måndag 7 november 2016

Goddag yxskaft: en ny medieutredning

Novemberskog. Foto: Astrid Nydahl
Det gick inget vidare. Jag försökte läsa på ett språk jag inte behärskar och plötsligt såg jag att det var en ogenomtränglig vägg av ord och meningar.

Bläddrade i den nya utredningen om presstödets försvinnande och mediestödets införande, den heter En gränsöverskridande mediepolitik. För upplysning, engagemang och ansvar. Det är som en tjock bunt författad på ett jag språk jag inte behärskar. De röster som redan höjs om att det nya stödet kommer att baseras på "åsikter" och "demokratisk" trovärdighet har jag hittills inte funnit något stöd för i utredningen. Kanske ropar de alldeles i onödan. Kanske finner jag vad de redan funnit i vidare läsning.

Men en sak har jag förstått: när makten tänker, talar och skriver gör den det helst på ett språk som förenar omständlighet med klichéer. Det slår aldrig fel, jag känner mig alltid vilsen när jag ska läsa en utredning beställd av regeringen. Det handlar inte om lässvårigheter utan om ett väl inövat läsande - mitt eget - som sällan behöver konfronteras med den politiska klassens signalsystem. 

Av alla kommentarer under måndagen drar jag slutsatsen att det ändå låter sig dechiffreras. Vill du själv prova? Den kan laddas ner här.


Ja, jag vet...

Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl
Fullt medveten om att det är måndag. Att måndagen är en ny dag. Ändå tom. Ändå ordlös. Det finns sannerligen mycket att tänka på ändå. Jag vet att det är presidentval imorgon. Amerikas förenta stater utser en av två möjliga bedragare. När var det annorlunda? Vem har, i modern tid, suttit på maktens stol i Vita huset med rent samvete och ärligt uppsåt?

Det fäktas runtom i medierna som vanligt. Bokmässans långkörare fick en uppdatering av ett hotell i Stockholm. Minsta lilla motstånd från den så kallade opinionen så viker sig arrangörerna. Hur är det nu, har vi yttrandefrihet i Sverige? Har den en bortre gräns hade jag gärna velat veta var den går. Är den despotdefinierad kanske den går vid Stalin och Hitler. Om den definieras på annat sätt kanske den går vid entrén till Riksdagen, eller där demagogin ersätter förnuftsresonemang. Nå, hur den än definieras förstår vi att den blir omöjlig att bevara om den det minsta lilla tummas på. En helt annan sak är det förstås att var och en av oss äger rätten att fatta beslut utan att mediala opinioner först ska blåsa över oss.

Hos Lars Vilks läser jag nu om en annan sådan medial historia. Demagogernas okrönte drottning, hon som kallar sig Julia Caesar, är sur för att någon ifrågasätter hennes version av sådant som skett. Problemet ligger längre tillbaka i tiden. Det handlar i grund och botten om huruvida hon i något ärende alls kan betraktas som ett sanningsvittne. Om man använder ett pöbelspråk - vilket är hennes främsta kännetecken - får man finna sig i att pöbeln jublande ansluter sig. Men det tycks hon inte inse och därmed faller hennes argument. Att hon dessutom är en offentlig person vill hon varken förstå eller acceptera.


söndag 6 november 2016

Otrons artiklar och Humboldts tyska universitet

Höstfärger vid Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl
Anders Björnsson: Björnsson själv. Otrons artiklar (Carlssons)
Johan Östling: Humboldts universitet. Bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia (Atlantis)

”När de offentliga miljöerna och medierna tenderar att bli allt torftigare på sakförstånd och meningsskapande, måste då inte initiativet återgå till individen och till den direkta kontakten mellan människor som har någonting väsentligt att ge och meddela varandra?” (Anders Björnsson om brevskrivandet, sidan 67 i Björnsson själv)

Att läsa Anders Björnsson är alltid en form av samtal. Samtal kan föras i det tysta, i brev som han själv framhäver, eller redan i tanken, i själva läsandet. Det skrivna är inte en monolog utan ena halvan av en dialog. Läsning är i bästa mening en del av den kontakt mellan människor som bevarar bildning och kultur. Utan läsningen återstår endast den stumhet och tystnad som uppstår när människor skriker för att överrösta varandra.

Björnssons nya bok är i bästa mening som ett tidskriftsnummer där alla artiklarna har en och samma upphovsman. Han spänner över ett i och för sig brett spektrum, men igenkänns hela tiden på sin ton och sitt berättarsätt.

Björnsson skriver om Per Nyström, Max Weber, Theodor Fontane och Karl-Markus Gauss med samma lätthet och insikt. Han tar sig an kulturtraditioner för att belysa deras värde och vikt, och han kan diskutera ner i detalj i ämnen han känner, som när han skriver om kepsen och klädedräktens informalisering, eller om verkmästarens roll i en expanderande industriell epok och varför han försvann, ”befälet ersätts av trollkarlen, mellanchefen av konsulten; stadga av tillfällighet”.

Eftersom Elisabeth Åsbrink i år utgivit en ny bok med titeln 1947, finner jag det intressant att läsa Björnssons text Nu var det 1947. Om politikens primat. Där talar han om behovet av stabilitet och trygghet, en insikt, menar Björnsson, som infann sig omedelbart efter andra världskriget. "När det är bråttom får man inte förivra sig."

Jag läser alltid Björnsson med samma nyfikenhet och glädje, av det enkla skälet att han redan i ämnesvalen är unik. Att hans prosa dessutom är personlig och färgad av numera nästan helt bortglömda ideal gör att han framstår som ett ovanligt intressant inslag i ett annars jämngrått intellektuellt klimat i ängslighetens och undfallenhetens rike.

*

När det gäller Johan Östlings högintressanta bok om  Humboldts universitet skulle jag vilja peka på det som handlar om hur man i Tyskland hanterade universiteten efter Hitler och andra världskriget. Det är ju ett faktum att (alltför) många av de anställda vid lärosätena gått med i nationalsocialismens trupper och svurit diktatorn sin trohet. Hur skulle man kunna fortsätta efter 1945 och låtsas som om ingenting hänt? Det kunde man förstås inte göra.


Någon radikal förnyelse blev det inte frågan om i de tre västzonerna. Östling säger att de ”tongivande professorerna hade inget intresse av att bryta med en äldre tradition och ockupationsmakterna saknade kraft och idéer att genomdriva en ny ordning”.  Istället inriktade man sig på att reformera befintliga system och man tog initiativ till en rad konferenser i det syftet. Östling pekar särskilt på Marburger Hochschulegesprächte , där deltagarna 1946 deklarerade att ”det bästa sättet att befrämja demokrati var att värna vetenskapens frihet”.

Wilhelm von Humboldt
Hur såg då utmaningarna ut när det gällde universitetsanställda? Runt 1700 judiska vetenskapsmän hade drivits i landsflykt, och ytterligare många andra hade flytt sitt land under diktaturen. Dessutom fanns ju alla dessa som var politiskt komprometterade sedan de verkat för nazismen. Som exempel nämner Östling att nästan två tredjedelar av alla professorer i Heidelberg varit med i nazipartiet, ungefär hälften i Freiburg och en fjärdedel i Bonn.


Universitetets pånyttfödelse är ett av många intressanta ämnen för Östling. Hans bok kan också läsas för allt det andra den avhandlar. Vad är till exempel betydelsen av en ”-tradition” och på vilket sätt kan den akademiska friheten direkt kopplas till personnamnet? Östling talar redan inledningsvis om akademiska ideal som förknippas med honom. Är man det minsta intresserad av bildningsprocesser och lärosätenas betydelse ska man läsa Östlings bok.


Lysande krigsreportage från Afghanistan

Carsten Jensen & Anders Hammer: Krigen der aldrig ender. Reportager fra Afghanistan (Gyldendal)

Carsten Jensen är för mig mest en författare som utforskar världen på resor, men också en skönlitterär författare och essäist. Som politisk debattör är han dessvärre väldigt förutsägbar och har anslutit sig till en närmast dogmatisk pk-linje. Att hans debattartiklar publiceras också i svenska DN är därför helt logiskt. Men det vore skam om man utifrån detta var oförmögen att se hans kvaliteter som utforskare av världen. Hans Afghanistan-texter är alltid mycket intressanta, och när han samlar sig till en hel bok i ämnet är det bara att ta sig an den, med nyfikenhet och i avsikt att läsa för att lära.

I denna nya bok har han slagit sig samman med norrmannen Anders Hammer som främst är en lysande fotograf som dokumenterat flera krig med sin kamera, bland annat i Irak och Syrien förutom Afghanistan, där han bott i fem år.

De två lyckas tillsammans skapa ett verk som är drabbande både i sina skildringar i text och i Hammers såväl vardagliga som dramatiska bilder från det krig som plågar afghanerna med sitt aldrig upphörande elände och lidande. Ingen kan ju idag vara omedveten om landets öde.

"Vi sidder i Kunduz i det nordlige Afghanistan og interwiever en berygtet krigsherre, der i mange rapporter eer nævnt som bagmand til massakrer på landsbyboere. Da vi konfronterer ham med disste belastende udsagn, framsætter han en trussel i konjuktiv: 'Hvis det ikke var, fordi I er udlandske journalister, ville jeg få jer dræbt.'"

Jensen och Hammer skriver om ett land som präglas av såväl de inhemska talibanernas som av de utländska krigarnas våld. Att boken rundas av i grupperna av flyktingar är naturligtvis logiskt och kastar ett ljus över de problem som ett asiatiskt krigshärjat land också leder till nordeuropeiska länders konflikter och spänningar. Inte minst vi i Sverige har blivit övermåttan påverkade.  Eller som Jensen formulerar det: ”Det är fortfarande vårt krig”. Han syftar självklart på att Afghanistan sedan den dag då Bush beslutade att ingripa militärt efter 11-septemberattackerna och därmed inledde ett mångårigt krig i landet, också kom att bli en del av västerlandets problematik. Att majoriteten av NATO-styrkorna lämnat landet har mindre betydelse.

"Og så er der de gigantiske, hvide overvågningsballoner af form som zeppelinere, der højt over dalbunden røber amerikanske basers tilstedeværelse. Der er svirrende Chinook-helikoptere mellem bjergsiderne. Der er de strittende gevær- og kanonløb, der uanset kaliber alle peger samme sted hend. Der er landevejens store, sorte plamager af smeltet asfalt, hvor en tankbil er blevet skudt i brand. Fjenden er usynlig, men virkelig."


Att Jensens och Hammers bok är ett praktverk att skåda gör inte saken sämre.


lördag 5 november 2016

Lördags- och söndagsläsning: Antecknat i Helsingfors

Helsingfors. Foto: Thomas Nydahl
Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare. De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska. Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel. Ingen kunde jag tala med.

*

Jag gick in i min slutna, svenskspråkiga värld med hjälp av böcker och tidskrifter. Jag läste Carl Göran Ekerwalds biografi över Nietzsche. Jag läste och under tiden satt en rysk gäst på toaletten och skrek obegripligheter i mobiltelefonen. När kaffet hällts upp började jag lyssna på Radio Vega. Jag var ohyggligt ensam men anade att det skulle bli en spännande vandring mellan centrum och Tölöviken och tillbaka till centrum igen. "Vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet - men i grupper, partier, folk, tider är det regeln." Så skriver Nietzsche i Bortom gott och ont, och hans ord tycks i stora städer äga en mycket stor giltighet.

*

Estranha Forma da Vida. Det är bara den fadon som kan sjungas idag. Estranha. Forma. da Vida. Amálias ord bär mig genom dagen: "Optimism, vad är det för ett ord!? Optimism, det ordet borde vara förbjudet!". Estranha Forma da Vida. Jag går in i svärtan, den som också har stråk av vitt och många nyanser av grått. Därinne finns det enda skydd jag känner: fadon, omslutande, närande, bärande. Hela natten bär den mig genom detta märkliga liv som alltid bär på frön till tragiken.

*

När jag efter helgen mötte Villa Kivis föreståndarinna blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och estniska, men log med hela sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad. Överallt i och utanför huset satt det anslag av olika sorter. Alla på finska. Jag saknade all tänkbar vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var lika otympligt som en krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det skulle bära mig.

*

Det finns dagar som håller fast i natten: mardrömmarna, tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av den nyanlända vårens ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en sådan dag. Morgonen vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.

*

Tölöviken, Helsingfors. Foto: Thomas Nydahl

Vatten, syre, sand, sten, mossa, mull. Det är inte varje dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess ursprung och återhämtning. Nu har jag många skäl att göra det. Livet efter femtio har bjudit på många påminnelser om alltings förgänglighet. I min närmaste krets har människor både kommit och gått vid ett antal tillfällen. Släktled har lagts till släktled. Släktled har för alltid avslutats. Begravningarna har blivit en självklar del av det egna livet. Jag läste idag att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första numret har en bild av Susan Sontag på omslaget, och mycket riktigt består tidskriften uteslutande av minnesord över döda personer. Någon har insett att 40- och 50-talisterna nu ser sina vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan tidskrift kan spegla sin egen skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur Marknadstänkandet - Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra samhällen.

*

Sedan barnsben har jag levt övertygad om att Finland precis som den officiella politiken säger, är ett tvåspråkigt land. När jag besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag över att finlandssvenska vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i hotellreceptionen, lite varstans. Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen hand skulle upptäcka den finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte två säger två svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju lära oss det i skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med mig. Då är det bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd eftersom alla hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig snabbt var Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten upp på båda språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen finns två dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på gator och torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror. Förutom finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller butikerna med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från centralstationen med sina lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut. Ryskt så det förslår.

*

Gombrowicz var hela tiden en författare och en människa som inte till något pris ville ge upp sin originalitet, till någon människa, gudar, samhällen eller doktriner”, skrev Jan Blonski i sin "Gombrowicz and the Critics. Ja, det är just detta. Hur hanterar man det? Exillibyern Hisham Matar talar om det perversa i flygandet. "Jag är en dålig resenär" säger han. Kan man verka på sitt modersmål i ett annat land och ändå göra anspråk på en position i det land där man föddes, fostrades och formades. Ja, det är klart att man kan. Jag har just läst romanen Den gordiska soffan av Karin Stensdotter, bosatt i Paris men skrivande på en svenska som de flesta skulle få stå på tå för att ens komma i närheten av. Gombrowicz då? Han levde i en annan världsdel än han var född. På ålderns höst kom han hem till Europa, först till Tyskland, och sedan till Frankrike där han avled. Han gjorde inte avkall på någonting, kompromissade varken med språk, idéer, stil eller form. Han förblev sann mot sitt hjärta och sin inre röst. Hur förblir man sann mot sitt språk som minoritet?

*

När jag satt på Centralstationens restaurang i Helsingfors – det gjorde jag ofta – begrundade jag hur fascinerande det är att vistas i en mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes 1920, och vid renoveringen 2000 gick man nog varsamt fram. Originalinredningen finns kvar, mörka träbord med marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket. Här inne befinner man sig i motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och papperstallrikar. Här tycks tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och ankomsttider, dygnen hakar i varandra. Några av alla som sitter härinne har bestämda klockslag att passa, andra tycks ha resten av livet på sig. Själv pendlar jag känslomässigt mellan det ena och det andra.

*

En vackert klädd dam, kanske dryga sextio år, tappar plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha konverserat mannen vid sin sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får de flesta att vända sig om för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på finska, jag förstår inte vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna henne. Hon blir verkligen lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om ingenting hade hänt. Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa. Förundras över hur det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda goth-tjejerna en bit bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var färdiga med sin dom över världen och livet. Och ändå tycks en del av deras mycket medvetna klädstil spela på en radical chic-attityd som fordrar både push-up-bh och spektakulära frisyrer.

*

Skrivandet är i grund och botten ett bygge. Ord för ord växer texten fram som huset växer fram sten för sten, bruk för bruk. Så har jag alltid sett på själva skrivakten, som en skapande och konstruktiv handling. Men ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad blir jag om att skrivakten inte kan vara neutral i den meningen. Det skrivs både konstruktivt och raserande. Inför varje större social konflikt och i extremfallen väpnade konflikter, enrolleras de intellektuella för att med sitt skrivande delta i striden. Det är väl känt hur Balkans poeter och berättare ställde in sig i leden och skapade texter fulla av hat riktat mot motståndarsidan, etniskt, politiskt, kulturellt. Jag har läst några texter ur en tyskspråkig, serbisk publikation (som kallas kulturtidskrift) som inte står folkmördarna efter i hat och mytologisk agitation. Jag såg den under en vistelse i Berlin, och trots att jag vetat tämligen väl hur det såg ur under Jugoslaviens sönderfall, chockades jag av de extrema texterna. Jag har under hela mitt författarskap haft anledning att fundera på dessa mekanismer, inte minst därför att jag började mitt vuxna, skrivande liv i en extrem vänstersekt. Där fostrades jag till klasshat och populism. Vägen bort från den sekterismen har varit lång och svår. Och än idag händer det att människor säger "Du som ändrat dig och svängt totalt", och de säger det som en anklagelse. Jag tror att motsatsen är det värsta. Hur skulle man fungera som intellektuell om man aldrig ändrade sig, aldrig svängde totalt? Jag betraktar orden som arbetsredskap. Och varje gång jag använder orden i destruktiva syften förebrår jag mig själv och försöker finna en väg tillbaka till solitärens språk. Förändring och svängning handlar ytterst om en förmåga att erkänna sina tillkortakommanden. Hur använder man orden och sitt språk utan att sprida hat och misströstan?

*

Mannerheim, Helsingfors. Foto: Thomas Nydahl

Det svenska språket finns i gatubilden. Utmed spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten ”Förbjudet att fästa reklamer”. I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”. Pluralformen är underbar. Den ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan har många sådana ord, de känns både säregna och roliga att läsa. Men man både kan och måste, som tidigare litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka att denna finlandssvenska lever under allt strängare villkor, socialt och kulturellt. Ekman säger att den finlandssvenska som man ser i offentliga miljöer i Helsingfors ofta är illa översatta varianter av finska originaltexter inte minst i reklamen. Trots att jag själv i snart tjugo år haft en eller annan förbindelse med denna miljö, bland annat genom att skriva i två finlandssvenska tidskrifter, så har jag inte förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en utveckling som inte främjar tvåspråkighet, utan som i den globaliserade stormvinden sluter sig i en nygammal tolkning av nationalitets- och identitetsuppfattningen. Kan det svensktalande Finland stå emot en sådan utveckling?

*

På sängen i Villa Kivi plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter. I Kavafis värld är det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som lovsjungs. Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han drar sig till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade varit omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig, dess ”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga nittonhundratalets Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga lokalerna är att i sig själv möta det verkligt levande. Bara i en sådan text – som är grundad på liv och erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker det oupphörligen.

*

Hur ska den finska huvudstaden utvecklas? Det krävs en omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli dubbelt så stor, säger Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete åt alla dem som är arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad diskussionen tycks handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol. Idag är staden en avkrok, säger Optimisten och tillägger att det för en förändring krävs minst två miljoner invånare och en omfattande expansion. Optimisten förordar därför också en omfattande arbetskraftsinvandring. Realisten varnar för att huvudstaden redan, med sina arbetslösa människor och sina sociala problem, inte skulle klara något sådant inom överskådlig framtid, och påpekar gärna att staden vuxit över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att stadskärnan är ett virrvarr av varuhus, höghus och allt mindre av boende och social gemenskap. Som i alla andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker man gärna de exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en nation på människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och mer, något som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar Finlands utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små nationerna inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare: småflickor i kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror och ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller konsumtionsrundan?

*

Böckerna i resväskan lutar sig mot radion på det lilla bordet vid fönstret. Därutan är det tät dimma, ett duggregn faller in i mörkret. I böckernas värld är det helt annorlunda. Det är sent 1960-tal, Pentti Saarikoski befinner sig i Prag. Han har sitt wc på balkongen, stället han bor på är minst sagt spartansk och har en stridsvagn framför porten. Prag är ockuperat av Röda armén. Den där socialismen som skulle få ett mänskligt ansikte vreds ihop som en gummimask, alla dess drag vanställdes och för Pentti börjar bekymren på krogen. Han kan bara beställa samma mat som bordsgrannen för han saknar ett språk att kommunicera med. Två tyska kvinnor kommer in och i tanken bedriver han genast hor med dem. Han sitter om kvällen på sängkanten och petar sig i näsan. Det Prag som omger honom hukar i en ovanligt grå och ful vinterstämning. Hästarna på bron försöker flyga därifrån men misslyckas. Den finske diktaren längtar hem men inser att han för resten av livet bara klarar att befinna sig borta. Jag läser hans gamla böcker och glider sakta ner i en tid då jag själv var tonåring, och jag upptäcker till min häpnad att det är där jag hör hemma. I den tiden. Inte som tonåring utan som en vuxen man på drift, med ständig hemlängtan men oförmögen att leva annanstans än borta.
         
Och när jag sedan läst halva Tiden i Prag ser jag att Penttis texter är nedskrivna 1966. Det var två år innan Historiens mytiska stridsvagn krossade Dubceks experiment. Kan man av det dra slutsatsen att socialismen med mänskligt ansikte redan då var en hopknycklad gummimask? Ja, det tror jag att man kan. Pentti tycks i alla fall inte imponeras av det Prag han lär känna. Om inte studentflickan återvänder till sitt rum över natten tvingas hon studera marxism-leninism och går miste om rummet. Pentti suckar och säger: när kommunismen genomförts har säkert sexualiteten avskaffats. I Prag får man i alla fall inte prata om den.

På sätt och vis stöter Pentti bort läser samtidigt som han attraherar. Han kan skildra hur han pinkar utanför spannen och det börjar stinka urin i hallen, han berättar om hur han somnar på den balkong där det kollektiva avträdet står. Han uppträder svekfullt mot den eller de kvinnor han möter i Prag. Han lurar en svartväxlare och ger honom en dansk 10-kronorssedel istället för en tiodollars. Han tycks medvetet gå in för att leva på ”vänners” goda vilja och måltider. Vad är det för ett självporträtt? Är det ett litterärt trick för att läsaren ska tro att han följer en utstött och marginaliserad människa? Kanske är det just där brottet uppstår. Han är ju en etablerad och respekterad diktare. Ses som ett underbarn i den nordiska litteraturen. Ingen författare kan som Pentti Saarikoski skapa en scenografi med sig själv som huvudperson. Han luktar illa och är smutsig, han fryser så han skakar och bakfyllan får honom aldrig på bättre tankar. Men det är ju något annat som fängslar. Kanske är det hans blick? Pentti ser och registrerar, han berättar ömsint och färgrikt om de människor och miljöer han möter. Också i de allra svagaste ögonblick finns det något okuvligt vackert över dessa människor. Är det så språket förvandlar trasor till blommor?

*

Sorgklanger. Ilningar och moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen, försjunken utåt men vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en stilla insikt som en stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten annat än brutna förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt obrutet och den kedja som fäster generation vid generation är, trots sin osynlighet, alltid närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten. De klanger av sorg som finns i mig är nästan omöjliga att bära.

*

När Dostojevskij kom till ryska ambassaden i Köpenhamn i oktober 1865 var han mager, åldrad, nervös på gränsen till hysteri, plågad av underliga feberattacker, berättar Magnus Ljunggren i en artikel. Den hösten lär ha varit en av de svåraste i den ryska författarens liv, och ändå hade han framför sig hela arbetet med att skriva Brott och straff. Hur kan det komma sig att författare genom historien ofta uppvisar allvarliga sjukdomstecken, inte minst när det gäller psyket? Hör det ena självklart ihop med det andra? När det gäller de stora genierna, som Dostojevskij, ingår ofta ett slags mytologiserad sjukdomsbild i sättet att beskriva dem. Men för andra? För mängden av intellektuellt arbetande och obemärkta människor är en sådan medveten mytologisering omöjlig, den är inte ens önskvärd. Den kan rentav ställa sig i vägen för förståelse.

*

När man vandrar utmed Tölövikens strand har man svårt att förstå denna debatt. Det är som om Helsingfors var två olika städer. En av flanerande friluftsmänniskor som med hunden fördriver tiden på lediga stunder och en annan av ständigt mobilpratande yngre män och kvinnor klädda i uniformsliknande kostymer ständigt med foten på gaspedalen. Fast det är kanske inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår värld ser ut, alltmer uniform och konform, allt mindre säregen eller avvikande. Nord och Syd, Öst och Väst erbjuder flanören samma butikskedjor och samma snabbmatsmisär, bortom språken och drömmarna.

*

Oavsett antalet invånare kommer dock Helsingfors framöver också att te sig som en kulturens metropol. Hit kommer Mariza från Lissabon för att sjunga sin passionerade fado i Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt vemod och portugisisk saudade blinka åt varandra. Den portugisiska gitarrens spröda sorgsenhet är inte alldeles olik den finska tangons dragspelstårar. Vid Domkyrkan på Senatstorget rullar ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I kanske ännu högre grad än ryska turister tycker jag mig där se en kinesisk invasion. Varuhus som Stockmanns fylls av shoppande människor från öst och väst. Tiggarna fortsätter tigga, missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som det brukar vara. Bara i det talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.