 |
| Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl |
”Framsteget är en ståndpunkt som ser ut som en rörelse.” (Karl Kraus, ur
I denna stora tid, översättning av Lars Bjurman).
Vittneslitteraturen är i första hand förknippad med
den nazistiska förintelsen av Europas judiska befolkning. Nobelpristagaren Elie
Wiesel myntade begreppet. Men som tiden gått har begreppet också kommit att
omfatta den kommunistiska Gulagvärlden i Sovjetunionen där miljoner människor
dog och dödades, den maoistiska diktaturens massmord i Kina och fler sådana
regimer vars politik också förknippats med folkmord, som Pol Pots Kambodja. Som
vi sett har dessa folkmord präglats av både det aktiva dödandet och den
medvetna svältstrategin (som ”Holomodor” i Ukraina 1932-1933 och ”Det stora
språnget” i Kina 1958-1962).
I december 2001 höll
Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning i ämnet.
Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som
”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där
folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:
”Knytningen
till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till
trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena
är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa
ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta.
Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur.
Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära
formen förvrider vittnesbörden.”
Idag står vi som bekant inför en vittneslitteratur som
är så omfattande att den inte bara är svåröverskådlig, den är i princip omöjlig
att orientera sig i. Därför tror jag att man att först och främst ska läsa de
omvittnat litterärt största arbetena. Hur vi väljer dem är förstås en
läggningsfråga, och vilka referensramar vi har.
Den nazistiska
förintelsen födde ett antal författarskap. Det är tveklöst så. Den författare
jag här skriver om, Primo Levi (1919-1987), har själv sagt att om han inte
deporterats från ett italienskt fångläger för partisaner till
Auschwitz-Monowitz 1944, så hade han aldrig ens tänkt tanken att börja skriva.
Han var vetenskapsman. Och det var i den egenskapen en levande Primo Levi kunde
användas av nazisterna, och sedan han ”godkänts” började han sitt slavarbete
som kemist i lägret.
Det skedde onekligen
en förskjutning av kvalitet för en svensk läsekrets när Primo Levi debutbok
översattes till svenska 1988. Den heter Är detta en människa? och i original
utkom den i Italien 1947. Upplagan var liten, intresset för hans bok litet.
Sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Det anmärkningsvärda med boken är att
den, med Levis egna ord, ”inte skrivits i syfte att föra fram nya
anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt
studium av en del sidor av människosjälen.”
Han menar att hans
verkliga drivkraft var att uppnå en inre befrielse. Skrivandet har, också i
förhållande till de nazistiska massmorden, en psykologisk djupverkan. Man blir
sin egen psykolog i författandet. Primo Levi kan fortsätta arbeta som kemist.
Utåt sett lever han ett normalt och vardagligt liv, han bildar familj och blir
pappa. Men det är ett faktum att han med sin första bok har belyst det
inträffade – som verkligen fanns långt borta från normaliteten - på ett unikt
sätt, han hävdar människans rätt att förbli människa också i lägret. Där lärde
han sig vikten av att tvätta sig, även om vattnet var smutsigt, att putsa
skorna fast ingen begärt det, att gå rak i ryggen. För att, säger Levi, ”hålla
oss levande, för att inte börja dö.” Han visste förstås att de som visade
tecken på att ha gett upp skickades bort för att dö.
Den andra boken,
Fristen, utkom i original 1963 och i svensk översättning 1991. Då stod
intresset för Levis författarskap på topp. Han blev mycket omskriven i Sverige,
böckerna fick många läsare och diskussionen kom alltmer att handla om det som
gör honom så speciell, vetenskapsmannens ton, hans saklighet och noggrannhet.
Fristen är något så absurt som en ”reseberättelse” om vägen från lägren
tillbaka till Italien. Missförstå mig inte. Jag menar med det bara att bokens
berättelse hela tiden befinner sig i rörelse. Den ter sig oändlig också för
läsaren. Dess väg är minst sagt en omväg, där de från Auschwitz rör sig genom
östra Polen och in i Sovjetunionen, nästan hela vägen upp till Minsk där den
vänder söderut igen, ner i Rumänien, västerut genom Ungern och Österrike, för
att slutligen komma in i norra Italien och hela vägen ner till Turin. I boken
finns en karta över resan.
Den kartan upphör
aldrig att fascinera mig, eftersom jag har försökt föreställa mig hur det
skulle vara att göra resan i vår tid, i moderna tågvagnar, med friska och fria
medpassagerare. Och när jag tänkt den tanken har jag återvänt till Levis verklighet.
Prövningarna måste ha varit oändliga, där de sjuka, utmärglade, märkta
människorna tvingas resa genom en av kriget förödd världsdel, genom aska och
damm, där allt tycktes befinna sig vid avgrundens kant. Varför heter då boken
Fristen? Boktiteln är samtidigt sakligt korrekt och psykologiskt fasansfull.
Denna resa blir de facto en frist mellan verklighetens Auschwitz, som de lämnar
bakom sig, och det som sedan ska förfölja Primo Levi och medfångarna resten av
livet, ”Auschwitz i huvudet”. Hur skulle de överleva den fasan? Levi berättar
om den återkommande dröm han hade när han väl återkommit till Turin, en dröm
där allt upplöses i grånad och intet och han inser att han är tillbaka i lägret
och att hans minnen och erfarenheter aldrig kommer att bli trodda.
Det får mig
omedelbart att tänka på de historierevisionister som i dag inte bara förnekar
att massmorden ägde rum, utan därtill kränker offren genom att håna dem, direkt
eller indirekt. Att förneka att den nazistiska förintelsen ägt rum är en tankeskola
av samma karaktär som The Flat Earth Society. Samtidigt kan man inte rycka på
axlarna åt tokigheterna, eftersom de kan få fäste i nya generationer, när
vittnena alla är döda. Primo Levi skrev böcker som man bör kunna använda också
för dessa människor.
Den tredje boken är
en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den utkom 1986 och
publiceras nu för första gången på svenska. Den innehåller 10 texter, där
kanske den näst sista är av speciellt intresse, eftersom den redovisar hans
brevväxlingar och diskussioner med tyska medborgare. Några vill bekänna sin
skuld men ljuger ändå om vem de egentligen var under Hitlerepoken. Några
förnekar bestämt att antisemitismen var ”populär”. Men det finns andra. Han
citerar ur breven, bland annat ett från M.S. i Frankfurt som avslutar med dessa
ord: ”Jag skulle önska av hela mitt hjärta att många av mina landsmän läste er
bok…”
De kanske mest
anmärkningsvärda slutsatser man kan dra, är att diskussionerna leder fram till
den kloka insikten att man varken kan hata eller döma ett helt folk för något
som diktaturer gör i detta folks namn. När vi i dag ser judehatet blomma på
nytt, i Europa, Ryssland och i USA är det hög tid att ta Primo Levis böcker på
allvar, läsa dem på nytt, diskutera vilka de lärdomar är som vi kan använda. De
övervintrande nationalsocialistiska gruppernas förnekelse av förintelsen är
förvisso ett problem, men den verkliga farliga anti-judiska agitationen och
aktiviteten – inte minst i Sverige – kommer från olika islamistgrupper. De är inte
bara de mest extrema grupperna bland salafister och IS-anhängare
som sprider den. Islamismen som antisemitisk kraft är både bredare och mer
omfattande än så.