onsdag 31 augusti 2016

Den gordiska soffan

Foto: Astrid Nydahl
Redan när den blinde pianostämmaren tar till orda i prologen, anar man att den bok man just öppnat ska bjuda på något ovanligt, ett språkligt och innehållsmässigt äventyr som inte är jämförbart med den normallunkande samtidsprosan. Och den berättelse som sedan utgör Karin Stensdotters Den gordiska soffan (Bonniers 2006) håller vad den lovat. Av uppbygganden, med prolog och en berättelse betecknad som dialoger och körpartier förstår man att Stensdotter velat skriva en modern  tragedi med tydliga anspelningar på ett klassiskt drama. Den soffa som i berättelsens skilsmässa ska delas får därför en symbolisk betydelse. Även om det är svårt nog att dela på en soffa, framstår själva skilsmässoakten och dess konsekvenser som det verkligt svåra. Kanske är den rentav omöjlig, och det den utlöser därmed också ett slags omöjlighetens signaturer?
Det besynnerligaste av allt med litteratur är att den förmår gräva fram och belysa fragment av den verklighet vi alla delar. När vi läser om sådant vi kanske  redan har erfarit blir kanske vår insikt större. Vi ser något vi tidigare varit blinda för, trots att vi stått mitt uppe i det. Grundsituationen i denna roman är något som de flesta känner till: kärnfamiljens trasighet och upplösning å ena sida, de ständiga försöken att följa sin passion i hopp om att skapa något bättre, och hur sedan också detta blir aska i våra händer, å den andra. Bristning och passion som en dubbelexponering av våra liv.
Arkitekten Örjan Snelling har redan med sitt efternamn sagt till mig ungefär vad jag kan förvänta mig av honom. Han är kanske just snäll, för snäll, men han fattar också många märkliga beslut och han handlar ibland så att jag blir rasande på honom. Men när han börjar flirta med unga Katarina på arkitektkontoret menar han säkert inget illa. Jag ser i honom mig själv. Jag ser hur Eros tar honom under armen och leder honom dit han ska. Han drivs av sin livsberusning, och med Stensdotters egna ord är han en Baccus: han dricker lika gärna vinet som kvinnan, och han dricker med en ständigt uppblossande törst. När han så ska visa Katarina källarlokalen i Gamla stan ter det sig alldeles logiskt att han förklarar henne sin kärlek och att de båda hamnar i soffan. Det som där sker är också gripande berättat. Sensuellt, doftrikt men också med en ton av tvivel.
Sedda är de, både av varandra, av de växelvisa rösterna och tankarna, men framför allt av Snellings dotter Hannele som berättar, som bläddrar i gamla bilder och försöker resonera sig fram till en kärlek till fadern. Hannele och hennes bror Tårten är ett märkligt par: de lever i sagor och de lever i kärlek till varandra, de behöver varandra när de ser hur Bigitta och Örjan glider isär, och när de ska gå igenom de obligatoriska eldarna och stormarna. Hannele tar man genast till sitt hjärta. Man anar bräckligheten, sökandet som är grundat i en känsla av kärlek och tillhörighet, men känner respekt för hennes klokhet. Och så är hon just en berättare.
På direkt fråga säger Karin Stensdotter till mig, att hon i boken också vill ha in de klassiska myterna och gudabilderna. De är inte uttalade alltid, men de finns där, i undertexten, i gestalternas handlingar:

”Människan har alltid uppfunnit gudsbilder, konst- och litteraturhistorien är proppfulla av dem. Jag tänkte att kanske gör vi fortfarande gudabilder, trots att vi tappat bort den religiösa dimensionen i dem. Tydligast är det väl med skönhetsgudinnorna som medierna framställer. När pressen på dem blir för stor, så går de under som prinsessan Diana eller Marilyn Monroe. Ingen människa klarar att leka gud i längden. Därför leker jag i romanen med dessa föreställningar. Tydligast är det kanske med Örjan, och ser man honom så är han inte sorglig. Han pendlar mellan att vara gud och människa. Det är det som intresserar mig.”
Det är kanske det man som läsare också tänker: om jag nu vore Örjan skulle jag kanske ha hejdat mig någonstans i fallet, av egen kraft eller med vänners hjälp. Men han låter fallet fortsätta, ända mot det definitiva slutet. Att han försökt följa Ciorans råd att inför varje genomgripande förändring i livet också byta namn, därför att man inte längre är densamme, tycks ha liten eller ingen betydelse. Att Snelling blir en Snelling-Cliff förändrar ingenting. Av den spirande kärleken som fick honom att gifta sig en andra gång och också skaffa ett barn blir ingenting kvar. Herregud, han är ju man! Katarinas krav på hans deltagande i mer handgriplig form tycks inte tala till hans förnuft. Han tänker inte stanna hemma med det lilla barnet, han har ett jobb att sköta.
Det som griper mig med den här berättelsen är inte bara dess komplikationer och lockelser, det är också och kanske allra mest sättet den är skriven på. Karin Stensdotters språk är laddat av humor och insikt. Bokstävernas svärta på det vita pappret är genomlevd svärta. Språket resonerar med sig själv. Det låter Hannele vackla och känna rädsla. Det småspringer ibland i oregelbundna banor, som en orienterare i skogen, och ibland rusar det på som ett lokomotiv. Att olika röster blandas i ett och samma stycke är inte det minsta förvirrande: de talar ju till varandra och de talar till sig själva. De tänker sig fram. De stannar vid varje nytt hinder och tänker högt inför läsaren.
När slutet är definitivt finns det naturligtvis en stor tragik i det. Men också ett ljus som sipprar in från Hannele. Hon och Tårten finns ju kvar. Och de är sannerligen inte en tom litterär kliché, de är livs levande människor.
  

tisdag 30 augusti 2016

"Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."

Södra Öland. Foto: Astrid Nydahl
Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer kring världens pågående katastrof.

Varje gång jag varit inne i centrum för att hämta mediciner eller göra mig något ärende har jag flytt hem igen med nästa buss. Det är en fysisk omöjlighet att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid. Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.

Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt tillfälle spelar jag en jazz- eller fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas allt mer fördummande rubriker om celebriteternas liv.

Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in."

Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga plingande i salongen, eller ens ljuden från de gigantiska godispåsarna? Vem försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?

Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."


måndag 29 augusti 2016

Konsumismen den nya fascismen

Foto: Astrid Nydahl



Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)
Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker.




Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Det är höst nu. Tid för studier. Jag har tagit fram mina Pasolini-volymer. Den närmaste tider ska jag läsa honom och så förstås Eric Blairs essäer.


Staden som vilja och föreställning

Foto: Astrid Nydahl
Att läsa Andreas Åbergs bok Staden som vilja och föreställning är inte minst att läsa en oändlig mängd citat ur andras böcker. Hans egna texter är förvisso täta, mycket lärda och ställvis kyligt akademiska, de hade kanske rent av stått sig bra utan alla citaten.  

I sitt förord hänvisar han förstås till Schopenhauer men hävdar själv att en plats tar form därför att den odlas i författarens huvud och genom de minnen som stannar kvar, "en oförglömlig blandning av kloak- och korvlukt". Åbergs platser i denna bok är Berlin, Nairobi, åländska landskap och läsningar, New York, Borlänge, Reykjavik, San Fransisco och Kairo. 

Man hade på flera ställen lika gärna kunnat byta miljönamnen mot författarnamn, så är det förstås alldeles självklart att Berlin är Walter Benjamin. Det är också i denna första text som citatkonsten blir övermäktig. Författaren själv, Andreas Åberg, ser man inte till så mycket. Istället för ett starkt jag på en identifierbar plats bjuds vi på essäliknande texter som kunde ha fungerat som notapparat. Och istället för de strödda citaten kunde man med fördel ha gått direkt till nyöversättningen av Benjamins Passagearbete. 

Bokens intressantaste text kommer sist, den heter I avloppsarkitekturens ruiner och handlar om Kairo. Den inleds med påståendet att det inte finns "gator eller vägar i Kairo. Lederna som människorna färdas i och slussas genom är sår, upprepade med linjal och asfalt." Och så går han direkt till Willy Kyrklund. Jag behöver inte räkna upp alla författare som sedan citeras för att skapa någon form av Kairobild, för bäst är Åberg trots allt när hans egna ord bryter fram mellan citaten och han kan skriva att "Kairos invånare har himlen och döden filtrerad i sig". 


söndag 28 augusti 2016

Trashankar och lönedagskonsumenter

Foto: Astrid Nydahl
Han låg där till synes livlös. Men han andades och sov djupt. Hans bädd var en gräsplätt bredvid trottoaren, hans huvudkudde en hopvikt rock. Över honom skyddade trädets krona honom från det starka solljuset.

Vi gick vidare. Lät honom sova. När vi satte oss på en bänk kom de i flera rader: lönedagskonsumenterna. Lönen och bidragen hinner knappt in på kontona förrän de försvinner ner i butikskassorna. Med märkesprydda papperskassar kommer de, på väg från ett köptempel, på väg till ett annat. Barnen hänger på med egna inköp. Fäderna sitter runt en fontän, trötta och väntande. Mödrarna samlar ihop sina familjer och låter neonskyltarna blinka bakom sig, de har samlat det de trott sig behöva för den här gången.


fredag 26 augusti 2016

Onödighetskilon och skammen

Foto: Astrid Nydahl
Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.