lördag 28 januari 2017

Skrivandets öppna sår

Foto: Astrid Nydahl
Läser E.M. Ciorans Drawn and Quartered, en engelsk översättning av det franska originalet och tänker:

Å ena sidan: ”One does not write because one has something to say but because one wants to say something.”

Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.”

Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös. Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.

Jag har grubblat mycket på detta sedan hösten 2014 då min son Tobias tog sitt liv, och jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det var en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottlades. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter. Malmöboken blev färdig och är slutsåld. Men det senaste jag nu skrivit handlar om Tobias liv, sjukdom och självmord. Det har förstås också varit en plågsam färd. Men det var nödvändigt att genomföra den.

Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.

När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande.

 

söndag 22 januari 2017

Sorj Chalandon: Faderns yrke (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)


Sorj Chalandon: Faderns yrke (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Elisabeth Grate har för vana att introducera omistliga franska författarskap på sitt förlag. Nu har hon, det hävdar jag bestämt, sett till att ett oerhört viktigt och gripande författarskap finns på svenska, med utgivningen av Sorj Chalandon. Han har en handfull böcker bakom sig, är gammal journalist född i Tunis 1952. För dagstidningen Libération har han bland annat bevakat Libanon, Iran, Irak, Somalia och Afghanistan, nationer som med den stora invandringen blivit högaktuella också för oss i Sverige.

Han har belönats för sina reportage från Nordirland. Som författare måste han befinna sig i samma övre skikt som journalisten. Faderns yrke är något av det mest drabbande jag läst på mycket länge. Titeln låter oss redan den förstå att vi här bekantar oss med ett verk skrivet ur barnets perspektiv. Den lille pojken, Émile, endast tolv år gammal, dras in i faderns sjuka värld av vanföreställningar och lögner. Det spelar nästan ingen roll vad, Émile beundrar honom så som söner brukar göra. Men det ska visa sig att den värld han erbjuder sin son är extrem. Den är sjuk och den är farlig. Den rör sig i avkoloniseringens kölvatten, Algeriet spelar en huvudroll i hans fiktiva värld och ett politikermord finns inskrivet i hans drömda planer. Émile berättar så att man under huden känner spänningen, hotet och galenskapen. Chalandon skriver en prosa som är så raffinerad och skenbart enkel att det inte går att värja sig mot den.

Vill man förstå lite av Frankrike under 1960-talet ska man absolut läsa Chalandons bok. Den är dessutom en gripande och lärorik berättelse om barnets skyddslöshet inför en vuxenvärld som tappat fotfästet helt. Jag läste de 280 sidorna på två kvällar. Det säger något om hur en gripande bok tvingar sin läsare att bara fortsätta. 



torsdag 19 januari 2017

Fem unga poeter och en gammal


När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.

Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Jag fick den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent, alltså för fem år sedan. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.

Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är märkvärdigt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:


Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor -
som floder av smält metall - mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument -

Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden.

Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).

Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
Kom till mig, kvinna -
men kom likt en lantflicka som
plockat sin korg full
med frukt och skänker den
åt vägens vandrare,
kom likt ett hav som översvämmar
en klippa vid högfloden! 

Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta. 

Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:


Kom,
låt oss gå till dagens arbete
skrattande, sjungande.

Kamrater,
våra kroppar skall vara som spända strängar,
vibrerande av glädje,
dagarna gäckande visor, vilka dansar
framför oss på lätta fötter.

Men också så här, i ett mollackord:


Nödsignalen skriker till,
gällt,
befallande.

Fingrar
med spräckta, oljiga naglar
trevar förstrött efter stöd
på det kalla cementgolvet.

Ansikte,
uppåtvänt,
svart blod rinner tungt som beck
ur mungiporna,
en trött blicka lågar till och brister.

Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning. 

Harry Martinson.



onsdag 18 januari 2017

Smärtan, mörkret, livet

Foto: Astrid Nydahl
Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..."

Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.

Förre överrabbinen från Storbritannien, Jonathan Sacks, har här en mycket intressant kommentar till Leonard Cohens sista verk och specifikt titelsången You want it darker. Det är en av mina läsare, Johnny, som tipsar och jag rekommenderar dessa femton minuter