Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Yuval Noah Harari har skrivit en bok som nog överträffar det mesta: Sapiens. En kort historik över mänskligheten (översatt av Joachim Retzlaff och utgiven av Natur och Kultur 2014). Jag blev tipsad om boken av vännen Anna, men den gick inte att få tag i. En storsäljare förstås. Men så plötsligt fanns den igen i nytryck, och jag ser att det är elfte tryckningen. Det är inte många böcker som blir det. Men så är det inte heller många författare som har ambitionen att skriva mänsklighetens historia i ett band! Jag ska inte orda om bokens innehåll utan bara rent allmänt rekommendera den för läsning. Mot slutet, närmare bestämt på sidan 336 finns kapitlet Shoppandets tidsålder. Jag som mest läst Bauman och Pasolini i ämnet blir förstås glad att se att också Hariri har den skarpa blick som behövs. Han skriver:
"Konsumismen har lyckats. Vi är alla goda konsumenter. Vi köper oräkneliga produkter som vi egentligen inte behöver och som vi först igår visste fanns (...) I USA har till och med Memorial Day - ursprungligen en dag till åminnelse av stupade soldater - blivit en stor readag. De flesta högtidlighåller denna dag genom att shoppa, i bästa fall för att visa att de som försvarade friheten inte dog förgäves."
Och:
"Den nya etiken utlovar paradiset på villkor att de rika förblir giriga och ägnar sig åt att tjäna mer pengar och att massorna ger sina begär och passioner fria tyglar - och köper mer och mer. Detta är den första religionen i historien vars anhängare faktiskt gör vad som krävs av dem."
Denna måndag tänker jag bjuda er på ren, oförfalskad förlagsreklam. Med tanke på de flodvågor av usla deckare och kriminalromaner som väller över de läsande människorna, måste oktobernyheterna från Atlantis förlag vara rena julafton. Till sjukhuset tar jag dem med mig för det som brukar kallas "lätt läsning". Behöver man det? Kanske. Därför gör jag det. Och här följer nu förlagets presentation av de tre första böckerna:
"Georges
Simenons älskade och vid det här laget klassiska kommissarie Maigret-böcker har
varit svåra att få tag på men från och med i höst kommer tre titlar per säsong
att ges ut av Atlantis. De första tre, Maigret på semester, Maigret
på nattklubb och Min vän Maigret, räknas av många till de bästa och
är alla i Gunnel Vallquists stilrena översättning.
I Maigret
på semester försöker kommissarie Maigret ta semester. Allt ser ut att arta
sig på bästa sätt för honom, men redan andra dagen läggs madame Maigret in på
sjukhus i en hastigt påkommen blindtarmsinflammation. Under följande dagar
försöker Maigret fördriva tiden med sjukhusbesök, långa ensliga promenader och
ymnigt förtärande av traktens förrädiska vin. Men när en lapp smugglats till
honom i hemlighet på sjukhuset dras Maigret in i en mordgåta som kommer att
visa sig vara en av de mest svårlösta under hans långa karriär.
Maigret på nattklubb ska Maigret reda ut mordet på en vacker strip tease-dansös som
polisen funnit strypt i sin lägenhet i Montmartre. Från en strategisk punkt i
området, den lilla sjaskiga nattklubben där offret jobbade, dirigerar han med
sin vanliga orubbliga säkerhet spaningarna efter den gäckande skugga som sitter
inne med gåtans lösning.
I Min
vän Maigret beger sig kommissarie Maigret iväg till en liten medelhavsö. En
man har blivit mördad, och fallet intresserar Maigret eftersom den döde hade
talat om »min vän Maigret« strax innan han mördades. På ort och ställe kan
Maigret konstatera att det strängt taget bara är bouillabaissen och det fylliga
vinet som är som det ska vara. För sällan har en så liten ö rymt så många
sällsamma existenser."
Just last fall, Legion Magazine and Leonard Cohen released a video to commemorate the 100th anniversary of the poem “In Flanders Fields” by Lieutenant-Colonel John McCrae In a poignant tribute to McCrae, Canadian songwriter, painter and poet Leonard Cohen has recited that
En skimrande vacker söndag. Allt står stilla. Buskar och träd är klädda i vitt, det sprakar om kölden. Att ta tillvara dessa ögonblick är att andas, att leva, att bejaka det levande. Snart nog kommer grånaden tillbaka. Det väntar saker runt hörnet. PS: Jag vill rekommendera Bodil Zaleskys fina text idag om och till Jacques Werup, ni finner den här.
Idag kom nästa dödsbud. En av mina döttrar ringde och meddelade att Jacques Werup dött idag på morgonen. Jacques var under många år inte bara en uppskattad kollega utan också en kär vän. I minnet kommer jag att vårda hans underbara hälsning "Hej käre påg!" när jag tog luren. Vi pratade mycket i telefon med varandra, om livet, litteraturen och det mesta annat. Jacques var malmöit av hela sitt hjärta. En estradör av stora mått, både i egen rätt och i alla sina samarbeten. Hans bästa scenprogram var väl det han gjorde med Lill Lindfors, och till vilket Astrid och jag var inbjudna då de spelade i Kristianstad. Men man ska inte glömma åren med Fredagsbarnen, tillsammans med nestorn Lasse Söderberg och ständige följeslagaren Rolf Sersam. Jacques blev 71 år. Hans sedan länge krånglande hjärta stannade. Var Jacques bäst som poet eller prosaist? Det är som att fråga en människa om hon tycker mer om sin högra arm än den vänstra. Jacques var ju båda dessa litterära temperament, men också så mycket mer: han var musiker, sångare, essäist och annat. Malmö blir förstås fattigare utan honom. Det blir vi alla som älskade hans speciella ton, i diktsamlingarna, romanerna och andra av hans böcker. Han var en riktig skåning, malmöit, men ändå med världen i sina referenser och tankar. Stockholms kulturvärld hade han lite svårt för, i våra samtal kallade han staden för Nordpolen. Jag vet att han aldrig kände sig uppskattad efter förtjänst där uppe. Trots att vi inte hade någon kontakt de sista åren framstår han hela tiden högst levande i mina minnen. Jag ska vårda dem väl.
Leonard Cohen porträtterad på scen i Malmö, av Astrid Nydahl
Denna helg blir det några textfragment ur några av mina böcker, där Leonard Cohen berörs. Han kom in i mitt medvetna liv när jag var runt tretton år. Och därmed kom ett allvar som aldrig funnits i popmusiken. Hur mycket jag än lyssnade till kompositioner av Lennon/McCartney så hamnade Cohen i en egen klass. Där fanns det som Cohen hade gemensamt med Dylan. Och där fanns inte bara sångerna. Där fanns poesin. Med översättare som Göran Tunström och Staffan Söderblom fick vi också Cohens dikter och senare också hans romaner och bönböcker (Book of Mercy ville jag dock helst fortsätta läsa på engelska). Att jag därför lägger ut Cohen både läsande och sjungande tillsammans med textfragmenten är logiskt; detta får vara mitt sätt att säga tack. Först läser Cohen ur Book of Longing till musik av Philip Glass:
Vad har boken betytt för mig?
Eller kanske riktigare att fråga: vem vore jag utan boken? Formad redan tidigt
av litteraturen, inte så mycket i hemmet som i kamratkretsen, i biblioteket på
Lorensborgsskolan i Malmö, där bibliotekarien, Marie-Louise, varsamt lotsade
oss från Fem-böckerna upp i tyngd,
klass och vikt, tills vi funnit våra vägar. Som tonåring hade jag hamnat i den
amerikanska litteratur där Jack London, Ernest Hemingway, Upton Sinclair, John
Steinbeck och de andra männen fanns. Ja, det var en männens litteratur, men det
var män som jag aldrig hade kunnat ansluta mig till: starka, orädda, inför
ständiga utmaningar. Men tack vare dem kom jag vidare. Det fanns andra män där
med, men jag uppfattade dem inte som författare – då. Män som Leonard Cohen och
Bob Dylan hade ett avgörande inflytande på mitt sätt att uppfatta en text,
erfara hur den laddats med mystik och personlig erfarenhet. Detta är sista stycket på sista skivan. En stråkkvartett spelar Treaty som tidigare sjungs på skivan och sist läser Cohen ett fragment ur sången:
Utan litteraturen hade jag
legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en
kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar:
underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.
Jag tillhör Bokens folk. Det
är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder
begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.
Varje gång jag ser ett banalt
tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I
litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt
förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den
tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckarkonstens mysterium?
Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle
vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram.
Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om
papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om
limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när
ögat möter de tryckta orden, så lite den generationen förstått.
Ändå måste man – just nu,
just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det
betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i
staplar i handeln, och som handlar om livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips,
olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den
måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått från Bokens folk till
Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med
min egen förståelse av vad det är som betyder något. Dance me to the end of love behöver inga ord på vägen. Det finns många inspelningar av den, just den här tycker jag är rörande.
Jag blir alltmer säker
på att skolornas elände först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation
och ointresse, för det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.” ”Beautiful
losers” beskrev Leonard Cohen oss som i sin roman. Fast jag vet inte om de är
så vackra, dessa förfallets barn. Leonard Cohens Take This Waltz är en tolkning av en dikt av Federicio Garcia Lorca. Han gjorde den för en LP-skiva som var en hyllning till Lorca. Den kom att bli en av hans mest älskade kompositioner.
Jag står i Malmö Arena under
en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen
på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc
var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på
Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann
efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan,
han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet
Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel,
han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige
jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. Leo, som till en
skräddare, blev kvar i Malmö och har i hela sitt vuxna liv arbetat som läkare
på infektionskliniken (idag är han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården).
Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men
Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det
ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i
barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är
likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är
betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på
medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan
är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor
som då men ändå helt annorlunda Avslutningsvis en längre film från Cohens sista stora turné, den jag såg två gånger, först på Sofiero utomhus och sedan i Malmö Arena. Hans fantastiska orkester rymde bland andra Javier Mas som briljerade på en rad stränginstrument, inte minst arabiska sådana som oud. Här får han den plats han behöver, i Cohens mästerverk Who by Fire:
Ett uttryck min son Tobbe använde mer
än ofta var just Like father like son. Det fanns förstås ett
humoristiskt skimmer över det, men ibland undrar jag om han inte innerst inne
menade vad han sa. Det mesta vi talade om här i världen kunde få den knorren,
men den kom väl mest till användning när vi kom in på fel och
tillkortakommanden. Alkoholen var ett sådant ämne. Kunde jag klandra Tobbe för
hans öl- och whiskydrickande när jag själv gjorde det? Självklart inte. Så
småningom förstod jag också - bortom oron - att alkoholen gav honom de enda
stunder då han var fri från anfallen. Under våra 28 år tillsammans var det
förbluffande lite vi var oense om. Hans hårdrock förstod jag mig aldrig på, men
vi delade så mycket annat i musikväg, inte minst jazzen och Cohen. Vi hade ett
enda praktgräl, det var för tolv år sedan. Men som söner ofta gör med sina
fäder var det nog en hel del han fann svårbegripligt med mig (och jag drar mig
då till minnes hur svårt min egen far och jag hade att förstå varandra). Nu när
Tobbe är borta kommer alla frågorna och allt jag hade velat tala med honom om.
Insikten om att det aldrig kommer att ske är outhärdligt svår.
Femtio år är en lång tid i en människas liv. Femtio år följdes jag av Leonard Cohens musik, poesi, konst. Nu är han borta. Tack och lov kan jag lyssna till hans senaste och sista skiva. Gör det ni också. Hineni, hineni.