tisdag 25 oktober 2016

Rotlöshet, hemlöshet - nationalism?

Foto: Astrid Nydahl
Jag funderade länge i tysthet på en fråga som egentligen funnits i hela mitt vuxna liv: hur skulle jag kunna respektera andra människor om jag inte respekterade mig själv? Eller formulerat på ett annat sätt: är inte den mänskliga identiteten grundläggande för allt som rör våra liv, vår hemkänsla, vårt hem och våra familjer? Hur skulle jag kunna leva och verka om jag inte hade en tydligt formulerad identitet, så som den kommer till uttryck i platsen där jag föddes, bildade familj och lever mitt liv, språket jag talar, levnadssättet i stort och smått, kulturen i betydelsen uppförandekoder, kokkonst, litteratur, musik, hygien, arv och tradition, samt inte minst moral? 

Om jag trodde att allt detta vore utbytbart, så att jag på grund av krav utifrån skulle byta det mot en afrikansk eller asiatisk stamidentitet, så vore jag inte en fungerande människa, då skulle jag blåsa som ett rö för vinden, möjlig att manipulera och driva dit makten ville ha mig.


Vi lever i en rotlöshetens och hemlöshetens epok, och den har förstärkts under hela 1900-talet för att kulminera just nu, då de stora migrationsrörelserna, den europeiska ”gemenskapens” krampaktiga fasthållande vid en alleuropeisk, konstlad identitet i olika grad samverkar med vissa kulturers kaotiska sönderfall och andra kulturers expansiva förändring, inte minst i Asien där nya ekonomiska och politiska stormakter konsolideras. Denna rot- och hemlöshet fåt optimisterna att kalla sig ”världsmedborgare” och pessimisterna att dra sig undan allt samhällsliv och i bästa fall ”odla sin trädgård” i voltairesk mening.

Den fråga jag funderade på ledde mig att fundera allt mer över nationalismen som fenomen, och vilka lärdomar vi kan dra av den om vi tittar femtio år bakåt i tiden. Nästa steg blev att studera den identitära rörelsen. Är den ett uttryck för samma, välbekanta nationalism eller står det för något kvalitativt annat, något som gör den till en unik samtida företeelse utan band bakåt i tiden till olika nationalistiska fenomen, ideologier och rörelser?

Utgångspunkten för mina tankar och resonemang är att jag alltid vänt mig mot nationalismen. Jag har tyckt att den har spelat ut sin roll, och i de fall den prövats i riktigt kritiska situationer har den visat sig leda till katastrofer. Jag behöver bara nämna de två världskrigen under 1900-talet, vilka båda ledde till många nationella katastrofer och folkmord, de senaste Balkankrigen där aggressiv serbisk och kroatisk nationalism utlöste massfördrivningar och massmord, liksom den sovjetiska unionens sönderfall med en mängd nya nationalistiska rörelser, vars krig alltjämt pågår i en eller annan form. Nationalismen som aggressiv ideologi – i motsats till patriotismen som hävdar en stolthet över den egna identiteten – betraktar jag därför som en omöjlig ideologi att närma sig. Vad patriotismen beträffar delar jag John Lukacs uppfattning, så som han formulerar den i Democracy and Populism[1]:
”Vi har sett att medan den verkliga patriotismen är defensiv, så är nationalismen aggressiv; patriotism är kärlek till ett speciellt land, med sina speciella traditioner; nationalism är kärlek till något mindre påtagligt, till myten om att ett ”folk” rättfärdigar allt, ett politiskt och ideologiskt substitut för religion; både modernt och populistiskt (… ) Patriotismen är alltid mer än enbart biologisk – eftersom välvillig kärlek är mänskligt och inte bara ’naturlig’. Naturen har, och visar ingen, välvilja.”
I en not till detta resonemang tillfogar Lukacs något viktigt:
”En övertygad nationalist är inte bara misstänksam mot människor han betraktar som främlingar; han kan vara ännu mer misstänksam mot sina egna och redo att fördöma dem som ’förrädare’ – alltså, människor som inte är överens med honom om hans nationalistiska övertygelse.”
Här tror jag att kärnan finns. Den nationalism vi idag ser i Sverige och Europa kan också uttrycka sig som en sekt. Den sluter sig i de fallen inåt och angriper varje människa som kritiserar enskilda delar av den. Förrädare är då de människor som tillhör samma folkgrupp, kanske också samma vänkrets, om de dristar sig till att yppa minsta kritiska tanke. Sektbeteendet har denna typ av nationalism gemensam med historiens alla former av politisk och religiös fanatism. Med sekt menar jag nödvändigtvis inte en liten konspiratorisk krets av människor, utan vill mer betona det faktum att sektbeteende får människor att sluta sig för både insyn och kritik, och om man framför kritik inom denna krets blir man automatiskt misstrodd, kanske rentav sedd som en ”förrädare mot saken” – för en sak finns det alltid och det är den man värnar.

Man kan å andra sidan invända att distinktionen mellan nationalism och patriotism är en meningslös lek med ord. Det finns förstås både en aggressiv och en självbevarande nationalism. Det finns en patriotism som tar sig de uttryck som Lukacs formulerar, men det finns också politiska rörelser – som Svenska Motståndsrörelsen – vars patriotism snarast är en krigsförklaring utifrån nationalsocialistiska idéer och övertygelser. När jag skriver det jag ovan skrivit om begreppen och fenomenen så är det därför att jag i hela mitt vuxna liv levt i övertygelsen om nationalismens faror, samtidigt som jag aldrig tvekat att stödja folk och nationer som – just utifrån nationalismens självbevarande aspekter – slagits för sin frihet. Jag har varit aktiv i sådana solidaritetsaktioner för såväl de indokinesiska länderna som för Tjeckoslovakien, Afghanistan, Polen och Albanien/ Kosova. Jag har bara inte sett att jag därmed kom att personifiera en paradox som är ytterst vanlig idag: å ena sidan förringa det egna, å andra sidan försvara andra folks rätt till det de betrakta som sitt eget. Europeisk nationalism kan också förklaras utifrån de uppenbara missförhållanden som vuxit fram inom EU, och utifrån det faktum att det blivit alltmer uppenbart att andra intressen – politiska, ekonomiska, militära – än landets egna kommit att föra folk och nationer till avgrundens brant.

Mitt intresse för den identitära rörelsen föddes ur dessa tankar. Vad jag drar för slutsats av detta intresse är inledningsvis en onödig frågeställning. Här och nu är det min avsikt att presentera vad jag funnit, visa det, diskutera kring det och analysera enskildheter i rörelsens olika uttryck.

Ur min bok Identitärt - om rötter, identitet och politisk aktivism (helt slutsåld)



[1] John Lukacs: Democracy and Populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005).

måndag 24 oktober 2016

Tobbes begravning för två år sedan

Tobbe, sommaren 2014. Foto: Astrid Nydahl
Idag är det på dagen två år sedan Tobbe begravdes. Jag tar tillfället i akt och lägger ut denna text som inleder manuset om honom.

10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att det tog flera sekunde innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur menar du?” och jag, innan orden helt klingat av förstod vad hon menade.

Vid begravningen i Västra Vrams kyrka den 24 oktober 2014.
Tobias var just då på väg i begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn.


*

Det hade blivit tradition att vi alltid kom till Tobbe före hans födelsedag, för att vi skulle kunna gratulera honom i avskildhet när inga andra var där. Egentligen ville han inte gratuleras alls. Han var emot födelsedagar. Men vi lyckades få honom att välkomna oss tidigt i juli 2014. Astrid hade bakat en tårta till honom, vi hade slagit in som present en ny biografi över Johnny Cash och en cd med Willie Nelson där han sjöng duetter med countrymusikens stora kvinnor. Han välkomnade oss. Han vände på bokomslaget och sa som så många gånger förut ”Vilken vacker man!”. Han beundrade tre män också för deras utseende: Johnny Cash, Willie Nelson och Leonard Cohen.

Det var en fin sommardag och vi skulle sitta under de vackra äppleträden i hans trädgård. Först satte vi dit bordet och dukade med kaffemuggar, tallrikar och tårtan. Jag gick bort till vår bil för att ta två campingstolar som vi brukade sitta i. Medan jag fällde upp dem slog den ena ihop över mina fingrar. Tobias högg direkt, så som han vara känd för att göra, med en sarkasm: ”Inte ens när du ska göra något bra lyckas du pappa”. Enda sättet att möta hans ord var med skratt. Och så skrattade vi tillsammans, och vi hörde en bil sakta in utanför tomten. Det var hans storasyster Malin, som skulle lämna något. Också hon slog sig ner och vi festade på tårtan tillsammans.



När vi skulle åka hem tog Tobbe tag om Astrids midja och lyfte henne högt upp. Med mig höll han fast kramen anmärkningsvärt länge. Så sa vi hej då och gick till bilen. Innan vi visste ordet av hade Tobbe återvänt in till sitt flak med starköl som han berättat att han fått av grannen, och till telefonen där han fortsatte ett avbrutet samtal med Emma. Vi var rörda över hans varma farväl men fäste annars ingen särskild vikt vid det.

*

Jag bodde i Sätaröds station runt fem år efter skilsmässan. Det innebar att jag fanns kvar i samma by som övriga familjen levde i. Efter skolan kom Tobbe till mig. Ibland kom hans systrar Lina och Ditte också. Vi åt middag tillsammans och sedan gick de iväg för eftermiddagens lekar med andra barn i byn. Lina och Ditte gick sedan hem till Birgitta. Tobbe ville alltid stanna och se Bolibompa hos mig. Då passade vi på att äta kvällsmat tillsammans. Efter det följde jag honom hem.

Vid ett tillfälle var de alla tre hos mig en fin och solig dag. Jag hjälpte flickorna att resa ett indiantält där de skulle leka tillsammans med kompisarna. Tobbe var ute på gamla järnvägen och cyklade, den passerade mitt hus och var en förbindelse mellan Linderöd och Tollarp. Plötsligt kommer Ditte springande med panik i blicken. Tobbe hade fallit med cykeln och hon kunde inte få liv i honom. Det kunde inte heller jag. Huvudet hade träffat en större sten, förmodligen vid tinningen. Han var nerkissad och medvetslös, låg i min famn när jag ringde en granne som snabbt körde oss till vårdcentralen inne i Tollarp. De fick liv i honom men ville att han skulle vidare till sjukhuset. Han och jag hämtades i ambulans. När han låg på en bår på akuten började han kräkas våldsamt. Birgitta kom dig och jag återvände till byn och de andra barnen.


Vad som gick sönder i Tobbe den dagen vet vi inte. Vi har haft våra misstankar men sällan eller aldrig talat om dem. Det var först efter detta fall som hans epilepsi började ge sig tillkänna.