torsdag 15 december 2016

Dagars namn och nummer

Foto: Astrid Nydahl
Eftersom jag är lite fixerad vid dagarnas namn och nummer konstaterar jag att det idag, torsdagen den 15 december, är exakt fyra veckor sedan jag låg på operationsbordet. Det är också nio dagar till julafton, alla barnbarnens julklappar är inslagna och färdiga, det mesta av förberedelserna i huset likaså. Julkorten är skrivna och lagda på brevlådan. En julgran ska det bli förstås. Och en inköpsrunda av mat och dryck. Annars ser jag mest fram emot vacker klassisk musik, goda måltider, frid och vila här hemma, med eller utan kryckor.

När jag under tysta nätter läser förstår jag hur svårt det måste vara att lida under morfinberoende. Jag tog morfin i två veckor och är ännu inte fri från efterverkningarna. Men utan morfinet hade jag kanske inte klarat smärtorna. Nu är det en effektivare variant av Alvedon som gäller, också det till gagn för möjligheten att sitta, stå och gå. Under torsdagen ska jag göra ett ordinärt gymbesök, cykla och göra lite andra övningar för första gången post-op. 

Livet - ja, det är just detta - går vidare, med eller mot den inre viljan. Min bok om Tobbe, min yngste son som tog sitt liv för två år sedan, är snart klar. Jag vet inte om den ska ges ut. Men den ska i alla fall finnas för läsning i hela familjekretsen. Den är det svåraste i skrivväg jag hanterat. Overkligt svårt. 


onsdag 14 december 2016

Vid Olseröd och Östersjön

Foto: Thomas Nydahl
Det svåruthärdliga i att vara opererad och därmed handikappad under en dryg månad, och därtill sakna bil, är att inte kunna ta de dagliga turerna till havet. 

Foto: Thomas Nydahl

Men så fick jag på Luciadagen skjuts av min dotter Catarina. Vi for med hennes äldsta dotter till Olseröd, en plats som sjuder av liv sommartid men skänker tystnad och frid nu. De flesta hus står tomma och igenbommade, bara någon enstaka vandrare med eller utan hund möter oss. 

Foto: Thomas Nydahl

Jag står lutad mot kryckorna och ser än söderut mot Stenshuvud, än norrut mot Åhus. Tiden upphör. Det som kallas "julhets" inne i stan finns det inte ett spår av här. Havet är nära nog spegelblankt.

Foto: Thomas Nydahl

Ljuden är få. Några fåglar hörs. Det finns inga fotspår i sanden. Ingen pysslar vid husen. Bara tv-antennen söker mot himlen efter aktiviteter. Vi märks inte och vi märker ingenting. När vi åker hem slår hjärtat en smula saktare.


tisdag 13 december 2016

Auschwitz som omöjlighet. Några ord om Georg Kleins författarskap

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl
”Allting i Auschwitz gick programenligt.” ( SS-läkaren Münch  i intervju med Bernhard Frankfurther, österrikisk tv, Wien 1984).

Georg Klein talar i sin bok Pietà om omöjligheten i att föra vidare kunskapen om förintelsen av det judiska folket. Han utgår från Primo Levi och säger att vi känner ”denna kommunikations fundamentala omöjlighet. Det är inte bara den bristande erfarenheten som gör de flesta lyssnare oemottagliga. Det finns ett naturligt motstånd mot den störande tanken att det kan vara så illa ställt med vår arts psykologiska grundegenskaper.”

Är det här Georg Klein träffar problemets kärna? Jag tror det. Ty vad annat än det han anger kan vara skäl nog att ansluta sig till revisionismens och förnekandets grupper? Vad kan få en människa att blunda för ett av historiens värsta brott, annat än ”instinkten” som säger att det omöjligt kan ha ägt rum. Men människan befinner sig trots allt - vem räcker upp handen för att förneka det? - i en situation där kunskapen är var mans egendom. Det har hon gjort länge. Det som skiljer just denna epok från tidigare är att de virtuella biblioteken är tillgängliga för var och en som vet hur man hanterar basfunktionerna i en dator eller telefon.


Är förnekelsen ett tecken på dumhet? Det kan den mycket väl vara. I varje tid finns det människor - kanske hela sociala skikt - som helt enkelt saknar möjlighet att ta till sig fakta. De springer som drogade djur efter första bästa förföriska flöjtspelare som gör anspråk på att kunna leda och styra dem. Vi har otaliga exempel på vad det leder till. Jag skulle vilja säga att förintelsen i sig är ett av de värsta exemplen på detta.

Georg Klein frågar om det inte vore bäst om vi skyddar våra barn mot denna information. Och fortsätter:
Men hur reagerar den skyddade när han läser om de senaste grymma morden på första sidan av sin morgontidning? Kan man knuffa undan informationen till soprummet i medvetandes mest undanskymda hörn?
Det vissa kallar "skydd" är jag benägen att kalla bedrägeri. Vi har ingen moralisk rätt att skydda barnen mot de grymma realiteter som motsäger myten om människans godhet. Om vi gör det kommer de en dag att befinna sig i den situation Klein beskriver.
Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

Ett släkte som växer upp med kunskap är det enda som kan stå förintelse-förnekarna emot. Jag växte upp med kunskapen. Den kom från två håll: från mina föräldrar och från mina skolkamrater vars föräldrar kommit till Sverige med de vita bussarna och som i sina familjer bar på minnena av de övergrepp och massmord som människor idag - upphöjda, förmätna och oförskämda - tar sig friheten att beskriva som "lögner". Vill man leva i skuggan av konspirationsteorier så är det möjligt att man känner en gemenskapens värme. Kanske gör just det saken ännu mer angelägen för oss andra: att varje gång lögnerna presenteras säga emot, visa på fakta, beskriva och berätta, hur omöjligt det än kan te sig. Georg Kleins författarskap är i det avseendet ett föredöme. 

"Vi (Benno-Müller Hill, Rudolf Vrba, François Jacob och Georg Klein] visste ju att historiens breda, obevekliga flod knappast kan påverkas av kunskap och upplysning om gångna tider. Inom en eller högst ett par generationer omvandlas avskräckningsmomentet till gulnade papper, de har lika mycket inflytande som vissna löv" ur Pietà (s. 157) av Klein.



måndag 12 december 2016

Georg Klein är död

Fjärilen som satte sig på Tobbes hus när han dött i oktober 2014. Foto: Astrid Nydahl
En av vårt arma lands mest briljanta intellektuella har lämnat oss. Georg Klein blev 91 år, han avled i lördags. Natten är här och jag citerar TT-texten:
Författaren och cancerforskaren Georg Klein har gått bort, 91 år gammal, skriver Dagens Nyheter. Klein föddes i en ungersk-judisk familj i Budapest 1925 och flydde som 22-årig läkarstudent till Sverige för att undkomma den sovjetiska ockupationen. Han och hustrun Eva Klein blev sedermera professorer båda två och ledde tillsammans forskningen i tumörbiologi vid Karolinska institutet under nästan 40 år. Georg Klein skrev även ett tiotal böcker och var medförfattare till ett flertal andra, bland annat "Motståndet: arton brev om död och liv" med Per Ahlmark och "Hack i häl på Minerva" med Lars Gyllensten.
Jag har under åren läst allt Klein givit ut i bokform. Mitt bibliotek skvallrar om en viktig och långvarig bekantskap. I mörkret lutar jag mig in i det hörn där hans böcker står, tar fram en bok på måfå - det är precis så det gick till - och i min hand får jag Så kan jag svara döden, när den kommer, en essäsamling från 2001. Mindre slumpartat slår jag upp och läser:
Min befrielse från den kollektiva, nazistiska dödsdomen den 10 januari 1945 i Budapest (...) var bara den första om än viktigaste i raden av successiva befrielser. När det för mig som jude tidigare stängda universitetet öppnade sina portar på vid gavel några veckor senare, kändes det som om jag hade anlänt till ett efterlängtat sagoland. 
Jag tar orden med mig till nattens sovrumsläsning. Klein är i mina ögon en författare och forskare man alltid ska bevara i det kollektiva minnet. Om det blir så är dessvärre en helt annan sak.


söndag 11 december 2016

Fransk bokhandel i Berlin - och sedan helvetets öppna portar

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano).

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättning som utkommer idag, har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 


Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande  våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.


Jag tvekar inte att nu överlämna boken till mina lite äldre barnbarn. Det är ingen tvekan om att denna livfulla, engagerande, gripande och rätt kusliga historia skulle tilltala en läsande tonåring.