fredag 2 december 2016

Från Locknevi till New York. Per Helges nya bok om de småländska utvandrarna


Per Helge: Det stora kärlet. Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby)

”En färd är varje människa” (Petter Bergman)

Om vi lyfter ut den religiöst-politiska aspekten, islam, och flyttar oss tillbaka i tiden finns det skäl att ställa frågan: vad skiljer eller förenar de människor som idag, just nu i detta ögonblick, vid Nordafrikas kust eller på andra platser ger sig ut över havet för att nå en plats där ett bättre liv kan finnas, å ena sidan, och alla de smålänningar som på 1860-talet fyllde skeppen till Amerika å den andra?

Jag har grubblat mycket på saken under läsningen av Per Helges nya bok Det stora kärlet. Hans bok berättar om de människor som ”lämnade sin karga socken (Locknevi)” för att resa via ”Vimmerby till Nässjö, Kristiania, Hull och Liverpool” till New York, där de steg i land redan med anpassade och amerikaniserade namn som Johnson, Swansson eller helt nya som Hill, Barton och Harris.

Nå, vad skiljer och vad förenar? Det som förenar är lätt att se: människor flyr fattigdom (ibland ren svält) och/eller krig. De söker frid och fred, de söker ett bättre liv. Ett bättre liv kan vara ett där maten självklart står på bordet varje dag. Det kan också vara drömmen om att resten av livet vara försörjd av en nordisk välfärdsstat. Just på den sista punkten har flykten skapat oläkbara, gigantiska slitningar, motsättningar och konflikter. Det finns en gräns för hur många ett land som Sverige kan ta emot. Och där är det inte enbart eller främst de ekonomiska faktorerna som avgör. Viktigare är de sociala konflikterna, våldet, övergreppen, klanbildningarna och de etniska enklaverna. De undergräver både på kort och lång sikt. Man kan ändå säga att 1860-talets människor har mycket gemensamt med våra tids. Men det som skiljer är avgörande på en mycket viktig punkt: de kulturella motsättningarna, civilisationernas sammandrabbning för att använda ett modernt begrepp. De som nu kommit och kommer har moskén som samlingsplats, de lyder Koranens moraluppsättningar och Sharias lagar. De lever liv oförenliga med mottagarlandets.

När detta är sagt vill jag berätta om Per Helges bok. Det som gör den en smula unik är att han berättar om sin egen släkt. Han reser, ofta och väldigt långt, i USA för att leta rötter och eventuella ättlingar till människor från flyktens tid. Han har deras namn, både från utgångsplatsen där han själv är född och uppvuxen, och han vet var han ska leta. Gripande berättar han om deras livsöden där borta. Det är slit, hårt arbete, nya villkor. Några av berättelserna är särskilt angelägna, som den om John som var farmoderns äldste bror. Han lämnar syskonen i Chicago, tar sig till Canada och blir skogsarbetare femton år efter sin ankomst till Nordamerika. Per Helge ”ser” honom i den lilla orten Cranbrook i British Colombia, Canada. Detta är en trakt, skriver Helge, där det talades ”yxans och sågens tydliga språk”. Cranbrook var ett litet nybyggarsamhälle som grundats av missionärer.

Johns öde blir sedan signifikativt, och lärorikt. 1916 tar han värvning och reser till Europa och det första världskriget. I en första sammandrabbning med tyskarna vid Somme stupar han. Han dog av granateld. Så fullbordades hans livscirkel; från Småland i Europa till USA och Canada för återresa till Europa, där hans liv ändades.

Per Helge skriver:

”När jag åter betraktar det där fotografiet av John, bland fyrtio andra män på väg ut mot krigets front i Europa, ser jag hans berättelse, skymtvis, den finns i det tunga ansiktet, ja i hela kroppen; den har inga ord, bara en melodi, jag hör den sjunga allt starkare. Var kommer den ifrån? Inifrån; den ljuder i mig som från ett instrument – ja, jag är det instrumentet. Berättelsen sätter den i rörelse; medan jag betraktar bilden, berättar vi, han och jag, och sjunger och ropar mot varandra. Det är en svår sak, att sjunga och bli sjungen av någon. Hade de sången ord, skulle vi i sådana ögonblick kanske sprängas.”


Per Helges nya bok väcker vid sidan av drömmarna och villkoren nedtecknade i de egna berättelserna - alla så levande och konkret gestaltade -också en rad frågor hos mig. Till exempel förnyar det mina grubblerier kring hur nationer erövrades och urbefolkningar drevs bort eller dödades. I fallet Nordamerika känner vi omständigheterna från otaliga berättelser om dessa grymheter. Vi vet kanske en smula om vad som hände i Sydamerika, Nya Zeeland och Australien. Ändå tycks världen idag mest upptagen av att döma och fördöma Israel, dess historia och palestiniernas öde. Jag menar inte att denna den modernaste statsbildningen är oviktig att granska, men ibland undrar jag över proportionerna i den offentliga diskussionen. Läser man Per Helges bok har man stora möjligheter att ställas inför frågor som leder vidare. Men man läser den förstås först och främst för att lära och förstå utifrån en småländsk utvandrarsläkt.

Här finns bokens utgivare.


Ayaan Hirsi Ali: Reformera islam

Foto: Astrid Nydahl



Den som idag påstår att Ayaan Hirsi Ali är en ”islamofobisk” och ”hatisk” skribent är antingen okunnig eller helt och hållet obildbar. Den som påstår det är för det första okunnig om att hon för det första är född och fostrad i islams värld, och för det andra att hon som en fri kvinna, på flykt från det förflutnas förtryck, anslutit sig till de fria, av franska revolutionens ideal färgade, idealen om medborgarskap och sekulärt liv. Men hon vet av hård erfarenhet att alldeles oavsett sin egen gärning möter hon hela tiden, såväl i Europa som i USA, just de bottenlöst obildade och grundlösa anklagelserna. Var kommer de ifrån? Jo, just det, de kommer från islams stormtrupper, de kommer från muslimer som tror att de måste skriva under på varje deklaration om jihad och hat för att de ska betraktas som rättrogna. 

När jag nu tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag först att allt detta vet jag redan. Jag har läst hennes tidigare böcker. Jag har läst alla de andra avfällingarna, de modiga männen och kvinnorna som lämnat islam bakom sig och som sökt friheten. Men så hejdar jag mig. Hennes nya bok är ju inte som de tidigare eller andra. Reformera islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av Margareta Eklöf) är för det första en sammanfattning – nej, en redogörelse för – vad islam kräver och förväntar sig av sina anhängare. För det andra – och viktigast av allt – är att den redovisar Hirsi Alis principiella och personliga argument mot dessa islams krav. Det är det som gör boken unik.

Men tror hon då på allvar att islam går att reformera? Låt oss ställa en helt annan fråga: gick kristendomen att reformera? Hirsi Ali vet besked och hon går raka vägen till Martin Luther och de teser han spikade på kyrkporten. När Hirsi Ali möter Luther slår det gnistor, det kan jag garantera! Ett av hennes argument blir starkare än de andra: Luthers teser kunde spridas tack vare att boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri var receptet för en revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra tekniska landvinningar för kommunikation.

Foto: Astrid Nydahl
Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.
”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.” 
Vilka är då islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i fem punkter. I dessa finns hela systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i sin exakthet, och det är, säger Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste reformeras. De är: 
1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.
Man förstår direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur kan ett sådant system reformeras? Hon säger att hon är optimist, men att det kommer att ta lång tid och bli mycket blodigt. Ungefär som de europeiska religionskrigen, tänker jag.

Hirsi Ali delar upp världens muslimer i tre grupper. Den första kallar hon Medina-muslimer, det är de verkligt hårdföra, vi finner dem i grupper som IS, Boko Haram och andra. De får sitt namn från det faktum att de med våld upprätthåller sharia och för att de inte bara lyder, utan imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad. Det är denna grupp som kallar judar och kristna för ”svin och apor”. De tillämpar sharia med halshuggning, stening och andra dödsmetoder.

Den andra gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger Hirsi Ali ”av människor som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar sina böner men inte vill använda våld.” Det största problemet denna majoritetsgrupp står inför är mötet med moderniteten, det sekulära och individualistiska.

Den tredje gruppen, de muslimska oliktänkarna, betraktar hon som ”modifierade muslimer”. De är födda in i islam men ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall lämnar islam bakom sig för alltid. Hirsi Ali hör själv till denna grupp.

Nå, hon är alltså optimist – trots allt – och det är kanske på just den punkten jag själv tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett exempel på vad som händer när en människa – en individ, märk väl – genomskådar en totalitär världsbild, i detta fall islam som regelsystem och lära, men jag är inte lika övertygad som hon om att det på massplanet är möjligt. Hon säger själv att förtrycket och inlemmandet i islam börjar i hemmet. Som barn fostras de blivande anhängarna. 

Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:
”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”
***

Om Ayaan Hirsi Ali har jag tidigare bland annat skrivit här:

Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning....



torsdag 1 december 2016

Tystna för gott? Skrivet och sagt. Och nattens politikervåldsamhet

Foto: Astrid Nydahl
Det höll på att gå som en av mina läsare i Karlshamn oroade sig för: att jag skulle tystna för gott och att min blogg aldrig mer skulle uppdateras. Det var skönt att den oron aldrig behövde bekräftas, mer än för några dagar. Som ni vet är tystnaden i detta forum inte riktigt min väg. Jag läser Sándor Márai: "Det vore klädsammare att tystna för gott. Men att hålla tyst är tråkigt." (ur Dagbok 1984-1989 i svensk översättning av Ervin Rosenberg). Kanske är det så enkelt: tystnaden är tråkig. Och då menar jag inte tystnaden i största allmänhet, utan just den egna röstens tystnad. Nå, nu behöver jag inte orda mer om detta.

Hur kan det komma sig att så många svenskar kan tänka sig att en framtida minister och makthavare ska heta Kent Ekeroth? När jag ser den mannen tänker jag på att han är en spegelbild av allt det jag avskyr: vulgaritet, lögner, politiskt våld, demagogi. Han skulle alltså representera detta svenska folk på juridikens område. Det är inte ett dugg roligare att se honom härja i nattens krogmiljöer, än det var att inse att en gammal justitieminister härjade i nattens bordellmiljöer. Den sortens politiker är en fara inte bara för den närmaste omgivningen utan också för riket. Det tycks också vara så att SD-anhängarna i allt högre grad misstror honom.

Sándor Márai skriver i samma bok som ovan också en krumelur som jag gärna använder som en tidstermometer: "Om jag såg en nunna i bikini komma emot mig skulle det inte längre förvåna mig."

Hur är det egentligen möjligt att de människor som tröttnat på tingens ordning alltid och undantagslöst lyckas hitta något som är ännu värre? Skulle Ekeroth-typen verkligen kunna symbolisera en positiv brytning med konsensus och den samvetslösa politiken? Inte för ett ögonblick har jag trott det. Å andra sidan röstar jag inte i de parlamentariska valen, varken lokalt eller till riksdagen. För mig är de alla en föraktlig skara. Min röst läggs här. Varje dag.


onsdag 30 november 2016

Castro måste grävas ner djupt!

Jag hade inte tänkt skriva en rad om Castros död men när jag ser hur hyllad han blir kan jag inte låta bli. Trots att han begärt kremering hävdar jag att han måste grävas ner djupt. I samma multnande miljö som de andra despoterna, oavsett om de betraktat sig som juche-monarker som herr Kim, kommunister som Stalin och Gomulka, fascister som Franco och Mussolini, nationalsocialister som Hitler och hans anhang, eller något alldeles självpåfunnet i diktaturernas krets med ideologier med de märkligaste namn och etiketter.

Varför hyllas Castro? Vad är det med "vänstern" som vurmar så för en man som gick klädd i uniform ett helt liv? Jag tror mig veta svaret: denna "vänster" är rädd för vargen och måste ha en riktig Comandante vid sin sida, natt som dag. En reslig man med hår och medaljer på bröstet; som Stalin, som Hitler, som Pinochet, som Hoxha, som Tito, som Kim, som Franco... förlåt att jag "blandar ihop vänster med höger". Livet har lärt mig att dessa - den enda rätta tankens - profeter är utbytbara. Någon större skillnad mellan att leva i Kims Nordkorea och i Hitlers Tyskland går nog inte att se. Det som skiljer dem åt är antalet människor de kuvar, torterar, låser in, mördar och förintar.

Ni som höjer en skål för Castro bör läsa på en liten smula. Börja med att lära er namnen på de fritänkare han torterat, låst in eller mördat.

Not: Juche betyder självförsörjning men innebär svältdöd. Hoxhaismen betydde "hellre äter vi gräs" och Francos "nationella räddning" betydde långvarig och mycket svart natt. 


Kring nödvändighet och frihet

Foto: Astrid Nydahl
Livet, detta märkliga som arbetar sig uppåt, planar ut och sedan arbetar sig neråt igen... det som Jacques Werups dödsannons citerade, "Livet, så snabbt förbi/ Alldeles för kort/  för vår långa längtan/ efter att bli till", det som vi tidigt bortser ifrån och som stavas döden, och det som vi trevande, sakta, blir medvetna om och i vars skugga vi sedan lever.

Jag har tänkt mycket på Jacques den senaste veckan. Mina två äldsta döttrar var väldigt fästa vid honom och hans skapande, så jag har tagit fram några äldre skivor, diktsamlingar och romaner att ge dem i julklapp som minnen av honom. De är alla dedicerade till mig eller min familj och det skänker dem förstås en särskild lyster som just minnen.

Om det kommer flera kriser i en människas liv samtidigt gör döden sig påmind. Det är bra. Det är nödvändigt. För det första kan det sätta det korta livet i perspektiv som gör att vi bättre och rimligare ser vad som är viktigt och vad som inte är det. Jag har nu i tolv dygn funderat och grubblat. Jag slungades in i en kris som blev både fysisk och mental. Ifrågasatte plötsligt mitt beroende av tekniska lösningar, mitt tekniska slaveri. Det hade jag inte gjort på många år. 


Foto: Astrid Nydahl

Skulle jag helt lämna nätet och förbli tyst? Kanske vore det en väg att gå. Men så insåg jag att denna nya teknik inte bara är oss påtvingad utan att den därtill i allt högre grad blir nödvändig för vardagen. Lika mycket som en gång järnet med glödande kol inuti var en innovation för strykningen av kläder, är ju de digitala lösningarna det för hanteringen av kommunikation, ekonomi och bildning. Dessa tolv dygn fick mig att tänka den hädiska tanken att jag skulle kasta min fasta telefon och så småningom köpa en mobil. Hur hade det blivit möjligt? Man kunde säga att jag gått från nödvändighetens till frihetens rike, eller om det möjligen var tvärtom. Kan Marcuse vara så vänlig att redan ut den detaljen?

En som nu lämnat oss är Bengt O. Karlsson. Han var den förste bloggare jag utväxlade hårda ord med - det är mycket länge sedan - och det ledde till en mångårig dialog. I somras meddelade han att han drabbats av sjukdom med hopplös prognos och bad oss tiga om det. Det gjorde vi, men jag fortsatte skriva till Bengt, och skicka honom böcker. Han svarade ibland, korta mail som han nog inte själv slutkorrigerat, varken händerna eller tankarna lydde honom. Han berättade i alla fall att det handlade om en hjärntumör. Nu är han borta, och jag kommer att sakna honom mest för hans djupgående kunskaper om europeisk politik och ekonomi. Dessutom delade vi erfarenhet av Albanien, han hade arbetat där som rådgivare för de regeringar som tillträtt efter diktaturens fall. Bengt var en hängiven EU-anhängare. Han hade arbetat länge i "apparaten", men jag tror att det i ännu högre grad var FN han tjänat. Han återvände till Stockholm från Wien. För att dö? Det är skäl nog att vilja tillbaka till rötterna. Jag kommer att sakna Bengt mycket och trots att jag vetat sedan länge att han var döende är detta ett trist besked. Och jag kommer att bevara en stor tacksamhet över att jag fick ha kontakt med honom också under den sista, svåra tiden. Är du intresserad av att läsa honom så finns hans blogg fortfarande tillgänglig, här.  Hans Euroflarn är också högst läsvärda.

När tisdagen gick mot kväll skred jag till handling. En mobiltelefon är beställd, till ett pris och på villkor som jag klarar av. Det blir i själva verket en månadskostnad som ligger på bara en tredjedel av den fasta telefonins. Om mina fingrar får plats på dess tangentbord vet jag inte. Annars får jag väl tillgripa något smalare och spetsigare föremål.

Egentligen skulle jag nu skriva om något riktigt tungt och litterärt väsentligt, men ni får förlåta mig detta sätt att återhämta mig. Vi har en lång vinter framför oss och alla chanser i världen till fokusering på väsentligheter av det slaget. Just nu är döden en sådan för mig, och den måste omskrivas.

Onsdagen alltså. Sedan kommer det två vardagar till den här månaden. De kommer båda att beskäras av sjukhusbesök, men jag har ändå tankarna på bloggen och dess kommande innehåll.


tisdag 29 november 2016

Än är undrens tid ej förbi...

Nydahls Occident, en värld på papper och i den digitala rymden.
För att göra en lång historia kort: från och med nu, lunchtid tisdagen den 29 november, är min internet-anslutning åter i skick. Vi fick oväntad hjälp, närmast av mirakel-slag.

Följande är fakta:

Igår tog jag steg två efter operationen. Katetern togs bort. Medicinering med morfin fortsätter veckan ut. Den fasta telefon är uppsagd och redan nu för alltid bortkopplad. Jag kommer, efter mångårigt hårt motstånd, inom kort att bli ägare till en mobiltelefon. När det sker kommer uppgifterna att finnas i mina mail och eventuellt också i bloggen.

Mina månadsbrev kommer att skickas ut som planerat. Alla ni som anmält er kommer att få första brevet klockan 00.00 den 1 januari 2017.

Bloggandet kommer jag omedelbart att återuppta. Vad som blir första texten är just nu oklart, men lita på att den är på väg ut i den digitala rymden.

Varma hälsningar från Thomas


fredag 25 november 2016

Digital katastrof

Foto:Astrid Nydahl

Fredag 25 november blev avgörandets dag. När jag kom hem från operationen skulle kommunen påbörja det stora grävprojektet i byn. Samma eftermiddag grävdes kablarna för telefoni och internet av. Vi är hundratals drabbade och vi fick alla igår besked via en lånad mobil att tekniker var på plats. Idag ringde man och meddelade att reparationsarbetet utförs den 6 januari 2017. Nu vet också ni vad som väntar: en tyst och overksam blogg, inget utskick av månadsbrev den 1 januari och ingen möjlighet att beställa böcker av mig.

De avgrävda kablarna innebär också att jag inte kan läsa och/eller besvara mail. Äger ingen mobil. Det är väldigt tyst i huset när en fast telefon slutar ringa.

Jag är drogad av morfin men får hjälp att lägga ut detta.

På måndag tar jag bort katetern - besöket från helvetet!  - på torsdag återupptar jag gymnastiken och på fredag ska jag tillbaka till ortopeden. Jag är ledsen att behöva visa er dessa dystra rader. Vi ses alltså tidigast den 7 januari 2017.

Kommentarer är meningslösa, eftersom jag ej kan lägga ut dem.  Hoppas på  er förståelse. På återseende och tack för det gångna året.

söndag 20 november 2016

Hemma igen

Fiskenät i dimma, Simrishamn. Foto: Astrid Nydahl
Skuren, karvad, sågad, slagen, sydd och häftad, och sedan några dagar och nätter på vårdavdelning. Ungefär som förra gången, i september 2014. Men nu med komplikationer. Mitt vänsterknä såg inte ut som det högra. Två års extra förslitningar. Natten efter första operationen fick jag byta förband efter en kraftig blödning. Den här gången räckte det inte. Det blev sju gånger. Blod, svett och tårar. Smärta blandad med morfin. Hemma igen, fast den här gången med  kateter och byten av plastpåsar. 

Är det inte så att man säger "hellre rik och frisk än fattig och sjuk"? För mig hade det räckt att vara frisk, rikedom har jag aldrig strävat efter. Delade rum med pensionerad bonde från Österlen, vi utbytte tankar och livserfarenhet och i dessa ingick förstås den knapra ekonomin. Men mest av allt blev det skrönor och skratt. I grannrummen uppskattades det, till vår förvåning. Alternativet var ju den tv som dygnet runt tycktes uppfylla matsalen. Dit gick jag bara för att få i mig lite mat och dryck.

Första uppgifter efter hemkomsten blev att skriva kontrakt med ett norskt förlag om en e-boksutgåva av Identitärt (den utges på svenska, vilket gör den tillgänglig för de läsare som här i landet inte kunnat få tag i pappersboken, då den sedan länge är slut.)

Nu väntar återkomsten med nya gymnastikprogram och återbesök på ortopeden. Det blir säkert bra. Och det jag helst vill ha tillbaka är en normal morfin-fri syn så att jag kan läsa obehindrat. Hoppas på er förståelse om bloggandet blir lågfrekvent första tiden.

onsdag 16 november 2016

tisdag 15 november 2016

En avrundning och ett avstamp

Foto: Astrid Nydahl
Jag har idag varit sista rundan bland maskinerna och under höstens process tappat nio kilo och fått - visserligen lite men ändå - muskelmassa i benen och armarna. Därmed är jag redo för den tidiga torsdagsmorgonen och operationen på ortopeden i Hässleholm. Min tappre kamrat bland maskinerna har gått igenom en dubbel lungtransplantation och när han berättar om sin bakgrund blir jag förstås både ödmjuk och tystlåten.

Jag har tagit fram en bild som står på skrivbordet nu som ett minne. På bilden sitter Jacques och Marie Werup med äldsta dotter Julia hemma hos oss i Tollarp. Det är mycket länge sedan, men bilden blir en påminnelse för mig. En rar, vänlig och generös man var han. Och det är alltid, oavsett närhet eller andra faktorer, alltid sorgligt när sådana går före in i döden.


Jag började läsa en rätt så gammal bok igår, den påminner mig också om den tiden, nämligen Ivar Lo-Johanssons memoarbok Frihet, den som följde på Pubertet, Asfalt och Tröskeln, fyra fantastiska memoarer från ett svunnet Sverige, från fattigfolkets, statarnas och proletärförfattarnas tid.

Hur lång tid har man själv kvar av livet? Jag brukar inte spekulera i det, men när flera personer dör på kort tid blir frågeställningen mer akut. En dag i taget får vi ta. 


Ivö 13 november. Foto: Catarina Löv


Framtiden har inte mycket ljus att erbjuda. Vi står placerade mellan de dödliga ismerna och hoten ökar för varje dag. Människor söker tröst i de slutna tankesystemen och idétraditionerna, hela vägen från nationalsocialism till islamism, och med annat där emellan och bortom. Vi som föddes på 1950-talet levde i villfarelsen att det där låg bakom oss. Det gjorde det inte. Det befann sig möjligen i kortvarig vila. 

Var det folkhemsillusionen som skymde sikten? Det behövdes så lite för att återuppväcka allt det som slumrade. Och i kombination med islamismens etablering och kraftiga tillväxt i Europa skärptes också alla motsättningar. En möjlig fördel med detta är att öppna och tydliga motsättningar gör blicken klarare. Allt ligger vidöppet, blottat och uttalas med klara och tydliga ord. Det vi behöver göra är ju bara att förhålla oss till det. Inte gömma oss, aldrig blunda för innebörden av det totalitära. Inte försöka vara inställsamma eller naiva.

Till sist vill jag bara säga att kommentarfunktionen inte är öppen medan jag är på sjukhus. Som vanligt modererar jag och det kan jag göra tidigast på lördag.

Judarna har vapen!

Med anledning av den nazidemonstration som i helgen drog genom Stockholms gator ville jag säga något om judehatet och den urgamla sjukdom som definierar världens alla skeenden som "judiska" - i nittionio fall av hundra är de förstås negativa och knutna till "judiskt kapital", "judiska media" eller dito "sionistisk" eller "global" terror inte bara mot människor bosatta i Mellanöstern utan mot oss alla. Det ihärdigaste och kanske mest motbjudande upprepas gång på gång, dvs att det är "judarna" som befrämjar islamisk dominans över västerlandet, eftersom det - ja, tankefiguren är märkligt - skulle gagna "judiska intressen" (vilka nu de är). Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst. 

Jag repriserar en text som ingår i min nya bok Vardagar före sammandrabbningen. Detta är en text om en bok som framhåller det judiska motståndet i Polen, mitt under pågående folkmord:

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna. 

Boken heter just Judarna har vapen. Författaren Artur Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod, Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans bok Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945. 

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Szulc berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33 % judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:

”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.” Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:

”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen ställer sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”

Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:

”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till mun, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”

I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:

”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”

Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén, ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Szulc följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.