onsdag 26 oktober 2016

Förkrigstid och politiska bedragare

Spegelblankt vid Östersjön 26 oktober 2016. Foto: Astrid Nydahl
Vi är snart framme i november. Bland de senaste dagarnas telegram tar jag fram några som kanske är viktigare än andra för den närmaste framtiden: USA placerar militär personal i Norge, Storbritannien fraktar stridsvagnar och personal till Estland och Ryssland seglar i Östersjön med krigsfartyg som kan utrustas med kärnvapen.

Så ser det ut, både i dagsnyheterna och i den oro som präglar våra tankar och samtal. Förkrigstid igen.

Är det nödvändigtvis Ryssland och USA-alliansen som kommer att stå för lidande och död framöver i en till synes ofrånkomlig sammandrabbning? Det är möjligt att det blir så, men det finns andra konfrontationer som jag skulle vilja beteckna som akuta.

I USA ser vi hur konfrontationen mellan bedragaren Clintons krets närmar sig ett klimax mot de sociala och politiska krafter som hellre vill bli blåsta av den andra bedragaren, Trump. Hur verklig är denna konfrontation, och hur mycket av den är teater och illusion?

I vårt eget land ställs den politiska klassen ånyo inför det som sker på flyktingfronten, lika hjälplös och handlingsförlamad som 2015 om än på ett till synes annat sätt. Utöver detta skeende rånas folket kontinuerligt på de medel som i normala fall skulle täcka allt det som vi förr betraktade som välfärdssystemets självklara mekanismer: bostäder till de behövande, dagisplatser till de små och skolor som verkligen undervisade barn och ungdomar istället för att mata dem med den nya tidens "normer" och pk-tänkande. Vad sker i en nation där bostäder saknas för en ny generation som vill sätta bo och bilda familj, i en nation där sjukvården tar stryk på grund av extrem överbelastning?

Vi ser hur sprickorna vidgas men är oförmögna att förhindra det.

Människor sätter sina sista hundralappar på politiker som ljuger ikapp med etablissemanget. Med blicken vänd mot Washington hoppas de på Trump som en frälsare och förlösare. I Europa förförs människor av de ungerska, slovakiska, polska, franska och andra politikerna som ”säger sanningen” och ”går emot finanskapitalet”. 

Om man avstår från varje form av analys och nöjer sig med bländverk kan det se ut som "sanningen". Men bakom bländverken pågår något annat. Parollerna döljer mer än de visar. De är i stor omfattning använda i flera tidigare europeiska kriser. Det är sannerligen inte första gången som antisemitism och/eller krigisk propaganda döljer sig bakom förförarnas milda leenden. I det fördolda är det inte huvudsakligen konspirationer som snickras samman utan just konkret, handgriplig politik. Så var det i Tyskland inför den stora slakten, så var det i östeuropeiska nationer sedan Muren byggts och kommunistpartierna konsoliderat sin makt. Så var det på Balkan inför de nya krigen och etniska fördrivningarna. 

Om man tror på högtidstal och lögnimpregnerad propaganda nöjer man sig. Om man så bara för en dag eller två ägnar sig åt att läsa något fördjupande och analytiskt faller spelsystemet samman och man håller hårt i sina sista slantar. 

Historien går hela varvet runt och vi borde kunna lära oss något om förra världskatastrofens slagord och propaganda – vid en jämförelse med resultaten skulle allt krackelera och bli damm inför våra ögon.

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta. I Sammanfattning av sönderfallet från 1949 skriver han:

”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”


Strindberg enligt Hägg

Göran Hägg: Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg (Norstedts)

"Vi hittar galna idéer och dumma synpunkter hos Strindberg eller hans personer, men i de mogna verken nästan aldrig en omöjlig replik, psykologisk orimlighet eller orealistisk reaktion. Aldrig en falsk ton. Hos Strindberg är denna kompromisslösa psykologi en god del av förklaringen till hans bestående storhet." (Hägg)

Göran Hägg var en av Sveriges ovanliga författare; knivskarpt intellekt förenat med humor och stil präglade hans konstnärsskap.

Hans absolut sista bok har jag nu läst. Det är svårt att överskatta kombinationen Hägg/Strindberg. Inför resultatet kan man bara känna en ödmjuk tacksamhet. Ty denna bok blev färdigskriven just före Häggs tragiska bortgång i fjol.

Vet vi tillräckligt om Strindberg? Svaret är kanske att de flesta av oss har uppfattningar om, och generella bilder av honom. Det är inte detsamma som kunskap. För mig var det i högsta grad nyttigt att med Hägg som guide vandra genom hans livsgärning. Den är som bekant omfattande, och den söker sig fram genom åren som en ständigt blåsande vind. Undantagsperioderna finns och de är tragiska. Strindbergs guldvurm i Paris och hans besatthet av övertygelsen att någon/något förföljde och ville döda honom är blott tecken på en överhettad hjärna och tragiska i den meningen att han själv inte kunde styra över skeendet. Men det är sannerligen inte huvudsaken i en berättelse om hans liv och verk.

Jag ska inte skriva punkt för punkt om Häggs berättelse. Istället nöjer jag mig med att konstatera ett par viktiga saker: Hägg presenterar och diskuterar det mesta Strindberg skrev: romaner, reportage, dramatik, poesi. Vid sidan av det diskuterar han de enskilda verkens omgivning: förlagen, ekonomin, kritikerna, familjen. Inte minst på den senare punkten skapar han klarhet. Hur färgade till exempel hans tre äktenskap – med tillhörande dramatik – av sig i hans verk?

Häggs språk och attityd kan definieras som en kombination av strikt litteraturvetenskap korsad med ett passionerat person- och konstnärsporträtt. Den Strindberg han visar oss kan man med glädje lämna vidare till nya läsare.



En fråga från TLS/NB

Engelska TLS ställer en fråga på sin sistasida (alltid ägnad rubriken NB):

"Who was the first Singer to win the Nobel Prize in Literature? Bob Dylan? Think again."

Själv missade jag det versala S:et och kunde inte svara på frågan. När svaret kom så var det via årtalet 1978. För vem fick Nobelpriset i litteratur det året om inte Isaac Bashevis Singer. Humor är inte min starka sida, men jag tror att TLS har rätt när de hävdar att den frågan kommer att dyka upp bland favoriterna "at pub quizzes". 

Isaac Bashevis Singer (1902-1991)

tisdag 25 oktober 2016

Beatnik 1959 New York

Nya numret av TLS har ett omslag som genast satte igång fantasin. Jag ville veta mer. Googlade på kvinnan som står på balkongen, Mimi Margoux, men hittade inte henne. Det närmaste jag kom var en flickvän till någon hiphopartist. Men hon var svart och alltså inte kvinnan jag sökte.


Så sökte jag på Magnum som hade bilden i sitt arkiv. Fotografen heter Burt Glinn. Så här ser den ut i original och om den heter det:

USA. New York City. 1959. Mimi Margoux on the balcony of an East Village Beat hangout. She describes herself as a dancer, actress, model and follower of "la Vie Boheme."


Margoux kan kanske idag bäst beskrivas som en okänd ung kvinna i femtiotalets beatnikmiljöer. Men både Magnum och TLS har härmed placerat henne i offentligheten. Fotokonsten är ännu en gång bekräftad som en av vår kulturs viktigaste instrument, också när den dokumenterat det "obemärkta".