söndag 5 februari 2017

Kyla, rädsla och vårlängtan














Plötsligt kom de inflygande i synfältet som vita påminnelser om liv. Det var förmodligen årets kallaste stund vi stod där, isvinden rev i hela kroppen, den gick in genom kläderna som inte skyddade det minsta. Det blev en snabb kopp kaffe och en smörgås.

Åhus 2 februari 2017. Foton: Astrid Nydahl


Väl hemma igen övergick kylan i frossa och feberkänsla. Februari är här och jag bara väntar på det som ska komma, en vår med löften som aldrig går att uppfylla, men en vår som ändå kommer med ljus och värme. 

Det finns en väletablerad grupp människor som säger att det är rädsla som styr våra tankar. Det kanske det är. Men frågan kvarstår: ska man underskatta rädslan? Den dag vi inte längre kände igen oss växte rädslan och kom att styra inte bara våra tankar utan också de vardagligaste handlingar. De som gör sig lustiga över den utbredda rädslan hånar i själva verket något djupt mänskligt. Rädslan är en överlevnadsmekanism. Utan rädslan skulle vi godta vad som helst (och det gör vi väl inte?).


onsdag 1 februari 2017

Hellre flanören än aktivisten

Foto: Astrid Nydahl
Eftersom jag föredrar flanören framför aktivisten lägger jag ut den här texten för onsdagen. Jag gör det också därför att jag föredrar melankolikern framför agitatorn och privatmannen framför politikern. Vi lever i en tid sjuk av politiskt maktmissbruk och aktivistiska mord. Vi lever i en tid då ismernas mästare riktar sina vapen mot oss och den politiska klassen får oss tro att allt är som det måste vara. Tack och lov för flanören.

***

Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om den ena foten vilade fritt i luften. 

Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet, liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.  

I Passagearbetet säger Walter Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd. 

Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som bekant åt "studier".

Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av sysslolöshet och iakttagande.



söndag 29 januari 2017

Sysslolöshet - last eller liv


Rimrostvecka i januari, Byholm. Foto: Astrid Nydahl
Jag läser en understreckare i Svenskan av Kristoffer Leandoer om en unik Rousseau-utgivning på svenska. Det är Jan Stolpes arbete med David Sprengels översättning av Dialoger det handlar om. Mot slutet av sin text skriver Leandoer:
Rousseau menar att hans fiender fattade ”det fasta beslutet att finna vad de sökte”. De hittar bevis på hans uselhet i allt han gör – högmod om han tackar nej till pengar, girighet om han tackar ja, och så vidare – för att de redan från början vet att han är usel. Men han försvarar sig med exakt samma argument, bara spegelvända: Jag hittar bevis på min oskuld och oegennytta i allt jag gör, för att jag vet att det är vad som driver mig. Rousseau är upprörd för att han inte är omtyckt. Och analogt ogillas han av sina fiender för att de inte tycker om honom! Förförståelsen styr, precis som i våra sociala mediers tautologiska bekräftelsekultur och gilla-markeringar. 
Han var sin tids mest berömde författare och han försörjde sig på att kopiera notskrift hellre än att slå mynt av sin berömmelse genom brödskriveri – det retade naturligtvis gallfeber på folk. Hans dagdrivarideal och oberoende pekar rentav fram mot Roland Paulsens kritik av arbetssamhället: sysslolösheten är inte en last, säger Rousseau, för den ”vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor”.
Jag nickar förstås instämmande och tänker att jag inte kommer att göra mig förstådd så enkelt. Jag tar nämligen fasta på de sista orden i Rousseau-citatet, om att sysslolösheten inte är en last för den "vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor". Jag valde just den vägen mycket ung. Men det andra kallar sysslolöshet kallade och kallar jag frihet! Min sista anställning med lön upphörde när jag var yngre än tjugofem år. Skulle jag slösa bort det jag definierade som liv genom att slicka en arbetsgivare och leva på hans eller hennes villkor? Nej, det sa jag bestämt nej till. Det betydde inte att jag ville vara en snyltare. Tvärtom lärde jag mig att försörja mig själv och min stora familj på det jag kunde göra med en penna och en skrivmaskin. Inte en resa gjorde jag utan att den resulterade i reportage och artiklar. Efter ett långt sådant liv är jag dock tacksam över att vara pensionär. Att pensionen är skrattretande spelar ingen roll, jag har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Rousseau är förstås ett föredöme. Det visste jag redan. Nu måste jag läsa Dialoger.