fredag 4 november 2016

"Vägra tyrannen ert stöd." Ervin Rosenberg om Étienne de la Boétie

Foto: Astrid Nydahl
I Dixikon skriver Ervin Rosenberg mycket intressant om människans frivilliga underkastelse utifrån Discours de la servitude volontaire av Étienne de la Boétie.

Étienne de la Boétie (1530-1563)
Bokens exakta utgivningsår är inte känt, men det bör ha varit någon gång i mitten av 1500-talet. Så frågan är då: kan en text om frihet och ofrihet skriven för så länge sedan ens vara av intresse för oss nu levande? Saken är den att Rosenberg visar varför den är just det.
”Vad de la Boétie skriver är en stridsskrift mot varje form av enmansvälde, ty ’det är höjden av olycka att vara underkastad en enda härskare, om vilken man aldrig kan säkert veta om han är god, eftersom det alltid står i hans makt att vara ond närhelst han vill.’ Enmansväldet är inget för män som naturen skapat fria och lika, ändå lever människorna i träldom. ’En märklig sak förvisso och likväl så ofta förekommande att man har långt mindre skäl att förvånas än att sörja över.’"
Ervin Rosenberg frågar sig med Étienne de la Boétie hur det kan vara att människor frivilligt låter sig underkastas, och säger att det beror på att de/vi inte önskar oss friheten.
”Vägra tyrannen ert stöd, manar de la Boétie människorna, så skall ni se att han faller, likt en koloss som störtar till marken när den sockel han stod på ryckts undan”, skriver Rosenberg.
Étienne de la Boétie talade om tre sorters tyranner; ”de som satts på tronen av folket, de som har erövrat makten, de som har ärvt sitt rike. Alla behandlar de folket som vore det deras livegna och landet de härskar över som erövrad mark. De valda tyrannerna blir ofta de allra värsta.” 

Detta sista påpekande förefaller mig vara giltigt också i vår tid. Vår västerländska civilisation styrs idag just av ”de valda tyrannerna”. Vi är, den skenbara friheten till trots, helt i händerna på dem.

Rosenberg tillägger:  
”Vanan är den frivilliga träldomens första orsak. Det man aldrig har haft begråter man inte, de som växer upp i träldom saknar inte friheten.”
Sedan följer ett avsnitt som jag avslutningsvis vill citera utförligt. När jag läste det tänkte jag på hur demokratier gör likadant när de köper och organiserar sina stödtrupper. Också de gamla öststaterna är intressanta att studera, eftersom de gärna talar om sig själva som demokratier men ändå - dolt eller öppet - bevakar och bevarar den gamla tidens privilegier. I vissa enskilda fall är det till och med samma människor (nomenklaturan från de s.k. kommunistpartierna) som styr idag. Och om inte annat kan vi studera fenomenet särskilt åskådligt i USA, där presidentkandidaterna visats upp med just dessa mekanismer som starkast bidragande orsak till att de idag kommit ända fram till valdagen.
”Men den viktigaste orsaken, ’drivfjädern och den hemliga kärnan i allt herravälde […] själva den stödjande grunden för tyranniet’ är att tyrannen med olika medel binder till sig en betydande del av människorna genom att göra dem till regimens medbrottslingar. Det är alltså inte naket våld som håller tyrannier vid liv utan intresse. Först sällar sig fem eller sex till tyrannen som kumpaner och medbrottslingar. Under sig har dessa fem eller sex sexhundra som drar nytta av dem. De sexhundra upphöjer sex tusen, ger dem favörer, gör dem till provinsguvernörer och skatteuppbärare och korrumperar dem. De blir beroende av dem. Så blir kedjan av tyranniets frivilliga och grymma anhängare allt större och omfattar miljoner. La Boétie beskriver företeelsen med följande ord: ’för att klyva trästycket begagnar han en kil som han fått från samma trästycke’. Dessa miljoner är fångna hos regimen dels genom att de drar (eller räknar med att kunna dra) nytta av att vara enväldets frivilliga trälar, dels av rädsla för hämnd för de orättfärdigheter som de har begått. Till slut blir tyranniet fördelaktigt för nästan lika många människor som skulle föredra att leva i frihet.

Finns det något hopp? Att leva i skuggan av vanföreställningar

Foto: Astrid Nydahl
Det finns en vanföreställning som jag skulle vilja betrakta som massmedial. Nej, den utgör inget alternativ till det vi brukar kalla för lögner och undertryckande av fakta i dagspress, radio och tv. Tvärtom blir denna vanföreställning som en grotesk skrattspegel av det andra. De speglar varandra. Då gäller det att stå utanför - helt utanför och gärna avsiktligt - för att se hur det förhåller sig.

Frågan är: kan räknandet av döda på Medelhavet, sönderbombade hus, regimer i förruttnelse och därmed också antal unga män från Asien, Afrika och Arabvärlden leda till något positivt? På vilket sätt skulle dagens noteringar förändra någonting till det bättre?

Den massmediala vanföreställningen ägnar sig nästan uteslutande åt noteringar. Antal skjutna i Malmö. Antal skjutna i Göteborg. Antal brinnande flyktingboenden. Antal våldtäkter, rån och stenar mot räddningstjänsten. Antal sjukhusbäddar som fattas. Antal inställda reformer.

Uppräkningen av exempel kunde jag ha fortsatt. Men det skulle ha varit lika meningslöst som det jag pekar på. 

Hur vi än vrider och vänder på siffrorna kvarstår det stora, allt förmörkande faktum: hela västvärlden har idag, frivilligt i alla fall från makthavarnas sida, importerat en katastrof, utan att ens kunna fantisera om effekten av den. Massornas erfarenhet av kriminaliteten är baserad på det egna, kärva livets vardag i härjade förorter och tvångsförändrade stadskvarter. Dessa erfarenheter leder människor i en bestämd riktning. Inte för att den riktningen är särskilt bra, utan för att någon annan inte ens syns.

På vilket sätt skulle den massmediala vanföreställningen - eller partipolitik och parlamentspolitik - kunna förändra vägen västerlandet sedan länge rör sig utmed? Ingenting. Ingenting alls. Ty våra nationer - jag utgår från min egen men vet att den har sina likar - är redan så djupt sjunkna att ingen återvändo ges. Man säger att saker bara kan förändras i meningen förbättras sedan den riktigt stora katastrofen inträffat. Så som det blir bättre när en diktatur fallit. Så som freden ger möjlighet till uppbyggnad och förnyelse efter ett krig. Men måste det till ett krig först? 

Vem blir de första offren för ett nytt storkrig i Europa? Det blir förstås alla de människor som redan idag lider av den mångkulturella illusionen och dess etniska enklaver, brottslighet, religiösa inskränkthet och intolerans. Det är de människorna som kallas små bara för att de (vi!) är så många.

torsdag 3 november 2016

Trumpna funderingar efter dagens sjukgymnastik

Foto: Astrid Nydahl
"Att falla är ingen skam, men att bli liggande." Jag drog mig till minnes det gamla talesättet. Redan som ung fick jag det av någon jag nu inte minns. Det har ägt sin giltighet många gånger. 

Nu tycker jag att det kan fungera som en samtidstanke. Mycket kan fälla oss till marken: ledan, fattigdomen, tröttheten, sjukdomarna, känslan av att alla sammanhang löses upp, insikten att det som kallas nivellering rent konkret kommer till uttryck som förfulning, vulgaritet och förstörelse av de offentliga rummen. 

Jag satt på några nya "maskiner" idag och lärde mig ett antal övningar som också ska bistå magmuskulaturen. I ett antal veckor nu har allt koncentrerats på ben- och armmuskler. Jag blir oerhört trött. Gång på gång vill jag avbryta och säga att jag inte är gjord för den här sortens aktiviteter. Men jag fortsätter, just för att mina egna småjävlar viskar till mig att jag måste, och för att jag har en instruktör som smyger förbi med jämna mellanrum.

Det amerikanska presidentvalet ligger nu runt hörnet. Det är mest lovsånger till Trump i sajter jag läser. Det är en gåta för mig. Måste man sjunga lovsånger bara för att den andra kandidaten också hon är ett avskräckande exempel på vad makten och pengarna gör med människor? Den sortens tänkande har aldrig legat för mig. Kanske är det också en av de viktigaste förklaringarna till att jag inte deltar i parlamentsvalen. Skulle jag rösta på en usling bara för att de andra är ännu uslare? Tack, jag har högre tankar än så om själva tänkandet.



Litteraturen - sanning eller fiktion

Delphine de Vigan: Baserad på en sann historia (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön)

Jag har just läst Delphine de Vigans nya roman Baserad på en sann historia. Det är den femte boken jag läser av henne, här i bloggen har jag tidigare recenserat Dagar utan hunger och Ingenting kan hindra natten.

Det första jag vill understryka om den nya boken är genrebeteckningen roman. Bokens 400 sidor slukar mig helt. Och jag drivs gång på gång till känslan av att detta verkligen är en sann historia. Men då glömmer jag bort att det är en roman.

Sveriges Radios Jenny Aschenbrenner skrev om författarens skrivkramp och det som drabbar henne när L. dyker upp:

”Ett liv som blir allt mer dominerat av denne L, en vän, ett fan och en manipulativ domptör som kräver att Delphine ska skriva en ny självbiografisk bok - hon representerar läsarnas/folkets stränga krav på Sanning och Autenticitet.
Men hon är också som en spegling av Delphine själv. Jag ville leka med det, väcka frågan om hon inte i själva verket är påhittad
Samtidigt har Delphine de Vigan skrivit in detaljer ur sitt eget liv.
– Jag använder mitt eget namn, min mans namn, saker som läsarna känner till eller lätt kan ta reda på på nätet och därför kan dra slutsatsen att jag berättar sanningen om mig själv, men jag hoppas att man rätt så snart i läsningen börjar tvivla på allt detta.
– Det är en lek med läsarna och jag önskar att de börjar fråga sig själva hur de ser på detta med fakta och fiktion, säger Delphine de Vigan.”

Det är bra att veta detta. Ha det i bakhuvudet. ”Det är en lek med läsarna” alltså.

Delphine de Vigan är otroligt bra på att bygga berättelser, oavsett vad de handlar om. Hon har en psykologisk blick som är mycket trovärdig, hennes sätt att teckna personporträtt är här liksom i de tidigare romanerna extremt övertygande.

Så när de Vigan skriver in L. i sitt liv skriver hon i berättelsen konkret in en kvinna som mer eller mindre tar över allt det som är hon: hennes klädsel, hennes gester, hennes tankar och uttryck, slutligen också hennes hem och vardag fram till ett dramatiskt slut. Som gång på gång korrigerar hennes handlingar, ja som också agerar som om hon vore de Vigan. Under läsningen måste man tänka att L. verkligen är en konkret levande människa. Inte för en sekund ville jag veta något om att hon var ”en representant” för något, allra minst för ”läsarna” som romanen utmanar och leker med.


Baserad på en sann historia är en fantastiskt stark roman. Jag önskar att jag inte hade läst den, för då skulle jag kasta mig över och sluka den. Nu.


Sorgen kommer som en kråka

Foto: Astrid Nydahl
Max Porter: Sorgen bär fjäderdräkt (Sekwa/Etta, översättning av Marianne Tufvesson).

Här har vi nu en debutroman som hyllats mycket, inte minst i författarens hemland. Max Porter är Londonbo, han har fru och barn och arbetar i förlagsbranschen. En amerikansk kritiker instämde i lovorden och skrev om boken:
 As resonant, elliptical and distilled as a poem, Grief Is the Thing With Feathers is one of the most moving, wildly inventive first novels you're likely to encounter this year. It's funny — in a jet-black way — yet also fiercely emotional, capturing the painful sucker-punch of loss with a fresh immediacy that rivals Joan Didion's The Year of Magical Thinking. But the mournful magical thinking of Porter's widower stretches over years. "Moving on, as a concept, is for stupid people, because any sensible person knows grief is a long-term project," he writes. Grief, he adds, is "the fabric of selfhood, and beautifully chaotic."

Bokens centralgestalt är Kråka. Det är en metafor för sorgen och Kråka kommer för att stanna så länge hon behövs. I pappans och sönernas hus saknas nämligen den avlidna mamman/hustrun. Och det är kring sorgen hela berättelsen kretsar. Den gör det i täta, korta prosastycken som alternerar mellan rösterna Kråka, Pappa och Pojkar.

Pappa har ett särskilt förhållande till Ted Hughes och hans hustru Sylvia Plath. Därmed är också självmordet inskrivet i berättelsen. Och så Ted Hughes när han diktar om kråkan. Som här (och jag citerar ur en dikt som inte finns med i romanen men hämtats från kråk-sviten):

Crow Blacker than ever 

When God, disgusted with man, 
Turned towards heaven. 
And man, disgusted with God, 
Turned towards Eve, 
Things looked like falling apart. 

But Crow . . Crow 
Crow nailed them together, 
Nailing Heaven and earth together - 

So man cried, but with God's voice. 
And God bled, but with man's blood. 


Pappas relation till Hughes är både akademisk och djupt personlig. Pojkarna berättar om när pappa för mycket länge sedan tog bussen till Oxford för att lyssna till Hughes. Han reser dit med klassiska vrångbilder av bildningsorten. Han blir rentav besviken på att Oxford är så stort och modernt (… ”och Ted Hughes dog, och detsamma gjorde vår mamma, och min bror berättar Oxfordhistorien på ett annat sätt än jag”).

Pappa skriver bok om Hughes. Det går bra för den, i Times talar man om att den kan glädja beundrare av både Hughes själv och hans dikter. Ett ljus sipprar in och Pappa verkar beredd att be Kråka lämna hemmet.


Det här är verkligen ingen konventionell berättelse. Den är redan till sin struktur högst annorlunda. Visst blir man förvirrad till en början, men så faller man in i den och tar den till sig. Det kan man ju inte säga om all samtidslitteratur.