tisdag 7 mars 2017

Tidsandan

Foto: Astrid Nydahl
Dagen började med besök på kliniken. Som belöning efter det en halv timme på favoritfiket i stan med räkmacka och kaffe.

Bästa brevet på länge väntade i lådan, det meddelade att jag från och med 1 juni får ett pensionstillägg från Sveriges Författarfond. Det kommer att göra livet lite bättre eftersom jag då sammanlagt når upp till garantipension. Nej, det är ingen stor summa men den utgör skillnaden mellan katastrof och anständigt liv. Är man värd ett sådant beslut? Jag är glad att andra gör den bedömningen och känner stor ödmjukhet. 

Hemma läser jag också tidningar på nätet och konstaterar att ytterligare två människor fallit offer för tidsandan. "Utsatta för våldsbrott" och döda. Och i Borlänge har människor blivit knivhuggna på Arbetsförmedlingen. Märkligt. När jag var ung gick man dit för att söka jobb. Inte ens ha kniv med sig.

"Tidsandan" är ett ord man kan använda om man vill slippa bli anklagad för "rasism", "islamofobi" och "främlingsfientlighet". Nästa gång IS eller andra islamister slår till i Europa kan man bara formulera det så här: "Tidsandan slår till" och så går man fri från anklagelser. Lägger man dessutom till att de döda och skadade "utsatts för våldsbrott" blir det ännu bättre. Tillbaka inne i stugvärmen? Tror inte det.


måndag 6 mars 2017

Väcka anstöt? Kenan Malik om fatworna, massakrerna och ursäkterna

Foto: Astrid Nydahl





Vill man förstå på nytt kan med fördel läsa Kenan Malik. I Svenska Dagbladet skriver han bland annat om tre nyckelfrågor för vår tid. Här om den tredje och sista:
Den tredje nyckelfråga som jag vill ta upp är yttrandefriheten. Rushdie-affären var en vattendelare vad gäller hur yttrandefrihet uppfattas. Den bidrog till att en uppfattning om att man inte bör förolämpa andra kulturer fick fäste. Rushdieaffären fick västerländska liberaler att internalisera fatwan, att anta en moralisk förpliktelse att censurera. Den födde en tanke om att eftersom vi lever i ett pluralistiskt samhälle, måste vi kontrollera det offentliga samtalet om kultur och tro – vi måste tumma på yttrandefriheten så att den inte väcker anstöt.  
I dag är inte längre Rushdieaffären den enda utgångspunkten för debatten om yttrandefrihet, islam och om att väcka anstöt. Attacken på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris i januari 2015 – som tog elva människors liv – var lika chockerande som fatwan och hamnade omedelbart i debattens centrum. Den diskussion som följde på slakten i Paris – klagomålen på Charlie Hebdo för dess ”rasistiska” förlöjligande av islam, till och med från förespråkare av yttrandefrihet – visade hur djupt internaliserad fatwan hade kommit att bli.  
Genom att på nytt berätta om Charlie Hebdo-morden och de följder de fick vill jag visa hur de faktiska skämtteckningarna paradoxalt nog var irrelevanta i kampanjen mot tidningen. Snarare var det vad Charlie Hebdo som institution symboliserade som gjorde dess kritiker rasande. Tidningens verkliga brott var inte rasism, utan att den utmanade det som kommit att bli ett budord för samtida liberaler: ”Du skall icke väcka anstöt.”
Så ser internaliserandet ut när en samhällsförändring till det sämre blir en ursäkt för självutplåning. Av rädsla lägger "vi" band på oss och ler inställsamt istället för att konsekvent och återkommande peka på de orimligheter en sådan attityd leder till. Inom islam har den rentav ett namn: vi förvandlas till dhimmis. I politisk mening innebär det att hävdandet av det öppna och fria samhället underordnas beredvilligheten till kulturell och social underdånighet. Vår frihet förvandlas till självcensur och politisk korrekthet av den grövre sorten.

Den som "väcker anstöt" får det inte bara som Rushdie, utan också som Vilks och en hel rad andra. Hoten och mordförsöken tvingar människor under jorden, eller som i Vilks fall till ett liv på hemlig ort med livvakter dygnet runt. Massakern på Charlie Hebdos redaktion ingår i denna kedja av fatwor och allmänna dödshot och genomförda mord. Attackerna i Köpenhamn mot Vilks och synagogan är en logisk följd av detta. Allt hänger ihop på de mest kusliga sätt. Därför ser vi sällan konsekvent politiskt försvar av yttrande-, tanke-, och tryckfriheten utan en rad ursäktanden av det politiska våldets väg, i alla fall när detta våld har sitt ursprung i religiöst motiverade kretsar.


***


Lørdag d.11. marts holder Lars Vilks Komiteen sin årlige konference på Christiansborg - denne gang under emnet Hvor går kunsten hen, når grænserne forsvinder? Ved arrangementet overrækæker komiteen også sin ytringsfrihedspris, der i år går til den berømte syriske digter Adonis. Det står der i en pressemeddelelse.


Vändpunkter och lärdomar

Tosteberga hamn, söndagen 5 mars 2017. Foto: Astrid Nydahl
Krisen ledde mig framåt. Ni som följer min blogg vet att de senaste två åren varit både dramatiska och krisartade för mig. Min yngste son tog sitt liv i oktober 2014. Då hade jag genomgått en ortopedisk operation bara veckorna innan. Det blev en både tung och lång väg att vandra. Sorgen var förlamande och den finns kvar som starka minnesbilder och en namnlös saknad. I november 2016 gjorde jag nästa operation. Nu har jag knäproteser i båda benen och sedan en vecka tillbaka går jag utan käpp. Det blev en symbolisk förändring för mig. En vändpunkt kan man kanske säga. 

Under vintern har jag haft många dagar till sängs eller i läsfåtöljen. Jag har läst samhällskritisk litteratur som PK-samhället av Karl-Olov Arnstberg, Lars Åbergs Framtidsstaden, men också skönlitteratur som Radka Denemarkovás Pengar från Hitler, Sorj Chalandons Faderns yrke. Jag har läst mycket poesi, som till exempel albanska Alisa Velaj. Jag har läst kollegan och vännen Per Helges Amerikafarar-bok Det stora kärlet samt  Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller och en mängd annan litteratur, inte minst klassiker av Montaigne, Voltaire, Rousseau och så de två volymerna brev av Nietzsche. Det är så det ska vara. Vinterns mörker är en inbjudan till läsning. Resten av året också, men inte som på vintern.

Utöver böckerna läser jag sedan många år några fasta saker på nätet. Men jag har rensat friskt, av leda och irritation. Det jag aldrig mer vill befatta mig med är de högljudda agitatorerna och propagandisterna, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig. Jag läser numera bara en dansk hemsida och bläddrar i tre danska morgontidningar. Norge är ett avslutat kapitel när det gäller nätsidor. Lars Vilks öppnar jag varje dag, hos honom sker det alltid något syrerikt. Jag läser ett par brittiska tidningar/tidskrifter, liksom de viktigaste svenska.

Jag läser också en knapp handfull bloggare. Förstås.


Tosteberga hamn, söndagen 5 mars 2017. Foto: Astrid Nydahl


Den symboliska vändpunkten ligger alltså både i fysiska och psykologiska ämneskorgar. De fysiska handlar alltid om åldrandet, sjukdomarna, de medicinska åtgärderna. För tillfället är jag nöjd med vad som åstadkommits. När det gäller de andra sidorna av ett människoliv skulle jag vilja säga att det pågår en process. Vägen bort från de totalitära ideologierna vandrar jag alltjämt på och jag upptäcker allt fler som bör lämnas kvar i dikena: islamismen, kommunismen, nationalsocialismen, fascismen... Detta är förstås inga nyheter, varken för mig eller er läsare. Men jag ser med klarare blick nu på vem de är. Counterjihadister som nu befinner sig i den digitala rymden ropande antisemitiska slagord är bara ett flagrant exempel. Nystartade nätverk till stöd för Donald Trump och mer ljusskygga varelser i "den nya högern" är också tydliga exempel på vad jag menar (läs gärna här, artikeln Alternativhöger och neofascism av Jan Olof Bengtsson som trots sin närhet till dessa rörelser rätt så elegant visar vad som finns att hitta hos dem utifrån den nyligen avhållna Identitär idé i Stockholm).

Det grundläggande i en livsfilosofi måste vara att alltid argumentera mot makten, mot penning i konsumismens tidevarv, mot den uppskruvade takt som man förväntas hålla för att vara "framgångsrik". Detta är å andra sidan väl förankrade ståndpunkter i mitt liv: aldrig kompromissa med makten, aldrig godta det militära övervåldet, aldrig sprida stormakternas propaganda och ge sken av att det är något man själv kommit fram till, det senare allt mer avgörande. Eftersom jag inte röstar i riksdagsvalen har jag en lång erfarenhet av att genomskåda den politiska klassens manövrer, från vänsterpartiet till sd, hela vägen. Det vi ser hända nu, med moderatmörkret som förenar sig med andras mörker, är kanske modern svensk politik inne i en process som kommer att rita om både riksdagen och olika maktorgan. Den som lever får se.


Tosteberga hamn, söndagen 5 mars 2017. Foto: Astrid Nydahl


Nå, det är inget fel att botanisera, att läsa och dra lärdom. Men jag vill nu vara restriktiv och inte förgifta mina dagar med sådan propaganda, inte ens för att studera den. Jag anar att det finns ett vårljus, jag anar en varmare vind mot huden. Som fri intellektuell kommer jag att läsa och skriva just det jag vill, inte det andra vill att jag ska göra. Att läsa utan att dra lärdom är lika meningslöst som att hålla böckerna upp och ner och ha ögonbindel på.


Till sist bara några rader om bokskrivandet. I två avseenden betraktar jag mina senaste tio år som en form av "värnplikt". Jag skrev först Black Country om hur det postmoderna "mångkulturella" England ser ut från Birminghams horisont. Uppföljaren om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan, var en liknande bok utifrån samma ämnesområde. Den andra sidan av saken finns i böckerna Kulturen vid stupet, uppföljaren Medborgaren, makten och moskén, samt Sextio år senare, Antecknat i krigstid och Vardagar före sammandrabbningen. Man kan säga att min bok Identitärt också hör hemma här, som en dokumentation och granskande resonemang av och kring den identitära rörelsen. Med dessa böcker har jag nått ut till väldigt många läsare. Blir det några fler böcker lär det istället bli någon eller några som ansluter till Den tysta zonen, föregångaren Förensligandet, den efterföljande Inre frihet och Solitär i nyspråkets tid. Kanske kommer jag bara att ropa Äntligen ensam, som jag gjorde när den boken utkom 1987.


söndag 5 mars 2017

Tigandets väg

Nyhavn, Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl
Jag har i ett par dagar nu funderat på dessa rader:
Dagen efter att det ryska planet på väg till Syrien hade störtat i havet på juldagen gjorde jag följande uppdatering på Facebook: ”Jag hör en röst som ur en polisfilm: ’Ni har rätt att tiga.’ I dag har jag beslutat mig för att utnyttja den rätten. Och alla som är intresserade av min åsikt uppmanar jag att göra sammalunda.” Varför? Därför att jag kände ett brännande behov av att tiga. Tiga, för att inte delta i det tygellösa och ohämmade odlandet av hat. Tiga, eftersom det finns situationer när varje uttalat ord bara förvärrar det onda. När varje kommentar uppfattas som skenhelig, vulgär eller nedrig – oavsett vad personen egentligen vill säga. (Lev Rubinstein, DN 1 mars 2017)
Jag känner ett allt större behov själv. Tigandet är ett reellt alternativ. Skrivandet har följt mig genom livet, allt sedan barndomen. Frågan är om man kan komma till en punkt där det måste upphöra. Eller är det bara vila som behövs?

Den digitala världen gav möjlighet för alla och envar att presentera "åsikter", hållningar, ställningstaganden. Men om man anstränger sig att läsa de kommentarfält som de flesta håller sig med möter man snabbt en rännstenspublik som både i språk och tankar representerar det värsta hos människan. Det finns inga bortre gränser för tarvliga förslag, vulgära uttryck, blottat hat och förakt. Det är som att sticka in huvudet i en källarlokal som stinker av dålig luft.

Tigandet är denna dåliga lufts motsats. Tigandet är syrerikt och blir ett sätt att värna det egna, solitära livet.

Kvalitativt sett är det ändå något annat än bara ett tigande för tigandets egen skull, Rubinstein pekar på, nämligen den inre övertygelsen om att man inte ska vara en del av ”det tygellösa och ohämmade odlandet av hat.” Hur definiera hat? Det räcker att se sig omkring. Jag går in i söndagen fri från sådana behov. Men skrivandet kommer jag inte att lägga ner.