fredag 14 april 2017

En reflektion kring Theodor Fontanes Irrvägar

Theodor Fontane: Irrvägar (CKM förlag, översättning, kommentarer och efterord av Anders Björnsson).

”Han problematiserar sin samtids motsägelser – i fråga om dygd och moral, i fråga om tänkesätt och sinnesförfattning, också i fråga om den politiska och sociala ordningen. Han är en prosaist  av Guds nåde, och hans ordflöde har ingenting artificiellt över sig, det ligger så nära det pratade språket man kan komma, men utan att det blir plumpt eller jargong.” Så skriver Anders Björnsson i efterordet till sin översättning av Theodor Fontanes roman Irrvägar (Irrungen, Wirrungen). Boken utkom i tyskt original 1888. Björnsson skriver också att den ”slängiga konversationen firar triumfer i hans böcker. Man gapskrattar ibland, storknar ibland”.

Detta är Anders Björnssons andra utgivna översättning av Fontane i år. Tidigare utkom Stechlin, författad tio år senare än Irrvägar och samma år som Fontane avled, som jag skrev om här i bloggen

Då skrev jag bland annat:

”När Anders Björnsson tar på sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför.”

Det förtjänar att upprepas. Kulturgärningen är således dubbel nu. Och det krävs skickliga översättare för att tillgängliggöra stora författarskap ur det förflutna. Björnsson är en sådan. Det krävs också en passion för uppgiften och det är just en sådan vi finner i honom.

Irrvägar var ursprungligen en följetong publicerad i Vossische Zeitung sommaren 1887, men han omarbetade den en tid före bokpubliceringen. I centrum står Botho von Rienäcker och Lene Nimptschs, han en luspank löjtnant och hon en tvätterska. Mellan dem uppstår en hopplös passion. De betygar varandra sin kärlek. Han lever i sin överklassmiljö och mellan dem går både små brev och kärleksord. De samtalar och Lene uttrycker så väl avståndet dem emellan, när hon till exempel säger: ”Du förstår Botho, om jag nu tog dig med till Lästeralle där borta och vandrade fram och tillbaka, lika tryggt som här bland buxbomhäckarna, (vid ’Slottet’ där Botho bor, min anmärkning) och skulle säga till vem det vara månde att ’titta ni bara, han är han och jag är jag, och han älskar mig och jag älskar honom’ – ja, Botho, vad tror du inte att jag hade gett för det? Men du förstår inte vad jag menar. Ni känner ju bara till era egna cirklar och era klubbar och ert sätt att leva. Era ynkliga liv.”

I dessa rader kan man säga att hela romanens ämne ligger.  Det konkubinat som skildras hörde uppenbarligen till vardagen, men man kunde inte tala om det. Fontane bröt detta tabu. Att romanen väckte anstöt bland ”de anständiga” kan man förstå. Och Fontane visade vad en realistisk roman kan åstadkomma. Kanske är det just därför han ses som en föregångare.
  

torsdag 13 april 2017

Montaigne för skärtorsdagen

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:
”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”

Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:
 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”

Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september 2012. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992. 

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:
”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”

I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.
Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:
”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:
”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”





onsdag 12 april 2017

Ur Ayaan Hirsi Alis nya bok

Ayaan Hirsi Alis nya bok kan läsas gratis på nätet, den finns här, och nedan bara några korta citat ur den:


"I argue that the American public urgently needs to be educated about both the ideology of political Islam and the organizational infrastructure called dawa that Islamists use to inspire, indoctrinate, recruit, finance, and mobilize those Muslims whom they win over to their cause.

There is no point in denying that this ideology has its foundation in Islamic doctrine. However, 'Islam,' 'Islamism,' and 'Muslims' are distinct concepts. Not all Muslims are Islamists, let alone violent, though all Islamists—including those who use violence—are Muslims. I believe the religion of Islam itself is indeed capable of reformation, if only to distinguish it more clearly from the political ideology of Islamism. But that task of reform can only be carried out by Muslims. Happily, there is a growing number of reformist Muslims."

"Last year, four radical Islamic groups were responsible for 74 percent of all deaths from terrorism: the Islamic State (also known as ISIS), Boko Haram, the Taliban, and al-Qaeda. Although the Muslim world itself bears the heaviest burden of jihadist violence, the West is increasingly under attack”.

“Since 9/11, at least $1.7 trillion has been spent on combat and reconstruction costs in Iraq, Syria, Afghanistan, and Pakistan. The total budgetary cost of the wars and homeland security from 2001 through 2016 is more than $3.6 trillion. Yet in spite of the sacrifices of more than 5,000 armed service personnel who have lost their lives since 9/11, today political Islam is on the rise around the world”.

“In Pakistan alone, where the population is almost entirely Muslim, 13 percent of Muslims surveyed—more than 20 million people—said that bombings and other forms of violence against civilian targets are often or sometimes justified in order to defend Islam from its enemies… According to one estimate, 10−15 percent of the world’s Muslims are Islamists. Out of well over 1.6 billion, or 23 percent of the globe’s population, that implies more than 160 million individuals”.


Filosofer för onsdagen

”Inte mindre än sexhundra personer brukade komma till Pythagoras nattliga föreläsningar, och om några fick äran att se honom skrev de hem och berättade att de varit med om något stort.” Diogenes Laertios, ur åttonde boken i Berömda filosofers liv och läror, om Pythagoras (c:a 570-c:a 495 f.Kr).

”Stoppa världen, jag vill stiga av!” – ett välbekant utrop från den populära musikalkulturen. Ett bättre, men lika orealistiskt vore för mig kort och gott ”Backa bandet!”. Eftersom det inte går nöjer jag mig dagligen med att läsa något av den klassiska litteraturen. 

Vad har innebörden blivit av vår brist på kontakt med det förflutna, med minnen, traditioner, seder och lärdom? Vi kan se det varje dag. Fördumningsindustrin äger hela nationers hjärnor och hjärtan. Den dunkande idiotimaskinen hörs överallt, såväl inomhus som utomhus. Värst av allt är kanske ändå att fördumningens och idiotins väg beträds alldeles frivilligt och med gott humör. Lärdomsanstalerna utryms till förmån för ”mysighet” och ”barfotahörn”, de klassiska spåkutbildningarna läggs ner och ren humbug får ta över på universiteten.

Jag har ägnat mig åt läsning av Diogenes Laertios verk Berömda filosofers liv och läror (Atlantis förlag, översättning och inledning av Johan Flemberg). Det vi där möter är vad Diogenes Laertios skapade och skrev under 200-talet e.Kr. som en skildring av den grekiska filosofins utveckling, med tonvikten lagd på filosoferna. Flemberg skriver i sitt förord:
” Diogenes var själv diktare och citerar gärna ur diktverk som handlar om filosoferna, men skrev också egna dikter om dem (…) Ur filosofisk synpunkt särskilt värdefulla är de texter av filosofernas egen hand som han citerar, såsom de tre breven av Epikuros i vilka denne ger ett sammandrag av sin lära. Han citerar också testamenten av fem filosofer.”
Aristoteles (född 384 f.Kr. i Stageira på halvön Chalkidike, död 322 f.Kr. i Chalkis)

Vilka är då filosoferna vi möter i verket? Det är indelat i tio böcker. Den första berättar om filosofins uppkomst, ”dess delar, de två traditionerna och de tio skolorna.” Filosoferna som presenteras och citeras är Thales, Sokrates, Platon, Aristoteles, Peripatos, Antisthenes, Diogenes från Sinope, Pythagoros, Empedokles, Herakleitos, Xenofanes, Parmenides, Melissos, Zenon från Elea, Leukippos, Demokritos, Protagoras, Diogenes från Appolonia, Anaxarchos, Pyrrhon, Timon och Epikuros. Och därtill en rad filosofiska skolor och riktningar, samt utförlig notapparat, bibliografi och register på det översatta bokverkets drygt 600 sidor. Sammanlagt får vi stifta bekantskap med 84 filosofer genom biografierna som Laertios skrev.

"Panaitios säger att det finns två dygder, den teoretiska och den praktiska (...) Av dygderna är vissa primära, andra underordnade dessa. Primära är: klokheten, modet, rättrådigheten och måttfullheten. Underarter är ädelmodet, självbehärskningen, ståndaktigheten, skarpsinnet och det goda omdömet." Diogenes Laertios, ur sjunde boken i Berömda filosofers liv och läror, om bland andra Panaitios.

Behöver man ha studerat filosofi på akademisk nivå för att läsa och lära av detta verk? Jag har ingen sådan utbildning. Jag läser det ändå med samma glädje som jag läst allt annat i hela mitt liv. Den självlärdes väg har en särskild tradition i vårt land och de som idag fnyser åt en autodidakt avslöjar sin egen begränsning. Allt det som berikar en människa liv genom kunskap och lärdom ska bejakas. Så ta nu detta tips till er, det är första gången vi ges möjlighet att läsa det på svenska!


tisdag 11 april 2017

Hur länge till? Ervin Rosenberg om tolerans och intolerans

Foto: Astrid Nydahl
I Svenska Dagbladet skriver Ervin Rosenberg en understreckare med rubriken Hur länge till ska vi tolerera de intoleranta? Det är en synnerligen angelägen fråga som få ens tycks vilja närma sig. Rosenberg:
Tolerans uppfattas ibland som ett begrepp med negativ innebörd. Att man tolererar innebär då att man fördrar åsikter som man ogillar, avstår från att bekämpa uppfattningar och lärosatser som man helst av allt ­skulle vilja undertrycka och stävja. Historiskt sett har frågan hängt samman med minoriteters prekära ställning i stater med majoritetsreligion. Fram till modern tid har mänskligheten mestadels erfarit toleransens motsats: religiös intolerans. I länder med majoritets­religioner har intoleransen slagit djupa och motståndskraftiga rötter. I skeden då religionsstiftarnas och prästerskapets ofördragsamhet förenas med den världsliga maktens, när kyrka och stat agerar samfällt, betalar ”kättare” och ”avfällingar” från den rätta tron ett högt pris för sina tankar om de gör dem offentliga, och ett ännu högre pris om de försöker förverkliga dem. 
Och vidare:
Popper skriver: ”Mindre känd är toleransparadoxen: obegränsad tolerans måste leda till att toleransen försvinner. Om vi erbjuder även dem som är intoleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem. Med denna formulering menar jag t ex inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll genom den allmänna ­opinionen skulle det utan tvekan vara oklokt att undertrycka dem. Men vi bör förbehålla oss rätten att undertrycka dem, med våld om så behövs/…/ Vi bör hävda att varje rörelse som förkunnar intolerans är olaglig och vi bör anse uppvigling till intolerans och förföljelse lika brottslig som uppvigling till mord eller människorov eller till att återuppliva slavhandeln.”
Är utsikterna goda att nå enighet i denna fråga? I alla händelser vore det ett steg i rätt riktning om man kunde stå upp för och enas kring den ståndpunkt som Julien Benda intog 1942: ”Demokratin är inte en himlakropp utan ett jordiskt ting som måste försvara sig mot dem som vill förgöra den.”
Svåra frågor lider vi sällan brist på. Bra svar är det ont om.
 

Läs hela Ervin Rosenbergs artikel här. Den manar till eftertanke så här dagarna efter terrorattacken, särskilt i ljuset av den helt uteblivna principiella diskussionen i detta teddybjörnarnas land. 

I ämnet har jag tidigare skrivit om Voltaires tankar om toleransen.

måndag 10 april 2017

Koranen och den rättrognes plikt. Ett ps till den islamistiska terrorattacken

Foto: Astrid Nydahl
"Lastbilsattacken", "terrorattacken", "lastbilskapningen", "Jag har kört på otrogna". De tre första citaten är pressens. Det fjärde är Rakhmat Akilovs egna. Det är bara han som kommer riktigt nära vad det handlar om: islamism och Korantrogenhet, enligt vilken vi som inte tillber eller lyder Allah är just otrogna. Vad är innebörden av det? Takfir heter det på arabiska. Allt sedan 600-talet har muslimer stridit om vem som är takfir, alltså otrogen, och vem som är rättrogen muslim. Att vi som lever i Europa och har djupa rötter i våra respektive länder - kalla oss här gärna för svenskar, engelsmän, norrmän, belgare eller något femte - per definition är otrogna enligt denna förvridna världsbild är en självklarhet. 

Men hur kan en man som Akilov och hans trosfränder vara säkra på att de "kört på otrogna"? Det borde vara en omöjlighet. I ett land som Sverige - och i det övriga Europa - har vi nu så många muslimer att risken för en islamistisk terrorist att döda också rättrogna måste vara ganska stor. Finns det inte en imam någonstans som kan utfärda en fatwa så att terrorn upphör? 

Ack nej, så fungerar det inte i den muslimska världen eller bland muslimer i västvärlden. En sådan fatwa skulle nämligen utlösa nästa strid bland muslimer. Terrorn skulle och kommer att fortsätta. I källarmoskéerna och i moskéerna en trappa upp kommer man att fortsätta träta. Och så länge det finns en bok som Koranen och den har makt över sina läsare kommer dödandet att pågå. Koranen är själva källan till det muslimska och islamistiska hatet, våldet och massakrerna.


Carson McCullers: Balladen om det sorgsna kaféet (Norstedts, översättning av Håkan Bravinger)

1951 kom originalet ut. Nu har vi den på svenska. Balladen om det sorgsna kaféet av Carson McCullers. Det är en fantastisk kortroman (eller långnovell) på 121 sidor i en fin översättning av Håkan Bravinger. När jag läste hennes debutroman, Hjärtat jagar allena, blev det en omedelbar förälskelse för mig. Den nya boken är gripande på samma sätt. I titeltexten handlar det om Miss Amelia som ärvt ett hus av sin far i en gudsförgäten håla. Där driver hon butik. Den utvecklas så småningom till en blandning av café och krog, och det är där man träffas över en kopp eller ett glas. Scenförändringen sker när Amelias får besök av en puckelryggig man som presenterar sig som en släkting. Utan många ord flyttar han in i huset. Den berättelse som föds av detta vill jag inte ens försöka återberätta. Den är fantastisk! Men det ska bli fler scenbyten, och den verkliga dramatiken - om än lågmäld till en början - kommer när Amelias exman Marvin Macey också dyker upp efter avslutad fängelsevistelse. Förutom denna huvudberättelse finns det mellan pärmarna också sju fristående noveller. Man kan egentligen inte göra annat än att rekommendera dem alla.

Så här skrev jag bland annat om debutromanen Hjärtat jagar allena:

Jag har läst den mycket sakta, Carson McCullers debutroman Hjärtat jagar allena (Norstedts, översättning av Nils Jacobsson). Hon var väldigt ung när hon skrev den, bara 23 år. Och nog är det som litteraturhistorikerna säger, man förbluffas över att en så ung människa kan fylla en debutroman med så mycket mänsklig vishet och kunskap. 

Och:

Centralgestalten är den dövstumme John Singer. Runt honom spinns flera berättelser. Gripande människoöden. Pregnanta miljöbilder. Singer skiljs ifrån sin grekiskättade vän Spiris Antonapoulos, också han dövstum och hans liv blir förstås fattigare. Men han överger inte vännen utan besöker honom där han finns. Med en ung flickas blick följs och kommenteras skeendet av Mick Kelly (som också har betraktats som alter ego för McCullers). Från oskuld till drickande melankoliker går hon.