måndag 17 oktober 2016

Två lådor Den tysta zonen slumpas bort till extremt lågpris


För precis 15 år sedan utgav jag Den tysta zonen - en essä om ensamhet i liv och litteratur. Denna bok anknöt till några böcker jag utgivit på 1980- och 1990-talen, till exempel Äntligen ensam och Förbannade tystnad

Förlaget Accent i Bjärnum utgav boken. På dess omslagsbaksida fanns följande text:

"I nattens svärta är jag ensam i kvarteret. Byn sover, sista tåget har passerat, i grannhusen är det svart i fönstren. Mot rutorna slår regnet. Jag kan summera ännu en dag. Har jag lärt något nytt?"


Och:

"Thomas Nydahl har närläst ett antal författare som skriver om ensamheten, tystnaden och utanförskapet. I hans dagboksliknande essä passerar de revy: E.M. Cioran, Simone Weil, Lennart Sjögren, Montaigne, Octavio Paz och många fler. 'Ensamheten är den tysta zonen mellan två tumult' säger Adam Zagajewski och slår an tonen för boken."


Boken skulle komma att inleda en ny svit böcker i mitt författarskap, som sedan 2001 erbjudit bland annat en handfull titlar på samma tema, liksom böcker om mångkulturens myter och islamiseringens hot. I Den tysta zonen kan man spåra rötterna till ett liv som måst levas långt från den medialt och omänskligt förljugna offentlighetsvärlden, samtidigt som den erbjuder alternativa vägar och förhållningssätt. 

Några recensionsklipp om boken:

"Han pekar på en väg som leder bort från allmänföreställningarna och deras förminskande perspektiv" (Göran Lundstedt i Sydsvenskan).

"Den tysta zonen är en mycket trösterik bok och för en gångs skull en som är värd att läsas fler än en gång. Det är en bok att bära med sig, nära hjärtat" (Bertil Pettersson i Skånska Dagbladet).

"Thomas Nydahl är nära nog en raritet i svensk litteratur. Ärligt redovisas erfarenheter, läsningar och reflektioner - allt med det yttersta syftet att förstå vad det är att vara äkta människa i vår tid av bedrägeri och lögn" (Kaj Svensson i Kvällsposten).

Den tysta zonen är linnetrådsbunden och tryckt på vackert papper med mjuka pärmar. Den är 136 sidor och kostade tidigare 180:- + frakt. 

De två lådor jag alldeles nyligen fått hem till mig säljs nu ut till extremt lågt pris. 

Med portot inkluderat kostar boken endast 50:- och du beställer med ett enkelt mail till thomas.nydahl@gmail.com


Ismernas och rädslornas tid

Foto: Astrid Nydahl
Utan medlemskort från en ism är människan så ensam att hennes rädslor paralyserar henne.

Vad är en ism? En ism är varken mer eller mindre än ett regelverk som definierar individen insatt i ett kollektiv. Individen upphör alltid att vara en enda människa när hon väl fått sitt medlemskort. Å andra sidan får hon en trygghet större än någon annan. Hon slipper tänka eller ställa frågor. I ismen finns alla tankar redan färdigtänkta och alla svar som livets frågor skulle ha sökt efter.

Ismernas tid är förlamningens tid. Ismerna är både slutna och låsta rum och kättingar runt halsar och ben. Ismerna är mörkret före elektriciteten. Ismerna är lättjan och konsumtionen.


söndag 16 oktober 2016

Höstmörkret, antecknat...

Hammarsjön i höstblåst. Foto: Astrid Nydahl
Man kunde denna söndag säga som Cioran; "Jag är ingen pessimist. Jag älskar denna hemska värld"(Cahiers 1964), men då hade det varit nödvändigt att också förklara varför höstmörkret också är ett inre mörker. 

Det är en fröjd att både tänka på och drömma om de små barnbarnen. Den fröjden kan inte fråntas oss. I också de omedvetna stunderna finns den där. Men den förmörkas hela tiden av hoten mot vår existens. Barnens lekar och leenden står utanför tiden och mörkret, de kommer inifrån och utgår hela tiden ifrån en älskad värld.

Det dödsdrama som pågår i Syrien förstärker detta mörker. Det finns ingenting som talar till framtidens fördel, tvärtom tycks den förutbestämd för ännu större katastrofer. De kommer förstås också att finnas i västerlänningens liv, eftersom inga nationsgränser och inga beståndsdelar av det förflutna längre har något avgörande inflytande på nuet. 

Vi kan varken blunda eller beskydda. Vi kan inte fly eller fäkta. I själva verket sitter vi fastkedjade vid tidens djupt nerslagna pålar. Vi känner själva jorden skälva i dem, men vi kan inget annat göra än att sitta kvar, som om vi vore frivilliga eller privilegierade.

Samtiden är identisk med mörkret. Samtiden är den svåra värken och smärtorna som hugger oregelbundet.

Dramat som pågår kan få varje människa att överge tanken på kärlek till denna hemska värld. Den och vi är förlorade i samma stund vi lärt oss att betrakta den med minsta försonlighet. 


lördag 15 oktober 2016

Svenska Jihad-krigare i ny bok av Magnus Sandelin

Foto: Astrid Nydahl
Magnus Sandelin: Svenska IS-krigare – från Al-Qaida till Jihadi Cool (Fri tanke)

2012 utkom Magnus Sandelins bok Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken. Om den boken skrev jag bland annat: ”Jag skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut” och ”Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället.”

Sandelins nya bok, Svenska IS-krigare – från Al-Qaida till Jihadi Cool, är en betydligt utförligare version av den första. Det är nämligen så att författaren inkluderat viktigt material från första boken i denna nya. Bland annat förnyar han publiceringen av några viktiga porträtt av framträdande jihadistiska personligheter i Sverige. Det som gör den nya boken så viktig är att den med några års erfarenheter i backspegeln också kan teckna en bild av hur utvecklingen av jihadismen ser ut ur ett svenskt perspektiv.

Sandelin visar bland annat hur det finns ”svenska” förbindelser till en rad spektakulära terrordåd i världen, bland annat de fasansfulla attackerna i Paris och Bryssel i år. Den ansvariga terrorcellens befälhavare var med all säkerhet den nu döde Mohamed Belkaid som tidigare bodde i Sverige. En av de gripna för dåden är Osama Krayem – en Malmöbo från Rosengård. 

Antalet unga män – och ibland också kvinnor – som rest till Syrien för att strida för IS ökar dramatiskt. Runt 6.000 personer uppskattas ha gjort det de senaste åren. Parallellt har jihadismens våldsbudskap alltmer normaliserats bland ”ungdomar i Sverige” (Sandelins uttryck, jag utgår ifrån att han menar ”muslimska ungdomar i Sverige”) och det är där begreppet "jihadi cool" kommer in i bilden.

Är det något IS lärt sig så är det att tidsanpassa propagandan. Borta är de föreläsande ”profeterna” från Al-Qaida. De har ersatts av glassiga, dramatiska filmer om heroism i strid, ja också av groteska halshuggningsscener och annat våld. I kretsen kring IS är muslimen inte ett offer utan ett exempel på framgång. Redan det är kusligt, men det är bra att Sandelin så tydligt visar hur det hänger samman. 

Det som framför allt gör att jag vill framhålla och rekommendera just den här boken är dess närgångna skildringar av konkreta jihadistiska miljöer i Sverige. Sandelin återger samtal och intervjuer, han är närvarande på konkreta adresser i Stockholm och Göteborg och han följer trådarna från suspekta moskéer ända ut till terrorns scener på global nivå. Det är också skrämmande att se hur tafatt den svenska rättvisan är i relation till dessa jihadister, och hur mediavärlden ofta hånar rättstaten och försvarar våldsverkarna.


Magnus Sandelins bok är ett måste för den som vill förstå jihadismens mordiska verksamhet ur ett svenskt perspektiv.


Från Thoreau till Maitland

Foto: Astrid Nydahl
Vill man finna välformulerad kritik mot de hot mot tystnaden som den moderna kulturen innebär, finns det en rik litteratur. Man kan gå tillbaka till Henry David Thoreaus bok från 1840-talet, om de två åren i skogshyddan i Walden, eller till en man som Edward Abbey som skrev Desert Solitaire – a season in the wilderness 1968 (som jag har i en väl tummad pocketutgåva illustrerad med teckningar av Peter Parnall) och författare som portugisen Miguel Torga och polackerna Adam Zagajewski och Zygmunt Bauman vilka på olika sätt visat hur konsumtionskulturen hänger samman med frånvaron av tystnad. Abbey tror inte på kombinationen bil och långsamhet. Sin bok inleder han med orden:

”Do not jump into your automobil next June and rush out to canyon county hoping to see some of that which I attempted to evoke in these pages. In the first place you can´t see anything from a car; you´ve got to get out of the goddamned contraption and walk, better yet crawl, on hands and knees, over the sandstone and through the thornbush and cactus”.

Ur ett perspektiv som tycks förena sådana utgångspunkter har den brittiska författarinnan Sara Maitland skrivit A Book of Silence, som är en omfattande studie i ensamhetens och tystnadens problematik utifrån det egna livet. Maitland är mest känd som novellist, men har också publicerat romaner och fackböcker i olika ämnen. Hennes roman Daughters of Jerusalem belönades med Somerset Maughan Award 1978. Hon föddes 1950 i Galloway och studerade i Oxford och undervisar idag på distans för Lancaster University. Hon är katolsk konvertit och har tidigare också levt ett liv som prästfru i anglikanska kyrkan, är mamma till en vuxen son och en vuxen dotter, men har lämnat livet som hustru bakom sig. En viktig beståndsdel i hennes reflektioner kring det solitära livet och tystnaden kan sägas vara gemensam med Thomas Mertons; den handlar om bön och andligt liv.

Maitlands uppdrag  är att undersöka tystnaden – dess historia, dess landskap och kultur. Så formulerar hon det själv i boken. Detta uppdrag ger hon sig själv, när hon efter några experimentella perioder slutligen uppför sitt eget hus i skotska Galloway, där hon isolerad ute på en vidsträckt hed bosätter sig. I detta hus lever hon bara i sällskap av en hund, hon ser någon gång ibland den fårfarmare som är hennes närmaste granne, de vinkar till varandra. Hon är annars bara granne med den ständiga vinden, rovfåglarna och de oväder som drar förbi med stora regn och ihållande snöfall. Hennes landskap är mörkt om vintern, nordligt som det är, och i många avseenden ogästvänligt. Maitland beskriver också denna ensamma tillvaros mörka sidor, hallucinationer, syner, röster – men också dess konkreta problem som har med mat, tobak och värme att göra. När hallucinationerna blir starka och hon ser saker som rimligen inte kan ha funnits i den materiella världen blir hon ibland rädd, hon säger att hon ”kunde höra själva tystnaden skrika”. Tystnaden ”torkar ut och klär av” henne. Det är en styrka i hennes livsberättelse att dessa mörka och bitvis skrämmande erfarenheter redovisas, men de är inte dess centrala punkt. Den utgörs hela vägen av det solitära livets tystnad som en styrka, tillgång och nödvändighet. Den är varken koketterande eller idylliserande, och i dess sträva och nakna uppriktighet är den närvarande som mänsklig erfarenhet.

Foto: Astrid Nydahl


När Maitland fattade beslutet att dra sig tillbaka och leva i tystnad möttes hon av såväl oförståelse som välmenande råd. En kristen vän till henne skrev ett långt brev där hon med provocerande argument försökte avstyra det: ”Tystnaden är dödens plats” skrev hon och påminde Maitland om att ”ordet” var själva den kristna tankens grund, ”tystnaden är förtryck, ordet är frihetens ursprung”. Men Maitland lät sig inte imponeras, som författare skulle hon varje dag använda orden, både i det hon själv skrev och i det hon läste. Också läsningen kom att förändras, med tystnaden blev den mer eftertänksam, gick i ett lugnare tempo. Istället för att läsa mer, kom hon att läsa noggrannare. Maitland menar också att vi i vår tid främst förknippar tystnad med dårskap och depression men också med själviskhet och asocialt beteende. Vännernas reaktioner var alltså långt ifrån uppmuntrande. Men själv menar hon att insikten om naturens processer kan vara lärorik för människan: en svamp växer i tystnad, liksom cellerna delar sig, bakterier tillväxer och fotosyntesen skapar grönskan omkring oss – i tystnad. Denna koppling gör hon också när hon talar om sitt eget trädgårdsarbete, som fungerar som ett slags tyst meditation – den pågår medan hon samtidigt producerar sin egen mat. Och hon utvidgar det till att gälla allt människan lever i: gravitationen, ljuset, tiden – allt det som vi inte kan se, men som hela tiden, utan att höras, verkar runt oss.  Detta konstaterar hon, men ger sig inte iväg i flummiga resonemang.

Maitlands fyra mål för det nya livet var att hon ville förstå tystnaden bättre, utforska sin egen andlighet, nå djupare i sitt eget författarskap, och inte minst ville hon ha mer av tystnaden eftersom hon njutit så av de små doser hon redan fått i livet. År 2000 tog hon steget och flyttade till norra County Durham i nordöstra England, där det gamla blygruvdistriktet Weardale ligger.  Där skulle hon leva under en prövotid, och komma fram till om hon passade för tystnaden. I fyrtio dagar stannade hon. Svaret hon gav sig själv var ett tydligt ja: tiden där hade varit ”intressant, krävande, spännande och glädjande på djupet”, och utifrån denna vistelse har hon ansträngt sig att göra tystnaden till ”en daglig, hållbar livsstil”.  Sedan i februari 2007 lever hon i det grundligt renoverade och ombyggda gamla huset i norra Galloway, ett landskap som Edwin Muir beskrev 1935, med orden ”Här finns inga tecken på liv, bortsett från några enstaka betande får.”

Varför söker sig då Sara Maitland till den öde heden och tystnaden i sitt hus? Hennes främsta skäl tycks vara att hon mitt i livet ser att hon levt ”a noisy life”, att också hennes egna böcker varit bullriga. Hon observerar och blir alltmer kritisk till bullret och den ständiga ljudtapeten i London och längtar tillbaka till det Skottland där hon växte upp. Hon hänvisar också till Kafka, som sa att det kan aldrig finnas nog med tystnad för en människa som skriver. Ur den romantiska föreställningen om författarens tillvaro växte hennes egen om hur livet kunde levas. Den tysta tillvaro hon berättar om, från de förberedande platserna och i det egna, ensligt belägna huset,  ter sig både attraktiv och en smula skrämmande. Sättet hon gör det på är litterärt sett lika lockande som Thoreus berättelse om livet vid Walden.


fredag 14 oktober 2016

Twofold liberty

Flocken flyr. Foto: Astrid Nydahl
Idag blir det en blogg som är helt engelskspråkig. Jag vill inte kommentera dessa 1600-talsord - hämtade ur en längre text - utan låter dem stå som de en gång skrevs. Jag inbillar mig att de är värdefulla också nu. Uppgifter om upphovsmannen finns längst ner i bloggen.

There is a twofold liberty, natural (I mean as our nature is now corrupt) and civil or federal. The first is common to man with beasts and other creatures. By this, man, as he stands in relation to man simply, hath liberty to do what he lists; it is a liberty to evil as well as to good. This liberty is incompatible and inconsistent with authority and cannot endure the least restraint of the most just authority. The exercise and maintaining of this liberty makes men grow more evil and in time to be worse than brute beasts: omnes sumus licentia deteriores. This is that great enemy of truth and peace, that wild beast, which all of the ordinances of God are bent against, to restrain and subdue it. The other kind of liberty I call civil or federal; it may also be termed moral, in reference to the covenant between God and man, in the moral law, and the politic covenants and constitutions amongst men themselves. This liberty is the proper end and object of authority and cannot subsist without it; and it is a liberty to that only which is good, just, and honest. This liberty you are to stand for, with the hazard (not only of your goods, but) of your lives, if need be. Whatsoever crosseth this is not authority but a distemper thereof.

In 1645, John Winthrop, the deputy-governor of Massachusetts, was impeached for interfering in a local militia election. Following his acquittal, Winthrop delivered a short speech, “On Liberty”.


John Winthrop (12 January 1587/88 – 26 March 1649) was an English Puritan lawyer and one of the leading figures in the founding of the Massachusetts Bay Colony, the first major settlement in what is now New England after Plymouth Colony. Winthrop led the first large wave of immigrants from England in 1630, and served as governor for 12 of the colony's first 20 years of existence. His writings and vision of the colony as a Puritan "city upon a hill" dominated New England colonial development, influencing the governments and religions of neighboring colonies.