söndag 23 oktober 2016

Att fira tystnaden, att förstå ensamhetens mekanismer och villkor

Foto: Astrid Nydahl

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

*

Det är aldrig jaget – det klagande eller nöjda – som är ensamt. Det är ensamheten som invaderat jaget och som styr hennes acceptans eller klagan. Varje gång den klagande människan vänder sig till omvärlden med frågan ”Varför hör ni aldrig av er till mig, jag är ju så ensam”, så uttrycker frågan just det förhållandet, att hon inte förstår sin egen belägenhet. Hade hon gjort det, så hade hon förstås hört av sig till omvärlden och byggt något som ensamheten aldrig kunnat rå på. I den kultur som bygger på klagan kan ett sådant förhållande sällan klargöras, eftersom det i sig är själva motsatsen till klagan.


lördag 22 oktober 2016

Istället för Öland

Skånsk skärgård utanför Tosteberga. Foto: Astrid Nydahl
Jag drömde en gång i tiden om att få bo på Öland. Sedan mina barn var helt små kom vi ofta dit om somrarna till samma hyrda hus (de har fortsatt traditionen och åker dit med sina barn). En vän köpte hus i en av byarna på södra delen av ön, den jag längtade till eftersom den långt fram i tiden var befriad från de riktigt stora turistströmmarna. Jag läste husannonser, jag föreställde mig Alvaret, höststormarna, mörkret och tystnaden. Pengar hade jag inte, men det hade kunnat lösas. Drömmen fick skrotas av helt andra skäl, som hade både med familj och hälsa att göra.

Numera försöker jag ersätta den gamla drömmen med dagliga turer till Östersjökusten. Också när regnet vräker ner vill jag vara där. Allt är inte sommarvärme på bar hud. En stor del av året är ilsket, uppiskat, vått och kallt. Men det är samma sak som driver mig dit: tystnaden, frånvaron av människor, den fria utsikten, himlavalvet över oss, friden som uppstår direkt vid ankomsten.

I den lilla boken Öland - en vinterresa försökte jag fånga lite av detta:

Foto: Astrid Nydahl



Den öppna vidden. En sida täckt av vattenvy. En annan sida av hed, lavar, mossa, betande får. Längre ner på samma vidd: vattenvyn blir nu tvåsidig: mot öst det väldiga, kalla Östersjövattnet, mot väst den smalare men inte mindre kalla Kalmarsundpassagen, nu med väldiga anhopningar av issörja, hela flak, stråk av vit, genomfrusen massa längre ut.

*

Varje morgon smyger jag ut i köket. Klockan på väggen har suttit där så länge att den vuxit fast i färgen. Den tickar oförtrutet, år efter år, ibland går den en timme för fort på ett dygn, ibland bara några minuter. Summan av tid jämnar ut sig och blir densamma när begravningsbyråns bil kommer för att hämta.

Jag smyger ut i köket och undrar vad det är som inte låter därifrån. Jag väntar mig en lastbil som ska mullra förbi eller bara en linjebuss. Jag väntar mig skällande hundar och dunkande musik.

Inga ljud finns det där ute. Inte ett enda. I köket är det så tyst att jag hör blodet rusa i mina egna ådror, jag hör min tunga morgonandning och hinner tänka: den där köksklockan, det är för väl att den hänger där.