tisdag 4 april 2017

Václav Klaus om folkvandringen. Viktig bok i svensk översättning

Václav Klaus och Jîrí Weigl: Folkvandring. En kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba Förlag, översättare okänd, andra reviderade och utökade upplagan med förord av Gunnar Sandelin).

Under den tjeckiska diktaturen tid, med pågående sovjetisk ockupation fanns det en man som var framträdande i motståndet sådant det formulerades i Charta 77-kretsen. Alla visste vem han var, Václav Havel. Han blev på sätt och vis självklar som landets president sedan sammetsrevolutionen 1989 tvingat bort quisling-regimen i Prag. Om än motvilligt, måste det sägas.

Något senare skulle vi bli bekanta med hans namne, Václav Klaus. Han brukade presenteras som den tjeckiske Margaret Thatcher, med rätt eller orätt är idag inte särskilt intressant, annat än som en markör för hur tiden skulle förändras. Havels filosofiska storhet kan ingen ta ifrån honom, frågan är istället om han i dagens Europa kunnat bidra med något radikalt annorlunda än det som andra presidenter och statschefer dagligen presenterar. Klaus efterträdde Havel som president 1993 och innehade posten i tio år. Ska man lyfta fram en viktig och skiljande ståndpunkt dem emellan bör man nämna synen på EU. Havel var angelägen om unionen och Tjeckiens närvaro i den, Klaus var tvärtom en EU-kritiker.

Nå, detta sagt som en introduktion till den skrift som Václav Klaus och hans nära medarbetare Jîrí Weil utgav i hemlandet, och som för ungefär ett år sedan också utkom i Tyskland, Folkvandring, och som i en översättning från tyskan utkom i Sverige i november 2016. Detta är dock en ny upplaga, reviderad och med Klaus tacktal då han mottog European Freedom Award i Stockholm 2016 inkluderad, liksom ett informativt förord av författaren och journalisten Gunnar Sandelin som sätter in skriften i ett större europeiskt perspektiv utifrån det som hände under de massiva inflödena i Europa och inte minst Sverige. I sitt förord till den tyska utgåvan påpekar författarna att de utger boken samtidigt som detta pågår. Man kunde tillägga att det också sker med den svenska utgåvan utifrån samma förutsättningar; trots så kallade gränskontroller och inrikespolitiska, heta och ofta förlamande diskussioner vet vi absolut ingenting om vad framtiden bär i sitt sköte, inte minst för att inflödet via Medelhavet inte visar minsta tecken på att avta.

Vad kan vi då lära av skriften? Åtskilligt. Författarna har en lång och djup förtrogenhet med central- och östeuropeisk politik, de har verkat inom sitt eget lands institutioner, också på högsta nivå. Klaus-medarbetaren Weigl är såväl ekonom som arabist och han var chef för presidentkansliet i tio år. Således vet de båda vad de talar om när ämnena är europeisk identitet, nationsbygge och befolkningsutveckling. Medborgartanken är idag under starkt hot och allt fler väljer att ersätta begreppet medborgare med det fluffiga och icke-precisa begreppet befolkning (vilken är utbytbar till skillnad från medborgaren som kan definieras både juridiskt och nationellt). I förordet till den tyska upplagan understryker de att de ”varken skriver mot eller om migranter. Det vi skriver om är dagens Europa.”

I bokens första kapitel frågar man sig om det varit historiskt normalt med massmigration till Europa. De pekar på att vi som individer fattar olika typer av beslut. Själva valde de, trots hårt förtryck och påvra omständigheter i det forna kommuniststyrda Tjeckoslovakien, att stanna hemma. Den som stannar kanske rentav gör det för att arbeta för andra och bättre omständigheter i sitt eget land. Andra väljer att försöka få en bättre tillvaro någon annanstans.

Men tidigare migrationsströmmar till Europa är bara skenbart lika det som nu sker. Idag har rent tekniska landvinningar gjort migration lättare. Den våg som pågår nu har, säger de, ”mer karaktären av en organiserad folkvandring (…) och med avsikt möjliggjord och underlättad.” De utvecklar detta resonemang med ett tydligt avståndstagande från varje form av förenklade konspirationsteorier. Inte heller anser de flyktingsmugglarna vara det primära problemet. Dessutom understryker de att ”de potentiella migranterna” inte känner till ”hur förvirrade de europeiska eliterna är. De anar inte omfattningen av deras mångkulturalistiska svärmeri eller deras välvilliga pseudohumanism.” Det som främst utlöst strömmen är Europa självt, och huvudrollen i dramat menar de att Angela Merkel spelar.

Det som sedan följer är ett kapitel som mycket intressant resonerar kring skillnaden mellan individuell migration och massmigration. Sättet de resonerar på får mig flera gånger att tänka på Elias Canettis verk om massa och makt. De ser uppenbarligen dessa skillnader som avgörande för det pågående skeendet. När de resonerar om den kollektiva atmosfären säger de att den väger tyngst, och att målet för massan aldrig är att anpassa sig till eller låta sig assimileras i ett annat land, utan att det primära är att leva ett liv mer präglat av välfärdsstaternas generösa utdelande av sociala förmåner, ”från det nya tar man bara till sig det som utgör en fördel”. 

Eftersom de upprepade gånger använder begrepp som parallellsamhällen vill jag här påstå att detta är själva grundbulten och förutsättningen för de allt större områden i Europa som inte vill lyda under respektive nations lagar och seder utan skapar egna, inte sällan utifrån sharialagarna och deras totala maktanspråk (vi talar här huvudsakligen om en muslimsk migration till våra länder). Att Sverige fördjupar problemet med att dela ut permanenta uppehållstillstånd är ju något som skiljer sig från andra europeiska nationer, och det borde uppmärksammas särskilt.

Författarna resonerar sedan om icke-europeiska orsaker. En viktig faktor är förstås ”den relativt svaga politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i länderna i Främre Orienten och Mellanöstern.” Utöver detta nämner man de väpnade konflikter som pågår, och särskilt viktigt är det när de påpekar att flera av dessa ”initierats av väst under loppet av de senaste två decennierna”. Här nämns sedan den uteblivna moderniseringen av islams länder. 

Genomgången av sociala och ekonomiska faktorer är nyttig som påminnelse om vad vi har att göra med.  Det faktum att eliternas tidigare nationalistiska och/eller socialistiska recept i dessa länder helt och hållet ersatts av islam som ett sätt att finna problemlösningar bör lyftas fram och analyseras. Här understryker de också att västvärldens aggressiva politik ”i väsentlig grad bidragit till islamismens framgång i arabvärlden” (ett påstående som jag inte skulle skriva under på utan att också närmare ha granskat hur politisk islam grundats och utvecklats i kärnländer som Egypten). Däremot instämmer jag i slutsatsen att regionen verkligen förändrats, men till det sämre.

Migrantflödet är ett europeiskt problem! Ingen annans. Så uttrycker författarna saken och vi närmar oss problemets verkliga karaktär. De menar att EU signalerat till hela världen att massmigrationen inte bara är möjlig utan kanske rentav välkommen. Hur är detta möjligt? Och är det verkligen så att man i Bryssel planerar att ”låta alla migranter få tillgång till samma sociala förmåner oavsett i vilket EU-land de befinner sig.”? 

Ja, säger Klaus och Weigl. Farväl och adjö till daghem, skolor, sjukvård, tandvård och åldringsvård. Det är i så fall enda slutsatsen jag omedelbart drar. Vi ser redan hur de sociala systemen i Sverige dignar under bördan. Resurserna är inte oändliga. Inte pengarna heller. Vem ska betala för allt detta och bostäder med dagliga måltider därtill? De svarar kontant: ”de sociala utgifterna för migranter (blir) i slutändan högre än pensionerna, högre än lägstalönerna och högre än den per person beräknade familjeinkomsten som erbjuds miljoner vanliga medborgare i vanliga länder”.

Det är en verklig dystopi vi tar del av i boken med den anspråkslösa titeln Folkvandring. Den innehåller socialt och politiskt sprängstoff. Jag ska inte gå in på de övriga kapitlen utan nöjer mig med att avsluta denna (redan alltför långa) recension med att säga att varje argument och varje faktaredovisning de kommer med, ger mig en långt mer pessimistisk bild av vad dagens situation kommer att leda till. Den som tror att man med politiken som instrument kan vrida klockan tillbaka tror nog fel. Och den som vill rusa ut i sin närmaste politiska omgivning och sätta igång med reform- och förändringsarbetet ser nog inte begränsningarna och möjligheternas blott små, små fönster. Jag är överens med författarna om att allt detta ”i hög grad redan (är) för sent.” Europa förändras så radikalt och i så hög takt att det mesta redan är något helt annat än vad vi trodde att det skulle bli.


Efter denna omskakande läsning kan jag inte annat än att rekommendera denna viktiga, detaljerade och argumenterande bok. Nej, den är inte propagandistisk. Den är tvärtom mycket saklig. Men den drar slutsatser som de flesta av oss inte skulle våga sätta ord på.


måndag 3 april 2017

Stewe Claesons nya bok ute idag!

Stewe Claeson i bokhandeln Shakespeare & Co. i Paris. Foto: Ingela Claeson.
Den 18 mars 2014 skrev jag här i bloggen om Per Helges bok Mellan prärien och evigheten. I spåren av Thoreau och nature writing.
Idag vill jag uppmärksamma en snarlik bok av Stewe Claeson. Den heter Snön faller i Cochise County. Ur resedagböckerna (Norstedts).
Både Helge och Claeson har ägnat sig mycket åt amerikansk poesi och de har översatt mycket till svenska.
Hos Claeson går vi direkt in i denna poesi med hjälp av en kollega och vän till honom, William ”Bill” Pitt Root, som är hans följeslagare och samtalspartner på vägen. Claeson bjuder inte bara på resedagböcker utan också i hög grad på översatt poesi av sådana som Root, Jeffers, Strand, Wright och många andra, både välkända och för mig tidigare okända, spännande bekantskaper.
Det som utmärker Claesons bok är hans ovanliga stilistiska grepp. Det som i en dagbok vanligen formuleras utifrån ett jag blir här dessutom en dialog med Root/ Bill om samtiden och litteraturen. Men det är varken en litteraturstudie eller en geografisk USA-guide utan en i högsta grad originell och överraskande berättelse om vad en livslång gärning i och för poesin, vilka spår den lagt ut för honom själv, kan leda till rent litterärt.  
Claeson väntar alltså på Bill. Han sitter under en markis med kaffet och anteckningsboken. Hans tankar finns både hemma i Sverige och i USA. Var hans plats är imaginär eller verklig spelar i text och tanke mindre roll. Han ser sig inte som annat än en folkbildare – alltså ingen äventyrsresande – och därför kan han också ogenerat framhålla att han ”upplevt de största äventyren i vardagsrummet, i samtal och läsande”. Hans resonemang följs av James Wrights dikt Resan där inledning låter så här: ”Anghiari är medeltid, en ärm som flyter utefter/ en brant kulle, för att svepa ut/ mot klippans kant, och också vi sveptes ut,/ sveptes ut av vinden, fast långt uppe/ bland bergen, bakom staden,/ ensamma med gräset i Toscana.”
Så berättar han mer för oss om Bill, hur han föddes i en snöstorm i Minnesota. Nu bor han med hustrun Pamela i Tuscon. Han, Bill alltså, skriver i sin dikt Whiskey Creek Bridge: ”Jag står ett ögonblick på träbron vid Whiskey Creek/ där min fars gamla och nya ägor förenas/ och lyssnar: allt är tyst och stilla utom myggen/ och det skarpa torra ljudet från trollsländor/ som far fram över vattnets blanka yta efter mörka fläckar.”
Det är inte bara den engelskspråkiga poesi Claeson färdas med. Också den spanskspråkiga. 
”Mannen med hästsvans pratar ett slags amerikansk spanska, snabb mexikansk spanskamerikanska, och Bill ställer frågor, jag hör hur han kränger på sin egen, närmast hemmagjorda amerikaspanska, han talar det inte särskilt väl, men försöker gärna, under alla år jag känt honom, har han med jämna mellanrum tagit kurser i spanska, han reser i Mexico, han besöker mexicanska vänner, och de talar naturligtvis engelska, men det finns en kärlek till spanskan hos Bill som jag inte kan få grepp om, nu letar han och den på stället trampande gamla hippien väntar artigt, men säger att det var trevligt att råkas, och fortsätter efter de andra, vi hör ju hur de börjar sjunga på håll...”
Där det blev det ett smakprov på stilen i Claesons bok. Det är så den ser ut, den rör sig över landskap och in i såväl människor som texter, den är rikt associativ och leder läsaren in på nya spår. Dess rikedom kan man ju aldrig göra rättvisa i en liten bloggtext. Men jag vill säga att detta är en bok för sommarens långa dagar, den kommer att bli kraftigt understruken och försedd med både utrops- och frågetecken därför att den lockar till annan läsning. Alldeles mot slutet skriver Claeson:
”Jag ser ut på golvet där en spindel undkommit nattens faror och nu står och morrar åt mig. Detta är dagbokens förmätenhet, och reseskildringens inneboende problem. De helt ovidkommande detaljerna bara för att man är sig själv närmast och det som händer en själv alltid händer i tillvarons absoluta centrum.”
Är man trogen detta skrivande jag kan man bli läst som om man talar till en enda människa: den som läser!

söndag 2 april 2017

Gemen gemenskap

Foto: Astrid Nydahl
I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen". Hon tycks mena att människor i grupp alltid verkar ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".


lördag 1 april 2017

Vargavår

Borgarna förfaller medan vargavåren pågår. Foto: Astrid Nydahl
Det är rovdjurens tid denna vår. En riktig vargavår. Kanonmullret i fjärran hörs allt tydligare. Pistolskotten med. De förödande krigen rasar där vi vet att de rasar. Inga frågor behövs. Pistolskotten ekar helt nära oss, i våra egna städer och byar. Mord avlöses av hämnd som avlöses av hedern som är mord och hämnd. Vi skaffar oss bekväma etiketter och kallar saker för "Malmö" när vi egentligen menar Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike... ja, vidare ner och ut. Vargavåren överraskar oss inte. Den gör oss däremot alltid lika vredgade, otrygga, rädda, fulla av längtan efter något annat, något både förflutet och kommande (och därför ouppnåeligt). Det är lördag. Jag ser inte allt utanför mitt fönster. Men jag vet. Jag vet bara alltför väl.

fredag 31 mars 2017

Läsandets nödvändighet

Antikvariat i Camden, London. Foto: Astrid Nydahl
Kan man nöja sig med gratistidningar och det nätet erbjuder? Jag kan inhämta de senaste nyheterna på nätet, det är sant, och jag kan läsa mycket av intresse. Men den verkliga läsningen, den som bara består av läsaren och det lästa i en fåtölj eller liggande i en soffa, finns i litteraturen. Ingen datorskärm, ingen mobiltelefon som hinder i vägen.

Jag började läsa väldigt tidigt i livet (liksom sedan mina barn och barnbarn). Hade lyckan att ha en ödmjuk och kunnig vägledare in i litteraturen på Lorensborgs skolbibliotek.

När jag är psykiskt utmattad läser jag däremot väldigt lite. Då kan det räcka att komma in i ett spännande och svåröverskådligt antikvariat för att väcka läsandet till liv igen. Ett sådant besök skulle jag behöva denna vår. Jag kämpar med tre böcker, men det går extremt sakta. Det hjälper inte att de är skrivna av tre fantastiska författare, jag får kämpa för att tillgodogöra mig texterna. Men att läsandet är nödvändigt tvivlar jag aldrig på.


torsdag 30 mars 2017

Brexit, dagar och nätter

En plats i Europa, mars 2017. Foto: Astrid Nydahl
Det finns flera sätt att följa det som nu pågår. 

Brexit således. 

Det ena sättet är att läsa svenska ledar- och kultursidor. Av det blir man inte särskilt klok. Kultursidorna publicerar nu texter som för tio år sedan skulle ha refuserats(x). Det skulle i alla fall ha varit min förhoppning. Det andra sättet är att gå till källorna. Se presskonferenser, lyssna till brittiska debatter, läsa dokumenten. Jag säger inte att det är lätt, men det är alldeles nödvändigt.

Det kommer att bli två år som också förutom stora portioner osäkerhet också kommer att bjuda på överraskningar, dramatik och oväntade drag och konsekvenser.



Men jag delar Theresa Mays grundläggande argument att landet (de fyra länderna) lämnar EU men förblir Europa troget. Det är inget demagogiskt trix i elfte timmen. I själva verket är det en påminnelse om att geografi och organisation inte är samma sak.

(x) Läs nu bara denna text av Joris Luyendijk i Dagens Nyheter, som bland mycket annat säger "det här är inte längre ett seriöst land."