måndag 17 april 2017

Adam Zagajewski: I andras skönhet (Norstedts, översättning av Anders Bodegård)



”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)

Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov finns på svenska också samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:

”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”



söndag 16 april 2017

"... i den ungerska intellektuella världen..."

Foto: Astrid Nydahl
Sándor Márais Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg).

”Djup vämjelse över varje slags samhälle. Frestad att fly och acceptera tidens förfall.” (Albert Camus, ur Anteckningar 1942 – 1951, i översättning av Anders Bodegård).

Sándor Márais Dagbok 1984-1989 kan man läsa och begrunda utifrån en rad olika infallsvinklar. Man kan förstås nöja sig med att läsa den som en ungersk exilförfattares dagbok, eller som en fritänkares förhållande till det totalitära. Jag märker dock att jag själv i stigande grad läser den som en meditation över döden. Det är i alla fall tre teman som faller mig i tankarna under läsningen av Ervin Rosenbergs svenska översättning. 2008 läste jag den engelska översättningen av dagböckerna för perioden 1944 – 1948, Memoir of Hungary, och två år senare de aktuella dagböckerna för 1984 – 1989 då de utkom på danska. Efter sådan läsning vill man förstås ha mer. Det man undrar – säkert i fler länder än Sverige – är om den väldiga luckan för dagböckerna från 1949 till 1983 ska fyllas med engelskspråkiga utgåvor. Det är väl föga troligt att en svensk förläggare skulle ta sig an dem.

I en avslutande text i den nu aktuella svenska utgåvan skriver Nobelpristagaren Imre Kertész under rubriken Vittnesbörd om en borgare om något som kan beskrivas som signifikativt för Márais:

”Vad jag vill visa är att Márais emigration började redan hemma, redan under kriget närmare bestämt då han som ansvarsfull borgare började tänka kring Ungerns utväg ur krigets katastrof, kring hur landets själ och ande skulle restaureras. Vem hade behov av det? De nya ockupanterna – ryssarna – och deras inhemska bödelsdrängar brydde sig enbart om makten; de före detta nazistiska samarbetsmännen om att anpassa sig till det nya, samarbeta med de nya ockupanterna eller fly med den rövade judeförmögenheten; restjudenheten, som i klungor vände hem från lägren, om sorgen, en del av dem om hämnden, andra om utvandringen; och majoriteten av befolkningen om ingenting utöver överlevnaden, glömskan, försörjningen påträngande bekymmer och den snabba anpassningen. Den stora uppgörelsen, utan vilken inget nytt kan börja, kunde inte längre äga rum; istället för andens rening började snart den politiska polisens mordiska rensningar. Márai ser sig bestört omkring: ’Min situation i den ungerska intellektuella världen är i dag den handlingsförlamades’, skriver han 1947.”

Alltså var och skulle Márai förbli en ensam intellektuell, utanför allt det som han hoppats skulle bli en återuppbyggnad, ett skapande av nation på nytt. För honom återstod bara emigration – just det ordet använder Kertész. Inte flykt. Inte exil. Emigration. Ty, som Kertész säger, var det inte ”som flykting som han kommer till Väst, utan som europeisk författare, som, om vi får uttrycka oss på detta sätt, anmäler sin rätt att ta på sig ansvaret för delaktigheten i alla de synder som andens människor gjort sig skyldiga till mot anden”.

Att bära på en känsla av skuld för det som skett torde ha varit ovanligt. De flesta försökte säkert återkomma till en vardag utan den känslan. Márai låter sig formas av att vara medskyldig. Vem är vi i dag när vi alltid i den politiska klagosången avhänder oss allt ansvar? Någon verklig oskuld finns inte. Den som identifierar sig med oskuld lever i själva verket i självbedrägeri.
I sitt informativa förord beskriver Ervin Rosenberg den migrationsväg som Márai inledde: ”Först Posilippo i Italien (1948-1952), sedan New York (1952-1967), Italien på nytt (Salerno, 1967-1980), till slut USA igen (San Diego, 1980-1989)”. Hans liv omfattade det 1900-tal som Rosenberg sammanfattar med orden: ”År och årtionden av omvälvande förändringar i en människas livsbetingelser: världskrig, belägring, hungersnöd, ockupation, totalitarism och framför allt landsflykt”.

Sándor Márai ser vår tids kunskap som en chimär. Det som kännetecknar den postmoderna västerländska civilisationen är snarare en förmåga att trycka på knappar, att surfa sig fram till snabba svar och enkla, av andra halvbildade människor, redan formulerade lösningar. Det räcker alltså inte att ”veta”; det gäller att ur detta skapa en bildning, en civilisatoriskt sammanhängande kraft:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ’hans stora vetande’, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ’vetandet’ ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ’vetande’ ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ’vetande’ inte längre ansträngning. Om någon inte ’vet’ det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ’vetandet’, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ’Att veta’ är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

I en kort anteckning kan han påminna om Cioran; här finns både gallans gift och realiteternas blick:

”28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.”

Men på ett annat ställer jämförs han med Erasmus och det är med påtagligt gillande han konstaterar det – inte minst som motsatsen till jämförelser förknippade med hemlandets historia:


”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ’balkansk Erasmus’. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Hos Sándor Márai befinner vi oss här i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som i dag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.” Under hela min livstid har det skett en dramatisk förändring av litteraturens villkor. Först knep bokklubbarna kunderna från bokhandeln. Utifrån den omvälvningen kunde vi i digitaliseringens senare introduktion se hur nätbokhandeln tog resten av dem. Men vi har under denna 60-årsperiod förstås också sett hur den verkliga litteraturen i stor utsträckning ersatts av – trängts ut av – bokindustrins alla trivialiteter. Just nu, och sedan ett bra tag tillbaka, är det deckarvågen som tillsammans med levnadskonstgeschäftet och kokböckerna, tränger undan alltmer och tvingar de små förlagen att ta ett oproportionerligt stort ansvar för det som kallas smalt bara för att det håller hög kvalitet. Márais eget författarskap är ett bra exempel. Man kan bara instämma med honom: ”Äcklet är kvävande”.

Det kanske starkaste i denna dagbok tycks mig ändå vara de anteckningar han gör under hustruns sjukdom och död. Där borrar han sig in i något som både kunde beskrivas som en förtvivlan sprungen ur den egna situationen och en existentiell meditation över livets absoluta meningslöshet – dödens förolämpning:

”Jag skriver och läser inte, men ibland drömmer jag att jag skriver. I drömmen rör sig raderna som en textremsa på en bioduk. Och raderna är meningsfulla, orden är rätt valda, stilen livfull. Den som skriver är inte ’jag’, det hela skrev inuti mig. Vägen tillbaka från livet till döden är mörk, jag famlar från Intet till Intet, och på vägen lyser här och där ett ord, ett begrepp, som lysmaskarna i en mörk skog.”

Rent konkret berättar han också, kortfattat men drabbande och klart, om L:s döende:

”På sjukhuset. Jag sitter en och en halv timme vid sängen, håller hennes hand, utan ett ord. Plötsligt säger hon: ’Så långsamt jag dör.’ Sedan är hon tyst tills jag går.”

Här finns inga trivialiteter. Här finns livet, döden och konsten skildrat i koncentrat av en man som hade mycket bestämda uppfattningar om vad som hade värme och vikt, och vad som bara kunde kallas tomhet och dumhet. Hans sista ord i dagboken – skrivna den 15 januari 1989 - antyder att han ska komma att få användning för den pistol han köpt och lärt sig att använda:
”Jag väntar på inkallelseordern; jag skyndar inte på den, men fördröjer den inte heller. Stunden är inne.”





lördag 15 april 2017

Olav H. Hauge: ensamheten, friheten

Foto: Astrid Nydahl
Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  
”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”
Hauge föraktade ”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som nu utkommit på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 
"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."
Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   
1959 skriver han i dagboken på samma tema:  
”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.
Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv. 
”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  
”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  
Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  
”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”
Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:
”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)
Också Jesus kunde han identifiera sig med:
"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)
Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 
”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”
Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

Vill man ha en fyllig och initierad bild av Hauges liv sedd genom någon annans ögon rekommenderar jag Carl-Göran Ekerwalds bok Det stora självporträttet.