söndag 25 september 2016

Lars Vilks jordanske tecknarkollega mördad med tre skott

Landön, september 2016. Foto: Astrid Nydahl
Det är inte tryggt att skoja med islam eller dess predikanter. Det fick Lars Vilks kollega i Jordanien, Nahed Hattar, erfara. Han hade ställts inför rätta för att ha spritt en teckning som skojade med IS. På söndagsmorgonen sköts han med tre skott i huvudet utanför Justitiepalatset, det vill säga Jordaniens högsta domstol, i huvudstaden Amman. Vad är det då som får islamister att mörda? En teckning föreställande en IS-soldat som halvlåg i en skön soffa med två kvinnor och som bad Allah - vi ser honom bakom draperiet -  att hämta något att dricka. Ingen vet vem som gjort den, men den sprids på nätet i arabvärlden. 


Den dödande teckningen
Jordanska myndigheter fann att den "kränkte alla muslimer". Hur kan man dra en sådan slutsats? Borde inte myndigheterna i detta land vara tacksamma för att det finns medborgare som föraktar och driver med de värsta mördarna i regionen (och religionen)? Uppenbarligen inte. Nu är Hattar död och islamisterna känner säkert stor glädje. Vi bör av detta mord förstå att andra som skojat med islam, som Lars Vilks, självklart lever under seriöst menade mordhot. Försök har det gjorts men hittills har mördarna misslyckats. Om Vilks ska kunna fortsätta leva, om än under bedrövliga och begränsande villkor, så beror det i hög grad på oss som ännu är fria. Nahed Hattar hade inget sådant skydd, det är uppenbart. I hans land blir man åtalad för sådana skämt. Och sedan avrättad framför rättvisans tempel!

Fatwans tid är här för att stanna

Färgprakt på Landön 24 september. Foto: Astrid Nydahl
”Cyklande tilldrar sig ofta mäns uppmärksamhet och utsätter samhället för fördärvligt inflytande. Det går därför stick i stäv med kraven på kvinnors kyskhet och måste överges.”

Ur en fatwa av ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, den 10 september.

Vi som föddes på 1950-talet fick uppleva något som idag måste te sig otänkbart: vi växte upp i en formlig våg av genuina frihetssträvanden. Vi märkte av det i tonåren, hur allting liksom reste sig mot det som uppfattades som förlegat. En del var bra, annat var bara dumheter och naivitet i olyckliga kombinationer. Det som strävade mot frihet hade många olika nyanser: vissa hade med kön att göra, andra med klass. Vietnamkriget pågick och vi kände kväljningar av det vi såg. Den sovjetiska krigsmaskinen gav oss liknande känslor liksom de pågående kolonialkrigen. 

Men det var förstås framför allt i våra egna liv, just när vi skulle avknoppas från föräldrahemmet och på stapplande ben bilda eget, som de avgörande skeendena ägde rum. Jag har många vackra minnen från den tiden. Ett av dem handlar om cykelgerillan (som jag skildrat i min Malmöbok). Där hade vi en född ledargestalt i skådespelerskan Claire Wikholm. Vi älskade att flockas kring henne.

Tankar och minnen snurrar. Vad jag mest tänkte på var att den feministiska rörelsen var intimt förbunden med vänstern. Mer eller mindre, i de kretsar där jag växte upp var det definitivt mer.

Här lär sig kvinnor cykla i ABF-regi i Malmö. Slutar de nu efter fatwan? Foto: Lennart Romberg



Vem av oss hade ens kunnat gissa att vi i sextioårsåldern skulle leva med sådana dumheter som islams auktoriteter öser över världens människor. Särskilt tycks de vilja ösa dem över kvinnor. När jag läser den nya iranska fatwan om olämpligheten för kvinnor att cykla vill jag egentligen bara stänga datorn och ägna mig åt något helt annat. Men nu fick jag sagt detta och jag är alldeles säker på att fortsättning följer. Fatwans tid är nu och den kommer att pågå mycket länge, med eller utan vårt medgivande.

Hon tycks ha lyckats riktigt bra! Foto: Lennart Romberg



lördag 24 september 2016

Skönheten perverteras. Fulheten härskar oinskränkt

Foto: Astrid Nydahl
”Varje dag ser jag hur längtan efter skönheten perverteras, eftersom folk här i väst är så aningslösa i hanteringen av sin frihet. Man ser det på de sönderslitna jeansen som folk köper. De kan spendera mycket pengar på ett eländigt utseende. Modet gör mig förskräckt, eftersom det visar hur en hel ung generation låter sig förledas utan att ifrågasätta det.”

(Herta Müller, intervjuad av Maria Schottenius, DN 24 september)


Ur begreppet White Trash växte de fram; postmodernitetens människor klädda i säck och aska. Eller måste jag hejda mig här, människorna har förstås inte vuxit fram ur några begrepp, däremot tycks ett sådant, djupt nedlåtande klassbegrepp levt parallellt med det postindustriella, västerländska samhälle där arbetslöshet och bidragsberoende är en vanligare livsstil än den förfädersgenerationerna levde som industriarbetare. Jag fick själv inte upp ögonen för detta förrän jag började resa runt i England på 1990-talet. Där såg jag överallt och mycket ofta det Herta Müller nämner: människor gör verkligen allt för ”ett eländigt utseende”. Det har många variationer, förstås. Men det finns ett par inslag som tycks gemensamma i fulhetens rike: tatueringar och piercing. Jag ska inte orda om dem, eftersom jag gjort det så många gånger förut. 

Men jag nöjer mig med att konstatera att den 12-åriga mamman som satt på busshållplatsen med sin son i barnvagnen, ätande ur en stor påse chips förmodligen lurade mitt öga just på grund av klädseln. Hon var klädd som ett barn, med hämningslösa överdrifter och extremt fula plagg. 12-åringen var kanske i själva verket 18-20. Hon gjorde sitt bästa för att dölja det. Och det förstår jag, eftersom den lille grabbens mor- och farföräldrar förmodligen går klädda som tonåringar och sommartid visar upp sina tatueringar. 

Generationsklyftan är äntligen borta. Alla, oavsett ålder, är lika obildbara och lika fula.


Böcker, litteratur, kvadratmeterpris

Foto: Astrid Nydahl
"Temat för årets bokmässa är dock 'yttrandefrihet' men jag är fortfarande överraskad att det inte är 'kvadratmeterpris'”.

(Andres Lokko i Svenskan)

Nå, att människorätt heter pengar konstaterade redan Heidenstam. Inget märkligt med det. Allt mänskligt är i vår epok bundet till penningen. Oavsett om du är fattig eller rik måste du tänka på det. Andres Lokkos anmärkning i Svenskan är därför både en banalitet och en bra påminnelse. Kvadratmeterpriset är det som sist och slutligen avgör om du kan synas och höras på en bokmässa. Och om man fastnar i diskussionen om denna mässa förlorar man snart intresset för och kunskapen om principfrågan. Vilken är då den? Principfrågan är nu som för 250 år sedan medborgarens rätt att fritt uttrycka sina åsikter, skriva sina texter och i bästa fall låta trycka och ge ut dem, oavsett form.


Varje gång denna princip sätts i centrum kommer ”men…”-folket fram och argumenterar. Det finns alltid ett ”men…” som lämnar fältet fritt för var och en som av politiska, religiösa eller andra skäl de facto vill kringskära yttrande- och tryckfriheten. Vi möter dem varje dag. Just nu möter vi dem särskilt mycket eftersom de flockas i mässhallarna i Göteborg, varifrån varje tidning med självaktning rapporterar dygnet runt. Slå upp en svensk kultursida idag och fråga dig om krigsrubrikerna är rimliga. De segment av den svenska intellektuella kretsen som betraktar begreppen ”synas och höras” som själva litteraturens livsluft menar förstås att det är just krigsrubriker som behövs. Kanske lever de i villfarelsen att varje sådan rubrik ökar vår intellektuella kapacitet och därmed också vår samlade bildning. Jag tror inte en sekund på det. Mitt tvivel kommer sig av mångårig erfarenhet: varken mässor eller tv-soffor handlar till syvende och sidst om litteratur. De handlar om böcker, och det är en helt annan sak. Böcker kan vara alltifrån new age-humbug till menlös köksinredningsporr. Böcker kan vara prydnader på bordet. Böcker kan vara så mycket annat. Litteraturen däremot, den speglar våra verkliga liv, många hundra år bakåt och mitt i nuet, och den kan både med sin realism och flykt få oss en smula klokare – och kanske också mera tillfreds med det vi kallar vardagen.