tisdag 4 oktober 2016

Erasmus av Rotterdam - en bok om honom och hans tidsepok

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution (Bonniers)

”Det erasmiska programmet, att i en underhållande form meddela kunskaper var här förverkligat” (Om Erasmus dialoger i Bror Olssons Erasmus, skriftserien Humanistisk kultur, studier och essäer, 1950)

Det är en lång vandring jag varit ute på. Den var 343 sidor lång och tog mig ungefär en vecka. Men det märkvärdigaste av allt med vandringen var att den endast hade en början men inget slut. Det berodde i sin tur på att jag tog författarens ord på allvar: "... Historien började med en bok, men den slutade inte med en grav.  Nej, den slutade inte alls." I själva verket fortsätter allt det man lärt sig efter en sådan vandring. 

Så skulle man kunna beskriva läsningen av Nina Burtons bok om Erasmus av Rotterdam, hans tid och omgivningar, och inte minst hennes berättelse om medierevolutionen – Gutenberggalaxen! – och dess betydelse för den kommande europeiska utvecklingen.

En ”essäberättelse” (författarens eget ord) av det här slaget låter sig förstås inte sammanfattas och helt rättvist belysas i en kort bloggtext. Inte heller låter den sig recenseras på gammalt traditionellt sätt. Det finns några metoder man kan använda. Till exempel kan man som Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet använda sig av det större format som en understreckare tillåter. Eller så kan man, subjektivt och personligt, säga något litet och anspråkslöst om läsningen utifrån just dessa två kriterier. Jag undrar om inte det på sätt och vis är helt i Erasmus anda.

"Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare."
(ur boken)

Nå, vem var Erasmus? Hur såg hans egna förbindelser ut? Varför ens tala om en man som skrev på latin på 1500-talet?

Erasmus levde mellan (det förmodade födelseåret) 1466 och 1536. Han var en humanist som författade några verk som skulle få stor betydelse, och bland dem är förstås Dårskapens lov den mest kända. I den kunde man bland annat läsa: 
Vad än den narraktige har på hjärtat, så står det skrivet på hans ansikte och röjs av hans tal. De visa och de kloka har två tungor... varav den ena talar sanning och den andra säger det som för tillfället verkar opportunt.
Han är också mannen bakom ett antal ordspråk vi använder oss av än idag, som ”I de blindas rike är den enögde kung”. Han arbetade också som översättare från grekiska till latin av Nya Testamentet (ett pionjärarbete som Martin Luther utgick ifrån i sin tyska översättning).

"De böcker Erasmus månade om var inga bedövningsmedel. Inte heller stridsskrifter, för världens alla frågor var mer släkt med dialoger än med svar. Vad han efterlyste var ju samtal; rörliga tankar som kunde aktivera läsarna."
(ur boken)

Tiden Erasmus levde i var inte helt olik vår egen: nya tekniska landvinningar förändrade villkoren för ordens/texternas spridning, religionskrigen plågade Europa (reformationens konsekvenser ska inte underskattas, inte heller de religiöst präglade konflikterna och krigen idag), yttrande- och tryckfrihetens villkor kan dessutom belysas på ett fruktbart sätt utifrån Burtons bok. Det var sannerligen inte enkelt för en fri ande som Erasmus, och det är det inte heller för dagens religions- och ismkritiker.

"Redan Gutenberg hade tryckt en varningsskrift om de framryckande turkarna - en term som även inbegrep araber och alla slags orientaler. Sedan hade liknande bulletiner blivit en lukrativ institution för tryckarna. Varför ville alla människor läsa om strider?"
(ur boken)

Nina Burton. Foto: Caroline Andersson
Gutenbergs uppfinning, boktryckarkonsten, blir förstås central för Erasmus och Burtons berättelser om tryckerimiljöerna är så fina att man känner en impuls att genast åka iväg till ett av de idag befintliga. Tiden för boktryckarkonsten skildras bland annat från Basels horisont, där det fanns ett sjuttiotal tryckerier. Frankfurtmässan fanns redan, etablerad på 1470-talet, och det nya, avgörande tekniska problemet man ställdes inför var distributionen. Nu skulle man gå från de få handskrivna kopiorna av böcker till de tjugo miljoner böcker som tryckts av trettiotusen utgåvor! Kyrkan var ännu den stora kunden. Erasmus ville själv vaka över produktionen av sina böcker, så han bosatte sig i ett rum på tryckeriets övervåning.  

"Han verkade nästan reducera kristendomen till en hållning eller en filosofi. Ännu värre: han betonade att man inte skulle vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt! Erasmus tyckte det var viktigt att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter."
(ur boken)

I Erasmus livstid fanns andra, numera väl kända, historiska gestalter. Förutom Luther bör man till exempel påminna om engelsmannan Thomas More. Erasmus valde sitt umgänge och utstod också fasansfulla överfarter till sjöss för att nå en sådan man i England.

"Han var snarare en resonerande intellektuell än en religiös kombattant."
(ur boken)

Ett viktigt tema i Burtons bok är Erasmus vilja att stå fri och individuellt stark, han är på sitt och vis en människa som med sina ord vill stå utanför massfenomenen, där t.ex. en talare kunde uppvigla hela folkmassor. Litteraturens ord fungerar helt annorlunda, och de kan, skriver Burton, inte sammanfattas i slagord.

Jag ska inte gå in på alla enskildheterna i boken, till exempel relationen mellan Luther och Erasmus, eller alla de ingående berättelserna om tidens konstnärer och vilken betydelse de hade för honom - sådana som Albrecht Dürer och Holbein -  men jag nämner det ändå helt kort så här. Nina Burtons bok är så rik på infallsvinklar och skeenden, att jag nog tänker mig att inom kort återuppta läsningen. Hennes språk är en sak för sig, det är ofta garnerat med små vackra uttryck och klokheter. Det kanske märkligaste av allt är att man som läsare mycket snabbt vet att man har att göra med en bok som inte bara är äkta i sitt tilltal, utan också att det är en som vilar på gedigen kunskap och erfaren insikt.

Skulle jag välja ut ett enda tema som jag tar med mig från läsningen så är det frihetens och individens villkor under Erasmus levnadstid. Vi vet vilken makt kyrkan hade och hur farligt det var att utmana den. Vi vet med vilken djävulsk nit kungahusen styrde. Vi vet att förnuftet hela tiden motarbetades av fromleriet.

"I världens mångfald gäller det att hitta mönster"
(ur boken)

Att få veta att Erasmus var en stor brevskrivare blir bara ett avgörande kvitto för att bilden av honom ska bli nära nog komplett. Ändå finns det många frågor kvar, precis som det ska vara när vi talar om en man som såg själva frågan som en del av vetenskapen. Hans valspråk var concedo nulli, jag viker inte för någon.

Får jag bara be er om att förstå att man aldrig kan ge en så viktig bok full rättvisa på detta sätt. Det finns bara en rättvis metod, det är att man själv läser den.

Livsvillkoren på en nordnorsk ö under ockupationsåret 1944


Roy Jacobsen: Vitt hav (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

”Mars är den månaden på året som det är minst användning för. Människorna ser solen stiga och låter sig bedras av ljuset, som bara gör vintern synligare.” (Ur Vitt hav)

I fjol sommar läste jag Roy Jacobsens roman De osynliga. Det var en sällsynt stark läsupplevelse. Jag har valt att lägga ut hela recensionen av den boken nederst i denna bloggpost, eftersom den hänger så intimt samman med den nya, alldeles nyss utkomna svenska översättningen av uppföljaren Vitt hav, som utspelar sig på samma nordnorska ö, Barrøy och i samma familjekrets.

Fokus är nu satt på andra världskriget och den nazityska ockupationen av Norge. Året är 1944. Huvudpersonen är Nelly, nu en ung men vuxen kvinna som ska hantera ö-livet mer eller mindre ensam. Romanen är indelad i tre delar. I den första ligger Jacobsens metod och ton väldigt nära De osynliga. Det är korta, kärva prosastycken som lyckas förmedla det hårda livets villkor. I del två och tre händer något annat med berättelsen, som mer övergår i en bekant prosaform som vill famna alla de människor som berörs av händelseförloppet. Men Jacobsson är så otroligt skicklig att han med planterandet av en förlist båt också för in ett dramatiskt skeende och en spänning som håller sig ända fram till slutet.

Det vore mycket dumt att närmare beskriva det. Men det handlar om graviditet och barnafödsel och hela denna vackra process utvecklas mot bakgrund av krigets tragedier. Jacobsens skildring av de nordnorska flyktingarna – från de av tyskarna nedbrända samhällena – är mästerlig. Den luktar och den smakar av smuts, kyla och ensamhet.  Flyktingarna kommer med fartyget Salthammer, en kombinerad valfångare och bankfiskebåt. När romanens Ingrid kommer till fartyget har det redan varit på väg med sin människolast i en vecka.

Också denna gång har Jacobsen fått en mästerlig översättare i Staffan Söderblom. Och jag undrar om det inte också kommer en tredje del. Jag skulle hälsa den mycket välkommen. Större än så här blir knappast den moderna skandinaviska litteratur som vägrar gå i navelskådandets och kroglivets ledband.

***

Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den. 

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof. 

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman  är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.” 

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.