Fridfullhet och självbedrägeri

Söndag förmiddag, två sekundmeter, tystnad. Foto: Astrid Nydahl

Det finns bara ett sätt att få ro igen efter turbulens. Söndagens ro kom, som så ofta förr, här ute vid Landön. Det var så disigt att det var svårt att se horisontlinjen, havet och himlen flöt ihop.

Jag vet inte om själva miljön gör mig lugn, eller om det är tystnaden och stillheten. Men jag vet att det blir likadant varje gång. Nu närmar sig en tuff höst med massor av undersökningar för diverse sjukdomar och sedan en operation. När jag tittar i bordsalmanackan blir jag genast orolig, vill stryka över allt jag skrivit in och sätta igång med avbokningarna. Nej, det är inte förnuftets röst, det är känslans och den är för det mesta irrationell.

Foto: Astrid Nydahl

Men jag kan alltid lura mig själv så pass mycket att jag djupt inne i en bok eller en film på allvar tror att inget av dessa orosmoment egentligen existerar. Innerst inne är jag alltjämt 25 år ung och jag ska nu börja upptäcka världen. Resorna ska gå till Balkanländerna, till Frankrike och Tyskland, till England, Portugal och Mellanöstern. Den där inre figuren tror att livet kan levas två gånger och att man den andra gången undviker alla blindskären och suddar ut alla sina tillkortakommanden och vidriga handlingar.

Elisabeth Åsbrink: 1947

Elisabeth Åsbrink. Foto: Eva Tedesjö

Boken jag läst närmar sig sitt slut. Snart återstår bara litteraturförteckningen och noterna. Jag läser:

Kanske är det inte året jag vill samla. Samlandet gäller mig själv. Det är inte tiden som ska hållas samman, det är jag, och den splittrade sorgen som stiger och stiger. Sorgen över våldet, skammen över våldet, sorgen över skammen. Är detta mitt arv, mitt arbete? Är det min huvudsakliga uppgift - att samla regn, att samla skam? Grundvattnet förgiftat av våld.

Så sammanfattar Elisabeth Åsbrink boken och dess plats i hennes liv. Den heter kort och gott 1947. Året 1947. Men bakom ett till synes neutralt årtal gräver hon fram de skeenden som inte bara påverkade världen utan som i högsta grad också är hennes egen privata familjeberättelse.

I bokens mitt finns denna kärna som hon samlat ihop till: Dagarna döden heter den. Denna text skiljer sig från resten av boken, som är indelad i månaderna från januari till december. Inte som kataloger över skeenden utan mer som starkt formulerade berättelser och reflektioner om sådant som händer eller kommer att prägla också vår tid. I Dagarna döden börjar hon med att berätta om sin farfar György Fenyö. Då tvingas judarna i kejsardömet byta namn. Weitzner fick farfadern heta. Veteodlare. Men så redan mot mitten av 1800-talet drog en ny förvandling fram, nu skulle namnen vara ungerska. 

Namnbytena är en sak, morden en annan. Farfadern dödas förmodligen 1943, kanske i Ukraina. Författarens far föds 1936. Farfadern försöker fly, men återvänder till Budapest och under 1940 och 1941 sätts han i tvångsarbete för den fascistiska armén. Ungerns judar är lovligt byte. Pilkorsarna far fram. Hur dog farfadern, "blev han hängd eller skjuten till döds? Tvingades han bereda mark för framryckande nazitrupper på östfronten genom att gå ut i ett minfält så att han sprängdes?" I slutet av december är han vid liv, han skriver hem till sin Lilly. Sedan försvinner han in i sin död.

Elisabeth Åsbrinks pappa är tio år gammal, han får en chans att komma med jämnåriga till Palestina men han väljer, liksom sin far, att återvända till Budapest. Berättelsen om honom är stark och den ska jag inte säga något om, det vore att förstöra för kommande läsare.

Här har jag nu koncentrerat mig på Åsbrinks personliga berättelse. Det måste därför säga att det före och efter den finns alla de mycket korta och lite längre texterna om skeendet i Europa, Mellanöstern, USA, Asien, spridda som hade de slumpvis hamnat i boken, men skrivna just för att de tillsammans ge oss bilder och/eller minnen av skeenden som ofta hänger ihop. Stormaktsspelet blir synligt. Judarnas efterkrigsöde blir det i allra högsta grad. Åsbrinks skildringar av allt som föregår staten Israels utropande är både detaljrika och överblickande. Trots hårt motstånd från arabstaterna och trots den gamla kolonialmaktens försök att hejda den judiska invandringen till Palestina - inte minst av utmärglade överlevande från den fram till och med 1945 framvällande förintelsemaskinen - så ser man i dessa texter om händelserna 1947 tydligt vad framtiden har att erbjuda. Att hon skildrar också palestiniernas öde under dessa år är förstås viktigt. Hon väjer inte undan för ordet nakba. I detta avseende ansluter hon till de senaste 30 årens forskning i Israel, av bl.a. Benny Morris och hans böcker om skeendena kring 1947-1948.

Hon går lite djupare in i vissa saker, som t.ex. den s.k. "Malmörörelsen", och nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl, som skildras i flera mycket intressanta texter. Runt Engdahl samlas både f.d. tyska naziledare och europeiska sympatisörer utanför Tyskland. De samlas, de skapar en tidskrift, de planerar för sitt nya vita, europeiska rike. Dessa övervintrare kan man väl beskriva både som tämligen isolerade drömmare, och fascister och nazister som faktiskt fick beskydd och kunde fortsätta leva goda liv trots de förfärliga brott de låg bakom.

Men också en helt annan typ av gruppering skriver hon om, nämligen den tyska Gruppe 47, där några av landets bästa författare fanns med, sådana som Heinrich Böll och Günter Grass.

En lite udda men väldigt fin berättelse skapas runt Simone de Beauvoir och hennes förhållande med Nelson Algren i USA.  I deras kärleksmöten och brev framträder en annan de Beauvoir än den man annars kanske mött på de politiska barrikaderna tillsammans med Sartre. Den är gripande och inte så lite vacker, präglad också av det omöjliga och sorgsna. Andra som dyker fram i boken är Nelly Sachs, George Orwell, Primo Levi och Thomas Mann.

Elisabeth Åsbrinks nya bok skiljer sig radikalt från den förra, Och i Wienerwald står träden kvar. Därför ska man inte heller jämföra dem. Det som är så befriande med denna nya är den mycket personliga infallsvinkeln och de nästan poetiskt präglade texterna om smått och stort. Det som skedde 1947 påverkar och styr våra liv, mer än vi kanske tror, än idag. När man läst boken tvivlar man inte det minsta på den saken. 

För mer information rekommenderar jag den här intervjun med författaren.

Not: Denna bok är personligen inköpt och inte ett recensionsexemplar från förlaget Natur och Kultur, därför recenserar jag den idag, alldeles oavsett om den haft sin första rec.dag eller ej.

Voltaires tankar om toleransen

Nej, detta är inte Voltaires trädgård. Foto: Astrid Nydahl

Voltaire: Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (Daidalos, översättning, förord och kommentarer: Jan Stolpe).

”Vad är tolerans? Det är mänsklighetens privilegium. Vi är alla sprängfyllda av svaghet och misstag, låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag.”

(Voltaire 1764, ur Filosofiskt ficklexikon, svensk översättning av Olof Nordberg, 1996)

Bakgrunden till boken är, vilket framgår av dess titel, Jean Calas död. Nu är det inte vilken död som helst, utan ett grymt dödsstraff. Det som hänt är att Jean Calas son hittas hängd. Allt pekar på att det rör sig om ett självmord. I sitt förord berättar översättaren Jan Stolpe om en familjemiddag i oktober 1761. Äldste sonen Marc-Antoine bryter upp vid halvniotiden, och en timme senare hittas han död. Voltaire berättar att fadern avrättades i mars 1762. Det som såg ut som ett självmord blir istället betraktat som ett mord utfört av fadern, handelsmannen Jean Calas i Toulouse. Han var, ”liksom hustrun och alla barnen utom ett” protestanter. Sonen Marc-Antoine, ”var en läsande människa” och han ”stärkte sig i sin föresats genom att läsa allt som nånsin skrivits om självmord.” 

Här följer ett avsnitt som berättar om tidpunkten då sonen hittas hängd: ”Någon fanatiker ur populasen skrek att Jean Calas hade hängt sin son Marc-Antoine. När det ropet upprepades kom det på ett ögonblick ur allas munnar; andra tillade att den döde hade tänkt avsvärja sig sin tro nästa dag och att familjen och unge Lavaisse (en vän till sonen, min anm.) hade strypt honom av hat mot den katolska religionen. I nästa ögonblick rådde inget tvivel längre. Hela staden blev övertygad om att det är en religiös trossats bland protestanterna att en far och en mor måste mörda sin son så snart denne tänker omvända sig.” Här har vi egentligen sakens kärna: religionen. Voltaire avslutar sitt första redovisande kapitel med orden: ”Det ligger alltså i mänsklighetens intresse att utreda om religionen bör vara kärleksfull eller barbarisk.” Att Calas rehabiliterades 1765 var väl en klen tröst för familjen, dock politiskt viktig. Voltaire poängterade i bokens sluttext att han varken velat ”gagna eller skada familjen Calas” utan att ”denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet framlägger för makten och klokheten.”

Nu är inte denna bok i sin helhet en skrift om dödsdomen mot och avrättningen av Jean Calas. Men han använder detta upprörande fall som ingång till en text som rör sig på det principiella planet. Alltså: är det tolerans vi måste sträva efter så måste också de fanatiskt religiösa stå tillbaka för andra ideal.  Sedd så förstår man bättre varför boken såldes i mycket stort antal i Frankrike efter den islamistiska massakern på Charlie Hebdos redaktion i början av 2015. De terrordåd som efter den händelsen ägt rum i Frankrike lär inte ha minskat intresset för Voltaires skrift.

Så som det mesta idag bestäms av en religion – på snart sagt varje politiskt område – kan man säga att det gjorde under Voltaires tid. Turbulensen var minst sagt omfattande. Och mot den bakgrunden läser jag hans text om toleransen.

Voltaire talar om att en dogmatisk anda orsakar mycket lidande och död. Uppenbarligen oroar han sig mycket över att man i andra europeiska länder nått fram till en form av samlevnad medan man i Frankrike fortsätter att vålla katastrofer. Han framhåller kväkarna som ”måhända är löjliga” men ”har varit så dygdiga och gagnlöst undervisat övriga mänskligheten i fred”, ja han säger rentav att de är ”ett exempel och en skam för de folk som ännu inte känner toleransen.”

Till sektmedlemmar och andra fanatiker säger Voltaire att de måste upphöra med det förflutnas excesser: ”Gången tid är som om den aldrig existerat. Man måste alltid starta från den punkt där man befinner sig, och från den dit folken har nått”. Det är visdomsord som kunde praktiseras efter varje väpnad konflikt och varje förödande krig.

Naturrätten är en annan av Voltaires hjärtefrågor. Han menar att den – eftersom den av naturen anvisar vad som är rätt – borde vara självklar för oss alla och att all mänsklig rätt måste byggas på den. En universell princip pekar han på: ”Gör icke det som du inte vill att andra ska göra dig.” Och det avsnittet rundas av med dessa ord: ”Rätten till intolerans är alltså absurd och barbarisk, det är tigrarnas rätt, och den är mycket mer fasansfull eftersom tigrarna söndersliter bara för att äta medan vi utrotar varandra för paragrafers skull.”

En sak som slår mig under läsningen är förstås att Voltaire satte en bortre gräns för denna så viktiga tolerans. Gränsen går, inte att förvåna, vid de krafter som predikar intolerans eller vars ideologiska/politiska program i sig är intolerant. Så här skriver Voltaire: "Alltså krävs det att människorna börjar med att inte vara fanatiska för att de ska förtjäna tolerans." Att läsa gamla texter väcker förstås hela tiden tankar om det aktuella, det samtida. Voltaire får mig att ofta tänka på islamismen som predikar renhet, avskiljande och mord. Alla ”de otrogna”, ”avfällingarna”, ”judarna”, ”kristna” och fel sorts muslimer förtjänar bara att dö, så som fel sorts kristna gjorde det under Voltaires tid. Alternativt kan man för vissa tänka sig rollen som dhimmis under en islamistisk maktapparat. Men den gruppen blir nog väldigt liten när vår samtids massmördare är färdiga med sin mission. Svärdets, bombens och galgens mission. 

När man slår upp och börjar läsa en gammal bok kan det lätt hända att man tror sig kika ner i historiens mörker och att den inget har med vår samtid att göra. Just det vore fel, ty Voltaires text griper direkt in i det som pågår här och nu. Europa skakas nu av just religiös fanatism, de framsteg som tidigare uppnåtts tycks sakta upplösas och varje steg vi tar bakåt av hänsyn till denna fanatism undergräver både friheten och möjligheten att stå fast vid grundläggande principer. Därför, bland annat därför, bör vi läsa och lära av Voltaires traktat om toleransen.

När du är död...

Foto: Astrid Nydahl

Imre Kertész ur Galärdagbok i översättning av Ervin Rosenberg:

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

... fascismens olika färgnyanser...

Karaktäristiskt för vår värld är den fråga som så ofta ställs i dessa dagar: varför kommunismen (bolsjevismen, socialismen eller vad den nu ska heta) egentligen bröt samman, men ingen frågar varför och hur den över huvud taget kunde bestå så länge.

Social och politisk pyromani. Herr Biedermann som exempel

Foto: Astrid Nydahl

En författare jag gärna återkommer till är Max Frisch. Två av hans böcker läser jag då och då: Stiller från 1954 och Människan uppträder under holocen från 1979. Men den som verkligen fångar mitt intresse är förstås dramat Biedermann och pyromanerna från 1958 (i svensk översättning av Erwin Leiser 1962). Det märkvärdiga med den är att man i varje tid kan läsa/se eller höra den som en allegori i vilken man igenkänner det som pågår just då - i den egna samtiden - utanför fönstret och i samhället i stort. Hur har vi det med allt som hotar vår frihet? Erkänner vi hoten? Nej, det är väl snarare så att vi gömmer oss, glömmer bort dem eller helt enkelt inte tror att de existerar. Även om referatet nedan hänvisar till den nazistiska erans medlöperi, så menar jag att den inte självklart bara handlar om det, lika lite som Orwells 1984 gav oss en bild enbart av nazismen (snarare var det en bild av alla totalitära ideologier och samhällen, och numera betraktas det väl som klarlagt att det bland annat var den stalinistiska erans Sovjet, liksom totalitära tendenser i såväl Storbritannien som USA han hade i tankarna när han skrev sin dystopi). På samma sätt kan vi skriva in islam och islamismen i denna historiska kedja av "social och politisk pyromani". Och på tal om bränder, vi är väl alla medvetna om vad som pågår i de etniska enklaverna? Det är sannerligen inte bara i Malmö de ger sig tillkänna varje natt.

Herr Biedermann är en småborgerlig hårvattenfabrikant i en liten stad som på senare tid härjats av anlagda bränder. Skrämd och indignerad har Biedermann en kväll på krogen slagit näven i bordet och offentligt krävt hårdare tag mot de pyromaner som måste ligga bakom bränderna. Nästa dag får han besök av en uteliggare och brottare, som imponerats av Biedermanns flammande apell och nu insisterar på att bli insläppt för att få mat och husrum över natten. Biedermann är först skeptisk, men faller snart till föga för mannens övertalningsförmåga och, inte minst, uppenbara råstyrka. Och utan att Biedermann riktigt förstår hur, blir uteliggarens vistelse hos honom allt mer långvarig. Efter en tid flyttar dessutom en kamrat till gästen objuden in i huset. När de båda tillfälligt inneboende helt öppet börjar samla ihop bensintunnor, stubintrådar och brännbart material på herr Biedermanns vind och förklarar att de avser att tända på alltihop, tror Biedermann att de skämtar och vägrar ingripa. En drastisk satir som skoningslöst gör upp med allt det passiva medlöperi som gjorde nazismen möjlig, skriven av en av den tyskspråkiga efterkrigsdramatikens främsta företrädare. (Resumé från Colombine Teaterförlag).

Röster i Radio skrev 1968 om den:

I Biedermann och pyromanerna tar han upp frågan om skulden, allas skuld , i det ögonblick våldsideologin tar överhand. Herr Biedermann, hårvattensfabrikant, en sund och frodig man utan särskilda kännetecken, en ansedd borgare i det framåtgående Kleinstadt. Han är en hygglig och anständig karl, visserligen hård i affärer men djupt mänsklig, det är han helt övertygad om och inte ens hans hustru tvivlar på den saken.  

Men i sin förskräckta iver att vara sunt välvillig blir han ett lätt offer – när han har de efterlysta pyromanerna i huset ger han vika bit för bit, trakterar de båda herrarna med det bästa huset förmår, tolererar tunnorna med bensin på vinden och stubintråden. Och slutligen tillhandahåller han de erfoderliga tändstickorna. Herr Biedermann bedyrar sin oskuld, och ”han gör ju bara samma som vi alla gör. Först när det inte kan vara tal om något ansvar, är vi i stånd att glömma vad som ledde till denna katastrof, i Kleinstadt – och är färdiga för nästa katastrof”. Pjäsen, som Frisch skrev för radio, fick sin scenversion 1958, är ett lärostycke med smak av besk karaktärskomedi i sin presentation av den ”oskuldsfulle” herr Biedermann. Det är en politisk satir med samma slagkraft vare sig man låter den syfta på president Benes och Tjeckoslovakien, intellektuella och andra i Hitlers Tyskland, eller vår egen kompromissanda. Biedermann förstår mycket väl att det är mordbrännare han låter husera på sin vind. Men av feghet och egennytta faller han undan för de fräcka inkräktarna. 

Skuldproblemet går igen hos Frisch, i skådespelet Greve Öderland från 1951 och i hans mest kända scenpjäs, Andorra, där han skildrar rasförföljelsen och där han som Erwin Leiser uttryckt det ”åskådliggör att varje fördom och varje förföljelse mot en enskild eller en grupp är brottslig och att alla bär sin del av skulden, de tanklösa och de passiva, bödlarna och fanatikerna”. 

Pjäsen hade sin premiär i Radioteatern i juli 1968 och repriserades 1997.