måndag 19 september 2016

Oväntad glädje...

Vi får behålla vårt bibliotek!
Först vill jag tacka alla er läsare som kommenterat och mailat med stöd, förslag och uppmuntran sedan vi blev uppsagda. Vi hade en husvisning bokad till onsdag och hade ställt in oss på att flytta till Bromölla.

Men så ringde telefon idag. Våra husvärdar har omvärderat sitt beslut, de ska inte sälja huset och marken och vi får bo kvar så länge de är i livet. Vi gråter av glädje och förstår knappt att mardrömmen är över. Det är som om ett ton betong faller från axlarna, den nattliga oron och sömnlösheten kan bytas mot sorglöshet, läsning, skrivande och stunder på Landön eller andra platser vid Östersjön. När man lever några veckor under extrem press blir man faktiskt sjuk. Det är som om kroppen bestämmer sig för att inte mobilisera när själen tyngs av sådant. Det mesta förlorar intresse. Det har varit mycket påtagligt. Jag har stort sett inte gjort annat än grubblat vid varje hylla vad som ska kastas eller ges bort och vad jag kunde tänkas bära med mig, och det har inte bara gällt böcker utan också musik, konst och annat. Bäst av allt är kanske att vi slipper binda upp oss till banklån igen, efter så här många år utan. Vi hade ett mycket bra lånelöfte från vår bank, men inget kan vara bättre än att säga att vi inte längre behöver det.

Tack till er alla! Ert stöd har varit av den allra största betydelse!


söndag 18 september 2016

Spanska inbördeskriget - skildrat bortom gott och ont

Nathan Shachar: Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget (Bonniers)

Levde man i vanföreställningen om att det goda och det onda var två sidor som stred i det spanska inbördeskriget kunde man av litteraturen för länge sedan ha fått en korrigerad och kanske rimligare bild. Av George Orwell erbjöds vi Hyllning till Katalonien som på sitt nästan brutalt uppriktiga sätt visar vilket smutsigt spel som spelades av Sovjet inom den ”goda sidan” och hur Spaniens kommunister med glädje spelade med i allt som kunde ge dem större inflytande över republiken än de förtjänade. Orwell var bara en av många som visade hur man kidnappade anarkister, trotskister och andra, förde dem till fartyg där de spärrades in för vidare transport till Gulag. Om de inte helt osentimentalt sköts vid fronten. Orwells arbete är för alltid förknippat med POUM-milisen.

Nathan Shachars nya bok är ett exempel på hur givande historieskrivning kan bli när den grundas på egen och mångårig erfarenhet. Shachar var förvisso inte med då det begav sig, han är född 1951 (son till akademiledamoten Knut Ahnlund och Katarina Kraft), men han har ett livslångt och passionerat intresse för landet, dess kultur och historia.

Denna tegelsten, drygt sexhundra sidor, är som undertiteln säger en samling essäer om det spanska inbördeskriget. Det som i mina ögon gör dem så intressanta är för det första utgångspunkten i den egna, mångåriga erfarenheten, men också Shachars skarpa, kritiska blick, som gör att han ser igenom det som annars ofta blir sanningar när det i själva verket bara är propaganda eller klichéer. Aftonbladets kultursida fann det påkallat att klistra etiketten "borgerlig historieskrivning" på boken, men tillade försiktigtvis att den är "av hög kvalitet". Själv skulle jag hellre vilja kalla den medborgerlig och oberoende av ideologiska tankesystem. 


Bakgrunden känner vi. Att Franco och hans krets anfaller republiken 1936 med både materiellt och ideologiskt stöd av Hitler och Mussolini. Denna bakgrund är också - om än sann - klichéernas grundsten: med beskrivningen av dessa tre herrar glömmer man ofta bort att den fjärde spelaren, Stalin och hans sovjetiska regim, i högsta grad bidrog till krigets brutalitet och katastrofala följder. Vill man komma  närmare andra herrar – ty de är mest herrar – kan man bekanta sig med dem och förstå deras betydelse hos Shachar. Av boken lär vi att den röda tuppen var lika blodtörstig och grym som den svarta och att det mesta som skrivits om "antifascismen" medvetet eller omedvetet blundat för eller förminskat den sidan av saken.

Allt som är gripande och rörande i den består inte av frontrapporter och blodsspillan. Tvärtom är Shachars starka, både fysiska och kulturella, närvaro hos människor han mött under årens lopp i Spanien för mig ett bestående minne. Om inte annat så visar de hur inbördeskrigets fasor ända in i våra dagar tvingar människor till tystnad eller en förlamande rädsla.

För mer läsning finns här en intressant artikel om inbördeskriget skriven av Antony Beevor.


Bomberna i USA

Jag har inte just nu någon kommentar till det uppenbara terrorattentatet i New York. Jag konstaterar bara att man som vanligt från myndighetshåll säger att det "inte är terrorrelaterat" men ändå "avsiktligt". Och så vill jag tillägga att jag inte i någon svensk tidning på nätet kan se en enda rad om gårdagskvällens knivattack i Minnesota, där 8 personer höggs under glada rop efter Allah. Inte heller ett ord om bomben några timmar tidigare i Seaside Park, New Jersey. Allt pågår hela tiden, men det ena tycks aldrig höra till det andra. Att göra sig dum för att göra andra dumma är uppenbarligen idealet.

Snart dags för vardag...

Nyhavn. Foto: Astrid Nydahl
Under söndagen bläddrar jag i bordsalmanackan för vecka 38. Kan man kalla den nedräkning?

19/9: Utbetalning av pension. Pengarna redan fördelade på konton för att räcka. Tar mig till Apoteket och hämtar de nya medicinerna. Påbörjat läsningen av Niklas Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn. Känner igen många texter som publicerats fristående i pressen, det rör sig om sakliga porträtt av Lars Vilks situation. Också texter om islamismens miljöer i Sverige vilket fördjupar reportaget.

20/9: Första återbesöket på Sportmed för sjukgymnastik inför knäoperationen. Jag inleder också övningarna att gå med kryckor istället för stödkäpp. Om jag har gången väl inövad blir jag utskriven dagen efter operationen, vill inte stanna två nätter som förra gången. Fortsätter läsa Orrenius.

21/9: Fortsätter läsa Orrenius. Boken utkommer 30.9 och då recenserar jag den förstås här i bloggen.

22/9: Min fosterdotters yngsta flicka fyller 16. Jag publicerar recension av Herta Müllers nya bok. 

23/9: Skickar gratulationer till mitt barnbarn Vera som fyller tio år. Dags att hålla helg igen. Det blir en helg där jag sätter första krysset efter en helvit vecka.  Kan man leva så? Jag tror att jag måste. Jag vill leva så pass länge att det finns utrymme för dagar med någorlunda fungerande lemmar, om inte artrosen redan förstört annat.






lördag 17 september 2016

Levande eller död: skrivandet

Nyhavn. Foto: Astrid Nydahl
Skrivandet som liv och som njutning. Allt annat – som tystnad eller vita ark – vore en orimlighet för den människa som en gång funnit vägen till texten. Ingenting gör mig verkligare, men inte heller dödligare, än de ord jag formulerar i skrift, sänder iväg som brev eller mail, gör artiklar eller essäer av, eller blir till böcker. Men den som säger att datorn tvingade fram snabb långskrift har i mitt fall alldeles fel. Jag skrev med samma frenesi på ordersedlarnas baksidor när jag som ung arbetade på färgfabriken, jag skrev på min Facit Privat så att den sjönk samman under trycket från mina fingrar, jag skrev sönder den ena elektriska skrivmaskinen efter den andra. Inte ens nätterna har hejdat mitt skrivande, alltid har jag en bunt papper och en penna bredvid sängen. Det gäller att inte låta en tanke, ett ord eller en idé gå förlorad. Varför? Därför att ingen gör mig mer levande eller mer dödlig. Så enkelt och så kusligt svårt är det.


torsdag 15 september 2016

Burkinin som könsseparatism och hot

Foto: Astrid Nydahl
Författaren och akademiledamoten Per Wästberg återkommer i Expressen till burkini-frågan. Han gör det som inte alla förmår: han sätter in burkinin i sitt sammanhang. Och han skräder inte orden, jag citerar här två passager ur hans artikel:
Var och en ska oavsett ursprung och religion kunna lämna sin bakgrund och få ingå i en historisk gemenskap. Med det synsättet vägrar Frankrike att fragmenteras i en mosaik av minoriteter som lever efter egen kalender, egna riter och vanor och kläder. Bara då blir det möjligt att ta emot främlingar utan att den nationella enheten slits sönder.Men delar av vänstern undergräver de värden de tror sig försvara. Likt pacifisterna på 30-talet som blundade för nazismens faror och förlorade långt mer än freden. 
Burkinin behöver inte vara en fråga om laïcité, uppdelningen mellan en sekulär stat och var och ens privata tro, utan den används för att manipulera religionen i det politiska och moraliska syftet att underkasta människor en religiös ordning och skilja könen åt på kvinnornas bekostnad. Burkinin är inget religiöst plagg – man går inte till stranden för att bedja – utan en uppmaning till könsdiskriminering.
Man bör här särskilt lägga märke till några viktiga argument:

1/ Den nationella enheten kan endast bevaras om människor delar några grundläggande värderingar, oavsett andra ideologiska, religiösa eller politiska värderingar. 

2/ Om man inte gör motstånd och hävdar dessa värderingar innebär det i praktiken att man blundar för islamismen som fara och hot, och därför kommer det att gå oss alla mycket illa.


3/ Könsseparatismen är en grundläggande egenskap i den islamiska renässansen. Burkinin måste ses som ett verktyg för denna förstelnat inskränkta ideologi som skickar västerlandets kvinnor tillbaka till en tid som ligger väldigt långt bakom oss. Islamismens egen beskrivning om att "skydda kvinnorna" är en bluff, ty i allt väsentligt handlar könsseparatismen om att inskränka kvinnans friheter, de som gäller alla individer i västerlandet oavsett kön.