torsdag 13 oktober 2016

Barden Dylan och traditionen


Salman Rushdie gjorde ett viktigt uttalande om Dylan idag: ”From Orpheus to Faiz, song & poetry have been closely linked. Dylan is the brilliant inheritor of the bardic tradition.” Ska man döma av den svenska kulturkretsens uttalanden så saknas det inte bara kunskap om Bob Dylan utan också om barderna och de medeltida trubadurlyrikerna.

En professor i Lund angav Mellow Yellow som en favorit från Dylan. Att han förväxlar honom med en mindre viktig trubadur som Donovan är symptomatiskt. Utan kunskaper på mer än sitt eget område går man förstås vilse. Men jag har noterat hur det ser ut och jag förstår att de svenska bokförläggarna är mycket besvikna på Svenska Akademien. Det borde de inte vara. Tvärtom borde man notera att priset sätter den sjungna poesin i strålkastarljus och därmed kanske man också ökar intresset för Dylan som det språkgeni han är.

Marianne Sandels utgav redan 1997 sitt verk Under de gröna pinjen, i vilken hon presenterar och analyserar den trubadurlyrik som skrevs på galiciska och portugisiska i Spanien och Portugal under 1200- och 1300-talen. Sandels skriver:

”Den muntliga traditionen samverkade med den skriftliga, den världsliga med den kyrkliga. Text och musik bar fram de mest skilda budskap. Det som ursprungligen varit stoff från Bibeln eller hjältesagor ombildades och fick nytt uttryck i folkdiktningen.”

Också Dylan använder sig av mycket bibliskt material, över huvud taget finns det korn av judisk mystik och religion i hans texter allt sedan tidiga år, då han mest blev känd som ”protestsångare” (det var för övrigt ett begrepp som användes inom vänstern för de artister som med sina verk och uppträdanden kom att ingå i den rörelse som framför allt protesterade mot krigen i Indokina, och tidigare mot atomvapen). Bob Dylan själv ogillade den kategoriseringen, liksom han ogillat alla andra av samma slag, och man kan lätt påminna sig så många han fått genom åren. Bob Dylan är Bob Dylan, han representerar förstås bara sig själv och därmed har han också satt ner foten i en bransch där man älskar att dela ut tillhörighetsstämplar. 

Sandels specialstudie bör framhållas, samtidigt som man med henne påpekar att till exempel den tyskspråkiga diktningen av s.k. Minnesänger haft stort värde för trubadurlyriken hon undersöker.

Också i vår samtid har det funnits viktiga trubadurer som varit djupt förankrad i lyriken, här i Sverige sådana som Evert Taube, Cornelis och Olle Adolphsson. Man bör hålla i minnet att begreppet bard kunde beskriva både en sångare och en poet. Och det är just bard som Dylan är. Vid sidan av honom finns det andra stora i Nordamerika, jag tänker då främst på Leonard Cohen som jag uppmärksammade här i bloggen igår.


Att bli kallad bard är inte det sämsta. Att det ens i den moderna nöjeskulturen finns plats för barder är dessutom anmärkningsvärt. Själv håller jag dem avsides, och det spelar ingen roll om elektricitet används för instrumenten, de är och förblir barder så länge texterna blir verkets "budskap" och det skrivits på ett språk som är mer poesi än plakat, mer konst än banalitet. Som exempel kunde man framhålla Sad Eyed Lady of the Lowlands, Every Grain of Sand, Visions of Johanna, All Along the Watchtower och Changing of the Guards. Problemet med att lyfta fram enskilda kompositioner lätt gör att man minns hur många man därmed missat. Just därför lägger jag till en av de starka samtidsberättelser han skrivit:





Bob Dylan/ Robert Zimmerman inskriven där han bör vara




From Orpheus to Faiz,song & poetry have been closely linked. Dylan is the brilliant inheritor of the bardic tradition.Great choice.

“Mr. Dylan’s work remains utterly lacking in conventionality, moral sleight of hand, pop pabulum or sops to his audience,” Bill Wyman wrote in a 2013 Op-Ed essay in The New York Times arguing the case for Mr. Dylan’s getting the award. “His lyricism is exquisite; his concerns and subjects are demonstrably timeless; and few poets of any era have seen their work bear more influence.”


Tangled Up In Blue

 Early one morning the sun was shining
I was laying in bed
Wond'ring if she'd changed it all
If her hair was still red
Her folks they said our lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And I was standing on the side of the road
Rain falling on my shoes
Heading out for the East Coast
Lord knows I've paid some dues getting through
Tangled up in blue.

She was married when we first met
Soon to be divorced
I helped her out of a jam I guess
But I used a little too much force
We drove that car as far as we could
Abandoned it out West
Split it up on a dark sad night
Both agreeing it was best
She turned around to look at me
As I was walking away
I heard her say over my shoulder
"We'll meet again someday on the avenue"
Tangled up in blue.

I had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But I never did like it all that much
And one day the ax just fell
So I drifted down to New Orleans
Where I happened to be employed
Working for a while on a fishing boat
Right outside of Delacroix
But all the while I was alone
The past was close behind
I seen a lot of women
But she never escaped my mind and I just grew
Tangled up in blue.

She was working in a topless place
And I stopped in for a beer
I just kept looking at her side of her face
In the spotlight so clear
And later on as the crowd thinned out
I was just about to do the same
She was standing there in back of my chair
Said to me "Don't I know your name?"
I muttered something underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoe
Tangled up in blue.

She lit a burner on the stove and offered me a pipe
"I thought you'd never say hello" she said
"You look like the silent type"
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the fifteenth century
And every one of them words rang true
And glowed like burning coal
Pouring off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

I lived with them on Montague Street
In a basement down the stairs
There was music in the café at night
And revolution in the air
Then he started into dealing with slaves
And something inside of him died
She had to sell everything she owned
And froze up inside
And when finally the bottom fell out
I became withdrawn
The only thing I knew how to do
Was to keep on keeping on like a bird that flew
Tangled up in blue.

So now I'm going back again
I got to get her somehow
All the people we used to know
They're an illusion to me now
Some are mathematicians
Some are carpenter's wives
Don't know how it all got started
I don't what they're doing with their lives
But me I'm still on the road
Heading for another joint
We always did feel the same
We just saw it from a different point of view
Tangled up in Blue.