fredag 23 september 2016

En grön väg genom Irland och världen

Anne Enright: Den gröna vägen (Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson)

Den gröna vägen är både en konkret väg genom ett landskap -  den går genom Burren i County Clare, Irland - och en litterärt gestaltad livsväg. När jag nu bekantat mig med människor i detta landskap genom Anne Enrights roman blir jag övertygad om att också det samtida Irlands litteratur erbjuder nya insikter om vad det innebär att vara människa idag.

Allt börjar 1980, hos familjen Madigan i huset Ardeevin. Här är de ännu flickor och pojkar, men med berättelsens utveckling ska de bli kvinnor och män. Madigans ska inte bara bli vuxna, de ska också ta berättelsen ut i världen. Vi bekantar oss med systrarna Hanna och Constance. Dan ska bli präst, men ödet vill något helt annat, och vi möter honom så småningom i både USA och Canada. Enright tar oss också till Senegal med sin berättelse. Irland är då, 1980, ännu ett land där man inte kan uttala det onämnbara när man som flicka skickas till apoteket för att inhandla intimprodukter. Det är kyrkan som sätter normerna och de går djupt in i ryggmärgen.


Som familjekrönika uppskattar jag mycket denna roman. Men den är mer än så, den är i själva verket en kollektivroman som ger oss en bild av Irland mellan 1980 och nuet, ett Irland som så småningom blir en del av den globala byn där världsdelar, folkslag, kulturer och etniciteter huller om buller förväntas samleva. Konflikterna i Enrights Irland är kanske inte katastrofala men de finns där hela tiden, som sprickor i familje- och samhällsbygget. Bokens klimax är den sista jul man ska fira i familjehuset som ska säljas. Då återvänder alla och tonen blir ibland både irriterad och stämningen tryckt.

Med Enright är jag glad att ha upptäckt ett nytt författarskap.


torsdag 22 september 2016

Skam och cynism i politiken

Före soluppgången. Marx och Engels på promenad i London. Målning av Mickail Dzhanashvili.
"Det är skamligt att rösta på Jimmie Åkesson." 

(Uttalande på Bokmässan i Göteborg av Per Svensson, seniorideolog för tillfället placerad på Sydsvenskan i Malmö).

Det som är skamligt är förstås det tabubelagda. Därmed har politiken förvandlats till moraluppfattning. Om jag inte skäms så röstar jag på... och om jag skäms röstar jag inte på...

Den massmediala klassen, intimt förbunden med och beroende av politikerklassen, läxar upp det segment i Sverige som tröttnat på "mångkulturens" enfald och de etniska enklavernas brottslighet och som måhända naivt men uppriktigt drömmer om ett bättre samhälle, kanske rentav ett folkhem som aldrig återkommer. Det gör inte Per Svenssons uppläxning mindre motbjudande, tvärtom. Jag tror inte själv att världen blir bättre av en röst på det ena eller det andra i ett riksdagsval, men jag har respekt för människor som i förtvivlan, uppgivenhet och/eller vrede lägger sin röst för något som de tror ska innebära en radikal förändring. Den besvikelse de kommer att erfara hör framtiden till och behöver inte diskuteras just ikväll.

Det enda som kan kännas befriande när män som han uttalar sig är att de blottar sitt bottenlösa förakt för de fattiga, svaga och marginaliserade svenskar som tvingas leva mitt i detta kaotiska och havererade samhälle. Svensson och hans medelklasskamrater väljer, därför att de har råd, andra bostadsmöjligheter och har alltid ett von oben-perspektiv på samhällskroppen. De lever i villfarelsen att alla har samma materiella, kulturella och ekonomiska möjligheter. Svenssons klassyster, Anne Ramberg som är Advokatsamfundets generalsekreterare, blottade samma bottenlösa cynism när hon uppmanande landets fattigpensionärer att "göra avkall på sin levnadsstandard" för att visa solidaritet med flyktingarna. Att Ramberg dessutom kallar den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali för "en brun råtta från rännsten" när han kritiserar hennes uttalande säger mycket om hennes verkliga människosyn. 


Så uttalar sig bara den som har drygt två miljoner i årsinkomst och därför lever i overklighetens bubbla, dit aldrig något syre från de flesta människors verklighet sipprar in. Per Svensson är en av mediavärldens mest cyniska ideologer, det har han varit ett helt yrkesliv. Han och Ramberg tillhör samma sociala segment och de tycks dela okunnighet och uppfostringsnit. Det som skiljer dem från målningen ovan är att de gärna går runt i fullt dagsljus och sprider sina uppfattningar. Hade de bara gjort det "före soluppgången" kunde man ha bortsett från dem. Nu går det inte. De är föraktliga och bör bemötas just som sådana.

Vilsen i världen

Mindre än en dag gammal och med fyra syskon ser den inte helt övertygad ut. Hönan hade tagit sig till en stengärdsgård och byggt ett litet bo under grönskan, där hon lade sina ägg. Vi träffade de nykläckta under torsdagskvällen, förundrades och lät dem sedan vara ifred.

Vem är inte vilse i världen? Vem kan ens förmå sig att vara övertygad? Jag är inte av den sorten. Har inte ens strävat efter att få vara det. Inte haft sådana ambitioner. Jag tror på vilsenheten, jag tror på misstron. De övertygade är livsfarliga. De trosvissa och de aktivistiska likaså. Passivitet predikar jag inte, men jag sätter större pris på frågorna än på svaren.


Alternativa Nobelpriset och fängslandet av Aslı Erdoğan

En av fyra som får årets Right Livelihoodpriset är den turkiska dagstidningen Cumhuriyet ‘för dess orädda och undersökande journalistik samt principfasta försvar av yttrandefriheten under tider av förtryck, censur, frihetsberövanden och dödshot’.

Man ska inte underskatta betydelsen av detta pris. Turkiet genomlider nu den första perioden av islamofascistisk diktatur, sedan Erdogans regim slog ner det så kallade ”kuppförsöket”, allt i avsikt att för alltid kväsa varje form av demokratisk riktning. Massgripandena har varit förödande. 

Aslı Erdoğan. Foto: Ugur Bektas


En bland tusentals som oskyldig kastades i en cell är årets Tucholskypristagare Aslı Erdoğan. Den turkiska dagstidningen Evrensel har just publicerat den första intervjun med henne, gjord i fängelset och utsmugglad med advokaters hjälp. Det är en skrämmande bild Aslı Erdoğan ger av tillståndet i landet. Aslı Erdoğan är en skönlitterär författare och anklagelserna mot henne grundar sig på det faktum att hon samarbetat med den nu förbjudna tidningen Özgür Gündem. Jag vill här citera en av frågorna med svaret från Erdoğan. Begrunda det och fundera sedan på Turkiets önskan att bli medlem av EU. Att det redan är ett NATO-land är för mig skrämmande nog, och vad som kommer att ske framöver är förstås skrivet i stjärnorna.

När Sartre tog ställning mot ockupationen av Algeriet startade franska nationalister en kampanj mot honom. De Gaulle sade då: Sartre är Frankrike. Den senaste tiden arresteras och häktas turkiska journalister, författare och akademiker. Man skulle kunna säga att de på grund av sina tankar och ställningstaganden är Turkiet. Vad säger du om allt som hänt Turkiet?

”Sartre talade som ’Frankrikes samvete’ och konfronterade Frankrike såväl med dess hyckleri som koloniala brott. Vi fängslade akademiker, författare, journalister och advokater, får betala ett högt pris. Bortsett från att yttrandefriheten ströps, kastades vi i celler för att samvetet skulle tystas ner, inte skulle höras. ”Författare, journalister, akademiker, advokater! Ni ska betala ett högt pris, oavsett era titlar!” sa den politiska makten för några månader sedan. Ur maktens perspektiv ska vi alla ligga i samma säck. På grund av att vi inte delar statens åsikter hör vi hemma i den säck som ska brännas!

I själva verket är vi personer i singularis, var och en av oss har berövats livet. Vi alla har nekats en rättvis rättsprocess. Varje gång en tidning eller journalist tystas ned kränks folkets möjligheter att få nyheter, varje gång en akademiker hotas hindrar man vetenskaplig och kritisk tankeverksamhet. När advokater arresteras hotas samhällets rätt att försvara sig. Alla dessa individer fängslas för att de artikulerar världens naturligaste önskemål, freden; för att de ifrågasätter statens officiella historia, uppmanar staten att respektera allmänna mänskliga rättigheter, ja till och med sina egna lagar. Kortfattat: det som utsätts för en rättsvidrig avrättning är SAMVETET.

Men jag är bara ensam författare. Författare är ingen titel, utan det innebär att man är talesman för mänskligheten. Varje gång en litterär person tystas ned är det i själva verket en MÄNNISKORÖST som görs ohörbar. Sedan nazisterna har ingen skriftställare arresterats i västvärlden, vad jag vet… Man hade hoppats på så mycket intelligens att man visste att när man arresterar en författare är det som att skära tungan av sig själv.


Europa ger inte så lätt upp de koncept och tankar och den yttrandefrihet som har kostat blod. Vi intellektuella i Turkiet har ett stort ansvar för hur mycket av dessa tankar vi har berättat om för vårt folk. Jag arresterades av domare och åklagare som inte var medvetna om mitt internationella rykte och inte hade läst en enda av mina böcker eller artiklar. Bara detta faktum kan förklara den tragikomiska kulturella nivån i vårt land.”

Not: De tre andra som får årets pris är enligt DN:


Syria Civil Defence, ofta kallade Vita hjälmarna, (Syrien): ‘för deras enastående mod, medmänsklighet och humanitära insatser för att rädda civila från förödelsen i inbördeskrigets Syrien'.
Mozn Hassan och Nazra for Feminist Studies (Egypten): ‘för sitt försvar av kvinnors rättigheter i en miljö av våld, övergrepp och diskriminering’.

Svetlana Gannushkina (Ryssland): ‘för hennes outtröttliga arbete under flera årtionden med att försvara flyktingars och migranters mänskliga rättigheter, liksom med att öka toleransen mellan olika etniska grupper’.


onsdag 21 september 2016

Diktaturens språk. Livet under Securitates ok. Ny bok av tyskrumänskan Herta Müller

Heil Ceausescu (och Honecker)!
Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:

Herta Müller. Copyright/fotograf: Stephanie von Becker


”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”


Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”

Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.

”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”

Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.

”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”               

”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”

Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 


Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den nya boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.