Georg Klein är död

Fjärilen som satte sig på Tobbes hus när han dött i oktober 2014. Foto: Astrid Nydahl

En av vårt arma lands mest briljanta intellektuella har lämnat oss. Georg Klein blev 91 år, han avled i lördags. Natten är här och jag citerar TT-texten:

Författaren och cancerforskaren Georg Klein har gått bort, 91 år gammal, skriver Dagens Nyheter. Klein föddes i en ungersk-judisk familj i Budapest 1925 och flydde som 22-årig läkarstudent till Sverige för att undkomma den sovjetiska ockupationen. Han och hustrun Eva Klein blev sedermera professorer båda två och ledde tillsammans forskningen i tumörbiologi vid Karolinska institutet under nästan 40 år. Georg Klein skrev även ett tiotal böcker och var medförfattare till ett flertal andra, bland annat "Motståndet: arton brev om död och liv" med Per Ahlmark och "Hack i häl på Minerva" med Lars Gyllensten.

Jag har under åren läst allt Klein givit ut i bokform. Mitt bibliotek skvallrar om en viktig och långvarig bekantskap. I mörkret lutar jag mig in i det hörn där hans böcker står, tar fram en bok på måfå - det är precis så det gick till - och i min hand får jag Så kan jag svara döden, när den kommer, en essäsamling från 2001. Mindre slumpartat slår jag upp och läser:

Min befrielse från den kollektiva, nazistiska dödsdomen den 10 januari 1945 i Budapest (...) var bara den första om än viktigaste i raden av successiva befrielser. När det för mig som jude tidigare stängda universitetet öppnade sina portar på vid gavel några veckor senare, kändes det som om jag hade anlänt till ett efterlängtat sagoland. 

Jag tar orden med mig till nattens sovrumsläsning. Klein är i mina ögon en författare och forskare man alltid ska bevara i det kollektiva minnet. Om det blir så är dessvärre en helt annan sak.

Fransk bokhandel i Berlin - och sedan helvetets öppna portar

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano).

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättning som utkommer idag, har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 

Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande  våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.

Jag tvekar inte att nu överlämna boken till mina lite äldre barnbarn. Det är ingen tvekan om att denna livfulla, engagerande, gripande och rätt kusliga historia skulle tilltala en läsande tonåring.

Nobeldagens store "fredsprofet"

Foto: Astrid Nydahl

He’s a great humanitarian, he’s a great philanthropist

He knows just where to touch you, honey, and how you like to be kissed

He’ll put both his arms around you

You can feel the tender touch of the beast

You know that sometimes Satan comes as a man of peace

Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl

Trees that’ve stood for a thousand years suddenly will fall

Wanna get married? Do it now

Tomorrow all activity will cease

You know that sometimes Satan comes as a man of peace

Somewhere Mama’s weeping for her blue-eyed boy

She’s holding them little white shoes and that little broken toy

And he’s following a star

The same one them three men followed from the East

I hear that sometimes Satan comes as a man of peace

Bob Dylan: ur Man Of Peace, 1983

Jag vill avsluta veckan med att citera Bob Dylan ur Man Of Peace från 1983. Den texten visar något väsentligt om hans kvaliteter. Han kan, också när det inte är alldeles uppenbart, skildra vår tids hyckleri, lögner och bedrägerier. För vem är den där "fredsprofeten" han skriver om?  För mig är han den så tidstypiskt "goda människa" som befolkar medier och offentlighet inte minst i vårt eget land just nu. Han är ju en stor humanist och filantrop, han vill gärna viska något sockersött i öronen på oss och hålla fast oss i ett hårt grepp, denne Satan som vi uppfattar som fredsprofet. Som man ser lyckas Dylan också få in flockens naiva dyrkan av den vi når fram till, om vi följer de österländska stjärntydarna, "de tre vise männen". Nej, det är inte det lilla Jesusbarnet vi kommer till, och modern forskning antyder att de tre vise var astrologer och kom från Iran. Kommer inte dagens fredsprofeter också därifrån? Är det nukleärt laddade missiler som ligger där på halmen i stallet? Är det inte just Iran man sätter sin lit till, när man finner Nordkorea en aning magstarkt? Vi sjunger med i sången: "I hear that sometimes Satan comes as a man of peace".