onsdag 12 oktober 2016

Om rätten att begå misstag. Lärdomar av Gulag, Auschwitz och nutidens hot. Leonard Cohen med kantor och kör från synagogan i Montreal

Foto: Astrid Nydahl
Det finns två kategorier människor som aldrig begår några misstag. Den ena och vanligaste består av människor som styrs av en försiktighet som kan förväxlas med feghet. Den yttrar sig som "det där vet jag ingenting om" och "har jag ingen åsikt om" - trots att människan i fråga kanske både vet och har en åsikt. Några misstag blir det aldrig tal om. Den andra kategorin är människor som aldrig rör sig utanför åsiktskorridoren. De stämmer av vid Rapport-sändningen varje kväll 19.30, de läser varken ledar- eller kultursidor och debatter i brännande ämnen skyr de som pesten. Över kaffet talar de om krämpor, nyöppnade butiker, försenade tåg eller knivbråk på stan - de talar alltså om allt mellan himmel och jord men de drar aldrig några slutsatser i ett enda ämne och de tror att allt som händer beror på "olyckliga omständigheter".

Jag vill därför hävda rätten att begå misstag. Om man vuxit upp i politisk hetluft och själv blivit en politisk människa tidigt i livet kan man inte dra sig undan till ens en voltairesk trädgårdsodling. Man behöver det syre som analysen, diskussionen, debatten och striden ger. Att begå misstag i ett sådant liv är lika givet som själva livsvillkoret; att vara tyst eller att vara feg skulle bara bli bekräftelser på att man lämnat politiken och samhället utanför den egna sfären. Omöjliga tanke.

En invändning jag ofta gjort mot mig själv är denna: oavsett antalet debatter och strider ändrar mitt deltagande inte på någonting. Det sociala, politiska och kulturella skred som pågår i vår del av världen låter sig inte påverkas i någon väsentlig eller avgörande grad. Tvärtom! Vi befinner oss idag så långt från de politiska, slutna rummen där besluten fattas. Vi står både symboliskt och bokstavligt utanför och inte ens om vi bultar hårt på dess dörrar är det någon som bryr sig om det. Jag är övertygad om att den närmaste framtiden - låt oss säga inom en femtioårsram - kommer att visa katastrofer som få kunnat föreställa sig. Det blir kanske inga lägersamhällen av gulag-modell eller förintelser med Auschwitz-metoder av hela folk som i den förra, stora katastrofen där Stalin, Hitler och Mussolini drev igenom groteska politiska beslut, men det blir katastrofer av stor omfattning. Den nygamla totalitarismen som har sina rötter i Koranen och Sharia kommer att förvandla västerlandet till oigenkännlighet. De nordafrikanska, arabiska och asiatiska parallellsamhällena kommer i mycket högre grad att avgöra agendan.

Skulle man av rädsla för att ha fel istället vara tyst? Skulle man tåla spegelbilden av en anpassling?

Rätten att begå misstag är lika fundamental som yttrande-, tanke- och tryckfriheten. Men det är en rätt som helst ska förenas med en vilja till självrannsakan och en förmåga till uppgörelser när man begått misstagen. Att leva vidare som om de aldrig skett är detsamma som att i tysthet leva i lögn. 

***




You want it darker


Cohen's sparse, spoken-word delivery is paired with Montreal’s Cantor Gideon Zelermyer and the Shaar Hashomayim Synagogue Choir

If you are the dealer
Let me out of the game
If you are the healer
I'm broken and lame
If thine is the glory
Mine must be the shame
You want it darker
We kill the flame

Magnified, sanctified
Be the holy name
Feel the fire, crucified
In the human frame
A million candles burning
For the help that never came
You want it darker

Hineni, hineni
I'm ready, my lord

There's a lover in the story
But the story's still the same
There's a lullaby for suffering
And a paradox to blame
But it's written in the scriptures
And it's not some idol claim
You want it darker
We killed the flame

They're lining up the prisoners
And the guards are taking aim
I struggled with some demons
They were middle class and tame
I didn't know I had permission to murder and to maim
You want it darker

Hineni, hineni
I'm ready, my lord

Magnified, sanctified
Be the holy name
Feel the fire, crucified
In the human frame
A million candles burning
For the love that never came
You want it darker
We killed the flame

If you are the dealer
Let me out of the game
If you are the healer
I'm broken and lame
If thine is the glory
Mine must be the shame
You want it darker
We kill the flame

Hineni, hineni
Hineni, hineni

I'm ready, my lord

*

En mycket intressant text om det hebreiska ordet hineni finner man här.


Mitt i veckan

Foto: Astrid Nydahl
Första havsstunden på nästan två veckor. Efter olyckan har vi väntat på ny bil, den finns nu i den verkliga världen. Det var inget stilla hav som väntade idag. Kallt, svart och vågigt hälsade det oss allt annat än välkomna. Det finns säkert en smula symbolik i det med.

Lars Gustafssons sista diktsamling läste jag i natt. Vilken gåva han lämnar efter sig. Väldigt igenkännbar ton. 

"Svenskarna är som järnfilspån, när magneten flyttas så vänder de allihop", säger Eva Myrdal i debatten om kunskapsförfallet och Världskulturmuseerna. Hennes ord kunde gälla som diagnos på det mesta i vårt arma land. Svensken tycks predestinerad för ett sådant beteende. Ola Wong som initierade en fördjupad debatt är värd all respekt.

När jag skrev om förintelse-förnekandet och andra folkmord igår kom reaktionerna som brev på posten. Man behöver bara viska något i örat på sådana människor. De är lika förutsägbara som en väl fungerande klocka. Jag släppte inte igenom dem i kommentarfältet. De har egna sidor där de klafsar runt i den politiska lervällingen. Våra barnbarn får större problem än vi haft. Tiden går och i takt med att åren som skiljer händelserna från vittnesmålen blir fler ökar också utrymmet för revisionismen. Det är ett sorgligt faktum och det gäller alla folkmord och alla diktaturer.

Idag börjar jag läsa en ny bok om svenska IS-krigare och jihadister. Mitt i veckan-känslan finns där och efter träningen igår ser jag fram emot den i morgon. Bättre fysik och bättre humör. Att vara både vit och att träna ger rätt så påtagliga resultat.

tisdag 11 oktober 2016

Rwanda; folkmordet och framtiden

Jean Hatzfeld: Pappas blod (Weyler förlag, översättning av Karin Lidén)

Den franske journalisten Jean Hatzfeld utgav 2007 sin första bok om folkmordet i Rwanda, Antilopernas list (på svenska 2009). Oavsett om man läst den eller ej bör man nu läsa uppföljaren, Pappas blod, som skildrar ett återbesök i landet och framför allt fokuserar på de barn som föddes under och efter folkmordet och som nu är unga vuxna.

Boken består av en väv intervjuer. Unga kvinnor och män liksom tonåringar berättar om sina liv. De är som unga mest: de lägger ut bilder på Facebook och söker de bästa sångerna på Youtube. Men de är sedan födseln bärare av det osynliga såret. De är födda av kvinnor som gjordes gravida i samband med sexuella övergrepp. Våldtäkterna var en beståndsdel av det folkmord som hutu-folket utförde på tutsierna. Redan där ser man identitets-problemet; vem är jag, en tutsi som mamma eller en hutu som våldtäktsmannen, pappa? Boken heter mycket riktigt Pappas blod och anger därmed en bestämmande faktor i Rwandas framtida läkningsprocess. Kan man förlåta? Ska man tiga eller tala? Rwanda har ett ambitiöst program för skolorna där man talar om katastrofen. Man har en nationell minnesdag, man har utställningar och minnesmärken. Men ungdomarna tycks i de flesta fall välja att tiga. Ty samtidigt med de ambitiösa undervisningsprogrammen har Rwanda avskaffat namnen på folkgrupperna; alla är nu rwandier, punkt. Det tycks inte fungera särskilt bra.

I samtalen med föräldrarna når Hatzfeld in till de rent familjära blockeringarna. I hutu-familjerna sitter ofta pappan fängslad, några av dem inväntar sitt dödsstraff. Hur talar man med barnen om detta?

Gudstron tycks vara en stark gemensam faktor i landet. Trots att en del av folkmordet utfördes i kyrkor med prästernas aktiva medverkan förlitar sig både unga och gamla på Gud;
Jean Hatzfeld


”Många tog sin tillflykt till kyrkorna där de blev slaktade, andra förfärades över att det fanns präster som anförde dödandet” berättar nittonårige Ange Uwase.

Förhållandet till Gud och gudsbegreppet skiftar. Vissa, som en annan nittonårig flicka, Fabiola Mukayishimire, löser problemet så här:

”Om någon i en diskussion kommer in på det Ondas problematik aktar vi oss noga för att anklaga Gud. Vi fruktar Honom.”

En viktig faktor som Hatzfeld framhåller är alla de tidigare övergreppen, de som vi västerlänningar väl knappast ens hört talas om. Läraren Innocent Rwililiza undervisar i politik på gymnasienivå och han påminner oss:

”Jag växte upp på sextiotalet i en ständig oro för att min pappa skulle bli bortförd eller dödad. Rädslan hängde som ett moln över oss, för det gick aldrig ett år utan massakrer i närheten.”


Hatzfelds nya bok är en viktig påminnelse och ett tungt vägande dokument över ett folkmord i vår tid. Mellan 800.000 och en miljon människor hackades till döds. Macheten var detta folkmords vapen. Det var människor som höll dem i sina händer.