fredag 19 augusti 2016

När du är död...

Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész ur Galärdagbok i översättning av Ervin Rosenberg:

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

... fascismens olika färgnyanser...


Karaktäristiskt för vår värld är den fråga som så ofta ställs i dessa dagar: varför kommunismen (bolsjevismen, socialismen eller vad den nu ska heta) egentligen bröt samman, men ingen frågar varför och hur den över huvud taget kunde bestå så länge.


torsdag 18 augusti 2016

Social och politisk pyromani. Herr Biedermann som exempel

Foto: Astrid Nydahl
En författare jag gärna återkommer till är Max Frisch. Två av hans böcker läser jag då och då: Stiller från 1954 och Människan uppträder under holocen från 1979. Men den som verkligen fångar mitt intresse är förstås dramat Biedermann och pyromanerna från 1958 (i svensk översättning av Erwin Leiser 1962). Det märkvärdiga med den är att man i varje tid kan läsa/se eller höra den som en allegori i vilken man igenkänner det som pågår just då - i den egna samtiden - utanför fönstret och i samhället i stort. Hur har vi det med allt som hotar vår frihet? Erkänner vi hoten? Nej, det är väl snarare så att vi gömmer oss, glömmer bort dem eller helt enkelt inte tror att de existerar. Även om referatet nedan hänvisar till den nazistiska erans medlöperi, så menar jag att den inte självklart bara handlar om det, lika lite som Orwells 1984 gav oss en bild enbart av nazismen (snarare var det en bild av alla totalitära ideologier och samhällen, och numera betraktas det väl som klarlagt att det bland annat var den stalinistiska erans Sovjet, liksom totalitära tendenser i såväl Storbritannien som USA han hade i tankarna när han skrev sin dystopi). På samma sätt kan vi skriva in islam och islamismen i denna historiska kedja av "social och politisk pyromani". Och på tal om bränder, vi är väl alla medvetna om vad som pågår i de etniska enklaverna? Det är sannerligen inte bara i Malmö de ger sig tillkänna varje natt.
Herr Biedermann är en småborgerlig hårvattenfabrikant i en liten stad som på senare tid härjats av anlagda bränder. Skrämd och indignerad har Biedermann en kväll på krogen slagit näven i bordet och offentligt krävt hårdare tag mot de pyromaner som måste ligga bakom bränderna. Nästa dag får han besök av en uteliggare och brottare, som imponerats av Biedermanns flammande apell och nu insisterar på att bli insläppt för att få mat och husrum över natten. Biedermann är först skeptisk, men faller snart till föga för mannens övertalningsförmåga och, inte minst, uppenbara råstyrka. Och utan att Biedermann riktigt förstår hur, blir uteliggarens vistelse hos honom allt mer långvarig. Efter en tid flyttar dessutom en kamrat till gästen objuden in i huset. När de båda tillfälligt inneboende helt öppet börjar samla ihop bensintunnor, stubintrådar och brännbart material på herr Biedermanns vind och förklarar att de avser att tända på alltihop, tror Biedermann att de skämtar och vägrar ingripa. En drastisk satir som skoningslöst gör upp med allt det passiva medlöperi som gjorde nazismen möjlig, skriven av en av den tyskspråkiga efterkrigsdramatikens främsta företrädare. (Resumé från Colombine Teaterförlag).

Röster i Radio skrev 1968 om den:
I Biedermann och pyromanerna tar han upp frågan om skulden, allas skuld , i det ögonblick våldsideologin tar överhand. Herr Biedermann, hårvattensfabrikant, en sund och frodig man utan särskilda kännetecken, en ansedd borgare i det framåtgående Kleinstadt. Han är en hygglig och anständig karl, visserligen hård i affärer men djupt mänsklig, det är han helt övertygad om och inte ens hans hustru tvivlar på den saken.  
Men i sin förskräckta iver att vara sunt välvillig blir han ett lätt offer – när han har de efterlysta pyromanerna i huset ger han vika bit för bit, trakterar de båda herrarna med det bästa huset förmår, tolererar tunnorna med bensin på vinden och stubintråden. Och slutligen tillhandahåller han de erfoderliga tändstickorna. Herr Biedermann bedyrar sin oskuld, och ”han gör ju bara samma som vi alla gör. Först när det inte kan vara tal om något ansvar, är vi i stånd att glömma vad som ledde till denna katastrof, i Kleinstadt – och är färdiga för nästa katastrof”. Pjäsen, som Frisch skrev för radio, fick sin scenversion 1958, är ett lärostycke med smak av besk karaktärskomedi i sin presentation av den ”oskuldsfulle” herr Biedermann. Det är en politisk satir med samma slagkraft vare sig man låter den syfta på president Benes och Tjeckoslovakien, intellektuella och andra i Hitlers Tyskland, eller vår egen kompromissanda. Biedermann förstår mycket väl att det är mordbrännare han låter husera på sin vind. Men av feghet och egennytta faller han undan för de fräcka inkräktarna. 
Skuldproblemet går igen hos Frisch, i skådespelet Greve Öderland från 1951 och i hans mest kända scenpjäs, Andorra, där han skildrar rasförföljelsen och där han som Erwin Leiser uttryckt det ”åskådliggör att varje fördom och varje förföljelse mot en enskild eller en grupp är brottslig och att alla bär sin del av skulden, de tanklösa och de passiva, bödlarna och fanatikerna”. 
Pjäsen hade sin premiär i Radioteatern i juli 1968 och repriserades 1997.

Den negativa erfarenheten som frihet

Foto: Astrid Nydahl
"Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda vare sig rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten." Så skriver Imre Kertész i Den som är hemlös nu skall så förbli. Tal om det egna landet, Kammerspiele, München 1996 (Det landsförvisade språket, översättning av Ervin Rosenberg). 

Den beskrivningen skulle jag kunna använda för att tala om mig själv. Att leva så frivilligt. Att ha accepterat att leva så. Det är inget konstigt. Det är rentav självklart. Allt annat vore att utsätta sig för en pöbelpopulärkultur - med televiserade tomheter och kulturella lågvattenmärken - och att säga ja till den. Hos Imre Kertész finner jag alltid små textavsnitt som kan vara en vägledning för det fortsatta livet. Just den passage jag citerar ovan har dock en fortsättning som är alldeles nödvändig att läsa: 

"Det är sant: den negativa erfarenheten har jag skaffat mig genom min judiskhet, eller jag skulle också kunna säga: för min initiation i den negativa erfarenhetens universella värld har jag min judiskhet att tacka; ty allt det som jag har måst vara med om på grund av min judiska börd betraktar jag som initiation i det djupaste vetande om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse." 


I detta kom Imre Kertész fram till kärnan: att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda. Den blir en börda för den människa som efter den erfarenheten förvandlar själva livet till just börda. För Kertész, och därmed för mig som lärdom, blir den en frigörelse. Efter denna erfarenhet är nämligen varje form av illusion borta. Det är illusionen som tvingar människan till synen på livet som en börda. Utan illusionen är hon frigjord. Ur den negativa erfarenheten kommer friheten.


onsdag 17 augusti 2016

"Du lever i ett fientligt land..."

Foto: Astrid Nydahl
”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.” (Imre Kertész intervjuad av Florence Noiville i Le Monde, översättning av Jan Stolpe).

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.” (Imre Kertész Från Budapest till Berlin, översättning av Ervin Rosenberg)