torsdag 16 mars 2017

Postmodernismen och optimismen

Foto: Astrid Nydahl
Finns det några skäl att hysa optimism? Vän av ordning frågar sig förstås i vilket avseende jag ställer frågan. Svaret är enkelt: kan man vara optimist i politisk, kulturell och existentiell mening? Det är trots allt de ord vi använder för själva livet, det som omger oss och det som styr oss.

Postmodernismen erbjuder det mesta av bekvämlighet. Människans fysiska krafter är inte efterfrågade på det sätt de var i bondesamhället eller under den spirande och växande industrialismens epok. När människan kan ersättas av maskiner uppstår också de bedrövliga tomhetstillstånd som en icke nödvändig människa känner i sin sysslolösa ensamhet. Varje människa behöver känna sig uppskattad och ingå i ett sammanhang. Postmodernismen erbjuder mest ensamhet i negativ mening. En solitär människa kan hantera det. Men en människa som törstar efter sammanhang går under. Psykisk sjukdom griper omkring sig. Köerna till vården är redan katastroflånga, också till barnpsykiatrin.

Optimist kan man bara vara om man ser att något genomsyrar ett samhälle som vore det ett hopp och en tröst. Jag ser något annat. Jag ser inbördeskrigslika förhållanden växa, etniska enklaver bli allt större och farliga, vapenskrammel från länder med kärnvapen, jag ser hur konsumismen lockar in människor i skuldfällan, och jag ser, inte minst, hur klassklyftorna ökar och därmed öppnar för nygamla sociala konflikter. Jag ser hur "underhållningen" slagit ut bildningen och kunskapstörsten. Tiden av harmoni är förbi, om den någonsin funnits. Tiden för uppbyggnad och skapande är förbi. Jag är ingen folkhemsromantiker och jag tror lika lite på politikens löftesspridare som på dess virrpannor. Politiken som styrinstrument för ett samhällsbygge är också förbi. Kvar står vi med tomma händer och en politikerklass som inte ens förstår samhällenas bästa.


onsdag 15 mars 2017

Äldre, yngre, det avskilda och eventuella lärdomar

Foto: Astrid Nydahl
"Jakten på det ständigt nya, ett av vår tids karaktäristiska drag, leder oss alltför lätt till tron att alla tider är olika, att vi därför ingenting har att lära av dem som är äldre och heller inget att lära ut till våra barn. Så lever också i allt högre grad olika generationer i avskilda världar." (Per Helge i Mellan prärien och evigheten, 2014) 

Vi talar här hemma mycket om åldrandet. Vi har en nära vän som alltför ofta blir hämtad av ambulans och inlagd på sjukhuset. Hans barn bor inte här. Vi frågar oss om vi kunde bo närmare honom och på så sätt bistå honom i kommande kriser.

Ämnet för oss snabbt in på generationsfrågor. Vi har väldigt många barnbarn, elva på min sida och tio på Astrids. Några av dem är förstås vuxna män och kvinnor. Men våra liv levs separat, också geografiskt. Vi ber en av dem, utbildad plåtslagare och en händernas mästare, om hjälp när vi behöver det, med sådant vi inte själv klarar av. Förr, när han var ett barn, bad vi Tobbe. Han ställde alltid upp och skruvade ihop möbler och annat.

Vi är förhållandevis lyckligt lottade på vår plats i generationsledet. Vi är inte ensamma (övergivna eller bortglömda) om vi inte vill, och vi är framför allt mitt inne i den stora kretsen som två ursprungsfamiljer tillsammans skapat. Det skänker ro för det mest. Men lär vi oss något? Lär vi dem något? Jag inbillar mig att det mesta som kan kallas lärdom mellan generationer är det som inte planerats i förväg, som växer i samvaron och samtalen. I min egen generation var vi inte särskilt bra på att umgås med, lyssna och lära av föräldrarna. Det är något jag känner både skam och ånger inför idag. Men lärdomen av det har ju varit att möta de två yngre generationerna så mycket som möjligt. För det mesta sätter "omständigheternas diktatur" (von Wrights uttryck) käppar i hjulet för det, men redan inställningen kan verka som en konstruktiv kraft.

tisdag 14 mars 2017

Amy Romand: Min mormor från Armenien (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson)


"Med början i april-maj 1915 ringlade tågen med armeniska kvinnor och barn långsamt fram genom Anatolien. Alltid i riktning söderut mot de arabisktalande provinserna där de hade lovats en ny start. Männen hade förts bort reda i ett tidigt skede och aldrig mer synts till (...) dessa konvojer överfölls, pojkar och flickor rövades bort, kvinnor togs som sexslavar och många dog av utmattning men också av mordiska attacker" (David Gaunt i bokens förord).


Det armeniska folkmordet 1915 kan inte få nog uppmärksamhet. Många vill blunda för det, turkarna rentav förnekar det (Sverige erkände 2010 att folkmordet ägt rum, sent men ändå viktigt). Just nu när Turkiet under sin nya sultan-wannabee driver en aggressiv etnicitetspolitik blir åter minoriteterna trampade på, det gäller såväl armenierna som kurderna, assyrierna, grekerna, kaldéerna och andra. Långt fler än en miljon människor mördades för hundra år sedan. Det enda som gäller är "en sann turk". Nutidens obehagligheter kan därför med fördel studeras i ljuset av det fruktansvärda folkmordet. 

Amy Romand hittade 2014 en dagbok som hennes mormor skrivit. Den skildrar armeniernas tröstlösa vandringar sedan fördrivningarna börjat. Av det har det blivit den starkt realistiska och samtidigt så kärleksfulla Min mormor från Armenien
Serpouhi och Anny i Marseille

Dagboksutdragen skrivna av mormodern Serpouhi Hovaghian (född 1893 i en armenisk familj vid Svarta havet) är förstås navet för hela boken. Dessa texter, tämligen korta, skildrar det som var ett faktum: närvaron under dödsvandringarna, möjligheterna till överlevnad, förnedringen och döden. Så här skriver hon bland annat:
Ödsliga vägar, jag var rädd att vi skulle möta en man, för jag var säker på att en olycka ännu kunde drabba oss. En sjuttioårig gubbe, ännu snuskigare än en ung man, det finns ingen medkänsla i deras hjärta.
Skildringarna av rädslan och nöden är genomgående starka. Jag läser och försöker förstå. Läser och förfäras av det jag lär mig.

Amy Romands text löper avsnittvis före och efter dagboksutdragen. Den vittnar utifrån hennes samtal med mormodern. Också dessa starka vittnesmål och minnen. Att bokens texter dessutom beledsagas av bilder gör förstås boken ännu starkare. Jag skulle inte tveka att sätta boken i händerna på några av mina tonåriga barnbarn. De kan lära mycket av den.

måndag 13 mars 2017

En reflektion kring Theodor Fontanes roman Stechlin (Atlantis förlag, översättning av Anders Björnsson)

Theodor Fontane (1819-1898)




"Dubslavs och hans medkonversatörers mångordighet kan framstå som ett kompensatoriskt karaktärsdrag. För att kunna gnälla över modernitetens paradoxer och avigsidor måste de skoja med sig själva, driva gäck med varandra. De får inte bli för gravallvarliga; man förstår ändå att de inte står långt från gravens rand" (Anders Björnsson i förordet till Stechlin)

När Anders Björnsson tar på sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför. Tidigare fanns på svenska bara den av Fassbinder filmatiserade Effi Briest översatt. 

Vad är då Stechlin? Det är tre saker: ett slott, en sjö och en slottsherre. Platsens skönhet tycks oomtvistad. När jag själv ser bilder därifrån tycks den mig likna naturen runt Ivösjön i Skåne, också det trakter för gamla slottsherrar. Björnsson talar om "det sköna Nordbrandenburgska landskapet" - han är noga med att påpeka att det är där romanen utspelar sig och att den bygger på "icke-handling". Stechlin är nämligen "vad man skulle kunna kalla en resonemangsroman. Fattig på yttre händelser och berättelsedramatik, nästan allting utspelar sig i samtalen och där utspelar det sig desto mer. De är ord- och associationsrika". Det kan i sin tur innebär att läsaren ställs inför en stor uppgift. Man läser inte Stechlin som man kanske är van att läsa samtidslitteraturen. Och det är just där utmaningen ligger. Att hejda sig, andas lite lugnare och verkligen sitta ner med den drygt 400 sidor tjocka romanen.

Theodor Fontane var utbildad apotekare liksom sin far. Han kom så småningom att skriva poesi. Samtida med Runeberg som då skrev Fänrik Ståls sägner. Björnsson säger att denna diktning ingick i "den nationella vågen". Han var passionerat intresserad av historia och kom att skriva flera sådana romaner. Björnsson menar att sir Walter Scott var en viktig förebild för honom. Heinrich Mann hävdade att Fontane uppfann, förverkligade och fulländade den moderna romanen i Tyskland.

"Författaren anar slutet på fädernas era. I den epok som han ser födas, vår egen tid, blir verklighetens motsättningar så svåra att de inte längre kan jämkas ihop med hjälp av den typiska humanistiska och faderligt intellektuella verksamheten att medla mellan motståndare."(Claudio Magris ur essän Fäder och söner, som ingår i samlingen Utopi och klarsyn som kom i svensk översättning av Barbro Andersson 1999, här citerad i Björnssons förord till Stechlin)

Hur kommer man vidare i samtiden utan kunskaper om det förflutna? Det gör man inte. Hela den nära nog maskrosliknande vågen av skrivarkurs-litteratur struntar för det mesta i det förflutna. Den tycks växa ur en egocentrisk föreställning som säger att varje enskild individ i grund och botten är författare. Att det är ett missförstånd torde väl stå klart för de flesta. 

Tanken, den hädiska, kommer för mig när jag går bakåt i tiden och läser. Theodor Fontane är ju förstås sin samtids litteratur. Det innebär inte att dess giltighet upphör i vår tid. Anders Björnsson förklarar i bokens förord:
Theodor Fontanes Stechlin spelar i en tid och på en plats som ser en social agrarfråga välla fram. Jordägandet uppfattades av många samtida som en primär politisk angelägenhet. Det var inte bara socialister som ville jordreform, en pockande fråga inte minst i de godsrika områden öster om Elbe där junkerklassen, Dubslav von Stechlins styvnackade ståndsbröder, ännu var det ledande sociala och politiska elementet  (även om de ekonomiskt hade slagits ur brädet).
Stechlin utkom 1898. Ett århundrade gick mot sitt slut. Fontane själv avled själv samma år. Han lämnade en rik skatt till oss efterlevande. Tack vare Anders Björnsson har vi nu hans sista roman på svenska.

söndag 12 mars 2017

Samma plats idag. Kyla och vind

Tofsvipan stod länge och poserade idag. Foto: Astrid Nydahl
Våren som mötte oss var nog bara ett skämt. Samma plats idag var kall, isvind från havet och allt annat än frestande. Jag satte mig ändå utomhus i den sköna stolen för kaffe och macka. Men efter en helt kort promenad var jag tillbaka i bilen med Rachmaninovs midnattsmässa, mycket vacker och trösterik. En enda man stod ute i bukten och fiskade idag, vi hälsade kort och så var vi ensamma på platsen när han kört. Några av Astrids bilder idag:


Snart brister den!


Ännu ligger naturen blek och väntar. Innan man vet ordet av är träden gröna och korna betar på fälten.

Våren mötte oss på Landön

Samtliga bilder: Astrid Nydahl
Ibland kan orden vara överflödiga. Bilderna här talar sitt tydliga språk: på Landön under lördagen mötte våren oss.








lördag 11 mars 2017

Purim och vinet

Esther appeals to king Ahasveros
På söndag infaller den judiska högtiden Purim. Den har jag fått vara med och fira två gånger i Israel. Det är en festlig högtid, full av märkligheter (och berusning). En gång firade jag på Blindinstitutet i Jerusalem med alla barnen. En annan gång på Kibbutz Lavi där en gammal skolkamrat verkar som rabbin.  Det finns olika traditionella svar på den fråga man möter på judiska hemsidor om huruvida man förväntas dricka sig berusad. En av dem svarar bland annat så här:
The source of this practice is a passage from the Talmudic tractate Megillah(7b): Rava said: A person is obligated to drink on Purim until he does not know the difference between "cursed be Haman" and "blessed be Mordechai". The issue of whether and how Rava’s statement should be implemented in practice is a matter of disagreement between various Halachic authorities. The question, however, is not what Rava means, but whether or not the Talmud contains another opinion, contrary to Rava’s (see Ran and Baal HaMaor on Talmud, Megillah 7b; Bach and Beit Yosef on the Tur, Orach Chaim, 695). Many of the greatest Halachists follow Rava’s ruling. Maimonides writes: "What is the obligation of the [Purim] feast? That one should eat meat ... and drink wine until he is drunk and falls asleep from drunkenness" (Mishneh Torah, Laws of Megillah, 2:15). 

Den där gången på Kibbutz Lavi minns jag Purim av flera skäl. Vi var där för att stanna över natten. Vi bjöds på god mat och förnämligt vin. Ville man köpa en extra flaska fick man inte betala under högtiden. Man skruvade ur korken och lade den i en tygficka med rumsnumret på för betalning när vardagen återkom. 

Ja, vi drack mer än en extra flaska. Och vår värd framhöll att det just den dagen var meningen att dricka sig bortom förnuft. Det gjorde vi inte, men vi festade och skrattade långt in på kvällen. I minnets vrår ligger mycket från resorna i Israel. Det finns dagar då jag tänker att jag måste resa dit igen, men de drömmarna slår jag bort eftersom jag inte vill utsätta mig för mer än jag klarar av.

fredag 10 mars 2017

Peter Luthersson: Erfarenhetsunderskott (Bladh by Bladh)

Foto: Astrid Nydahl


”De mest oreserverat samtidsanpassade är nästan alltid de mest intoleranta (…) I vilken hop hade vi funnit dagens mest oreserverat samtidsanpassade om de istället hade levt igår?” (Luthersson)

”Tänk om det var Du eller jag som befunnit oss där och då.” (Luthersson)

Efter 2014 års bok Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos är nu Peter Luthersson tillbaka med uppföljaren Erfarenhetsunderskott. Noteringar om svensk 1800-talslitteratur. Det är i alla avseenden en svindlande läsning. De båda volymerna ger oss tillsammans en bild av en epok då allt stod och vägde mellan dåtid och framtid. Luthersson visar i sina närläsningar vad som stod på spel och hur litteraturen skildrade det.

I den nya boken är det framför allt välkända författare som Fredrika Bremer, Viktor Rydberg, Emilia Fogelklou, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf,  som diskuteras, men också sådana som Karl Asplund och Eric Hermelin, och sådana som jag tidigare saknat kunskap om: Axel Lind af Hageby, K.J. Pettersson, Edvard Gleerup, Peter Möller, Georg Pagels, Egron Lundgren, Carlo Landberg och andra.

Ernst Jünger citeras med följande ord: ”Vår värld kommer också att nå sitt slut, förfalla och framstå som obegriplig för främmande ögon.” Vissheten om det uppstår genast när man stiftar bekantskap med skildringarna av såväl den gamla som nya världen i denna litteratur.

Kolonialismen, mötet med det svarta Afrika, allt det som i nutida texter betraktas som den vite mannens katastrofala inflytande, blir en stark laddningspunkt i Lutherssons framställning.

Fokus finns på Afrika, Mellanöstern och Indien. Den nya världen skildras främst av Fredrika Bremer, vars karska och ibland våldsamma språk förvånar mig. Hon hade synnerligen bestämda uppfattningar, inte bara under Amerikaresan, utan också när hon befann sig i Turkiet. Från Smyrna (nuvarande Izmir) skriver hon: ”Några turkiska och arabiska fruntimmer såg jag äfven i turkiska delen av staden; men det ohyggliga arabiska skynket, som i Syrien och Palestina döljer fruntimrens ansigten och låter dem likna spöken, ser man ej här…)." Det gjorde inte henne mindre pessimistisk. Hon konstaterar att en lärd människa i Turkiet alls inte var lärd i vår mening utan lärd endast genom ”hans kännedom af Koranen”. Hon sammanfattar: ”Menskligheten går framåt, men Turkiet går – bort, går under såsom stat, Turkiet med sin koran såsom allena gällande lagbok…” Bremer menade att landet behövde en ny religion:”Det behöfves icke mindre än en döpelse af hela den turkiska nationen, en omvändelse  till christendomen för att lyfta slöjan från den turkiska kvinnans själ och gifva henne förmågan att föda och uppfostra ett fritt folk” och om turken vill behålla status quo ”så måste han bort, långt bort från andra sidan om Bosforen, om Mindre Asien, om Jordan, bort till de Medel-Asiens högland, hvarifrån han kommit”. Man förstår genast att Bremer inte kunnat publicera sådana texter idag, utan att bli bojkottad av landets alla kulturredaktioner.

Man önskar nästan att Bremer fick besöka vår tid och se vad det blivit av Turkiet – och Europa, i den islamiska väckelsens tecken.

Anders Österlings besök i Smyrna 1924 utmynnar bland annat i en mycket skarp text om Turkiet och islam. Han skriver med behärskning och tillbakahållen upprördhet om det han ser. Det är en folkfördrivning som ägt rum. Grekerna har tvingats bort. Och många mindre minoriteter. De utbrända bostäderna talar sitt tydliga språk.

Kongo-skildringarna har en central plats i Lutherssons bok. De är intressandra inte minst som berättelser om en viktig plats i den europeiska 1800-talshistorien. Den vite mannens börda? Ja, det också, men framför allt berättelser om hur europén kommer både för att missionera och för att lära ut sådant som fått Europa att växa till tekniskt och mänskligt sett avancerade nya förhållanden. Den moderne ”antikolonialisten” skulle förstås invända att det inte alls förhöll sig så, eftersom denne betraktar den vite mannens själva närvaro i Kongo som en avgörande förbrytelse i jakten på råvaror. Luthersson visar i sina balanserade resonemang hur illa den bilden stämmer med verkligheten. I ett avsnitt om Chinua Achebes Things Fall Apart skriver han om en västerländsk referensvärld ”som har visat sig förmögen att sprida kunskap och reflektion i alla väderstreck och till de mest otillgängliga platser och som är ensam om att ha lyckats med detta.” Han konstaterar att Achebe inte invänder mot ”de vitas skildringar utan bekräftar dem närmast.”

Skildringarna av kannibalism och fysisk stympning är utförliga i Lutherssons bok. Det de närmast får mig att tänka är att den vite mannen alls inte förde barbariet till Afrika, det fanns där redan i sina mest groteska former och behövde mångårig upplysning för att ens påverkas i positiv riktning. Vi har ju också i vår tid sett exempel på detta barbari, inte minst tänker jag på det som hände  i Liberia. 2002 kunde DN rapportera: ”Treåriga Abu Sesay sätter på sin protes lika naturligt som vore den en stövel, innan han rusar iväg för att leka med sina kompisar. Här är det inget konstigt att sakna ett ben eller en hand, det gör var och varannan. När rebellerna från RUF-gerillan anföll Freetown för två år sedan flydde Abus familj. Abus far rusade genom gatorna med Abu i famnen när han träffades av ett skott. Abu förlorade sin vänstra fot, hans pappa dog. Sierra Leones inbördeskrig skilde sig från andra afrikanska krig genom att rebellerna inte nöjde sig med att bara döda. De som skonades fick betala för sitt liv med en hand eller en fot.” 

I detta sammanhang är det viktigt att också påminna om att islamistiska grupper som IS tillämpar de sharialagar som innebär att man som straff får händer avhuggna (eller värre). Dessa lagar är inte precis nyskrivna och det är svårt att anklaga "den vite mannen" ( i betydelsen europén) för dem. De har sitt ursprung i Koranen. 

Man skulle kunna säga att vi i boken får korrektiv till den svart-vita bilden av historien. I  vår tid saknas allt som oftast de bilder och erfarenheter som Luthersson använder som underlag för sina resonemang. I en av texterna tar han upp temat "upplevelser och föreställningar" och frågar sig bland annat: "Tänk om det som i dag uppfattas som rasism i regel var en verkan och inte en orsak. Tänk om det mestadels var resultat av upplevelser som var just upplevelser..." Det efterföljande korta stycket om finlandssvensken Lorenz von Numers (1913-1994) blir i sin ironi särskilt drabbande. Han skrev: "Aktningsvärda tyckare har upptäckt att kannibalism och häxeri fortfarande florerar i vissa trakter. Eftersom nyheten inte kan undertryckas vet man inte riktigt vem man skall skylla på - Leopold II eller Salazar, Kaiser Wilhelm eller Stanley. Bryderiet kommer sig av att folk inte har ett begrepp om vad tid är. Kolonialismens hydra tros ha kravlat över kontinenten under miljoner ljusår och fördröjt utvecklingen."

Den metod Luthersson använder är mycket effektiv. I själva verket skildrar han den tiden, händelserna och utvecklingen, och dess författare fragmentariskt. Det blir som att lägga ett pussel. Varje ny bit passar in bland de redan lagda. På så sätt skapar han en bild som blir i det närmaste heltäckande och som lär oss att se med nya ögon på både tiden och dess skildrare. Jag har tidigare inte läst något som ens kommer i närheten av denna konkretion, kritiska blick och förmåga till att ge en bild av ett globalt skeende där helt olika civilisations- och tidsuppfattning utvecklas parallellt. För den skuldtyngde svensken kan det vara uppfordrande läsning.

***

Om den förra boken skrev jag följande:


”Jag är inriktad på historiens litteratur snarare än litteraturens historia.” (Luthersson)

Med två historiska motton inleder Peter Luthersson sin nya bok Förlorare. Det första från Picabia, ”Huvudet är runt för att idéerna inte ska fastna i hörnen”, det andra från Borges, ”En gentleman inlåter sig bara i förlorade företag”, är båda av en sådan karaktär att de bjuder till direkt läsning. Vad är det för förlorare Luthersson skriver om? Luthersson syftar inte på vår tids hajpade och medialt uppblåsta masslitteratur, inte heller på de betydande rikedomar vissa av deras författare hämtar hem som framgångssagor mot vilka förlorarna ska ställas. Nej, han säger istället att förlorare ”blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt.” Men inte bara det, till förlorarna hör också de som ”förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”

Lutherssons mäktiga verk är inte minst en studie i de idéstrider i litteraturen som grovt sagt skiljer 1800-talet från 1900-talet. Och så säger Luthersson, att man kunde hävda att ”andra etiketter på parterna i denna idéstrid vore idealister och modernister.” Och det är, tillägger han, ”närmare bestämt vid förlorarna i idéstriden mellan 1800-tal och 1900-tal jag uppehåller mig.” Till förlorarna hör då också de riktigt stora, som Kipling, Mann, Churchill, Stevenson, Conrad och andra. De gör det för att deras perspektiv förlorade. Luthersson vill utifrån dessa tankar ”ringa in, ta upp till förnyad prövning”, 1800-talets etos.

Låter det besvärligt? Akademiskt finlir? Det är precis vad det inte är. Luthersson skriver med lätt hand, hans perspektiv är både breda och djupgående och han väver av sina kunskaper något som kunde jämföras med ett vackert lapptäcke, där personligheterna och idéerna bryts och återkommer. När han för första gången behandlat Kipling så kanske man tror att han är färdig med honom i boken. Det är tvärtom, han och de andra, återkommer bara några sidor längre fram. Det är en mycket sympatisk metod som avsnitt för avsnitt gör frågeställningarna tydligare.

Vi kommer ganska snart in i den koloniala epoken. Kipling är ju i det avseendet en portalfigur. Men Luthersson visar att också en rad författare på 1900-talet är en del av den idésfär och den kolonialt förankrade motivkretsen. Därför blir ju Orwell och Blixen, för att bara nämna två av dem, självklara i berättelsen om 1800-talets etos. Hos Joseph Conrad hittar vi den välkända och omtalade boken Mörkrets hjärta, Luthersson lägger till berättelsen om varför författaren hamnade där han hamnade och varför det förtryck han såg fick så vittgående konsekvenser för hans liv.

Första världskriget blir ”en mental vändpunkt”. Nu kunde man inte längre luta sig mot det som Wienkongressen och dess ordnande av gränser och nationer innebar. Nu gällde det erövringen, kampen om marknader och territorier, och i och med det låg den intellektuella vägen mot de totalitära idéerna öppen. Den estetiska modernismen lägger själva grundstenen. Futurismen som så småningom också går från kulturexperiment till statskonst och monstruösa förtryckarsystem. ”Motståndare till 1800-talets värld”, skriver Luthersson, fick terrorstater på sin sida. Nätverken för ”frihetskämpar” skapades och inte minst den kommunistiska världsrörelsen efter Kominterns första kongress 1919 fastslog att den skulle ”bistå de underkuvade kolonialfolken i deras resning mot sina imperialistiska herrar”. Luthersson vägleder sedan läsaren fram genom årtiondena och visar hur olika frontorganisationer, som League Against Imperialism, så småningom också kunde knyta upp kolonialländernas frihetsrörelser till ideologier som aktivt bidrog till det elände som föddes sedan kolonialmakten lämnat. Den kommunistiska ”vänskap” som Moskva och dess allierade erbjöd bestod inte bara av pengar och vapen utan också ett inflytande som möjliggjorde direkt politisk styrning. Den postkoloniala friheten ”skulle bli en frihet med starka förbehåll och för individen i regel ingen frihet alls.”

”Jag blev vuxen i en värld där 1800-talets etos redan hade dött. Kvar fanns en nostalgi, hos vissa äldre. Jag är ett barn av den nostalgin.” (Luthersson)

Det finns en mycket starkt personlig drivkraft i Förlorare. Den kan sägas bestå av författarens vemod, hans ”skam inför mitt eget intellektuella sammanhang, av längtan efter sedan länge slocknade sinnen.” När han berättar om sina författare, bärare av 1800-talets etos, sådana som Thoreau, Melville, Kipling, Orwell och ställer dem mot dagens ”uppburna författare och dominerande skribenter” så ser han förstås genast skillnaden mellan de förras ”kloka måttfullhet, deras aspektseende och tolerans, deras nyktra balans” och dagens tro på ”att sanningen finns i en teori, som ser Västerlandet som hemort för historiens värsta förbrytare och samtidens största problem, som uppsöker de vita, döda männen för att läxa upp och håna dem, som är hängivna hatet och vreden, som sjuder av destruktivitet och sväller av självrättfärdighet.”

Luthersson har ett viktigt ärende med sin bok.  Med en serie noteringar, av honom själv kallade ”splitter”, vill han visa, oftast med författarnas egna ord i form av utförliga citat, vad 1800-talets etos bar på och vad det är som gått förlorat. De många citaten då? Jodå, Luthersson använder dem medvetet som metod och han väljer att citera en doktorand som anförde Denis Donoghues ord från On Eloquence till sitt försvar: ”This book, I am pleased to note, is full of quotations. It can´t be bad to enlighten its pages with flashes from many sources, noices, sounds, and sweet airs that give delight and hurt not.”

Själv citerar jag gärna från bokens näst sista sida, eftersom Lutherssons ord där sammanfattar något av det viktigaste som krävs av oss inför den masskultur som förgiftar människors sinnen och får individerna att alltmer framstå som obildade och lättmanipulerade konsumenter. Luthersson talar om 1900-talsutvecklingen och säger: ”I Storbritannien och i ännu högre grad i Förenta staterna trängde populärkulturen fram med från år till år och från dag till dag mer och mer obeveklig kraft, populärkulturen med sitt fokus på förment underhållande trivialiteter, på ett uppskattat önsketänkande som inte är något tänkande över huvud taget, på nöjsamma hemskheter som gör det möjligt att glömma onöjsamma.”