onsdag 28 september 2016

I dimma, på gym, mitt i eländet...

Dimman rullar in över Landön. Foto: Astrid Nydahl








Ingen, bokstavligt talat ingen, skulle kunna föreställa sig undertecknad kämpa på ett gym. Ändå är det nu ett faktum. Idag gjorde jag andra passet på tre olika stationer, i akt och mening att skaffa mig en smula fysisk kondition inför operationen i början av december. I hela två år har jag bara suttit. Suttit i skrivbordsstolen, i tv-fåtöljen, i läsfåtöljen och i utestolen på Landön. För två år sedan, den 10 oktober exakt på dagen, hände det som förlamade mig, min yngste son tog sitt liv. Jag trodde verkligen att jag skulle gå under men jag fann vägar till tröst och återhämtning. Dessvärre drabbade dessa vägar min fysik. Aldrig har jag varit så svag och i avsaknad av muskler. Så på Sportmed i Kristianstad går jag nu två gånger i veckan. Livrädd för andra människor som gör detsamma till dunkande popmusik har jag redan lärt mig hantera miljön: jag skruvar ner musiken till ett minimum och ingen verkar reagera. Och jag har valt besökstider mitt på dagen då där är som minst människor. Idag hade jag bara sällskap av två kvinnor som satt i rullstol, och en assistent till den ena. Vi till och med konverserade varandra. Och så har jag lovat att mina dagliga promenader på Landön ska bli en smula längre.

Idag kom dimman och regnet. En liten aning regn. Imorgon har man lovat hårda vindar. Vi får se, det finns strategier för sådant också.

Samma plats, samma dag, som en engelsk hed. Foto: Astrid Nydahl

Shimon Peres har avlidit

Med Shimon Peres död har de legendariska israelerna av statsbyggargenerationen blivit en allt snävare krets, frågan är om det ens finns någon kvar i livet.

Att skriva initierat och personligt om honom är ingen lätt uppgift, så därför väljer jag att peka på några avgörande tidpunkter i hans liv. Jag kunde förstås ha berättat ett och annat från möten i Jerusalem på 1980-talet med människor som bakom ridån bidrog till det som skulle komma att bli Oslo-överenskommelsen, men dessa möten hade karaktären av personlig information (genom en av Abba Ebans rådgivare, Werner David Melchior).

Peres föddes 1923 i polska Wieniawa (nuvarande i Vishniev i Vitryssland) och kom med sin familj till mandatet Palestina vid elva års ålder. Han växte upp i Tel Aviv och gick bland annat på jordbruksgymnasium. Han levde sedan på kibbutzerna Geva och Alumot som han var medgrundare till, och där arbetade han med traditionella jordbrukssysslor.

Året före Israels utropande som självständig nation arbetade han med militära frågor under Ben Gurion och detta arbete fortsatte han under frihetskriget. 1948 blev han först chef för flottan och sedan för det israeliska försvarsministeriets delegation i USA.

1953, vid bara 29 års ålder, blev han av Ben Gurion utsedd till chef för försvarsministeriet, och den posten behöll han till 1959. Under den tiden arbetade han för att skapa särskilt goda relationer med Frankrike, men också med Israels nukleära program. 1959 röstades han in i Knesset, och han blev därmed parlamentsledamot ända fram till presidentvalet 2007.

Partistridena är också viktiga delar av Peres liv. Tillsammans med Ben Gurion lämnade han Mapai 1965 och blev generalsekreterare i Rafi (Israels Arbetarlista) Redan 1967 slogs Rafi och Mapai ihop sig och bildade Arbetarpartiet.

Shimon Peres har under åren haft en rad ministerposter. Han har arbetat i Golda Meirs regering och han deltog i förhandlingarna med Egypten om mellanstatliga förbindelser. Det var Peres som låg bakom den spektakulära räddningsaktionen på flygplatsen Entebbe i Uganda 1976.

Efter 30 år av maktinnehav tvingades Arbetarpartiet bort 1977. Då fick Peres posten som partiordförande och han stannade på den posten till 1992, och han blev också under den perioden vald till vice ordförande för Socialistinternationalen. Två gånger var Peres premiärminister, först åren 1984-86 och sedan 1986 – 1988 som vice premiärminister i den nationella enhetsregeringen. När Arbetarpartiet åter fick bilda regering 1992 blev hans utrikesminister och han skötte förhandlingarna om att sluta ett avtal med PLO, det skedde 1993 och året därpå gav det honom, Yitzhak Rabin och Arafat Nobels fredspris. Utvecklingen sedan dess känner vi; från optimismens dagar barkade allt åt skogen och det hjälpte föga att Israel lämnat Gaza.

Peres hade en vision om ett nytt Mellanöstern, han formulerade det rent av som om det fanns möjligheter till ett Benelux i Mellanöstern där Israel tillsammans med arabstater som Jordanien kunde utveckla ett ekonomiskt samarbete i fred.

När Yitzhak Rabin mördades i november 1995 valde Arbetarpartiet honom till Rabins efterträdande. Knesset gav honom sitt stöd.

1996 bildade han The Peres Center for Peace och kom alltmer att bli en symbol för fredsrösterna i Israel. 1997 efterträddes han som ordförande för Arbetarpartiet av Ehud Barak.

2001- 2002 var han vice premiärminister i Ariel Sharons koalitionsregering.

I ett nytt val om ordförandeposten i sitt parti förlorade han mot Amir Peretz. Han lämnade då partiet efter 60 år och avsåg att hjälpa Sharon att uppnå fred med palestinierna. Han blev då också medlem i det nybildade partiet Kadima.

2007 blev han Israels nionde president och valdes för sju år framåt.

Den 13 september 2016 fick han en allvarlig stroke och försattes i medicinsk koma på Sheba Medical Center utanför Tel Aviv.

(Uppgifterna i denna schematiska sammanställning har jag främst hämtat från Jewish Virtual Library).

Det finns förstås en rad kritiska röster också, till exempel Robert Fisk i The Independent som bland annat skriver:

When the world heard that Shimon Peres had died, it shouted “Peacemaker!” But when I heard that Peres was dead, I thought of blood and fire and slaughter. 

I saw the results: babies torn apart, shrieking refugees, smouldering bodies. It was a place called Qana and most of the 106 bodies – half of them children – now lie beneath the UN camp where they were torn to pieces by Israeli shells in 1996. I had been on a UN aid convoy just outside the south Lebanese village. Those shells swished right over our heads and into the refugees packed below us. It lasted for 17 minutes.


Shimon Peres, standing for election as Israel’s prime minister – a post he inherited when his predecessor Yitzhak Rabin was assassinated – decided to increase his military credentials before polling day by assaulting Lebanon. The joint Nobel Peace Prize holder used as an excuse the firing of Katyusha rockets over the Lebanese border by the Hezbollah. In fact, their rockets were retaliation for the killing of a small Lebanese boy by a booby-trap bomb they suspected had been left by an Israeli patrol. It mattered not.

Läs också här om Arie Lova Eliav.

I Dagens Nyheter ger Nathan Shachar en bra bild av Peres:

Få, om någon, världspolitisk profil har påverkat sitt lands öde så länge och så eftertryckligt som Peres. Men först på gamla dar vann han respekt och tillgivenhet tvärs över partigränserna. För nationalistväljare var han länge ett rött skynke, sinnebilden för europeiska judars dominans och arrogans gentemot landets orientaliska majoritet. 




tisdag 27 september 2016

Sent på jorden och ingen yttrandefrihet

Foto 27 september: Astrid Nydahl
Det är sent på jorden. 103 svenska "intellektuella" publicerar ett upprop mot yttrandefriheten. Bland undertecknarna ser jag flera personer som både privat och i sitt författarskap ägnat kraft, möda och passion i forskning och skrivande, åt den förra gången katastrofen inträffade i Europa. Död och förintelse på europeisk mark som historisk erfarenhet och lärdom tycks inte hindra dem från att kräva av Bokmässan att de nästa år intar en annan attityd, ty annars kommer de att bojkotta den. 

Är det prinsessan på ärten som rör sig i medierna? Eller är de 103 övertygade i sak och i politisk-ideologiskt avseende? Jag tvivlar, ty när svenska intellektuella rör sig offentligt är de kända för att gå i flock. De följer den flock som har det mildaste, vackraste, mest rörande budskapet. Av yttrande- och tryckfriheten förstår de uppenbarligen inte ett dyft. 

Jag säger det jag sagt många gånger förut: yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen är bara värd något när den medger min fiende att tala och skriva. Om den bara gällde mina åsiktsfränder kunde vi på sin höjd torka oss i baken med den. Den enda jag är redo att säga stopp inför är den som uppmanar till våld mot andra.

Foto 27 september: Astrid Nydahl



Nya bok av franska Nina Bouraoui


"Jag älskar Diane, jag är miljardär."

Nina Bouraoui: Om lycka (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Är det fånigt att säga att man har en fransk favoritförfattare? Må så vara, men jag säger det ändå: Nina Bouraoui heter hon. Jag vet ingen annan fransyska som med sådan envetenhet återvänder till kärlekens problematik och ljuvlighet. Hon har i hela sitt författarskap skildrat dualiteten mellan arabvärlden och det franska, mellan det manliga och det kvinnliga, mellan det som är hetero och det som är homo. Så har det varit i såväl skönlitterära böcker som i de självbiografiska.

Tack var Elisabeth Grates förläggargärning kan vi ständigt ta del av nya Nina Bouraoui-böcker. Den som kommit nu i september utgavs i original i Frankrike 2002. När jag läser den känns den som en förstudie till allt som kommit sedan. Ändå är det ju inte en debutbok, den kom redan 1991 med Förbjuden betraktelse (svensk översättning 1992). Temat likna det som ska komma i de flesta framtida böcker: kärleken mellan två kvinnor, här konkret två mycket unga flickor/kvinnor, den spirande och kanske den allra första kärleken.

I centrum står Marie från Zürich, en stad hon avskyr. Hon är sexton när berättelsen börjar, vi rör oss i populärkulturens skarv mellan 70- och 80-tal. Allt som är tidsbundet registreras av epokens populära band och låtar. Vi blir påminda under berättelsens gång. Det är många flickor och pojkar som rör sig i Maries sociala vimmel. Men det är särskilt en vi ska komma att lägga märke till. Hon heter Diane och Marie känner både åtrå och kärlek till henne. Här hejdar Marie sig och funderar på vad omvärlden kallar flickors kärlek, ”Butchflata”; en sjukdom, en perversion, ett lyte, men hon söker skydd i musiken, hon blir Woman in Love med Barbara Streisand och sedan i sovrummet temanumret från Flashdance och Diane står drömd framför henne och ”snön beskyddar våra kroppar som inte sover längre”. Ofta är det redan för sent. Man förbryllas av den slutsatsen och tar sig vidare genom berättelsen. Men Diane har en pojkvän, Sorg, och Marie kan inte hjälpa att hon är förälskad, ”det är en fysisk lag”, och först när Sorg har lämnat Zürich och Diane berättar om hans sista ord, ”Jag har förstått, Diane, att du äcklar mig”, inser Marie att han faktiskt är svartsjuk. Så kan den se ut, som förakt, denna svartsjuka.

Om kärlekens naturlag och om kärlekens förlust skriver Nina Bouraoui som alltid med extrem skönhet och skärpa och med en virvel av känslor som övertygar direkt.  Jag läser henne som i ett rus, inte ens den sena och mörka natten får mig att sluta. Trots att det är två mycket unga kvinnor, ja man skulle egentligen kalla dem flickor, som allt kretsar kring tycks det som om allt detta också hänt i läsarens eget liv. Jag tar ett djupt andetag när jag mot slutet av boken kommer till funderingarna kring hetero- respektive homosexualitet. Maries mamma är chockad över vad hon fått höra och hon ställer Marie inför frågor som mer är anklagelser: ”Vad har du i huvudet? Är du alltså sådan?” Men Maria vet och hon tänker så vackert: ”Det är ingenting, homosexualitet. Det är ett påhittat ord. Det ligger i vars och ens natur. Det handlar om hud och möten (…) Det är betydligt farligare att bli förälskad, att det snurrar i huvudet, att inte kunna sova längre, att vilja kasta sig ut från terrassen.”

Så ställs allt på sin spets i Nina Bouraouis författarskap. Kanske är det där attraktionskrafter finns hos henne. Det går ju inte att kompromissa med kärleken och det är just det som gestaltas så mästerligt. Bokens titel säger också något om vad som händer när denna kärlek besvaras: då kommer den starka känslan av lycka, och det är för den man kämpar.

Här några länkar till andra artiklar i bloggen där jag skrivit om henne: