onsdag 27 juli 2016

Orsaka massmördarna stora problem

Månskensnatt i Övre Tväråselet. Foto: Astrid Nydahl
Man måste vara utrustad med mörka glasögon, öronproppar och andra skydd för att idag vara okunnig om vad som sker i Europa. Jag tror dessvärre att de okunniga är väldigt många. När man efter de senaste veckornas terrordåd får höra banaliteter som "det finns dårar överallt", inser man att okunnigheten trots allt är större än cynismen. Viljan att förstå är helt frånvarande. Förmågan att lära sig har aldrig funnits. På den tiden jag var en mycket ung kommunist uppmanade människor mig att flytta till Sibirien. Idag kallas jag reaktionär, islamofob och annat mindre smickrande. Lustigt nog får jag däremot inga resetips. Man kunde ju tänka sig att Sibirien-modellen kunde fungera idag med. 

Problemet är inte att det finns dårar. Problemet är att det finns organiserade, cyniska mördare som fostrats i en ideologi som förenar den banala parodin på helighet med ett väl utvecklat hat mot alla och allt som kan beskrivas som otro, hädelse, avvikelse och ovärdigt ett liv. Det har i sin tur utvecklats ur Koranen och Sharia. Hela den europeiska kontinenten skakas nu av jihadismens framflyttade positioner. Allt fler unga ansluter sig till den, villiga att med vilka vapen som helst angripa oss, inte med ord, utan med mord. 

Vilka är våra val då? Jag har alltid betraktat tystnaden som en förbrytelse i sig. Den som är tyst blir aldrig ett problem för förtryckarna och massmördarna. Och det är just problem - stora och många problem - vi måste orsaka dem. 


tisdag 26 juli 2016

Är du trygg i din by? Tiden är inne för motstånd - nu!

Jacques Hamel fick halsen avskuren idag av islamisterna.
Varje gång vi talar om islamismens mordiska gärningar tröstar vi oss helst med tanken att vi här ute på vischan ändå är säkra. Det är i de riktigt stora städerna dåden sker. Trodde vi! Låt oss blicka tillbaka, begrunda de senaste veckornas terror och fundera på om den tanken på minsta sätt är giltig. Det är den inte. Dagens islamistiska perversion kan vi läsa om här. Om några troende katoliker vill gå i morgonmässan i ett litet franskt samhälle, så vet de nu att de måste göra det med risk att bli mördade. 

Ingen går säker. Och det hjälper inte om presidenter eller statsministrar kommer resande med kramar och tröst. Det kanske det gjorde en gång i tiden. Men nu måste Europa - under mordhot - samla sig för något annat, något som inte är flygbombningar i Irak eller Syrien, något som inte är bilder av militär styrka utanför Europa. Det jag tänker på är en civilsamhällets mobilisering mot de muslimska enklaverna i Europa, de enklaver som fostrar och beväpnar islams mördare och terrorister. 

Vi har inte råd att förlora mot detta barbari. Om vi tror att friheten är ett grundläggande värde bortom de ideologiska tankesystemen måste vi aktivt ta ställning och agera utifrån det. Om vi vill våra barnbarn väl är tiden inne för ett annat agerande, ett resolut agerande som får politikerklassen i respektive europeiskt land att begripa att det inte längre går att gäspa och sucka, utan att aktivt ingripa mot alla dessa arabiska, asiatiska och afrikanska parallellsamhällen som vuxit fram - med maktens välsignelse och aktiva medverkan - i alla våra länder.

Vad menar jag med aktivt motstånd? Jag menar det som varje intellektuell de senaste tvåhundra åren har menat: det är min plikt som intellektuell att med pennan som vapen än kraftfullare och med större ambitioner argumentera emot orsakerna till den uppkomna situationen. 

Och det gör mig inte till en "särskild" människa. Pennan är mitt vapen men jag har samma plikt som resten av människorna - om de/vi orkar tänka, om de/vi orkar stiga ut ur trygghetsfällorna som politikerklassen velat bygga åt oss - att med ögon, öron och mun bidra till att sätta stopp för det som pågår. Om vi misslyckas finns det för oss bara ett öde: frihetens undergång och islamismens seger. Det tror jag inte att någon vill se.


Bokbål, dödskulter och islamister

Foto: Astrid Nydahl
Bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.

I många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:
Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.
Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens mål.  Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes. 


Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):

Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.
Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.

Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Det hände i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna” och när konstnären Lars Vilks hemsöktes av samma brännarideologer och senare också utsattes för ett mordförsök som kostade två andra människor livet. Den senaste veckans terror i Frankrike och Tyskland har också understrukit vikten av att stå brännarideologin islam emot, både i ord och handling.