fredag 21 oktober 2016

Tankar om Bataclan, förlusten, sorgen

Kärleksört, Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl
Jag var vaken alldeles för länge för två nätter sedan då jag läste Antoine Leiris bok Mitt hat får ni inte. Boken handlar om hur författaren lämnas ensam med sin lille son sedan hans älskade skjutits till döds under massakern på Bataclan i Paris, i november 2015. Boken utkommer den 10 november, då jag recenserar den här. Men jag ville nämna den nu eftersom den satt igång ett skred av tankar hos mig. Hur gör vi människor när vi förlorar en älskad anhörig, en hustru eller man, ett barn eller någon annan? Jag förlorade min yngste son för två år sedan, på måndag är det exakt två år sedan han begravdes. Från Leiris tankar genom mina var avståndet till att börja skriva på en berättelse om min son Tobbe väldigt kort. Jag började:

"10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon."

Jag kom inte längre. Istället började jag göra anteckningar. En lista med stödord. Det kommer att växa ut till en berättelse, det är jag säker på. Antoine Leiris bok är i det närmaste outhärdligt svår att läsa. Men den rymmer inte bara smärta och förlust utan paradoxalt nog också mycket livsvilja och hopp. Det är en fascinerande text om ett av islamismens alla offer i Europa. En berättelse om de nya villkoren i ett land och på en kontinent vi trodde att vi kände.


torsdag 20 oktober 2016

Halmtak, megafoner och lärdomar

Tosteberga hamn, förmiddag 20 oktober. Foto: Astrid Nydahl
När man kommer ut till hamnen och stiger ur bilen möts man av den stora tystnaden. Det räcker för att övertyga mig om att sommaren definitivt är slut. Småbåtar ligger kvar i vattnet, men alla utom två av de stora båtarna är upptagna. 

Tosteberga samma dag. Foto: Astrid Nydahl
En säger en husbil står nära vattnet. Bredvid den sitter en äldre man med rollator. Han är sorglöst ointresserad av vad vi gör, ser inte ens åt vårt håll. Det är så man visar att man bara vill ha tystnaden och friden där ute. Något utrymme för samtal finns inte.

Ett av de gamla husen fick ett nytt, vackert stråtak i somras. Det lyser gult till skillnad från det gamla som var mer grått än något annat på färgskalan.

Innan vi åkte iväg på förmiddagen läste jag lite av det som hör till morgonrutinerna. En handfull tidningar, svenska, danska och brittiska. Och några få bloggar som jag alltjämt tycker mig lära något av. Frågan är hur länge till det ska vara så. Jag blir alltmer led på hetsandet, skrikandet och vulgariseringen; varje gång det ska diskuteras rikets nivellering verkar mikrofonen ges till den buse som skriker högst. Det intresserar mig inte det minsta, oavsett var det publiceras. 

Jag betraktar inte dessa människor som sanningsvittnen och oavsett om mina egna ståndpunkter kan sammanfalla med deras skulle jag aldrig liera mig med dem. Jag lärde mig en bitter läxa när jag började skriva i den nystartade Dispatch. När jag ser vad en av redaktörerna sysslar med idag drar jag en lättnadens suck över att jag snabbt lämnade tidningen (som för övrigt inte längre uppdateras, och det är väl bäst så). Läxor är till för att läras. Och söker man intellektuell hederlighet och en någorlunda märkbar bildning kan man inte komma vidare i de kretsarna.

Helgen närmar jag mig med en molande värk i magen. Men det blir säkert bra och när det är måndag igen börjar något nytt. Det enda som upprepas - två gånger i veckan - är mina besök hos sjukgymnasten. Det gör mig alltid gott.



Engelska socialister och trotskister

Foto: Astrid Nydahl
Våren 2012 reste jag runt i engelska West Midlands, också kallat Black Country. Det var ett av många återbesök sedan 1998 och det skulle leda fram till utgivningen av min bok Black Country. Ibland ser jag tillbaka på den tiden och just idag kom jag att tänka på det kapitel jag arbetade med under rubriken Gatans opposition. Det handlade om såväl ”vänster” som ”höger”. Jag skrev om den då mycket omtalade organisationen English Defence League och andra organisationer i den sfären. Men i Wolverhampton träffade jag på vänstern, och den följande texten blev en del av bokens innehåll.

*


Det finns så många brittiska socialist- och/eller kommunistpartier att det är nära nog omöjligt att orientera sig. På gator och torg möter man en del av dem, när de har sina bokbord och säljer sina partiorgan. I Birmingham stod en ung man med hammare och skära på bröstkorgen, liksom på tidningens framsida.

I Wolverhampton mötte jag tre män i min egen ålder, som var representanter för ett av flera trotskistiska partier, och köpte av dem Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party), de såg på mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder. Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal.

Jag köpte av dem också en bok skriven av Frank  Henderson, en av partiets veteraner, född 1925 och avliden så sent som 2009. Hans memoar Life on the track, memoirs of a socialist worker, är nyttig läsning för var och en som vill förstå vad som skett i Black Country under andra halvan av 1900-talet och en bit in på 2000-talet. Henderson arbetade på biltillverkningsfabriken Longbridge i Birmingham i nästan fyra årtioenden, och det var också där han blev facklig aktivist. Longbridge tillverkar märkena Austin, Rover och MG. Idag samverkar man med kinesiska Nanjing.

Det finns flera skäl till att jag ägnar några sidor i boken åt denna människa. Man skulle kunna säga att han är både typisk och icke-typisk. Typisk är han för den som direkt ur arbetarklassen och det fackliga arbetet blir en livslång partimedlem och socialist. Icke-typisk är han i samma egenskap, eftersom de revolutionära vänsterorganisationer som växte fram på 1960- och 1970-talen hade ett helt annat medlemsunderlag, som ofta bestod av dels mycket unga människor, dels av människor som saknade djupgående kunskap och erfarenheter av hårt kroppsarbete. Att 1968 ofta betecknas som året för studentrevolterna talar sitt eget språk. Basen fanns bland studenter och andra unga människor, snarare än i den arbetarklass man gjorde sig till talesmän för – och som man försökte bli en del av genom att i stor omfattning se till att partimedlemmar ”proletariserades” genom att de sökte och fick anställning i respektive lands viktigaste industrinäringar (där inte minst varvs- och bilindustrin märktes).

Henderson var ett av tolv syskon. Pappans yrkesarbete som metallarbetare, och så småningom sönernas arbete, bidrog till att familjen inte hade det alltför svårt ekonomiskt. Mamman var katolik och pappan protestant, men religionen spelade liten eller ingen roll i familjen. Henderson själv gick i katolsk skola sedan familjen flyttat till Coventry. Redan 1939 fick han börja förvärvsarbeta, allra först i en batterifabrik, senare på andra fabriker. 1941 blev han medlem i Workers' International League,  en liten trotskistisk organisation, och därmed det slags vänsterrörelse han skulle komma att tillhöra livet ut (vilket innebar olika ”fjärde internationalen”-partier i olika historiska skeenden).

I en minneskrönika publicerad i Guardian och andra tidningar skriver  Matt Perry: “Han var i ordets rätta mening en arbetarintellektuell – det som Antonio Gramsci kallade en ’organisk’ intellektuell”, det vill säga  en människa som utifrån sin egen fysiska erfarenhet, med kulturen som redskap, formulerar en världsbild.

Det som gör starkast intryck på mig i Hendersons bok är skildringarna av irländsk terror i Birmingham 1974, och den lynchpöbel som den utlöste. Där spelade Henderson en avgörande roll i hejdandet av våldet.  De bomber som IRA sprängde på pubarna "Mulberry Bush" och "Tavern in the Town" den 19 november 1974 dödade 21 människor och skadade 182. Den våldsamma våg av hat mot alla irländare som bomberna utlöstes fick regering att mycket snabbt lagstifta mot terrorism, Prevention of Terrorism Acts.

Frank Henderson berättar: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv (…) Fackombuden höll möte, de representerade runt 2.500 arbetare. Alla ylade mot irländarna: ’Sparka ut alla dessa svin’, ’Vi vill inte arbeta ihop med dessa irländska kräk´, ’Ge dom kicken, dom är mördare’. Vi fick under dagen reda på att en av grabbarna som drabbades av explosionerna, och som fick bägge benen bortsprängda, jobbade på vårt ställe. Han var bara en grabb på 18 eller 19 och alla var upprörda. Man var helt galna på fackombudsmötet. Stämningen var den hos en lynchmobb. Jag tänkte att jag var tvungen att ta till orda och säga att de verkligt skyldiga för det som hänt var den brittiska imperialismen och att kräva ett tillbakadragande av trupperna. ’Men jag var helt skräckslagen’.”

Det fick trots allt effekt, att Henderson tog till orda. I den demonstration som organiserades förkastades de flesta plakat som i hatiska ordalag hetsade mot irländarna. Tvärtom, skriver Henderson, kunde man se plakat med texter som ”Ta hem våra pojkar” och  även om de inte levde upp till hans radikalare förväntningar så var de i alla fall betydligt bättre än de som sagt ”Häng alla irländska svin”. Och så tillägger han: ”Jag pratar trots all Midlandsdialekt och hade mer än 20 år bakom mig på fabriken tillsammans med dessa människor.” Avslutningsvis konstaterar han att ”våra medlemmar gjorde oss stolta.”

*

När jag stod och talade med dessa män i Wolverhampton slog det mig att deras program, infallsvinklar, argumentation och hela världsbild var väldigt lik det man finner i svenska organisationer av samma typ. Jag som själv har svårt för vänster-högerdikotomin, eftersom jag menar att dagens politiska landskap egentligen ser helt annorlunda ut, måste ändå, för begriplighetens skull säga att detta främst gäller organisationer till ”vänster” om Vänsterpartiet, det vill säga partier som hävdar den revolutionära strategins nödvändighet och som tillbakavisar liberala och/eller konservativa inslag i det ideologiska bagaget, och som helt avvisar de ekonomiska förhållanden som kan beskrivas som kapitalistiska.

Att revolutionärerna i Wolverhampton särskilt argumenterade utifrån den svåra ekonomiska krisen i Grekland tydliggörs av resonemanget ”Why should we pay for their crisis?”, där ordet vi symboliserar alla de vanliga medborgare – arbetare eller arbetslösa – som saknar varje form av inflytande på den politik och den praxis som utvecklats inom den politiska eliten och den ekonomiska maktsfären. ”Stop the cuts, fight for every job” uttrycker samma världsbild, där man tycks utgå ifrån att fabriksnedläggningar eller andra sociala förändringar/försämringar sker därför att eliten bestämt att det ska vara så. Hela orsakskedjan hoppas över. Och jag kan inte låta bli att tänka på följetongen Saab i Sverige. Hur skulle en strid för varje jobb ha sett ut, när maffiaskojarna och de snabba klippens män flytt landet och övergivit en bilindustri som förstås inte kan hävda sig i en värld där till exempel de kinesiska jätteföretagen ligger så mycket längre fram för de asiatiska ”marknaderna”.

Ökningen av antalet bilar i den delen av världen innebär inte automatiskt att det skulle gå att tillverka fler i vår del av världen. Därför finns det snart nog inte heller jobb att strida för. I den revolutionära vänsterns historia står de käcka parollerna alltid i motsättning till den verkliga världen, inte minst den värld som bygger på en liten minoritets stora ekonomiska vinster. Inte ens maningen att finansiera pensioner men inte krig tycks uttryckas utifrån denna verklighet. Vi vet varför pensionerna ständigt sjunker. Det är en fasansfull utveckling som drabbar alla oss som arbetat hela vuxenliv utan att göra några klipp.

Men den utvecklingen har ganska lite att göra med de brittiska krigsinsatserna i modern tid. Kanske är jag också orättvis, eftersom jag själv saknar varje illusion om att sådan dikotomi skulle leda framåt, eller ens vara i närheten av en verklig förändring. Det som skett i Europa i mer än 30 års tid är i själva verket en så omfattande förändring av välfärdssystem och ekonomiska framsteg, att nedrustningsprocessen (politiskt, ekonomiskt och civilisatoriskt)  i sig har en inneboende mekanik som låter sig påverkas av allt färre motståndsstrategier. Det innebär inte att vi är inskrivna i ett öde, det innebär däremot att vi alla är brickor i det spel som den politiska och ekonomiska eliten bedriver. En annan tydligt likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ”fascism”. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare allt skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt.



onsdag 19 oktober 2016

Kroppsrörelser med förhinder och dåliga undanflykter

Nutidens promenadrunda. Foto: Astrid Nydahl
Jag blir sakta en annan människa. En bättre? Knappast troligt. En sämre? Förmodligen inte. En annan däremot, det blir jag, just en annan, en annorlunda.

Fjärde veckan nu av rätt så tuff gymnastik för ben- och armmuskulatur. Varför har jag aldrig gjort detta tidigare? Varför tar man tag i sin fysiska kropp när det nästan är för sent? Det blir med nödvändighet många frågetecken här. Utropstecknen är slut. Jag talade med min sjukgymnast om saken idag och vi enades om att det är den ungdomliga odödligheten som spelar in. Långt upp i åren går man omkring med den, dumheternas dumhet, och låtsas som om man inte vet bättre.

En av mina Lissabonböcker, tyvärr slutsåld.

När jag började resa till Lissabon på 1980-talet hade jag redan svårt att bestiga backarna. Fötterna smärtade, men upp kom jag. När jag var i staden för sista gången, det är nitton år sedan nu, hade jag redan förvandlats till ett fysiskt monster, varken benen eller den övriga kroppen kunde mobilisera några sådana krafter. Det blev spårvagn eller taxi överallt. Och de 36 graderna tyngde mig så att jag med jämna mellanrum fick uppsöka den kyliga luften från fläktarna på hotellet. Det borde ha ringt många klockor då när jag var i fyrtioårsåldern, men det fanns en liten röst inom mig som ändå lyckades förneka behoven av något annat. Den rösten, i kombination med timmarna till bords med god mat och bästa tänkbara rödviner, hindrade mig att komma vidare. Jag njöt av fadons röster, jag lät kinderna smekas av Tejos milda vindar, ingenting var egentligen helt "på riktigt" utan mer beståndsdelar av en mycket efterlängtad dröm.

Bättre sent än aldrig. Så heter det. Frågan är om det är korrekt. Vi får se när vi går in i 2017 och jag kan summera erfarenheterna.


tisdag 18 oktober 2016

Vägarna till hjärtat

Knopparp, Linderödsåsen. Foto: Astrid Nydahl
Det går en väg direkt från skogen till hjärtat. Samma väg förbinder havet och hjärtat.

Efter en alltför lång paus har jag vandrat båda dessa vägar nu. Varje gång sänker sig ett stort lugn i mig. Den dagliga ångesten viker och förflyktigas, också en dag som denna med tung, grå dimma.

På Linderödsåsen fick jag komma lite närmare mitt yngsta barnbarn, han är snart fyra månader gammal. Hans många leenden förbinder mig med honom. Det finns hos honom en egen väg till mitt hjärta. Han kommer till världen ovetande om allt som väntar. Tack och lov för det.

I Åhus idag avrundades fikastunden med ett besök i den lilla förbutiken där gubbarna sitter med kaffet och ljuger för varandra. Det är en mycket vänlig stämning där inne. De flesta kommer för att tippa och spela. Jag gick in för att köpa frimärken. Väl hemma igen förbereder jag resten av dagen.