategier och sammanhang utifrån vilka de kunnat forma ett civilt motstånd och en kultur som i allt väsentligt är underjordisk, (ibland också fysiskt sett) men nödvändig. 

Så föreställer jag mig tillvaron också i ett framtida Europa. Det gör jag därför att jag i många avseenden tycker mig vara där redan nu. Skulle något i Sverige verksamt politiskt parti ändra på det? Fullständigt uteslutet. Jag kan bara le när jag ser människor knäböja inför SD. Vad skulle detta partis funktionärer kunna uträtta? Det finns kanske en handfull som är både begåvade och duktiga. Men de härskar över en partikultur som redan från start är korrumperad, fördummad och därför inte till annan nytta än att agera utropare av de rådande omständigheterna. 

Att sedan andra partier tar upp de kastade handskarna (invandringens alla aspekter och det som med en trollformel kallas "integrationen") är bara ett uttryck för gängse partitaktiskt spel, se bara vad som sker i London dessa dagar. Jag skulle inte finna mig mer tillrätta med illusionister av "nationellt" slag än jag gör det med de andra skojarna, hela vägen från "vänster" till "höger".

Den idétradition som Nationella Fronten för vidare i Frankrike känner vi blott alltför väl. Den kan man studera på djupet i litteraturen. Att den är så framgångsrik beror förstås på hur det ser ut i landet (liksom det gör på motsvarande sätt i Sverige). Om inte annat kan man se reprisen av Korrespondenterna där Christian Catomeris tecknade ett porträtt (från minut 16:31) av en före detta liten fransk industristad. Det var en kuslig liten film. Den satte saker och ting på plats. Och den bekräftade den tes som säger att det är omständigheterna som styr, därför tar NF också över de orter som tidigare varit starka fästen för kommunistpartiet. Erst kommt das Fressen, dann die Moral, heter det inte så?

Oavsett vad finns det bara ett sätt att gå vidare för en människa som inte nöjer sig med tomma fraser, omöjliga löften, schlagermusik, chips och brännvin. Det sättet är inte alltid lätt att tillämpa. Men det är det enda jag känner. Det innebär att så konsekvent som möjligt säga nej till den politiska, ekonomiska och kulturella makten. Att inte tjäna dem. Vill man ha ett ord för det räcker det med civilmotstånd.

Brexit och nyvalet

Foto: Astrid Nydahl

Inget beslut har någonsin varit lika rätt som det Theresa May nu fattat. Så låter det från ledarskribenter och konservativa partikamrater i Storbritannien. "Hon kommer att vinna en jordskredsseger". Ett skäl till nyvalet ska också ha varit att Labour kanske hunnit välja ny partiledare efter Corbyn före ett ordinarie val. Med Corbyn kvar är segern redan hemma för May och hennes parti. En mer hopplös ledare har Labour inte haft. 

Att alltid förstå de politiska rävspelen är inte en självklarhet. När man sett skuren av initierade kommentarer börjar det gå upp ett ljus. 

Beslutet fattades alltså för att bli ännu starkare inför Brexitförhandlingarna. Det lär bli runt 44% för May och 23% för Corbyn. Och Labour, liksom liberalerna, planerar nu att särskilt hårt bearbeta de valdistrikt som återstår av "Remain" (bortsett då från Skottland där en förkrossande majoritet röstar på Scottish National Party). 

Nå, det kan hända mycket i världen framöver, också på kort sikt. Ingen håller andan till den 8 juni. Allra minst jag.

Konfrontationer eller allianser?

Foto: Astrid Nydahl

Varför just nu? Jag ser den tilltagande krisen runt Nordkorea och Syrien som beståndsdelar av en global och ny omgruppering av maktintressen. Den politik som grundades i appeasement (Ryssland-USA, Kina-USA för de stora maktblocken efter murens fall) förändrades under 2016 stegvis mot något annat. 

I och med att Trump vann presidentvalet och ganska snart visade sig redo att bryta mot grundläggande vallöften fick vi se en omtumlande och snabb förändring av utrikespolitiken. Syrienpolitiken blev kanske den första viktiga. Sedan kom, som en direkt följd av bombningarna i Syrien, något som liknar konfrontationspolitik gentemot Ryssland (vilken skulle kunna betraktas som logisk och i Obamas anda, trots att Ukraina och Krim inte nämns särskilt frekvent). 

Mullrandet om Kinas dumpade priser förbyttes efter Trumps möte med Xi Jinping till något annat, nu var kineserna plötsligt en del av de bra pojkarna. Här tycks allt kretsa kring en ny politik: Kina har uppenbarligen gjort några avgörande utfästelser och vicepresident Mike Pence´s  besök i Sydkorea och Japan passar in i det pussel som kan förklara hoten om fullskaligt krig. Utan Kina och Japan skulle USA - inte ens under Trump - ge sig ut på så farligt vatten. 

Alldeles oavsett vad kan man konstatera att vi lever i spännande tider. Så brukar det uttryckas. Själv skulle jag säga att de inte bara är spännande utan också farliga. Lägger vi till dessa aspekter vad som sker i Europa med anledning av Brexit och det förmodade nyvalet i Storbritannien så har vi onekligen något som osar katt.

Brittiskt nyval, till vilken nytta?

Foto: Astrid Nydahl

Den brittiska premiärministern Theresa May har just meddelat att hon vill ha ett nyval den 8 juni. Om den saken beslutar parlamentet. Hon säger att hennes uppdrag var att "skapa stabilitet" och att utlösa Brexit, bägge sakerna ska vara avklarade. Men vad har ett nyval i den här situationen med stabilitet att göra? Ingenting. Tvärtom kommer det bara att försvaga landets position i Brexit-förhandlingarna. May bidrar till ökat kaos (om det inte bara är så att hon försöker smita förbi alla de inre spänningarna och motsättningarna, jag tänker både på skottarnas och nordirländarnas politiska läge just nu). Å ena sidan misstänker jag att hon bara vill lämna ett sjunkande skepp, på samma sätt som Cameron gjorde. De nästan tänker högt. Deras underliggande, utpysande budskap lyder: "Jag står inte ut med detta, nu får någon annan reda ut framtidsvillkoren". 

Å andra sidan kan hennes parti uppenbarligen vinna ett nyval, eftersom Labour under Corbyn är hopplöst förlorat. Gå på en knivsegg således: nyval som ger starkare regering i förhandlingarna med Eu eller ett kaos av den sorten att var och en drar i sitt rep och hoppas på att rädda sitt eget skinn.

Massa och makt, Canettis värdefulla analys

Foto: Astrid Nydahl

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen, kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.