onsdag 3 augusti 2016

Grubbla nu på innebörden av detta

Namnändringar logistiktjänster

Den 1 augusti får några av våra logistiktjänster nya, engelska namn.
Målet är att du ska uppleva vårt logistikerbjudande mer lätthanterligt och lättbegripligt när våra tjänster har samma namn i alla nordiska länder. Namnändringen är första steget i arbetet med att på sikt kunna erbjuda dig fler nordiska tjänster med standardiserade namn och villkor.

Tjänster som namnändras den 1 augusti

​Tidigare namn​Nytt namn​Produktkod
​DPD Företagspaket​PostNord Parcel ​15
​DPD Företagspaket 09.00​PostNord Parcel  09​31
​DPD Företagspaket 12.00​PostNord Parcel 12​14
​Hempaket​PostNord MyPack Home​32
​Hempaket Retur​PostNord Return Pickup​22
​MyPack​PostNord MyPack Collect​19
​MyPack Retur​PostNord Return Drop Off​24
​PALL.ETT​PostNord Pallet​52
​Styckegods​PostNord Groupage​83
Vart är vi på väg? Åh, ingen annanstans är vi har varit på väg under hundra år. Det är bara det att namnen ändras på allt. Vi har förstås varken Elverket, Televerket eller Posten kvar. Vi har tusentals "operatörer" och vi älskar att gå vilse i prislistor och avtal. När nu PostNord (glöm inte heller att detta nya företag har en egen historia som man lätt hittar på nätet) vill ha engelska namn på sina tjänster kan man väl bara bocka och tacka. Vi talar ju alla svengelska, inte sant? Och själv ska jag nu iväg till ICA:s charkavdelningen och hämta ut ett Parcel 09. Tror jag passar på att skicka ett MyPack Home till mina barnbarn också. Men det gör man inte på charkavdelningen utan i förbutiken som är avsedd för spel. De har kanske bytt namn till Games?

Dolores Redondo introduceras på svenska med en tegelsten

Dolores Redondo: Den osynlige väktaren. Första delen i Baztán-trilogin (Bucket List Books, översättning av Manni Kössler).

Nu introduceras Dolores Redondo på svenska. Hon är född 1969, jurist till professionen, bosatt och verksam i Ribera Navarra, Spanien.

Det förhåller sig så att Redondos trilogi blivit en omåttligt populär serie i hemlandet. Också utomlands, med fler än trettio översättningsvolymer, och filminspelning på gång.

Efter att ha läst den första tegelstenen, den är 432 sidor i täta, breda spalter i en vackert inbunden volym, kan jag säga att jag förstår framgången.

Kvinnliga mästerdetektiver växer kanske inte på träd, trots genrens allt yvigare tillväxt. Jag bortser helt från fäsörerna i branschen och tänker mer på de seriöst arbetande författarna.

Tidigare i år försökte jag till exempel läsa Elisabeth George´s nya roman, eftersom jag är svårt förtjust i Barbara Havers som karaktär. Jag gav upp efter hundra sidor. En snårskog av sidoberättelser omöjliggjorde läsningen.

Nå, kvinnan som leder utredningarna i Redondos bok är kriminalinspektör Amaia Salazar. Hon är en övertygande karaktär, både i sitt yrke och som människa vars liv präglats av ett svårt trauma. Det leds läsaren sakta in i och man förstår ganska snart att traumat har med hennes vuxenliv att göra. Utan att berätta för mycket kan jag säga att det hänger ihop med det familjeföretag hon föds in i och där hon som nioåring är nära att dödas.

Dolores Redondo. Förlagsbild
Brottshandlingarna i Redondos första bok är kopplade till samtidens köns- och sexualitetsuppfattningar. Två flickor hittas mördade. Mordplatserna är likadant arrangerade. Jag ska inte nämna detaljer, de är nämligen avskyvärda. Men jag ska säga att när ett tredje sådant brott äger rum kan Salazar och hennes kollegor snabbt konstatera att det inte har något med de två andra fallen att göra. Däremot har det triggats av samma faktorer som utlöst de två första morden. Faktorerna kunde kallas för utseende- och moralnormer för flickor som är på väg från barndomen in i tonåren. 

Jag läser normalt inte kriminalromaner. Men av en tillfällighet fick jag denna i min hand och kan konstatera att den är ett stycke gediget hantverk. Berättelserna är mycket trovärdiga, personteckningarna likaså, och utan att det finns någon färdig film kan jag säga att jag ändå bildat mig tydliga uppfattningar om människor och miljöer.


Vem den osynlige väktaren är överlåter jag till kommande läsare att upptäcka. Den saken är nämligen en alldeles egen berättelse som varken saknar spänning eller humor.

tisdag 2 augusti 2016

Världen som stormarknad eller galleria. Gästbloggare: Snaphanen

Inte en stormarknad i sikte! Foto: Astrid Nydahl
Ni som följer min blogg vet att jag ofta skriver om konsumismen. Nu vill jag lämna ordet till vår danske vän Snaphanen, som skrivit denna intressanta text utifrån vad Bernard Maris skrivit om Houllebecqs tankar. Det är den alltid glimrande Theodore Dalrymple som satt ljuset på Maris:

Theodore Dalrymple læser økonomen og journalistens Bernard Maris’ bog, Houellebecq Économiste. Maris blev dræbt i terrorangrebet på Charlie Hebdo, en så at sige nihilistisk, forårsaget død. Ikke fordi morderne var nihilister, men fordi islam er uden positive værdier. Den er ikke bare uden forsonende kærlighed, den har som, Wafa Sultan siger, “En Gud Der Hader.” “Houllebecq er blevet beskyldt for at være kyniker og nihilist, men tværtimod er hans værk én lang protest mod nihilisme og kynisme.” Har du også langt mærke til, apropos nihilisme og kulturtab, hvor mange + 50 årige, hvis musikalske horisont slet og ret er – rockmusik?
In Houellebecq’s world people buy without need, want without real desire, and distract themselves without enjoyment. Their personal relations reflect this: they are shallow and no one is prepared to sacrifice his or her freedom, which is conceived of as the ability to seek the next distraction without let or hindrance from obligation to others. They are committed to nothing, and in such a world even art or cultural activity is just distraction on a marginally higher plane – though it is a natural law in this kind of society that the planes grow ever closer, ever more compressed.
For Houellebecq, the institution that best captures the nature of modern existence is the supermarket, in which people wander between stacked shelves making choices without discrimination or any real consequences, to the sound of banal but inescapable music. This music is like the leprous distilment that Claudius pours into the ear of Hamlet père as he sleeps in his garden once of an afternoon. The shoppers in the supermarket are not asleep, of course, but they are sleepwalking, or behaving as quasi-automata. At any rate, they are certainly not alert (most of them don’t even have a list of what they need, or think they need), and the drivelling music makes sure that they do not awake from their semi-slumber.
The whole of modern life is an existential supermarket, in which everyone makes life choices as if the choices were between very similar products, between Bonne Maman jam, say, and the supermarket’s own brand (probably made by the same manufacturer), in the belief that if they make the wrong choice it can simply be righted tomorrow by another choice. Life is but a series of moments and people are elementary particles (the title of a book by Houellebecq).
One certainly knows what Houellebecq means. Children are now adults and adults children. Once-serious newspapers review cartoon strips with the same solemnity as works of scholarship, rock music is reviewed far more than any other even though the average age of the population has risen and there are as many geriatrics as infants, and relationships between human beings are analysed for their ingredients as if relationships were ready-made salad dressings. (The very existence of ready-made salad dressings, when it takes about two minutes to make a good one yourself, would be grist to Houellebecq’s mill.) Houellebecq and Call, by Theodore Dalrymple
Och gästbloggaren själv finner man förstås här.