torsdag 22 december 2016

Vantrivsel, lögnare

Foto: Astrid Nydahl
”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” (Michel Houellebecq intervjuad i Argentina)

Vill du smeka tigern medhårs? Vill du att en minister ska le inställsamt mot dig, en kollega, en släkting?

Att leva inställsamt är att leva i lögn. Det finns inga motiv och ingen plats för lögnen.

Igår kväll satt CNN:s säkerhetspolitiske expert i direktsändning och sa att terrorattentatet i Berlin förmodligen var utfört av en ”högerextremist av Breiviks typ”. Lögnen kan se ut som en analys men är alltid en lögn. Den i Tyskland efterlyste är förvisso just en högerextremist, men en speciell sådan: en islamist, en extremist som har Koranen som sitt rättesnöre och därför anser sig ha rätt att mörda oss otrogna.


Vill du att någon talar behagligt med dig? Vill du att motviljan ska fördrivas? Lycka till, det finns alltid en hop lögnare att ansluta sig till.


onsdag 21 december 2016

Förlorad frihet. Islamismen och ofriheten

Foto: Astrid Nydahl
”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?

Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.

I takt med att terrorn sköljer fram över Europa fördjupas känslan av förlust. Om jag är rädd när jag går ute bland andra människor har förlusten redan ägt rum. En rädd människa är inte fri. Kanske är detta poängen i den islamistiska terrorns ideologi, att skapa rädsla, att inge fruktan i oss otrogna? Vi saknar inte skäl för rädslan. Vi har en konkret situation och ett konkret hot.

Oavsett var islamisterna slår till sköljer deras våldsrörelse över kontinenten och bortom den. I jämn lunk, till synes sporadisk och slumpartad, växer den från islamismens kärnländer upp över de nordliga delarna av Europa. Det som var Paris, Madrid och Bryssel är också Köpenhamn och Berlin. Vi kan fylla i orterna som på en krigskarta. Det saknas bara en frontlinje eftersom islamismen finns överallt. Varje europeisk nation bär den i sitt sköte. Vad den innebar blev uppenbart först när den etablerat sig. Med etableringen försvann också möjligheten att slå ner den. Vart skulle slagen riktas? Var skulle insatserna ske?


Rädslan är frihetens fiende nummer ett.

"Ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen”

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

”Framsteget är en ståndpunkt som ser ut som en rörelse.” (Karl Kraus, ur I denna stora tid, översättning av Lars Bjurman).

Vittneslitteraturen är i första hand förknippad med den nazistiska förintelsen av Europas judiska befolkning. Nobelpristagaren Elie Wiesel myntade begreppet. Men som tiden gått har begreppet också kommit att omfatta den kommunistiska Gulagvärlden i Sovjetunionen där miljoner människor dog och dödades, den maoistiska diktaturens massmord i Kina och fler sådana regimer vars politik också förknippats med folkmord, som Pol Pots Kambodja. Som vi sett har dessa folkmord präglats av både det aktiva dödandet och den medvetna svältstrategin (som ”Holomodor” i Ukraina 1932-1933 och ”Det stora språnget” i Kina 1958-1962).

I december 2001 höll Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning i ämnet. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:

”Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”

Idag står vi som bekant inför en vittneslitteratur som är så omfattande att den inte bara är svåröverskådlig, den är i princip omöjlig att orientera sig i. Därför tror jag att man att först och främst ska läsa de omvittnat litterärt största arbetena. Hur vi väljer dem är förstås en läggningsfråga, och vilka referensramar vi har.

Den nazistiska förintelsen födde ett antal författarskap. Det är tveklöst så. Den författare jag här skriver om, Primo Levi (1919-1987), har själv sagt att om han inte deporterats från ett italienskt fångläger för partisaner till Auschwitz-Monowitz 1944, så hade han aldrig ens tänkt tanken att börja skriva. Han var vetenskapsman. Och det var i den egenskapen en levande Primo Levi kunde användas av nazisterna, och sedan han ”godkänts” började han sitt slavarbete som kemist i lägret.

Det skedde onekligen en förskjutning av kvalitet för en svensk läsekrets när Primo Levi debutbok översattes till svenska 1988. Den heter Är detta en människa? och i original utkom den i Italien 1947. Upplagan var liten, intresset för hans bok litet. Sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Det anmärkningsvärda med boken är att den, med Levis egna ord, ”inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.”

Han menar att hans verkliga drivkraft var att uppnå en inre befrielse. Skrivandet har, också i förhållande till de nazistiska massmorden, en psykologisk djupverkan. Man blir sin egen psykolog i författandet. Primo Levi kan fortsätta arbeta som kemist. Utåt sett lever han ett normalt och vardagligt liv, han bildar familj och blir pappa. Men det är ett faktum att han med sin första bok har belyst det inträffade – som verkligen fanns långt borta från normaliteten - på ett unikt sätt, han hävdar människans rätt att förbli människa också i lägret. Där lärde han sig vikten av att tvätta sig, även om vattnet var smutsigt, att putsa skorna fast ingen begärt det, att gå rak i ryggen. För att, säger Levi, ”hålla oss levande, för att inte börja dö.” Han visste förstås att de som visade tecken på att ha gett upp skickades bort för att dö.

Den andra boken, Fristen, utkom i original 1963 och i svensk översättning 1991. Då stod intresset för Levis författarskap på topp. Han blev mycket omskriven i Sverige, böckerna fick många läsare och diskussionen kom alltmer att handla om det som gör honom så speciell, vetenskapsmannens ton, hans saklighet och noggrannhet. Fristen är något så absurt som en ”reseberättelse” om vägen från lägren tillbaka till Italien. Missförstå mig inte. Jag menar med det bara att bokens berättelse hela tiden befinner sig i rörelse. Den ter sig oändlig också för läsaren. Dess väg är minst sagt en omväg, där de från Auschwitz rör sig genom östra Polen och in i Sovjetunionen, nästan hela vägen upp till Minsk där den vänder söderut igen, ner i Rumänien, västerut genom Ungern och Österrike, för att slutligen komma in i norra Italien och hela vägen ner till Turin. I boken finns en karta över resan.

Den kartan upphör aldrig att fascinera mig, eftersom jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att göra resan i vår tid, i moderna tågvagnar, med friska och fria medpassagerare. Och när jag tänkt den tanken har jag återvänt till Levis verklighet. Prövningarna måste ha varit oändliga, där de sjuka, utmärglade, märkta människorna tvingas resa genom en av kriget förödd världsdel, genom aska och damm, där allt tycktes befinna sig vid avgrundens kant. Varför heter då boken Fristen? Boktiteln är samtidigt sakligt korrekt och psykologiskt fasansfull. Denna resa blir de facto en frist mellan verklighetens Auschwitz, som de lämnar bakom sig, och det som sedan ska förfölja Primo Levi och medfångarna resten av livet, ”Auschwitz i huvudet”. Hur skulle de överleva den fasan? Levi berättar om den återkommande dröm han hade när han väl återkommit till Turin, en dröm där allt upplöses i grånad och intet och han inser att han är tillbaka i lägret och att hans minnen och erfarenheter aldrig kommer att bli trodda.

Det får mig omedelbart att tänka på de historierevisionister som i dag inte bara förnekar att massmorden ägde rum, utan därtill kränker offren genom att håna dem, direkt eller indirekt. Att förneka att den nazistiska förintelsen ägt rum är en tankeskola av samma karaktär som The Flat Earth Society. Samtidigt kan man inte rycka på axlarna åt tokigheterna, eftersom de kan få fäste i nya generationer, när vittnena alla är döda. Primo Levi skrev böcker som man bör kunna använda också för dessa människor.

Den tredje boken är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den utkom 1986 och publiceras nu för första gången på svenska. Den innehåller 10 texter, där kanske den näst sista är av speciellt intresse, eftersom den redovisar hans brevväxlingar och diskussioner med tyska medborgare. Några vill bekänna sin skuld men ljuger ändå om vem de egentligen var under Hitlerepoken. Några förnekar bestämt att antisemitismen var ”populär”. Men det finns andra. Han citerar ur breven, bland annat ett från M.S. i Frankfurt som avslutar med dessa ord: ”Jag skulle önska av hela mitt hjärta att många av mina landsmän läste er bok…”

De kanske mest anmärkningsvärda slutsatser man kan dra, är att diskussionerna leder fram till den kloka insikten att man varken kan hata eller döma ett helt folk för något som diktaturer gör i detta folks namn. När vi i dag ser judehatet blomma på nytt, i Europa, Ryssland och i USA är det hög tid att ta Primo Levis böcker på allvar, läsa dem på nytt, diskutera vilka de lärdomar är som vi kan använda. De övervintrande nationalsocialistiska gruppernas förnekelse av förintelsen är förvisso ett problem, men den verkliga farliga anti-judiska agitationen och aktiviteten – inte minst i Sverige – kommer från olika islamistgrupper. De är inte bara de mest extrema grupperna bland salafister och IS-anhängare som sprider den. Islamismen som antisemitisk kraft är både bredare och mer omfattande än så.