lördag 25 mars 2017

Livets eventuella mening

Foto: Astrid Nydahl
Vad är det som får oss att stiga upp varje morgon och insistera på ännu en dag av mänskligt liv? Det finns dagar - de är rätt många under den mörka tiden av året - då jag grubblar på och ifrågasätter det. Men om man är i livet måste man leva det. Det finns ingen mellanväg. Det finns inga undanflykter.

När nu vårens ljus och tilltagande värme är här vet jag att jag gjorde det rätta. Att insistera ledde hit. När jag sitter i min stol vid Östersjökusten, lyssnar till fågelsången och ser en och annan fiskare komma och ställa sig en bit ut, då vet jag att livet också är vackert. Nej, inte bara vackert, men också. När jag lämnar denna viloplats och kommer hem igen återvänder också alla tankarna på det svåra och tunga. Hur lär man sig härbärgera dem? Är det bortom mänsklig förmåga?

Foto: Astrid Nydahl

fredag 24 mars 2017

Frederik Stjernfelt: Syv myter om Martin Luther (Gyldendal, Til tiden)


Gyldendals förlag i Köpenhamn inleder i dag en ny serie småböcker i olika ämnen. Serien heter Til tiden och säger därmed vad det handlar om. Den första boken jag vill skriva om är förstås den mycket aktuella om Martin Luther och de myter vi odlat och odlar om honom. Författaren heter Frederik Stjernfelt och honom har jag läst under många år. Han är professor i semiotik, idéhistoria och vetenskapsteori vid Aalborg Universitet, han har vid sidan av sitt medarbetarskap i Weekendavisen också utgivit en rad böcker, den senaste var MEN - ytringsfrihedens historie i Danmark (2016) som han skrev tillsammans med Jacob Mchangama.


Frederik Stjernfelt. Foto: Susanne Mertz
Nå, vilka myter är det nu som synas? Låt mig nämna alla från hans bok Syv myter om Martin Luther. De är enligt Stjernfelt:

1/ Luther införde religions-, yttrande- och tankefrihet.

2/ Luther införde åtskillnaden av stat och kyrka.

3/ Luther bidrog till demokratins framväxt.

4/ Häxprocesserna var katolska, inte lutheranska.

5/ Luthers antisemitism hade inga effekter.

6/ Luthers mörka sidor vara bara uttryck för tiden, sådan den var.

7/ Luthers mörka sidor hade inga effekter.

Till detta kommer ett slutkapitel som handlar om den lutherska gåtan.

Det jag här räknat upp är förstås mina översättningar av kapitlens danska rubriker.

Låt oss helt kort ta varje punkt och se hur författaren resonerar:

1/ Myten vilar på att Luther använde ordet frihet i 1520-skriften Freiheit eines Christenmenschen. Men Luther stod inte för någon trosfrihet. Eftersom han själv ansåg sig ha mottagit den rätta läran direkt från gud, skulle andra inte bara bekämpas med ord, utan "brinna i helvetet" och han skrev bland annat att "vi straffar tjuvar med galgen, rövare med svärdet, kättare med bålet, varför går vi inte så mycket hårdare och med alla vapen lös på dessa förtappelsens mästare, dessa kardinaler och påvar och allt detta pack från det romerska Sodom..."

2/ Detta är den egendomligaste myten av alla säger författaren, eftersom "Luther i Sachsen skapade en helt ny typ av statskyrka, intimt förbunden med furstestaten, under kurfurstens beskydd och med honom som kyrkans överste biskop".

3/ Nej, någon rätt till uppror mot en orättfärdig överhet kunde Luther inte godta. Han avvisade också upphävandet av livegendomen. Hans semantiska trollleri löd: "Det skall inte finnas några livegna eftersom Kristus har gjort oss alla fria." Stjernfelt kommenterar detta med att Luther ser den kristliga friheten "som rent lekamlig". 

4/ På den fjärde punkten understryker Stjernfelt att häxbålen kom till Danmark med lutherdomen. Han utvecklar ett långt resonemang om detta.

5/ Luthers antisemitism var av betydande storlek och inflytande. Den går inte att resonera bort. Författaren ger många exempel på vad den ställde till med. Så här kunde det låta: "När en tjuv stjäl tio gulden blir han hängd, är han landsvägsrövare mister han huvudet. Men en jude som stjäl tio tunnor silver genom sitt åkerbruk, håller man mer kär än Gud själv." Juden, skriver Luther, är "en ärketjuv och landsvägsrövare som borde hänga i galgen sju gånger högre än andra tjuvar."


Martin Luther 1483 - 1546


6/ Försvaret för Luthers antisemitism, kvinnohat och förföljelse av andra trosinriktningar sker utifrån argumentet att tidsandan var sådan. Nej säger författaren, "tidsandan är aldrig överens med sig själv". Det finns i varje tid olika positioner. Och det överraskande säger han, "är att Luther nästan konsekvent, i alla ämnen, står i det mest förföljelseuppmuntrande, intoleranta och auktoritära hörnet i sin samtid."

7/ Det finns ingenting i Luthers skrifter som pekar fram mot demokrati, frihet, rättsstat och modernitet. Detta är bokens avgjort längsta kapitel och det innehåller en mängd historiska exempel på vad för slags inverkan Luthers teologi hade både inom kyrkan och i samhället.

Jag vill här betona att mina försök att sammanfatta naturligtvis är oerhört bristfälliga. Det låter sig inte göras i en liten bloggtext. Jag vill också säga att alla de Luthercitat jag skrivit ut är mina egna översättningar från danskan (och det innebär i sin tur att de kanske inte i alla avseenden stämmer överens med svenska översättningar av Luthers verk). Men jag kan försäkra att detta är en mycket läsvärd bok, både för förståelsen av vår del av Europa, våra rötter, dåtidens villkor och det som sker inför våra ögon just nu. Jag kan varmt rekommendera den till läsning!


 ***

De övriga böckerna som släpps idag är de tre nedan (klicka på omslagen för större storlek):




torsdag 23 mars 2017

Terrorn från Birmingham

Foto: Astrid Nydahl
Så spelar Birmingham åter en mörk roll i terrorismens moderna historia. Mannen, den hittills inte namngivne, som mejade ner och dödade människor i London igår, bodde på Hagley Road i Birmingham, där nattens räd ledde till en handfull arresterade människor. Han var född i landet. Så sent som i måndags berättade jag här i bloggen om Sparbrook i Birmingham, som länge varit en terrorns vagga.

1998, vi bodde då en termin i staden, kom vi för första gången mer handgripligt i kontakt med islam. Det ledde till mångåriga självstudier. Islamismen var aldrig en överraskning för mig, tvärtom kände jag dess rötter i 1920-talets Egypten. Men det vi bevittnar nu med jämna mellanrum är förstås resultatet av en islamisk väckelse som gått hand i hand med den religiöst-politiska våldsrörelsen islamism.


På promenad i Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl


Jag gav 2012 ut min bok Black Country, resultatet av många och ibland långa vistelser i Birmingham och Black Country. Flera utdrag ur boken har publicerats här i bloggen. Det är bara att söka på bokens eller stadens namn så finner man dem. Men här direkt en repris från staden:

Som alla andra samhällen i Black Country kan Sparkhill förstås räknas som en del av Birmingham, men man kan också närma sig det som vore det en alldeles egen kommun (och här går jag inte in på de olika definitionerna i engelsk lagstiftning, jag talar mer om den känsla man som resenär får när man närmar sig ett samhället). Sparkhill känns definitivt som en annan stad. Ja, Sparkhill känns som en annan värld. Jag vet att det finns människor som lite skämtsamt säger ”Välkommen till Pakistan”, men det försöker jag låta bli (trots den stora frestelsen). 

Med engelska Black Country och Birmingham förhåller det sig i viss mening annorlunda jämfört med andra reportageresor jag gjort. Jag skrev redan under första vistelsen där, från april till och med juli 1998, men det blev i hög grad sådant jag kunde samtala eller läsa mig fram till. En betydande del av texterna byggde på intervjuer och kunde kallas för klassiska reportage. Men eftersom jag i hög grad kom att intressera mig för platsen utifrån 1998 års upplevelser kunde jag också tränga djupare in i saken. Så när jag, som i detta kapitel, ska berätta om Sparkhill i Birmingham, gör jag det utifrån sådant jag själv sett, sådant jag läst mig till och sådant som den brittiska dagspressen skriver om. Jag vill inte påstå att jag känner Sparkhill, det vore förmätet. Men jag tror att jag utifrån bestämda fakta kan peka på saker som utmärker samhället där. 

Sparkhill är ett starkt islamiserat samhälle. Det finns nitton moskéer där. Men islamiseringen märks väldigt tydlig för besökaren även om han eller hon inte sett en enda moské. De beslöjade kvinnorna är regel. Och det gäller i hög grad också de kvinnor som bär niqab. Ingen annanstans i Birmingham har jag sett så många bära den. Hur har denna process varit möjlig? Det finns egentligen ett svar som sammanfattar orsaken: invandringen från Asien, och då främst av pakistanier och bangladeshier. 

Utvecklingen har förstärkts ytterligare under 2000-talet, då en stor mängd somalier flyttat till Sparkhill. Denna utveckling har också medfört att Sparkhill blivit en plats där både fullfjädrade och aspirerande islamistiska terrorceller avslöjats. Fallen är, låt säga under de senaste sex-sju åren, ganska många. Liksom i Luton har terrorgrupperna i Sparkhill konkreta namn och kan knytas till enskilda dåd och enskildra grupperingar. I Luton fanns det en förbindelse med de fasansfulla terrorbomberna i London den 7 juli 2005

I Sparkhill kan man läsa om till exempel dessa ärenden: den 15 november 2011 kunde pressen berätta om att fyra män gripits. De hade långt framskridna planer på att utföra självmordsattentat i centrala Birmingham. Männen, mellan 19 och 24 år gamla, greps formellt för att ha samlat in pengar till terroristaktiviteter och för att ha genomgått terrorträning i Pakistan. De greps i Sparkhill i samband med en större antiterrorundersökning vid namn Operation Pitsford. Männen hade redan spelat in så kallade “martyr-filmer” och skulle ha planerat att spränga sig själva i luften inne i centrum. I Birmingham Post kunde man den 26 januari 2010 läsa om att en 30-årig man från Sparkhill gripits misstänkt för att förvara material till terroraktiviter, samt för att ha distribuerat terrorskrifter. Den 13 oktober 2010 slog polisen till mot den islamiska bokhandeln i Sparkhill. Bokhandlaren Ahmed Faraz anklagades för att inneha och distribuera  material som kommit i ökända terroristers händer. De syftar i första hand på Mohammed Sidique Khan, ledaren för 7 juli-attentaten i London. Faraz åtalas på tio punkter för att ha spridit terrorpublikationer mellan 13 april 2006 och 26 januari 2010, men också för att vid nio tillfällen innehaft sådana publikationer. Den 19 september 2011 arresterades sju personer för att ha planerat ett terrorbrott. Det rörde sig om sex män och en kvinna som greps under hänvisning till Terrorism Act 2000.

De sex männen, i åldarna 25-32,  greps i stadsdelarna Moseley, Sparkbrook, Balsall Heath, Sparkhill och Ward End, samtliga kända för starkt islamistiskt inflytande. En 22-årig kvinna greps i Saltley. Den 15 november 2011 greps fyra personer i samband med en större anti-terroroperation i Sparkhill. Männen, i åldrarna 19-24, greps misstänkta för att ha samlat in pengar för finansiering av terrorbrott, och för att ha fått terrorutbildning i Pakistan. Poliser från West Midlands Counter Terrorism Unit genomförde räden i de gripnas hem i Sparkhill. Räden hänger samman med de gripanden som gjordes i september.

I februari 2007 publicerade BBC en större artikel av Jenny Percival om situationen i Sparkhill. Hon skrev bland annat: ”Jalusierna på den islamiska bokhandeln Maktabah, är neddragna. Uniformerad polis håller allmänheten borta från butiken som ligger på Stratford Road. Bokhandels grundare, Moazzam Begg, hölls fången på Guantanamo och det var där som brittisk polis grep honom i enlighet med antiterror-lagstiftning. Han äger inte längre butiken och han förnekar varje kontakt med al-Qaida.”  

Percival samtalar med tre kvinnor i en saributik bredvid och de säger till henne, att de ”är födda här, detta är vårt land och vi vill inte att det ska hända landet något. Vi är också muslimer och vår religion säger ingenting om att man ska bli terrorist.” BBC-journalisten går vidare och möter en 26-årig muslimsk resebyråagent som vuxit upp i Sparkhill och som säger att de flesta av moskéerna i Sparkhill ”är moderata.”  Överallt där hon rör sig ser hon affischer om möten med vänsterpartiet Respect, och den ökända och i många länder förbjudna islamistgruppen Hizb-ut-Tahrir. 

I Sparkhill är det inte bara en majoritet muslimska invånare, utan de facto också så att islamismen, också i dess mest våldsamma och terroranknutna form, har ett rejält fotfäste. De flesta vill förstås inte tala om det. Det fick BBC-journalisten också erfara. 


onsdag 22 mars 2017

Terrorn i London (och något om Bacha bazi)

Foto: Astrid Nydahl



Jag vet inte mer än de flesta, men jag har suttit vid BBC-sändningarna hela eftermiddagen. Brittisk försiktighet - den är mer regel än undantag - gjorde den första timmen gällande att man inte kunde veta vad som skett. Vid sjutiden kunde man räkna in fyra döda och ett tjugotal allvarligt skadade människor. Terrorn tog sig denna gång ett numera välbekant uttryck (Nice, Berlin, Ohio, Tel Aviv, Jerusalem m.fl. orter); att med bil meja ner en större folkmassa och döda så många som möjligt. Vem angriparen är, vilken nationalitet han har, om han ingår i någon för säkerhetspolisen bekant terrorcell och annat, är förstås oklart. Det som verkligen tycks klart är att den jihadistiska terrorn åter drabbat London, idag på ettårsdagen av massakrerna i Bryssel. I brittiska medier finns bilder på angriparen som knivhögg en polisman till döds efter att han först mejat ner många människor på Westminster Bridge, han har föga överraskande ett klassiskt jihadistskägg. Man kan lägga pussel, man kan använda både sina kunskaper och sina erfarenheter för att förstå vad som skett. Hur många gånger behöver vi påminnas? Oändligt många tycks det, ty dessa jihadister har välkomnats till alla europeiska nationer. Senast idag rapporterades det att ett tiotal gömda IS-män som finns med i flyktinggrupper från Mosul avslöjas varje dag, det uppger den irakiska säkerhetstjänsten. Hur många av dem når fram till Europa? Frågan måste ställas.  Det finns säkert skäl att återkomma.

UPPDATERING: Det är nu bekräftat att jihadisten som spred död omkring sig i London är den sedan länge välkände hatpredikanten Abu Izzadeen. Läs mer här i Independent. Frågan jag ställer mig är varför dessa människor kan leva i frihet i London (eller någon annanstans). I sina predikningar säger han hela tiden att varje kuffar ska dödas. Nu gick han från hat till handling.


UPPDATERING 2, KLOCKAN 22:25
Independent och andra brittiska källor har nu tagit bort sina artiklar om gärningsmannen. Om detta betyder att det inte är Abu Izzadeen som är den skyldige, eller om det gått ut begäran till medierna att ligga lågt går förstås inte att svara på. 

Flera olika brittiska källor säger nu att det inte kan vara Izzadeen som är den skyldige, då han fortfarande ska befinna sig i fängelse.


***

Hur begåvad måste man vara för att analysera den samtida och förändrade våldtäktsstatistiken i Sverige? Vår föreställning av vad det handlar om är när en man förgriper sig på en kvinna. Men antalet våldtäkter också av unga män ökar mycket. Vem begår dessa våldtäkter? Varför? Man kan börja med att studera begreppet bacha bazi.

Jag såg en intervju med en man som lärt sig det mesta om denna sexslav-kultur, som sa något i stil med att man inte skulle tro att de afghanska pojkarna ändrade beteende bara för att de ändrade geografisk adress. De som får betala priset är unga pojkar och män som svårligen kan återhämta sig från detta trauma, lika lite som de svenska flickor och kvinnor som våldtas av en flock män. Exemplen är många, och från senaste tiden bör man, om man inte redan gjort det, läsa på om detta om pojkarna och det här om flickorna.

Jag tycker bestämt att varje svensk borde reagera på denna epidemi av grymma våldtäkter. Ändå tror jag att man reagerar starkare om man själv har barn eller barnbarn i de åldrar som berörs. Jag har fyra döttrar och två söner, de i sin tur har sex döttrar och fyra söner. Min reaktion blir alltid mycket stark när jag läser om ännu en drabbad ung människa. Så stark att jag inte kan föreställa mig något värre (och ändå finns det sådant som är värre).

Jag har svårt att ens tänka tanken vad som skulle ske om någon av dem utsattes för brott av detta slag. Försiktigheten måste bli en ledstjärna också för dem, också här i vår avkrok på jorden. Räcker det?

Politikens etiketter och stämplar

Foto: Astrid Nydahl
Behovet av etiketter har under min livstid varit konstant. De människor och de mänskliga handlingar man tycker illa om etikett-buntar man för lättare hantering. Den franska revolutionens höger och vänster tillämpas idag som vore den alls giltig för vår tid. Vad är noga taget höger? Och vad vänster? Enda sättet att bedöma det är att utgå från sina egna erfarenheter. Hade en "vänster" som den idag verksamma kommit till Nordsjö färgfabrik på 1970-talet hade vi nog mest blivit generade. Identitetspolitikens aktivister kan jag inte betrakta som vänster. Snarare som en labyrintisk vilsegång för nyss utsläppta ideologifångar. Inte heller en parlamentariskt förankrad "höger" som "Nya" Moderaterna skulle jag ha tagit på allvar. Naturligtvis inte eftersom de inte är stort mer än ett illa förankrat socialliberalt parti av samma slag som gängse europeisk socialdemokrati (vilket för övrigt kan förklara varför s-partierna på rad nu utplånas i fria val, senast i Holland).

Varför skulle jag alltså använda sådana etiketter i mina försök att orientera mig i litteraturen och filosofin? Behovet existerar inte. Det är som om man måste börja från början för att slippa ifrån offentlighetens falskskyltningar. Att läsa europeisk historia är uppfordrande, och det är nödvändigt. Men förståelsen av Europa kräver också sina gränslösa perspektiv. Att genomskåda myter är också uppfordrande och svårt, att försöka se bortom det invanda seendet och det slentrianmässiga tänkandet. 

Förbrytelserna är oändligt många och stora. Det som kallas framsteg är det de facto ibland, men långt ifrån alltid. "Demokrati" är idag ett så vanställt begrepp att det inte har mycket med vår vardag att göra. Att folken trots det går till valurnorna är något helt annat och kan väl i stor utsträckning förklaras med brist på bildning och förståelse för hur maktens mekanismer och strukturer ser ut. 

Det som däremot ter sig allt viktigare är att med stor vaksamhet försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, och att samtidigt med det gärna påminna om att ett verkligt öppet samhälle också kräver förpliktelser och skyldigheter. Det kunde i brist på bättre kallas medborgaranda.

Man kan inte i en destruktivt förändringsnit i politisk eller religiös mening verka för olika former av förtryck och våld och tro att man i längden kan gå fri från anklagelser. Vår egen tid och vårt eget land bär på många sådana inslag i vardagen och det mesta har hittills försvarats med mångkulturmytologins allt slitnare argument. Också där måste ett samhälle upphöra med kollektiva etiketteringar för att det alls ska förmå ta striden mot tyranniets predikanter och propagandister. 

Hur mycket lättare kommer det att bli när den afrikanska befolkningsexplosionen på ett mer brutalt sätt än hittills blir kännbar i hela Europa? Med tanke på att befolkningsutvecklingen hos oss är negativ kan man väl rätt så lätt - också utan tillgång till etiketter som "ras", "rasism" och "etnicitet" - ana vad som kommer. Vi har dessutom fått en försmak av det redan. 

För övrigt läser jag just nu Luther. Alla påminnelser från det förflutna är till gagn. 

tisdag 21 mars 2017

Barnböcker och Kavafis

Foto: Astrid Nydahl
När jag var barn fanns böckerna som självklara beståndsdelar i livet. Vi hade en synnerligen bra skolbibliotekarie som alltid visade oss vidare från Fem-böckerna in i något annat. Jag minns hur hon höll fram en Vilhelm Moberg och en Jack London för mig och berättade så att jag blev nyfiken och lånade dem med mig hem. Jag var en mycket omogen sökande pojke, som egentligen drömde om att bli bildkonstnär, som pappa.  Orden hade jag ingen riktig ordning på, jag kände ofta att jag misslyckades när jag skulle formulera dem muntligt, och att det bara var när jag skrev ner dem som de skimrade och sa någonting väsentligt. Men en liten pojke på jakt efter svaren på livsgåtorna har sällan tid att fördjupa sig i det skrivna, i alla fall inte det som skrivits av pojken själv. Böckerna var något annat. De var flyktvägar bort. Jag hörde egentligen aldrig till de andra pojkarnas gemenskap. Jag retades för mitt röda hår, mina fräknar och min oförmåga att hantera bollar och puckar. Därför trivdes jag också så mycket bättre bland flickorna. Jag hoppade gärna långrep med dem. Jag var inte eftertraktad men accepterad som en i gänget. Ofta stod vi vid gaveln till trevåningsbyggnaden på skolan, där var det lä och ett slags frizon för flickorna, medan pojkarna rasade runt ute på den stora, öppna skolgården.

*

Varför tänker jag på det nu igen? Jag tänker på det, därför att jag sett Carl Henrik Svenstedts film Reading Kavafis. Där är det inte bara dikterna som muntligt talade ord som bländar mig med sin skönhet. Också boken själv, där den ligger på ett bord eller hålls av två händer, blir för mig en bild av en tillhörighet som inympades i mig mycket tidigt. Boken som föremål och tillhörighet. Biblioteket som en plats där livets allvar kunde rymmas, bortom flamset, fnissandet och skriken. Det jag allra mest drömde om och längtade att få som vuxen man var ett eget bibliotek. När jag idag sitter i det, förverkligat, men under ständig utveckling och förändring, i takt med att nya böcker kommer dit och andra lämnar det, vet jag att det är den viktigaste platsen i mitt liv, den mest sensuella, varma och omslutande platsen av alla som finns fysiskt närvarande.


måndag 20 mars 2017

Tranor vid Pulken och terrorceller i brittiska Birmingham

Pulken söndag 19 mars. Foto: Astrid Nydahl
Två tusen tranor hade man räknat till i söndags. Det var en iskall vind som blåste över Pulken. Men många hade kommit med kikare och termosar. Astrid tog bilder, men riktigt bra blir de ju inte när man står långt ifrån fåglarna. Här kan man läsa allt om Pulken.

Naturen skänker frid nästan varje dag. Det finns ett litet hopp om vår och det blir förstås mer transkådande.

Men jag fann också en uppseendeväckande artikel om den del av Birmingham som heter Sparkbrook. Här kan vi läsa om hur stadens socialdemokratiska styre bidragit till framväxten av en jihadistmiljö där. Inte minst är detta lärorik läsning för den som naivt och kärleksfullt alltjämt försöker övertyga oss om att detta är ett litet och övergående problem. Sparkbrook är ett islamiserat samhälle och det är både kusligt och tankeväckande att befinna sig där. Det har jag gjort och när jag läser en artikel som denna kommer minnena av stark fientlighet tillbaka.

Pulken är tryggare än Sparkbrook. Foto: Astrid Nydahl


Trump, rådgivarna, ministrarna och svansen av beundrare, och så en vink om Erdogan

Foto: Astrid Nydahl
Kan man kalla alt.right-rörelsen för en svans till Trump? Nej, jag tror inte det. Många följer med i svansen men alt.right har folk på insidan. Bannon är kanske Trumps viktigaste rådgivare och vad det innebär vet vi nu bara kortsiktigt. När jag såg utrikesminister Tillerson hålla presskonferens i Peking med sin kinesiske kollega Wang Yi blev intrycket ett helt annat. Tillerson ser seriös ut när han talar med trygg röst om hur han och Wang Yi kommit till något som bra nära kan beskrivas som samsyn när det gäller den eskalerande krisen på Koreahalvön. 

Är det sådana intryck som är avgörande? Nej, rent allmänt inte. Men att förneka personens roll i historien är inte bara dumt utan också en form av självbedrägeri. Vi behöver inte backa särskilt långt för att finna personligheter i länders ledning som haft avgörande betydelse för bestämda händelseförlopp.

Om jag sa att Tillerson går att lita på skulle det ändå vara en slutsats som inte har full täckning. Han är Trumps man, det kan alla förstå. Och om Trump är lika kortsiktig i sina strategiska beslut som han var i mötet med Merkel finns det starka skäl för oro, oavsett Tillerson. 

Alt.right då? En amerikansk-europeisk tankesmedja med betydande svenska inslag. Så ser fakta ut. Men man måste studera den noga för att förstå vidden av vad den står för. Jag gör det nu. Ju mer jag läser desto bättre ser jag sambanden mellan historiskt mörka idétraditioner. 

Personens roll, hans eller hennes intellektuella krets och hur besluten påverkas av rådgivare och andra, där ser jag viktiga ämnen för den närmaste framtidens diskussioner. 

***

Om vi nu byter perspektiv kan vi fråga oss varför Turkiets Erdogan tycks komma så lindrigt undan. När han under söndagen kallar Merkel nazist och fascist borde det ju ringa några klockor. Jag tror att Erdogan i det korta perspektivet är det enskilt största hotet mot freden. Erdogan vill ha krig. Han hetsar till krig, han manar sina anhängare och sin svans att gå ut i krig. Mot vem? Mot oss förstås. Han har sedan länge valt krigets väg när han nu hetsar mot europeiska ledare. Det spelar mindre roll vad de står för. Poängen är att de inte dansar efter Erdogans pipa.

Hur skulle ett sådant krig se ut? Först och främst använder Erdogan flyktingströmmen som vapen. Han vill skicka 15.000 individer norrut varje vecka.

Det vapnet räcker inte. Nästa steg blir att använda sig av turkarna i diasporan. De är väldigt många i Tyskland. De är väldigt många i Europa utanför Tyskland. Vad kan de göra? Söndagens manifestationer från kurder bosatta i Tyskland ger en fingervisning. 

Det första mest långsiktiga hotet är förstås själva denna närvaro. Turkarna i Europa har tidigare av Erdogan beskrivits som vapen, moskéerna som vapensmedjor och barnen de föder är våra missiler, sade han. Men det finns andra och kortsiktiga metoder. När turkar dödar kurder i exil, ja då utlöses den mekanism som just nu blir riktigt farlig. Turkiet kan ingripa för att "skydda turkiska liv" - minns någon USA:s retorik med just de orden? Det krävs att Europa - våra ömkliga ledare och folk - ser vad turkarna håller på med. Personligen betraktar jag Erdogan som ett mycket större hot än Trump. Just mot oss européer. Förstås.


söndag 19 mars 2017

Historierevisionismen

Foto: Astrid Nydahl
Vad är historierevisionism? Kanske är det hög tid att ställa den frågan igen. Vi häpnar över att turkarna förnekar folkmordet på armenierna. Men samtidigt ser vi hur grupper, både här hemma och runt om i västerlandet, förnekar den industriellt organiserade förintelsen av Europas judar. 

Vilken poäng finns det i denna historierevisionism? Ingen alls så vitt jag förstår. Ty samtidigt med förnekelsen hotar man detta folk med just förintelse. Något alternativ lär inte finns för just judarna, eftersom de är skuld till alla våra olyckor. Nå, Soros är förstås värst, men familjen Bonnier är minst lika farlig. 

Så tycks man resonera. Det är inte bara politiskt motbjudande, det är dessutom så enfaldigt att man egentligen bara skulle skratta åt det.

Varför är då historierevisionismen farlig? Den är det därför att kommande generationer lyssnar till dess lögner och propaganda. Istället för att läsa på - litteraturen i ämnet är vårt kollektiva minne, rik på vittnesmål och dokumentation - låter man sig fångas av den lättköpta, konspiratoriska och egentligen urgamla antisemitiska propagandan.


lördag 18 mars 2017

De nio. Litterär kalender 2017

En av årets litterära begivenheter är utgivningen av Samfundet De Nios årsbok. År efter år håller den samma höga kvalitet. Årets volym är inget undantag och jag önskar under läsningen att den istället hade varit en periodisk tidskrift.

Liksom i tidigare årsböcker hittar vi här en blandning av essäistik och skönlitterära texter. Inte minst Elisabeth Rynnels sex dikter gör starkt intryck på mig, och det gör också Nina Burtons Tre variationer på imperfektum. Årets bok innehåller också en underfundig essä om Bob Dylans förhållande (?) till golf skriven av Johan Svedjedal, Gunnar Harding skriver om Walt Whitman, vars dikt De sovande i Hardings översättning publiceras. Dikten har kallats "kanske den enda surrealistiska amerikanska dikten från 1800-talet". Harding skriver att Whitman med dikten uppenbarligen ville "integrera också den amerikanska urbefolkningen i sin demokratiska utopi."

Men det roligaste att läsa på ett personligt plan är Per Helges historieberättelse om tidskriften Rallarros. Den var på sin tid - 1974 till 1985 - en av de allra viktigaste litterära tidskrifterna i Sverige. Per Helge och Bengt Berg var väl de två verkligt tongivande, men med i ursprungsredaktionen fanns också Sten Jacobsson, Bosse Eriksson och Börje Lindström. Per Helge skriver:
Med vanliga normala skrivmaskiner skulle vi nu slå världen med häpnad. Den redaktionella utrustningen i övrigt inskränkte sig till sax och klistertub och ett enkelt skrivbord. Vi hade inte ens en kopieringsapparat.
Det var sannerligen andra tider. Och det är väldigt fint att få minnas tillsammans med Per Helge. Direkt efter hans artikel kommer Leif Elggrens text om Guru Papers. Jag kan bara rekommendera denna rika årsbok för läsning!

fredag 17 mars 2017

Privatliv eller medialt skvaller?

Olseröd med Stenshuvud. Foto: Astrid Nydahl
Vad är viktigast, det skyddade privatlivet eller det mediala smygtittarlivet?

Jag valde för mycket länge sedan det förstnämnda. Jag fick under 1980-talet massor med inbjudningar. Var det inte att "skriva med barnen" i någon skola, så var det ett bibliotek som ville ha en afton med mig. Var det inte lokalradion så var det någon kulturredaktör som ville att jag skulle börja sätta stjärnbetyg istället för recensioner.

Jag hoppade av alla framträdanden tidigt. Men jag fortsatte skriva om litteratur och att göra reportage för olika tidningar av det enkla skälet att det var min försörjning. När jag för c:a sju år sedan sade farväl också till detta - definitivt - kunde jag konstatera att arvodena för artiklar i lokaltidningen i kronor och ören var exakt likadana som de varit när jag började 1979 i Kvällsposten. Men när man inte ha några valmöjligheter nöjer man sig.

Är det inte en motsägelse att tala om det skyddade privatlivet samtidigt som man driver en blogg och ger ut böcker? Det kan det vara. Men jag har i kanske 70% av allt jag skrivit haft en personlig infallsvinkel. Det har jag uppfattat som det uppriktigaste och ärligaste. Poängen är att ingen har drivit eller tvingat mig till det. Ingen har ställt frågorna. Jag bestämmer alltså själv vad som är allt för privat och vad som har en allmängiltig betydelse.

För varje dag som går blir jag allt mer privatman. Mina texter är som brev utkastade i rymden.

torsdag 16 mars 2017

Camille Paglia i Tablet Magazine



Camille Paglia är en av få amerikanska "feminister" jag finner intressant. Har man läst hennes Sexual Personae så vill man ha mer. Och det får man i amerikanska Tablet i en intervju under rubriken "On Jews and Feminism". Jag klipper ut några viktiga avsnitt och med länken till intervjun kan man fortsätta på egen hand.




A primary criticism I have voiced of second-wave feminist ideology, in all its permutations, is its bitter, grudging attitude toward men, who are demonized as the source of all ills in the universe. In adolescence in the early 1960s, I discovered the great period of the 1920s and ’30s, just after American women had won the right to vote, when there was tremendous surge of ambitious, talented women like Amelia Earhart, Lillian Hellman, Dorothy Thompson, and Katharine Hepburn, who simply wanted to prove that women could achieve at the same level as men. They did not vilify men. On the contrary, they openly admired what men had done and simply demanded equality of opportunity for women. That is my philosophy: I am an equity feminist. And on those same grounds, I oppose all special protections for women, which I view as counterproductive and infantilizing. Law and society must treat the sexes exactly the same, except in rare instances where biology imposes a handicap. (Hence a woman in an advanced state of pregnancy should not be compelled to perform dangerous workplace tasks.)

och

I trace the current unhappiness of so many professional women in the world (from my observations in North America, Brazil, England, and Italy) to huge systemic changes that no one in my view has adequately analyzed. What history shows is that there was, until very recently, the world of men and the world of women, and there was relatively little sustained interaction between those spheres. The Industrial Revolution, a capitalist phenomenon, created low-level jobs for women that allowed them for the first time to be truly self-supporting, freed from economic dependence upon father or husband. Over the past century, women have gained access to higher-status jobs, many with real power and authority over men. But the main issue is that men and women are working side by side in the workplace in a way they have never done before, except in outdoor field work during the agrarian era. This is something new in human experience, and I believe it is destabilizing sexual relations in ways that we have scarcely observed, much less analyzed.

och slutligen

Second-wave feminism, to which Betty Friedan gave birth with her co-founding of the National Organization for Women in 1966, was strongly powered by a fiery social activism whose roots can be traced to the unionizing movement of the early 20th century. One of the classic protest songs in my “Art of Song Lyrics” course is “The Death of Harry Simms,” about the 1932 shooting of 20-year-old Jewish labor leader Harry Simms Hersh in the battle for unionization of the Kentucky coal mines. I have described my principal mentors, poet Milton Kessler in college and critic Harold Bloom in graduate school, as more like visionary rabbis than professors. I have repeatedly acknowledged my debt to Jewish-American culture. For example, in my long 1991 attack on post-structuralism, “Junk Bonds and Corporate Raiders,” I wrote: “It was from Jews (beginning at T. Aaron Levy Junior High School) that I learned how to analyze politics, law, business, and medicine, how to decipher the power dynamics of family relationships, and how to plan pragmatic strategies of social activism.”

Tack till Anders W.