torsdag 16 februari 2017

Småborgarens syrebrist. Thomas Bernhards Skogshuggning

Bilden hämtad ur Thomas Bernhard 2006 - en almanacka utgiven av
Residenz Verlag med bilder av Erika Schmied

All min läsning av Thomas Bernhard har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien. Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. 

Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet. Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. 

Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen.  I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. 

Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”.  

I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning. Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer  att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.


I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornelid)


onsdag 15 februari 2017

Christopher Hitchens: Att dö (Fri tanke förlag, översättning av Rikard Svartvik)

Black Country, Englad. Foto: Astrid Nydahl
Christopher Hitchens (1949-2011) var en av de främsta brittiska essäisterna och debattörerna. Om än han senare i livet kom att välja USA som hemort – med fru och barn – blev han in i det sista en mycket brittisk röst i en offentlighet som annars ofta präglas av feghet, brist på egensinne och originalitet. Hitchens var verkligen originell och hävdade alltid sina ståndpunkter med en kombination av elegans, retorisk skicklighet och bildning, oavsett ämne.

Hans ateistiska agitation - riktad mot alla religioner - är en av flera viktiga beståndsdelar i livsverket, inte minst med boken Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. I det avseendet ska man också hålla i minnet att han var en framstående och orädd kritiker av islamismen och alla dess brott mot grundläggande mänskliga värden, och att han i denna kritik stod sida vid sida med sina gamla brittiska vänner Martin Amis och Salman Rushdie. Men också hans banbrytande bok Henry Kissinger inför rätta – boken som ville se den gamle höken ställd inför Haagtribunalen - var epokgörande. Störst glädje har jag ändå haft av två tegelstensvolymer med essäer, först Love, poverty & war (2004) och Arguably essays (2011) samt den fantastiska memoarboken Hitch-22 som kom 2010, året innan han gick bort och som jag bland annat skrev följande om:
"I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det 'revolutionära' arbetslägrets hetta. Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen 'Det privata är politiskt' slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter." 

Hans svenska förläggare Fri tanke utger den postuma volymen Att dö. Den består av de krönikor han skrev för Vanity Fair under sjukdomsförloppet, ända in i döendeprocessen, med ett gripande förord av hans redaktör och ett kort, men också gripande efterord av hustrun Carol Blue. En del av detta material hade jag redan läst på nätet, men det är en helt annan sak att nu kunna läsa hela textsviten översatt till svenska. Den är, som det mesta Hitchens skrev, också elegant men i ännu högre grad en kusligt uppriktig och naken skildring av hur sjukdom dödar en människa. Hitchens hade varit en verklig livsnjutare, han åt och drack vad han kom över av livets goda, han utsatte sig för saker som de flesta journalister aldrig ens skulle drömma om att göra, hans hastighet var hög och produktionen av texter skrevs därför konsekvent i snabb takt, utan att för en sekund göra avkall på kvalitet och substans.

Att dö (Mortality i original) går hela vägen från de första akuta tecknen i ett hotellrum, via behandlingar och provtagningar av det groteska slaget, ända fram till en sista period av ”akut maktlöshet och med ganska svåra smärtor”. Hans strupcancer hade redan metastaser när han kom under vård. Han tycks ha fört en ständig dialog med sina läkare om metoder och möjligheter, men de verkar inte ha givit honom några illusioner om utgången. Samtidigt som hans sjukdom fortskrider – och han tappar rösten! – fortsätter han kommentera en omvärld som tycks sakna både inlevelseförmåga och diskretion. Ändå är den mänskliga kretsen runt honom trösterik.

”Min största tröst det här året då jag levt som döende har varit närvaron av vänner. Jag kan inte längre äta och dricka för nöjes skull, så när de erbjuder sig att hälsa på är det endast för den välsignade chansen att få prata.” Men det är just prata han inte kan. Han får bli en lyssnare. Och han får drömma. Om vad? ”Med några av de vackraste orden i vårt språk: att kunna tala fritt.”

I slutet av boken finns ett kapitel bestående av fragmentariska anteckningar som Hitchens lämnade efter sig. Många av dem känner man igen från de föregående krönikorna, men andra ter sig som omsorgsfullt slipade aforismer, som ”Jag kämpar inte mot cancern – den kämpar mot mig” eller ”Cancerns banalitet. Ett helt pesthus av biverkningar.”

Jag kan föreställa mig att Hitchens dödsbok kan fungera både terapeutiskt och tröstande för familjer där cancern slagit till. Den ger inga falska förhoppningar till de dödssjuka, men den erbjuder eftertanke och klokhet inför det som mänskligheten ännu inte kan bortse ifrån i sjukdomsväg. Allt går inte att bota. Allt kan vi inte medicinskt eller mekaniskt avlägsna. Allt för ofta och allt för plågsamt kan cancern och andra sjukdomar bara beskrivas som plågsamma, outhärdliga och dödande.