lördag 1 oktober 2016

Är Sverige en muslimsk teokrati?

Foto: Astrid Nydahl
”Det är lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist” (Carl Rudbeck, ur Islam och liberalismen)

Hur lär vi oss av tidigare epoker i historien? Under mycket lång tid fanns det ett mantra som i relation till den nazistiska förintelsen av judarna löd: ”Det får aldrig mer hända”. Vem skrev inte under på det? Men vad det egentligen betydde rådde det allmän oklarhet om. Mantrat hördes också på 1990-talet då två gigantiska katastrofer, också de kallade folkmord (eller etnisk rensning), pågick: dels de ex-jugoslaviska krigen, dels massakrerna i Rwanda. Av det som hördes från serbiskt och bosnienserbiskt håll behövde man aldrig tvivla på uppsåtet: att ”befria” Bosnien från bosniaker. 

Från Rwandiskt håll förhöll det sig likadant. Folkmordet på en miljon tutsier var etniskt formulerat: var man tutsi skulle man dö och för dödandet stod landets hutuer. Men kan man jämföra balkankrigen och folkmordet i Rwanda med den nazistiska förintelsen?  Jag är av den bestämda åsikten att man alltid bör studera historien för att kunna hantera framtiden bättre. Det som förenar massmord av det här slaget är att det alltid finns en herrefolks-ideologi i bakgrunden. Man anser sig tillhöra en bättre del av mänskligheten. Det råder ingen tvekan om att det förhöll sig så i de tre nämnda fallen.

Vad detta har med framtiden och vår förmåga att stå islamismen emot är för mig uppenbart. Islamismen är, precis som nazismen, kommunismen och nationalismen en totalitär ideologi som sätter islam över alla andra mänskliga tanke- och livsformer. Icke-muslimerna definieras som kuffar, vilket redan etymologiskt är ett begrepp som är kraftigt nedvärderande av icke-muslimerna. Begreppet har fått en renässans parallellt med den muslimska väckelsen. I hela den ideologi som styr muslimens relation till en icke-muslimsk omgivning finns det en rad instruktiva och/eller vägledande begrepp. Jag ska inte gå in på dem, men vill sammanfatta med det faktum att också i de muslimska länder finns det, historiskt och samtida, ett system av sådana regler som styr icke-muslimens liv.

I västvärlden innebär islamismen ett ständigt framförande av särkrav. Demokratins två pelare av yttrande- och tryckfrihet medger att sådana krav framförs. Men det är stor skillnad att vika undan för dem. Det medför att samhällsförändringen i riktning mot shariaregler förstärks genom små, ibland knappt synliga, steg. När de nått ett visst stadium gör de livet outhärdligt för omgivningen. Det mest anmärkningsvärda är att islam ensamt kommit att spela denna separatistiska roll i invandrarmiljöerna. Varken judar eller romer har ställt sådana särkrav på det svenska samhället, inte heller landets erkända minoriteter. Vad de strider om är att bli respekterade utifrån sina speciella, ofta geografiska, omständigheter, vilket samerna alltjämt gör, inte minst i frågor som rör renbetesmarkerna. Inga andra religiösa traditioner har, sedan de kom till vårt eget land med invandrarna, ställt särskilda, civilisatoriska och politiska krav på det svenska samhället. En eller annan liten sak har naturligtvis kommit upp – som huruvida en spårvagnsförare i Göteborg fick lov att använda den sikhiska turbanen eller inte – men det har handlar om enskilda fall och inte ett massivt grupptryck.

Att stå islamismen emot är att avvisa särkraven. Att säga nej till könsapartheid, könsstympandet av flickor, införandet av shariadomstolar (också i civilrättsliga mål), krav på rätten att bära hijab eller niqab i offentliga yrken (kompletterat med ett totalförbud av burkan), samt inte minst att prejudicerande skärpa alla domar i så kallade hedersbrottsfall. Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. De har tagit med sig en ”muslimsk” kultur till Sverige. Vårt lands politiska klass har med stängda ögon och stor naivitet låtit det ske. Därför måste vi själva, liksom andra europeiska folk, säga stopp och hävda ett minimum av anständighet och civiliserat beteende. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer.



fredag 30 september 2016

torsdag 29 september 2016

Lars Vilks och islamismen. Äntligen en svensk bok i ämnet


Niklas Orrenius: Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser (Bonniers)


"I Vilks såg jag en möjlighet att berätta om mycket samtidigt. Han är kanske sönderskriven som person, men de frågor hans situation väcker är absolut inte sönderskrivna. Dessutom har de försökt ta livet av honom tre gånger. Jag tycker inte att det har fått tillräckligt stort genomslag. Vad tänker salafisterna som vill döda honom?" 

(Niklas Orrenius, intervjuad i Sydsvenskan 25 september)

Har man varit med kring allt som hänt Lars Vilks sedan han gjorde sin lilla teckning av en viss rondellhund kan man inte säga att Niklas Orrenius tillför mycket nytt i sin bok om ämnet. De danska texter och böcker som publicerats har givit en mängd relevant information. Vad man däremot kan säga är, att en svensk bok är nödvändig, och nu är den här. Orrenius kan med den i alla fall få ut några kulturskribenter ur tystnadens garderober och rent av få dem att förstå ett och annat. Fast säker är jag inte.

Vi lever i en epok av extremt islamistiskt våld i västerlandet. Detta våld eskalerar hela tiden. Det hat en islamist kan mobilisera tycks inte ha några gränser, varken vad beträffar metoderna eller valet av offer. Men alltför många vänder fortfarande bort blicken. Varför? Den tid är förbi då man stämplades som rasist för att man aktivt kritiserade och/eller angrepp fenomenet. I takt med att de döda blir allt fler ökar också behovet av sådan kritisk verksamhet mot den totalitära ideologin och dess profeter på lokalnivå. Ett av många problem på detta område är att kritiken tidigare i de flesta fall stämplades som "islamofobi". I takt med att detta begrepp urvattnats eller avslöjats som propaganda har istället begrepp som "högerextremist" fått ersätta det. Att stämplas som det har varit lika effektivt. Stämpeln i sig har utestängt många seriösa människor, de har inte haft en möjlighet att ens formulera försiktig kritik, till skillnad från i andra europeiska länder. Frankrike har till exempel sådana som Gilles Kepel, England har bland många andra Kenan Malik och Danmark har, inte minst i samband med Lars Vilks, hedervärda, seriösa människor som Helle Merete Brix och Mikael Jalving. 

Orrenius är en duktig journalist. Han kan bygga historier utifrån möten och samtal. Hantverket kan han. Det är på sin höjd de rabiata som tror att kampanjer mot Orrenius ens är intressanta. Det är bättre att läsa honom och diskutera det han skriver. Förstås.

I Vilksboken går han grundligt till väga. Han reser i både Sverige och Danmark. Han är mycket med Vilks, ser och hör. Han intervjuar Vilkskollegor, både lokalt och nationellt, han plitar ner de missunsammas och de fientligas banaliteter, men han formulerar också sina tankar kring de röster som tycks förstå att de grundläggande värdena kring yttrande- och tryckfrihet är betydligt viktigare än den beröringsskräck som tackar nej till Vilksbesök eller Vilksdeltagande. Att han lever med högt profilerat livvaktsskydd betraktas som en lyx ”lille Lars” inte ska ha. Som om det är han som är skulden till hatet, våldet och döden i islamisternas spår!

Jag har skrivit massor i den här bloggen om Lars Vilks, hans hund och allt som skett runt honom. Därför ska jag inte upprepa mig. Jag ska däremot understryka att den som söker en helhetsbild av skeendet, i Sverige, i Danmark, i världen, erbjuds en sådan av Orrenius. 

Man behöver inte i varje liten detalj dela Orrenius syn på invandring, islam, islamistisk terror eller ens det han kallar "extremister" för att förstå att hans bok är värdefull och att den kommer att väcka förnyad diskussion i ämnena. Det är precis vad vårt arma land behöver.

För vidare förkovran bör man absolut läsa boken om Lars Vilks som utkom till hans 70-årsdag, i Danmark: Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen: Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks.

Och som alltid kan man läsa Vilks egen hemsida.