Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 17 oktober 2016
Två lådor Den tysta zonen slumpas bort till extremt lågpris
För precis 15 år sedan utgav jag Den tysta zonen - en essä om ensamhet i liv och litteratur. Denna bok anknöt till några böcker jag utgivit på 1980- och 1990-talen, till exempel Äntligen ensam och Förbannade tystnad.
Förlaget Accent i Bjärnum utgav boken. På dess omslagsbaksida fanns följande text:
"I nattens svärta är jag ensam i kvarteret. Byn sover, sista tåget har passerat, i grannhusen är det svart i fönstren. Mot rutorna slår regnet. Jag kan summera ännu en dag. Har jag lärt något nytt?"
Och:
"Thomas Nydahl har närläst ett antal författare som skriver om ensamheten, tystnaden och utanförskapet. I hans dagboksliknande essä passerar de revy: E.M. Cioran, Simone Weil, Lennart Sjögren, Montaigne, Octavio Paz och många fler. 'Ensamheten är den tysta zonen mellan två tumult' säger Adam Zagajewski och slår an tonen för boken."
Boken skulle komma att inleda en ny svit böcker i mitt författarskap, som sedan 2001 erbjudit bland annat en handfull titlar på samma tema, liksom böcker om mångkulturens myter och islamiseringens hot. I Den tysta zonen kan man spåra rötterna till ett liv som måst levas långt från den medialt och omänskligt förljugna offentlighetsvärlden, samtidigt som den erbjuder alternativa vägar och förhållningssätt.
Några recensionsklipp om boken:
"Han pekar på en väg som leder bort från allmänföreställningarna och deras förminskande perspektiv" (Göran Lundstedt i Sydsvenskan).
"Den tysta zonen är en mycket trösterik bok och för en gångs skull en som är värd att läsas fler än en gång. Det är en bok att bära med sig, nära hjärtat" (Bertil Pettersson i Skånska Dagbladet).
"Thomas Nydahl är nära nog en raritet i svensk litteratur. Ärligt redovisas erfarenheter, läsningar och reflektioner - allt med det yttersta syftet att förstå vad det är att vara äkta människa i vår tid av bedrägeri och lögn" (Kaj Svensson i Kvällsposten).
Den tysta zonen är linnetrådsbunden och tryckt på vackert papper med mjuka pärmar. Den är 136 sidor och kostade tidigare 180:- + frakt.
De två lådor jag alldeles nyligen fått hem till mig säljs nu ut till extremt lågt pris.
Med portot inkluderat kostar boken endast 50:- och du beställer med ett enkelt mail till thomas.nydahl@gmail.com
Ismernas och rädslornas tid
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vad är en ism? En ism är varken mer eller mindre än ett regelverk som definierar individen insatt i ett kollektiv. Individen upphör alltid att vara en enda människa när hon väl fått sitt medlemskort. Å andra sidan får hon en trygghet större än någon annan. Hon slipper tänka eller ställa frågor. I ismen finns alla tankar redan färdigtänkta och alla svar som livets frågor skulle ha sökt efter.
Ismernas tid är förlamningens tid. Ismerna är både slutna och låsta rum och kättingar runt halsar och ben. Ismerna är mörkret före elektriciteten. Ismerna är lättjan och konsumtionen.
söndag 16 oktober 2016
Höstmörkret, antecknat...
![]() |
| Hammarsjön i höstblåst. Foto: Astrid Nydahl |
Det är en fröjd att både tänka på och drömma om de små barnbarnen. Den fröjden kan inte fråntas oss. I också de omedvetna stunderna finns den där. Men den förmörkas hela tiden av hoten mot vår existens. Barnens lekar och leenden står utanför tiden och mörkret, de kommer inifrån och utgår hela tiden ifrån en älskad värld.
Det dödsdrama som pågår i Syrien förstärker detta mörker. Det finns ingenting som talar till framtidens fördel, tvärtom tycks den förutbestämd för ännu större katastrofer. De kommer förstås också att finnas i västerlänningens liv, eftersom inga nationsgränser och inga beståndsdelar av det förflutna längre har något avgörande inflytande på nuet.
Vi kan varken blunda eller beskydda. Vi kan inte fly eller fäkta. I själva verket sitter vi fastkedjade vid tidens djupt nerslagna pålar. Vi känner själva jorden skälva i dem, men vi kan inget annat göra än att sitta kvar, som om vi vore frivilliga eller privilegierade.
Samtiden är identisk med mörkret. Samtiden är den svåra värken och smärtorna som hugger oregelbundet.
Dramat som pågår kan få varje människa att överge tanken på kärlek till denna hemska värld. Den och vi är förlorade i samma stund vi lärt oss att betrakta den med minsta försonlighet.
lördag 15 oktober 2016
Svenska Jihad-krigare i ny bok av Magnus Sandelin
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Magnus
Sandelin: Svenska IS-krigare – från Al-Qaida till Jihadi Cool (Fri tanke)
2012 utkom Magnus Sandelins bok Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken. Om den boken skrev jag bland annat: ”Jag skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut” och ”Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället.”
Sandelins nya bok, Svenska IS-krigare – från Al-Qaida till Jihadi Cool, är en betydligt utförligare version av den första. Det är nämligen så att författaren inkluderat viktigt material från första boken i denna nya. Bland annat förnyar han publiceringen av några viktiga porträtt av framträdande jihadistiska personligheter i Sverige. Det som gör den nya boken så viktig är att den med några års erfarenheter i backspegeln också kan teckna en bild av hur utvecklingen av jihadismen ser ut ur ett svenskt perspektiv.
Sandelin visar bland annat hur det finns ”svenska” förbindelser till en rad spektakulära terrordåd i världen, bland annat de fasansfulla attackerna i Paris och Bryssel i år. Den ansvariga terrorcellens befälhavare var med all säkerhet den nu döde Mohamed Belkaid som tidigare bodde i Sverige. En av de gripna för dåden är Osama Krayem – en Malmöbo från Rosengård.
Antalet unga män – och ibland också kvinnor – som rest till Syrien för att strida för IS ökar dramatiskt. Runt 6.000 personer uppskattas ha gjort det de senaste åren. Parallellt har jihadismens våldsbudskap alltmer normaliserats bland ”ungdomar i Sverige” (Sandelins uttryck, jag utgår ifrån att han menar ”muslimska ungdomar i Sverige”) och det är där begreppet "jihadi cool" kommer in i bilden.
Är det något IS lärt sig så är det att tidsanpassa propagandan. Borta är de föreläsande ”profeterna” från Al-Qaida. De har ersatts av glassiga, dramatiska filmer om heroism i strid, ja också av groteska halshuggningsscener och annat våld. I kretsen kring IS är muslimen inte ett offer utan ett exempel på framgång. Redan det är kusligt, men det är bra att Sandelin så tydligt visar hur det hänger samman.
Det som framför allt gör att jag vill framhålla och rekommendera just den här boken är dess närgångna skildringar av konkreta jihadistiska miljöer i Sverige. Sandelin återger samtal och intervjuer, han är närvarande på konkreta adresser i Stockholm och Göteborg och han följer trådarna från suspekta moskéer ända ut till terrorns scener på global nivå. Det är också skrämmande att se hur tafatt den svenska rättvisan är i relation till dessa jihadister, och hur mediavärlden ofta hånar rättstaten och försvarar våldsverkarna.
Magnus Sandelins bok är ett måste för den som vill förstå jihadismens mordiska verksamhet ur ett svenskt perspektiv.
Från Thoreau till Maitland
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vill man finna välformulerad
kritik mot de hot mot tystnaden som den moderna kulturen innebär, finns det en
rik litteratur. Man kan gå tillbaka till Henry David Thoreaus bok från
1840-talet, om de två åren i skogshyddan i Walden, eller till en man som Edward
Abbey som skrev Desert Solitaire – a season in the wilderness 1968 (som jag har
i en väl tummad pocketutgåva illustrerad med teckningar av Peter Parnall) och
författare som portugisen Miguel Torga och polackerna Adam Zagajewski och
Zygmunt Bauman vilka på olika sätt visat hur konsumtionskulturen hänger samman
med frånvaron av tystnad. Abbey
tror inte på kombinationen bil och långsamhet. Sin bok inleder han med orden:
”Do
not jump into your automobil next June and rush out to canyon county hoping to
see some of that which I attempted to evoke in these pages. In the first place
you can´t see anything from a car;
you´ve got to get out of the goddamned contraption and walk, better yet crawl,
on hands and knees, over the sandstone and through the thornbush and cactus”.
Ur ett perspektiv som tycks
förena sådana utgångspunkter har den brittiska författarinnan Sara Maitland
skrivit A Book of Silence, som är en omfattande studie i ensamhetens och
tystnadens problematik utifrån det egna livet. Maitland är mest känd som
novellist, men har också publicerat romaner och fackböcker i olika ämnen.
Hennes roman Daughters of Jerusalem belönades med Somerset Maughan Award 1978.
Hon föddes 1950 i Galloway och studerade i Oxford och undervisar idag på
distans för Lancaster University. Hon är katolsk konvertit och har tidigare
också levt ett liv som prästfru i anglikanska kyrkan, är mamma till en vuxen
son och en vuxen dotter, men har lämnat livet som hustru bakom sig. En viktig
beståndsdel i hennes reflektioner kring det solitära livet och tystnaden kan
sägas vara gemensam med Thomas Mertons; den handlar om bön och andligt liv.
Maitlands uppdrag är att undersöka tystnaden – dess historia,
dess landskap och kultur. Så formulerar hon det själv i boken. Detta uppdrag
ger hon sig själv, när hon efter några experimentella perioder slutligen uppför
sitt eget hus i skotska Galloway, där hon isolerad ute på en vidsträckt hed
bosätter sig. I detta hus lever hon bara i sällskap av en hund, hon ser någon
gång ibland den fårfarmare som är hennes närmaste granne, de vinkar till
varandra. Hon är annars bara granne med den ständiga vinden, rovfåglarna och de
oväder som drar förbi med stora regn och ihållande snöfall. Hennes landskap är
mörkt om vintern, nordligt som det är, och i många avseenden ogästvänligt.
Maitland beskriver också denna ensamma tillvaros mörka sidor, hallucinationer,
syner, röster – men också dess konkreta problem som har med mat, tobak och
värme att göra. När hallucinationerna blir starka och hon ser saker som
rimligen inte kan ha funnits i den materiella världen blir hon ibland rädd, hon
säger att hon ”kunde höra själva tystnaden skrika”. Tystnaden ”torkar ut och
klär av” henne. Det är en styrka i hennes livsberättelse att dessa mörka och
bitvis skrämmande erfarenheter redovisas, men de är inte dess centrala punkt.
Den utgörs hela vägen av det solitära livets tystnad som en styrka, tillgång
och nödvändighet. Den är varken koketterande eller idylliserande, och i dess
sträva och nakna uppriktighet är den närvarande som mänsklig erfarenhet.
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
När Maitland fattade beslutet
att dra sig tillbaka och leva i tystnad möttes hon av såväl oförståelse som
välmenande råd. En kristen vän till henne skrev ett långt brev där hon med
provocerande argument försökte avstyra det: ”Tystnaden är dödens plats” skrev
hon och påminde Maitland om att ”ordet” var själva den kristna tankens grund,
”tystnaden är förtryck, ordet är frihetens ursprung”. Men Maitland lät sig inte
imponeras, som författare skulle hon varje dag använda orden, både i det hon
själv skrev och i det hon läste. Också läsningen kom att förändras, med
tystnaden blev den mer eftertänksam, gick i ett lugnare tempo. Istället för att
läsa mer, kom hon att läsa noggrannare. Maitland menar också att vi i vår tid
främst förknippar tystnad med dårskap och depression men också med själviskhet
och asocialt beteende. Vännernas reaktioner var alltså långt ifrån
uppmuntrande. Men själv menar hon att insikten om naturens processer kan vara
lärorik för människan: en svamp växer i tystnad, liksom cellerna delar sig,
bakterier tillväxer och fotosyntesen skapar grönskan omkring oss – i tystnad.
Denna koppling gör hon också när hon talar om sitt eget trädgårdsarbete, som
fungerar som ett slags tyst meditation – den pågår medan hon samtidigt
producerar sin egen mat. Och hon utvidgar det till att gälla allt människan
lever i: gravitationen, ljuset, tiden – allt det som vi inte kan se, men som
hela tiden, utan att höras, verkar runt oss.
Detta konstaterar hon, men ger sig inte iväg i flummiga resonemang.
Maitlands fyra mål för det
nya livet var att hon ville förstå tystnaden bättre, utforska sin egen
andlighet, nå djupare i sitt eget författarskap, och inte minst ville hon ha
mer av tystnaden eftersom hon njutit så av de små doser hon redan fått i livet.
År 2000 tog hon steget och flyttade till norra County Durham i nordöstra
England, där det gamla blygruvdistriktet Weardale ligger. Där skulle hon leva under en prövotid, och
komma fram till om hon passade för tystnaden. I fyrtio dagar stannade hon.
Svaret hon gav sig själv var ett tydligt ja: tiden där hade varit ”intressant,
krävande, spännande och glädjande på djupet”, och utifrån denna vistelse har
hon ansträngt sig att göra tystnaden till ”en daglig, hållbar livsstil”. Sedan i februari 2007 lever hon i det
grundligt renoverade och ombyggda gamla huset i norra Galloway, ett landskap
som Edwin Muir beskrev 1935, med orden ”Här finns inga tecken på liv, bortsett
från några enstaka betande får.”
Varför söker sig då Sara
Maitland till den öde heden och tystnaden i sitt hus? Hennes främsta skäl tycks
vara att hon mitt i livet ser att hon levt ”a noisy life”, att också hennes
egna böcker varit bullriga. Hon observerar och blir alltmer kritisk till
bullret och den ständiga ljudtapeten i London och längtar tillbaka till det
Skottland där hon växte upp. Hon hänvisar också till Kafka, som sa att det kan
aldrig finnas nog med tystnad för en människa som skriver. Ur den romantiska
föreställningen om författarens tillvaro växte hennes egen om hur livet kunde
levas. Den tysta tillvaro hon berättar om, från de förberedande platserna och i
det egna, ensligt belägna huset, ter sig
både attraktiv och en smula skrämmande. Sättet hon gör det på är litterärt sett
lika lockande som Thoreus berättelse om livet vid Walden.
fredag 14 oktober 2016
Twofold liberty
![]() |
| Flocken flyr. Foto: Astrid Nydahl |
Idag blir det en blogg som är helt engelskspråkig. Jag vill inte
kommentera dessa 1600-talsord - hämtade ur en längre text - utan låter dem stå som de en gång skrevs. Jag
inbillar mig att de är värdefulla också nu. Uppgifter om upphovsmannen finns
längst ner i bloggen.
There is a twofold liberty, natural (I mean as our nature is now
corrupt) and civil or federal. The first is common to man with beasts and other
creatures. By this, man, as he stands in relation to man simply, hath liberty
to do what he lists; it is a liberty to evil as well as to good. This liberty
is incompatible and inconsistent with authority and cannot endure the least
restraint of the most just authority. The exercise and maintaining of this
liberty makes men grow more evil and in time to be worse than brute beasts: omnes sumus licentia
deteriores. This
is that great enemy of truth and peace, that wild beast, which all of the
ordinances of God are bent against, to restrain and subdue it. The other kind
of liberty I call civil or federal; it may also be termed moral, in reference
to the covenant between God and man, in the moral law, and the politic
covenants and constitutions amongst men themselves. This liberty is the proper
end and object of authority and cannot subsist without it; and it is a liberty
to that only which is good, just, and honest. This liberty you are to stand
for, with the hazard (not only of your goods, but) of your lives, if need be.
Whatsoever crosseth this is not authority but a distemper thereof.
In 1645, John Winthrop, the deputy-governor of Massachusetts,
was impeached for interfering in a local militia election. Following his
acquittal, Winthrop delivered a short speech, “On Liberty”.
John Winthrop (12 January
1587/88 – 26 March 1649) was an English Puritan
lawyer and one of the leading figures in the founding of the Massachusetts Bay Colony, the first major settlement in what
is now New England after Plymouth Colony.
Winthrop led the first large wave of immigrants from England in 1630, and
served as governor for 12 of the colony's first 20 years of existence. His
writings and vision of the colony as a Puritan "city upon a hill"
dominated New England colonial development, influencing the governments and
religions of neighboring colonies.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






