fredag 5 augusti 2016

Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken

När jag var ung på 1970-talet var fabriken den självklara metaforen för det moderna livet. Så kom 80-talet med sina finansvalpar och man sa att det inte längre fanns några arbetare. Mobiltelefonin och den digitala revolutionen har alltmer fått unga människor att betrakta IT-världen som modernitetens motor. Men fabrikerna finns kvar! Utan dem skulle varken telefoner eller datorer bli tillverkade, inte heller korven, handdukarna eller skorna. Fabriken är och förblir den verklighet, vars metaforer i hög grad är giltiga.

Vid sidan av en tidig generation svenska arbetardiktare – Josef Kjellgren till exempel – vet jag ingen som skildrat fabriken och arbetet där så starkt som fransyskan Leslie Kaplan.

Redan i början av 1980-talet fanns hon med i den antologi som Jacques och Marie Werup utgav, Boulevarder och fågelsträck, och med min egen bakgrund i denna miljö och litteratur var det kanske naturligt att jag tillägnade en hel bok, Blått stål (1987), just Kaplan.

Hennes texter hade en avgörande betydelse för mig och mitt skrivande, eftersom de pekade på en annan väg än socialrealismens. Hon var sannare mot lidandet, mot bullrets och stålets effekter på människokroppen, än vad arbetardiktarna hade varit (eftersom de ofta lade in ett politiskt budskap om framtidstro och maktövertagande i sina verk). Kaplan väjde inte av politiska eller andra skäl för hur det verkligen förhöll sig.

Jag blev förvånad när jag fick Modernistas utgåva av hela diktsviten, för jag trodde att paret Werup stod för översättningen. Ingen känner Kaplans författarskap bättre än de. Därför började jag jämföra översättningarna. Och jag kan säga att ingen av dem är den bättre, de är lite olika bara. Werup framhäver kanske mer det brutala i sina ordval, Högströms version är "vackrare" i poetisk betydelse.

Kaplans Överflödet. Fabriken är skakande läsning. Det är en naken skildring av en plats där människan blir människa bara som producent: "Man är i den, i den stora fabrikens universum, som andas för er skull". Kaplans språk är ibland mekaniskt som ett löpande band, ibland drastiskt och explosivt som fabrikens egna ljud. Men det är alltid gestaltande och trovärdigt som socialreportage bortom reportagets förutsägbara språk:

Något dör, så våldsamt det är. Mitt emot, den andres ansikte, stängt och smidigt som ett stycke kropp.

Marguerite Duras säger i sitt samtal med Kaplan att hon med sin bok "ställer de senaste femtio årens socialrealistiska litteratur schack matt". Det är ett drastiskt påstående, men det äger definitivt sin riktighet. Och Duras ser också något annat än blott en fabriksskildring i hennes verk: "Fabriken är den mest konkreta, klart synliga och påtagliga plats som finns, och det är just den platsen som blir mytisk."

Som jag ser det träffar Duras här huvudet på spiken: trots sin oerhört konkreta närvaro i människans tillvaro, är fabriken också en metafor, en myt om det mänskliga framsteget. Med industrialismens genombrott har hela vårt sätt att leva präglats av den. Ingenting är längre möjligt att återföra till hantverkets och den lilla gemenskapens nivå. Fabriken har för alltid utplånat det sättet att leva. I fabrikens skugga blir varje försök till hantverk en motståndshandling. Kanske kan Kaplans bok peka på just det?

En omistlig milstolpe är hennes bok under alla omständigheter. Både som lyrik i sig och som lyrisk rapport från ett vardagligt helvete. Det är en stor glädje att den finns översatt till svenska i sin helhet.

Leslie KaplanÖverflödet. Fabriken (Övers. Jenny Högström, Modernista)

Bilderna: överst en pressbild från Modernista, tagen av Elecio de Andrade, den minns jag från tiden då hon första gången översattes till svenska av Jacques och Marie Werup, nedre bilden är tagen betydligt senare, i samband med ett radioprogram i Frankrike, fotograf okänd.



torsdag 4 augusti 2016

En dikt och en bild till tröst

Folke Dahlberg: Övervuxen båt. Mariestads kommun


Folke Dahlberg, ur Havet, slutet

Det är långt mellan dagar av värde
men felet kan inte skyllas
på månens gång, dagsljus och vintertid.
Svagheten bor i den paniska sorg
åldrandet underhåller - och kanske
i kravet på prästerlig hållning.

Därför är jordiska helveten
utspridda mitt i solsken,
fiender omsvepta tystnad,
nätterna härarnas uppmarschtid.
Personligheten har vittrat
och ögonen badar i hjälplöshet.
Förenklingar korsar vårt liv.

En röst med erfarna stämband
sluddrar sin kärleksförklaring till
Annorstädes och Hel.


(Till alla mina bloggläsare och bloggvänner vill jag säga att jag lägger ut denna fina dikt och bild av Folke Dahlberg därför att jag vill försöka fortsätta min gärning med hans uppfordrande ord i bakhuvudet: "Förenklingar korsar vårt liv". Ofta - eller möjligen allt för ofta gör jag mig skyldig till sådana förenklingar. I dem ligger det totalitäras frestelse. Jag försökte förklara i min förra bloggpost varför och hur det blir när man faller för dem.)


Bloggandets faror

Foto: Astrid Nydahl
Jag är djupt medveten om bloggandets faror. Det är alldeles för enkelt att publicera texter man senare får ångra. Mig har det hänt alldeles för många gånger under åren. I natt hände det igen, med bloggposten nedan. Jag fick ta skeden i vacker hand och har nu tagit bort det mesta. Däremot finns citaten ur artikeln av Hélène Cixous kvar. Jag hade minst sagt felläst henne. Så jag tar ett djupt andetag och åker till Östersjökusten. Om jag kommer tillbaka imorgon är oklart. Vi får se. Och jag önskar er alla bra gömställen i terrorns tid, trots att de inte finns.

Hélène Cixous om terroristen i Nice


Ljuset släpps igenom.  Foto: Astrid Nydahl




Jag började läsa en artikel av Hélène Cixous om den islamistiska massmördaren i Nice den 14 juli (någon översättare av texten angavs inte). Hélène Cixous är en författare som betytt mycket för mig och jag förväntar mig att hennes text ska skapa lite perspektiv. I början av artikeln läser jag:
”Det var en dröm och plötsligt tände det till i huvudet, den här gången skulle hjälten vara han själv, tveklöst, i morgon, i morgon, det är allt utom en dröm, det är han som ska bli hela världens huvudperson, det ska bli hans fest, i alla media ska hans porträtt föras in i Grymhetens galleri, han har sett det på internet, han kommer att finnas på kändislistan tillsammans med Stalin, Nordkoreanen med flera, men hans namn ska stå på den särskilda pelaren för martyrer, inrättad av de stora islamistiska ledarna, och det är medan han känner drifterna stiga genom hela kroppen som han snart har den 14 juli i sikte, de sista dagarna är det inte så lätt att hålla fast vid den mentala erektionen, det krävs en styvt upprätthållen vilja, han tar hjälp dels genom att deklamera smädelser över sina villebråd, de är löss, svin, kackerlackor, avföring, dels genom att upprepa Guds namn, Honom som alla dessa hjältemodiga ansträngningar, allt detta blod och dessa avskurna strupar, är tillägnade för att vara till behag; han har också svettningarna, rädslan, men han tycker att alla tecken verkar för honom, den klara himlen, den 14 juli, det är ett snilledrag, han är inte ensam.
 Gärna läser jag lite längre fram:
”Jag är rädd för Renhetsivrare, religioner, ideologier för vilka vi är flugor. Jag har svårt att föreställa mig lastbilsmannen, mördaren av åttiofyra flugor på två minuter i Guds namn. Jag har alltså svårt att föreställa mig Gud på la Promenade des Anglais.”
Och:
”Rättfärdig mördare? Aldrig. Mördare med krona av lik. Kapten i demonernas skara, Gud är Bossens namn. Ingen känner hans rätta namn. Och de stora superpatronerna (drakarna)? De är oräkneliga och maskerade och diskreta som i en skräckfilm, de är en sorts vetenskapsmän som experimenterar med Ondskan, världen är deras laboratorium. De är många men som en enda, likt Djävulen, och likt alla djävlar delegerar de jobbet till sina tusentals demoner, dessa osaliga som vi redan mött i Dantes ”Inferno”, människoslaktare som spetsar, bränner, sprättar upp och jagar genom alla städer, alla dessa ondskans män som flödar över på vår jord, de som älskar att värvas av sådana som är värre än dem för de drömmer om att bli valda av IS-djävulen. Under tiden reser sig IS-djävlarna kallsinnigt, ställer sig över Lagen.” 
Jag ber er alla, läs hennes text!