onsdag 2 november 2016

Vetenskapen främst!

Vid Anilla, Östra Göinge. Foto: Astrid Nydahl
Det är för mig en självklarhet att sätta vetenskapen främst. Att tänka på det har ju varit självklart de senaste dagarna av skånskt mediabrus kring påvens besök. Sydsvenskan satte väl samtidsribban precis så lågt som de orkar då de slog fast att Måns Zelmerlöv "drar fler" i Lund än påven, tiotusen ställs mot femtusen.  Den underavdelningen - ska vi kalla den populärjournalistik? - visar ofta vad den går för. Den är varken resultatet av tankemödor eller ambitioner.

Men i frågan tro-vetenskap hävdar jag vetenskapens företräde. Under min träning på Sportmed under tisdagen fick jag en fin påminnelse. En man i min egen ålder berättade vad han varit med om. Just i Lund hade han fått nya lungor transplanterade. Han hade fått ett nytt liv, kunde andas normalt och ligga ner och sova. Det var KOL som hållit honom i ett strupgrepp. Transplantationen är resultatet av västerländsk vetenskap. Det mesta vi stöter på i vardagen är det. Tro är något annat. Tro är en själslig, andlig erfarenhet. Frågan är bara var den finns i människans kropp. Det mesta som vetenskapen funnit slår fast att det är i hjärnan. Också det ter sig självklart för mig.

Sedan unga år har jag haft bilden av mig själv som en tvivlare. Jag ifrågasätter allt under solen. Ändå har jag vid ett par tillfällen gått rejält fel i den labyrint som är livet. Det har jag gjort därför att mina tvivel grundar sig i ett ifrågasättande av väsentliga delar av västerlandets fastslagna normer: profitjakten, konsumismen, utseende- och modefixeringen etc. Dessa normer finns kritiskt skildrade i Leonard Cohens nya skiva You want it darker, med bland andra sången Steer your way där det heter:


Steer your way through the ruins of the Altar and the Mall
Steer your way through the fables of Creation and The Fall

och:

As he died to make men holy, let us die to make things cheap

Eftersom ingenting i vår tid tycks vara heligt är det självklart att man rimmar "The Mall" på "The fall". När jag tänker på detta tänker jag också på mannen med de nya lungorna. 


tisdag 1 november 2016

Stillheten i gränslandet

Foto: Astrid Nydahl
På tur genom norra Skåne och in i Småland möttes vi av dimman. Det var absolut tyst och vindstilla. Ute i Helge å stod gässen vilande inför resten av färden. Livet stod också still för en stund.


Foto: Astrid Nydahl

Presidentvalet och det lilla livets ödmjuka förhoppningar

Strandängen, Bromölla. Foto: Astrid Nydahl
En vecka återstår till det amerikanska presidentvalet. Är det en världens ödesstund? Det finns många spågummor och spågubbar som vill få oss att tro det. I verkligt avgörande ämnen har ett amerikanskt presidentval aldrig varit avgörande. Krigen har hakat i varandra, oavsett president (vilket Obamas år är ett "lysande" exempel på), profitörerna har fortsatt tjäna miljarder på människors behov av bostad, livsmedel och annat, ursäkterna har sett olika ut men i slutänden har alltid de verkliga makthavarna - oligarkerna, kapitalet (stort som smått), militären (inklusive vapenindustrin), konsumismens dirigenter och spelare - fått vad de önskat. 

Hur är man funtad om man tror att en amerikansk president kan installeras om han eller hon inte blivit godkänd för ämbetet? Pengarna talar och bara den kandidat som kunnat betala (oftast med andras pengar) för propagandan kommer så långt som till slutstriden. De andra saneras och dumpas under processens gång. 

Naivitet i all ära, men nog finns det gränser för vilka myter och lögner vi går på. Eller så finns det inte det.

När presidentvalet avgörs sitter jag i solitär stillhet framför en tv eller dator medan husets bättre hälft vandrar i London. När hon väl är tillbaka hemma ska jag bli skjutsad till grannstaden Hässleholm och en tidig morgon läggas på operationsbordet. Nu ser jag fram emot det! 

När våren 2017 kommer ska jag kunna gå så att det trasiga inte ens märks. Den drömmen nöjer jag mig med att hysa. Men så har jag heller inga illusioner om maktens män och kvinnor, oavsett vad de kallar sig själva eller kallas av andra går de alltid att känna igen - och bedömas - på sina handlingar. Festtalen och de retoriska trollerierna har sin tid, den ser vi nu. Vad som kommer sedan borde historien ha lärt oss allt om.

Vill du prenumera gratis på bloggens månadsbrev? Då kan du antingen skrolla ner till nästa post eller klicka dig fram till information längst upp i högermarginalen, där du kan se Fernando Pessoas skrivmaskin.


måndag 31 oktober 2016

Ny läsarservice i bloggen

Strandängen, Bromölla, 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl
Idag vill jag annonsera en nyhet för bloggläsarna. Inom kort, förmodligen redan 1 januari 2017, kommer jag att börja med en läsarservice av lite annorlunda sort. Men den kräver aktiv medverkan från er läsares sida. Om ni med ett enkelt mail till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com anmäler ert intresse så kommer ni utan kostnad att en gång i månaden få ett brev från mig med e-posten.

Detta månadsbrev kommer att innehålla flera olika komponenter. Som läsare av min blogg kommer du förstås att känna igen dig, både i ton och hållning. Vad kommer då månadsbrevet att innehålla? Det kan vara nya texter, litterära eller politiska, och det kan vara annat av intresse. Jag kommer att förmedla intressanta läsningar från både svenska och utländska tänkare, politiker, författare och andra. Detta sker självklart med länkar till de människor jag citerar och rekommenderar.

Strandängen, Bromölla, 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl


Jag vill redan nu säga att det inte kommer att vara ett månadsbrev präglat av politisk monokultur. Det blir alltså inte någon ensidig bevakning av en eller två av tidens avgörande frågor. Min avsikt är att ha både bredd och djup och därför kommer ämnesvalen att präglas av det.

Månadsbrevet kommer också att innehålla erbjudanden om någon eller några av mina böcker, med priser som endast gäller för brevets prenumeranter.

Vill du vara med från början så anmäla dig redan nu. Jag kommer tidigt i höst att opereras och få en knäprotes också i vänster ben. Det ger mig tid till planering av månadsbrevet, som kommer att ha samma namn som bloggen, det vill säga:

 NYDAHLS OCCIDENT


Ser fram emot starten. Hoppas att också ni gör det. Kom ihåg att denna service är helt gratis.

Strandängen, Bromölla, 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl



söndag 30 oktober 2016

Höstligt om söndagen

Att det med hösten vissa dagar känns att det vintras i snabb takt är det inte mycket att säga om. Man får ta tiden som den kommer.

Mössen har ett tungt arbete i år, det hör jag varje kväll och natt. Det låter som om de flyttar möbler och jag försöker gissa mig till vilka det kan vara.

Men de nya dosorna med gift är det ingen som rör. De står lika oanvända som förra vintern. Jag låter dem stå, för syns skulle om inte annat. Kommer det större djur in genom källaren blir det till att ringa igen. Ibland tycker jag nämligen att det låter så, men själva tanken är motbjudande.

Min läsning just nu är en mycket märklig blandning: en engelsk liten roman som heter Sorgen bär fjäderdräkt, den brittiske historikern Yuval Noah Hararis Sapiens - en kort historik över mänskligheten och en kommande samling av Anders Björnsson. Så vill jag ha mina läsande nätter. Och sedan blir det tid att packa väskan för operation på ortopedkliniken i Kristianstad, tidpunkten är nu fastställd.




lördag 29 oktober 2016

Blodbaden och framtiden

Foto: Astrid Nydahl
Blodbaden i Syrien och Irak fortsätter. När det sägs att "ingen" bryr sig kan det låta som en sanning, men det är det inte. Kanske är problemet istället det motsatta, att "alla" bryr sig i den meningen att varje storpolitisk spelare på ett eller annat sätt är involverad. Om Clinton blir ny president kan det rentav leda till ett radikalt större amerikanskt ingripande och jag är inte en sådan människa som vågar spekulera i vad det leder till (men läxan från Libyen förskräcker). Att Trump lovat flytta landets ambassad i Israel till Jerusalem är förstås ett uttalande av rang men jag är inte säker på att det ens kommer att göras eller att det skulle gagna blodbadens offer. Av den närmaste omvärlden skulle det förmodligen betraktas som en provokation av så stor betydelse att fler blodbad inleds. I Mellanöstern kan man inte vara det minsta säker på att fredlig inriktning blir den första. Aldrig.

Att det är lördag innebär för mig ingenting annat än att ännu en dag ska levas. Om det blir en start vid havet blir resten av dagen bra. Om inte kommer den att präglas av trötta läsningar. Det ligger filmer och väntar, förvisso. Och en ny cd som kom som gåva från en vän i Helsingborg. Höstmörker är aldrig ett hinder för kultur, snarare tvärtom. Önskar er alla en god helg, så långt nu det är möjligt om man ägnar lidandet och smärtorna minsta tanke.


fredag 28 oktober 2016

Viktigt eller banalt? Den gångna veckans politiska stormar

Foto: Astrid Nydahl
Vad är viktigt och vad är banalt en fredag som denna? Jag försöker behålla hatten på också när det stormar som idag. Ty den verkliga storm som sliter i träden är alltid hanterbar, medan den politiska metaforen "storm" är helt annorlunda.

Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd på grund av en yttrande- och tryckfrihetsdiskussion den inte mäktar delta i. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa dessa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.

Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.

Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.


Lars Gustafssons sista diktsamling


Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers)

Med Lars Gustafssons bortgång tidigare i år förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig och den utkommer idag, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.

Jag har tillbragt mitt liv
med att ordna alfabetets bokstäver
på skiftande sätt. Ge och blanda.

Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.

Foto: Astrid Nydahl
Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.

Gravitationen är den stora förbannelsen –
en aldrig avsedd deformation av rummet
orsakad av materiens störande närvaro

(ur dikten Insomnia)

Hos Lars Gustafsson, också nu postumt, umgås det vardagligt, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:

Detta glas är snart tomt
Det rymde inte
Som någon kunde tro
Vin eller vatten
Men tid

Hur kunde ett glas rymma tid?