måndag 15 augusti 2016

Årets glasögonmode

Efter mitt katastroffall då jag förstörde mina glasögon har jag idag hämtat de nya. Jag inser genast att årets glasögonmode är identiskt med det från 1977 då Elvis Costello släppte sitt debutalbum My Aim Is True. Jag vill inte i onödan lägga ut bilder på mig själv, så här är Costellos omslagsbild med glasögonen på. Exakt likadana har jag nu! 



























Och här är LP-baksidan:





Pundarpengar

Foto: Astrid Nydahl
Hon satte sig framför oss en gång på Hässleholmståget. Hennes underarmar var randiga av ingrodd smuts, hennes hår fett och stripigt. I telefon hördes hon säga: "Men jag har bara 200 spänn kvar på kontot, kan jag handla för det idag?" Hon hade säkert varit vacker en gång i tiden.

Varje gång jag kommer till sjukhusets entréhall ser jag henne där i sällskap med några män, pundare också de. De rör sig ryckigt, de liksom dansar trots att de sitter i sofforna, abstinenserna finns över hela deras kroppar. Jag förstår aldrig varför de sitter där, några droger lär de inte hitta i sjukhuskiosken. Men så denna söndag fick jag se fortsättningen medan jag väntade på bussen tillbaka. En skruttig bil stannar till utanför. De reagerar sekundsnabbt och går beslutsamt till bilen. En dörr öppnas, de får sina varor och lämnar över sina pengar. Bilen försvinner. Hon och männen går runt hörnet in i koloniområdet.

Så kan pundarpengarna växla ägare, en helt vanlig söndag i en liten skånsk stad. De är många nu som går ner sig. Knarket har ett fast grepp om stadens unga. De alltför tidigt förlorade i de samvetslösa langarnas värld, kundkretsen av beroende och undergångare.

"Marknadsdemokrati"


Foto: Astrid Nydahl
"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?" (Imre Kertész, ur Den sista tillflykten, översättning av Ervin Rosenberg)

söndag 14 augusti 2016

Skolhelvetet och de visionära

Årskurs nio, Kronborgsskolan i Malmö 1969. 
I Axess läser jag, i en artikel av Isak Skoglund:
Listan av trender i den svenska skolan kan göras lång. Lärstilar, individualisering, entreprenöriellt lärande och digitalisering är några exempel. Gemensamt för dem är att de utlovar underverk för elevernas kunskapsutveckling och/eller kreativa förmåga, men saknar evidens som visar att metoderna är effektiva. Strävan bort från den traditionella skolan där lärare leder undervisningen i helklass är påtaglig, metoderna bygger på att eleven tar ett ökat ansvar för sitt lärande. Det må fungera för medelklassens flickor, som besitter den mognadsnivå och det kulturella kapital som de elevcentrerade undervisningsmetoderna förutsätter, men kan vara förödande för arbetarklassens pojkar, där behovet av lärarledd undervisning och disciplin är stort. Hur kommer det sig att trender inom pedagogik utan evidens har spridit sig runt om i våra klassrum, trots att skollagen tydligt stipulerar att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Svaret kan finnas i att trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker. Inte lärarna ute i klassrummen.
Född Malmöpåg gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.

Hade vi med oss ”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?

För att börja från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”, vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst, ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.

Om vi elever lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting. Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för första gången.

Men de ”visionära skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner. 

Istället börjar skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord. Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.

Ny pedagogik är inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.


Nigeriansk författare: "Det finns inga framgångsrika svarta nationer"

Chigozie Obioma och hans framgångsrika bok The Fishermen.


Chigozie Obioma är en nigeriansk, svart författare, född 1986. Han är mest känd för The Fishermen. Den har översatts till 22 språk, också till svenska. I DN skrev man: ”Obiomas stil har ett driv och en kompositionsteknik som man kan hitta i modern västerländsk litteratur och samtidigt hämtar han näring ur sitt lands muntliga tradition”. 

Jag har inte själv läst honom. Däremot hittade jag en synnerligen intressant essä i tidskriften Foreign Policy. Det som Obioma där skriver hade kallats för ”hets mot folkgrupp” om det handlat om en vit författare. Det hade kanske räckt med artikelrubriken för det: There Are No Successful Black Nations".
Obioma skriver:
Be assured, the indignity will continue. Black elites and activists across the world have adopted a culture of verbal tyranny in which they shut down any effort to reason or criticize us or black-majority nations by labeling such attempts as “racism” or “hate speech.” Thus, one can be certain that any suggestions that our race may indeed need to do something to remedy our situation will not be aired — not by the terrified people of other races.
Redan inledningsvis hävdar Obioma att den svarta kontinentens erfarenhet av arabiska och västerländska slavhandlare, och av europeiska kolonisatörer som efter Berlinkonferensen 1884 fick afrikanerna att – sedan de förlorat sina förfäders nationer, nationella språk och nationella identitet – bli människor utan självrespekt och stolthet. Om det är den enda förklaringen vet jag verkligen inte, men det är den Obioma anger. 

Stora män, säger han, sådana som Malcolm X, förstod att en återvunnen stolthet bara kunde komma som resultat av att människor var värda respekt. En svart man, hävdar Obioma, som lever i ett skjul kan inte förvänta sig respekt i ett palats. Om afrikanerna skapade solida svarta stater med påvisbar utveckling skulle det vara av global betydelse. Det existerar inga sådana stater. Det är Obiomas slutsats och han utgår från sitt eget land, Nigeria, när han exemplifierar:
Nigeria, the most populous black nation on Earth, is on the brink of collapse. The machineries that make a nation exist, let alone succeed, have all eroded. One might argue that the nation’s creation by self-seeking white imperialists engendered its failure from the beginning, as I did in my recent novel. But this is only a part of the cause. A culture of incompetence, endemic corruption, dignified ineptitude, and, chief among all, destructive selfishness and greed has played a major role in its unravelling. The same, sadly, can be said for most other African nations. States like Zimbabwe, Cameroon, and Equatorial Guinea are farcical democracies ruled by men who exclusively cater to their interests and those of their clipped circles.
Jag fäster mig vid det som väl är uppenbart sedan mer än fyrtio år: efter att kolonialismens avvecklades i Afrika kom de så kallade befrielserörelserna till makten och där utvecklades en ohämmad korruption, inkompetens, och det som Obioma kallar destruktiv egoism och girighet. Se på dessa ledare, flera av dem fortfarande vid makten, badande i diamanter och guld medan deras folk lider oerhört svårt. Mugabe räcker kanske som exempel? Ändå är de många vid sidan av honom och han har alltid åtnjutit de andra despoternas stöd, inklusive sydafrikanska ANC:s.

Men afrikanerna som lever i Europa då? Det finns ingen livskraftig afrikansk stat säger författaren, istället lämnar människorna en masse sin kontinent som plågas av kaos, krig, korrumperad religiositet, våld och ekonomisk kollaps. De kommer till Europa och blir tiggare här, de prostituerar sig som i Amsterdam och Köpenhamn. När de anländer till Europa så är de oönskade, utsvultna och de behandlas som hundar. Han nämner ett exempel från Italien där en nigerian mördades (vilket är ett blekt argument, det mördas människor snart sagt varje dag i varje land). Överallt, skriver han, från Ukraina till Indien, stirrar den svarta hjälplösheten och ovärdigheten oss i ögonen. ”Och allt vi gör är att skrika ’rasism’ och kräva sympati från andra.” Han avrundar resonemanget med dessa kärva ord: 
Om vi, svarta människor överallt, inte kan samla de resurser vi har för att åstadkomma verkliga förändringar och återupprätta vår stolthet, så kommer vi fortsättningsvis att betraktas som svaga. Våra protester och klagomål kommer att mötas med sympati som inte åstadkommer ett dugg för att inspirera till respekt.
Till sist också slutorden i hans artikel:
As long as we continue to ignore Africa’s continuous wallowing in senseless poverty and destructive failures, as long as the Congolese or the Haitian remains the poster child for poverty and lack, we will remain undignified. As long as we continue to ignore our own self-assessment and soul-searching, we will remain the undignified race. Sadig Rasheed, one of the leading African politicians of the 1980s, once told Polish journalist Ryszard Kapuscinski: “I worry about whether African societies will be able to assume a self-critical stance, and much depends on this.” I add: Our dignity — and even survival — will depend on this. 
  

lördag 13 augusti 2016

Livsmöjligheten bor i avskildheten

Foto: Astrid Nydahl
Mina tvivel kvarstår i allra högsta grad. Texten jag publicerade igår kommer från en kombinerad hjärn-hjärt-period av starkt ifrågasättande. Det har sin grund mindre i det privata och mer i det som kallas "samhället" (trots att det numera skulle heta särhället för att rätt beskriva vad som pågår, när varje särintresse har större betydelse än det kollektivt gemensamma, när svallvågorna efter en tid som försvunnit premierar varje form av dårskap om den bara har sin förankring i politiskt vurm för islam och andra irrläror som suger blod ur det som en gång var vårt). 

Är det en flykt att bilda sig? Är det en flykt att skaffa mer kunskap om varför detta sker? Vad kan jag lära mig av det förra europeiska sammanbrottet? Jag köpte just på nätet en ny bok av Elisabeth Åsbrink. Den heter kort och gott 1947. När den kommer ska jag göra just det jag här frågade om: skaffa mig bättre kunskap, lära mig av det hon berättar. Jag har just nu ingenting nytt att säga. Därför lägger jag ut texten nedan, den finns med i min nya bok. Hos Ulf I. Eriksson är jag mer hemma än i den "verkliga" världen. Jag vill ta tillfället i akt att tacka er alla. Uppmuntran är alltid välkommet, och det är jag ödmjuk inför. Men hur framtiden här i bloggen ska se ut, det vet jag inte idag. Denna eftermiddag har jag fått en oväntad chans att komma ut till havet. Korgen med kaffe och smörgåsar är packad, jag lägger ut detta och säger på återseende.


***

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  (ellerströms förlag) handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret. 

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden. 

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.