måndag 25 juli 2016

Fritt fall...

Jag hade lovat mig själv att vara extra försiktig denna sommar i väntan på nästa knäoperation. Alltid gå med käpp eller krycka, inte delta i några spektakel, inte resa iväg långt med tåg eller buss, alltid ha sällskap om olyckan skulle vara framme. Ingenting av detta hjälpte. Olyckan kom här hemma. Jag föll handlöst med ansiktet neråt i järntrappan till ytterdörren, slog sönder mina glasögon, fick ett blått öga och ett bensår. Nu letar jag papper för försäkringar som eventuellt kan täcka nya glasögon. Man kan alltså aldrig vara helt säker ens om man sitter still hemma. 


Durim Bekteshi: Kriget


Här följer idag en recension av en nyutgiven roman med Kosovokriget i centrum.

Hur mycket behöver man säga om Kosovo, historiskt och samtida, i samband med att jag nu recenserar romanen Kriget?

Några grundläggande fakta är nödvändiga. Kosovo är sedan 2008 en självständig republik. Det som i modern historia ledde fram till självständigheten och förverkligandet av en albansk dröm var de förödande Balkankrigen, som härjat den före detta Jugoslaviska federationen (Kroatien och Bosnien-Hercegovina drabbades svårt av de serbiska aggressionerna under Slobodan Milošević – vald till Serbiens president 1989).

I exil bildade albaner från den autonoma provinsen Kosovo, vilken ingick i Serbien, så småningom gerillan Kosovos befrielsearmé (Ushtrisë të çlirimtare të Kosovës, UÇK). Från att ha varit en mycket liten exilkrets i framför allt Tyskland och Schweiz växte UÇK fram som en väpnad motståndsgrupp, både respekterad och stödd av albaner över hela världen.

De serbiska styrkorna i provinsen gick mycket hårt fram. Sedan ett albanskt parallellsamhälle vuxit fram, inte minst inspirerat av den kosovoalbanske författaren Ibrahim Rugova, som senare skulle bli provinsens förste folkvalde president, hade också grunden lagts för ett civilsamhälles motstånd och vägran att underkasta sig diktaten från Belgrad.

Öppet krig mellan UÇK-gerillan och de serbiska styrkorna utbröt sommaren 1998. I mars 1999 inledde NATO flygbombningar av Serbiens huvudstad Belgrad, sedan regimen visat sig helt ovillig till en fredlig lösning. I juni 1999 var allt över, serberna fick två veckor på sig att lämna Kosovo.

Detta är – i mycket grova drag – en sammanfattning som kan vara bra att ha i huvudet när man läser romanen Kriget.

Durim Bekteshi (Foto: Annci Gustavsson)
Kriget (Molin och Sorgenfrei Förlag) är en debutroman skriven av Durim Bekteshi, född i Sverige av kosovoalbanska föräldrar som kom till Sverige som krigsflyktingar. Han är född i Skövde men numera bosatt i Stockholm och kan berätta utifrån trovärdiga förstahandsuppgifter om vad som hände under de förödande krigsåren. Jag ser att han i en tidning säger att boken har ett allmängiltigt drag som gör att den ”kunde ha utspelat sig i vilken krigshärd som helst” (Skaraborgs Allehanda 20 maj 2016). Jag vill trots det understryka att den mycket konkret utgår från albanernas lidanden och frihetskrig mot de serbiska ockupationsstyrkorna.

Bekteshi skriver en prosa som växlar mellan det poetiska och metaforrika å ena sidan, och den brutala realismen å den andra. Den växlingen är nödvändig för textens trovärdighet. Det är förstås i första hand krigsscenerna som är brutala, ibland nästan outhärdligt svåra att läsa. Jag vet redan vilka av dem som ska följa med mig i minnet (ändå har jag under årens lopp både sett bilder och läst vittnesskildringar av våldet som albanerna utsattes för i Kosovo och borde vara härdad, men det är jag inte).

Romanen är indelad i tre avsnitt. Den första avdelningen berättar om tiden före kriget. Trots att mycket handlar om förvaltandet av jorden och möjligheten för en ung albansk grabb att ärva ett jordbruk hör man hela tiden i bakgrunden ett muller som inte kommer av åskan. Här introducerar Bekteshi också ett för albanska förhållandet extremt viktigt begrepp: besa. Om besa har jag skrivit åtskilligt i bloggen. Till exempel artikeln om Norman H. Gershmans stora fotobok med justnamnet BesaI den artikeln skrev jag bland annat:
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna). Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
Bokens andra avdelning heter just Kriget och är dess längsta del. Här får vi handgripliga möten med krigets brutalitet och som befrielsekamp betraktad också dess nödvändighet. Här möter vi albaner som anslutit sig till gerillan. I en liten sammansvetsad grupp förs befälet av en alban från Sverige, Kommendanten kallad. Deras förflyttningar genom landskapet blir som en krigsberättelse från by till by, från skog till skog och från berg till berg. Människor är på flykt, de vill ta sig in i Albanien (där väldigt många människor från Kosovo fick skydd under kriget). 

Bekteshis berättelse är här oerhört stark. Den är litterärt mogen och vägrar gå hand i hand med krigsretoriken och propagandan. Här uppför sig människor svinaktigt oavsett om de är serber eller albaner. I bokens epilog anländer vi i berättelsen till den albanska hamnstaden Durrës – en stad jag många gånger besökt. Det finns säkert många skäl till att det stockar sig för mig under läsningen, men ett av dem är utan tvekan de minnen romanen väcker.

Vill man läsa en riktigt bra skönlitterär skildring av vad ett krig är för något tvekar jag inte att rekommendera just Durim Bekteshis debut. Vill man därtill en smula bättre förstå de kosovoalbanska flyktingarnas situation så är den en utmärkt början. 

*

Andra texter i ämnet på min blogg: Flyktingsamtal,  en bok om serbernas dominans över Kosova, om Kosovas och Serbiens preliminära överenskommelse, och slutligen en fasansfullt uppriktig berättelse i ord och bild utgiven i Kosova.



söndag 24 juli 2016

Ja, jag älskar detta land

Landön i juliskrud. Foto: Astrid Nydahl
Kan man älska ett land vars "elit" och politikerklass man föraktar? Ja, inte bara kan, eftersom just dessa föraktliga gör det nödvändigt. Jag har under söndagens timmar ute vid havet mycket starkt känt detta. Vi var kanske sex familjer som trängde ihop oss vid den lilla viken vid Landön. Idel vänliga ord främlingar emellan. Bara pursvenskar. Inte en slöja i sikte. Till synes onödiga leenden främlingar emellan. Jag satt och läste. Astrid simmade i Östersjön. Vi hade börjat dagen med att försöka ta oss till havet vid två platser, först Åhus och sedan Äspet. Det var i praktiken omöjligt. Mellan träden i strandskogen stod bilar parkerade överallt. Vi fick bita i det sura äpplet och vända hemåt för att sedan ta österut till Landön. Där är vi nästan alltid ensamma. Idag var vi många. Men stämningen var sådan att en känsla av kärlek vällde upp i mig och jag sa till Astrid: Jag älskar trots allt detta land. Och jag menade det. Nu tar jag den känslan med mig resten av söndagen. Vårdar den. Vet att den kan vara borta precis när som helst.


Jan Myrdal. Två nya exempel

Dudley Castle. Foto: Astrid Nydahl
Drastiska formuleringar har väl alltid funnits i Jan Myrdals författarskap. Men frågan är om inte hans två senaste texter tar priset. De är båda skrivna inför 89-årsdagen som ägde rum den gångna veckan. Två exempel. Det första ur en text om att gå in i det nittionde levnadsåret, i själva verket den text han delade ut till gästerna vid födelsedagsminglet. Här blickar Myrdal tillbaka på sitt livsverk och berättar om böcker som refuserats eller manus som inte längre står att finna:
"De flesta dåtidens manuskript är försvunna. Länge har jag förgäves letat efter ett exemplar av det femtonhundratalsgrova folkboksförsök som refuserades 1950: ”Resa med Dame Jeanne”. Vet dock att jag där bland annat utnyttjade en sydslavisk folkberättelse, Den bortsprungna fittan som jag funnit i ett exemplar av Antropophyteia (med Ronald Fangens ex libris). Jag skrev om hur vi under en min och Svend Aage Olsens resa till Göteborg från mitt torp Lilla Byröna i Kaffatorp där vi hämtat böcker och en damejeanne vinbärsvin från i fjol (som överlevt vintern) var med om vidunderligheter på tågresan. Bland annat att en prydlig femtiotalets borgardam rodnande tvangs be de andra damerna i kupén – och även oss – om hjälp att jaga rätt på sin under småpratet plötsligt bortsprungna fitta. Den hölls kvar inne i kupén av den stängda korridordörren men kilade där kring bland oss svårfångad, luden och kättjefullt uppstudsig."
Detta är ett exempel på Myrdals sätt att tala kön. Han har tidigare i år gjort det i den s.k. "bögfrågan". Han har stämplats som homofob, vilket inte bekommit honom det minsta, utan tvärtom fått honom att argumentera utifrån egna erfarenheter.

Det andra exemplet kommer från texten Brexit:
"Ja, jag vill verka för att Sverige snarast skall följa efter britterna och slippa ut ur EU. Ty som det nu är för oss sitter det en stackars fattig fan, en rom från Rumänien, utanför ICA Kvantum här i Varberg. Tigger. Sträcker ödmjukt fram handen. Vidrigt! Fy Fan! Jag ser på honom och vet att om vi inte lyckas ta Sverige loss sitter snart som tiggare i gathörnen inte bara romer från Balkan utan helt ädelsvenska underklassfigurer med rötter i Småland och Dalarna där. Röd näsa, ödmjuk hållning och framsträckt hand.– Tack min herre!"
Här kan man konstatera att Myrdal direkt anknyter till en stark folklig opinion i Sverige. De rumänska zigenarna utanför butikerna har blivit en plåga. De flesta är rejält trötta på dem. Jag är en av dem. Det är outhärdligt och det blir allt mer närgånget, aggressivt och hotfullt. Om detta blir en valfråga i Sverige är jag tämligen säker på att också vi skulle rösta för att lämna EU, så som britterna kommer att göra.

Man kan tycka vad man vill om Jan Myrdal. Men några likgiltiga texter är det inte han skriver.


lördag 23 juli 2016

Obildningen vid Bosarpasjön

Foto: Astrid Nydahl
Så här såg platsen ut i april. Bosarpasjön i Skåne. Nu i juli är den inbäddad i grönska. Vi satt där under lördagen och fikade. Små barn lekte i vattnet, det var ren och skär idyll. Om inte...

Jag betraktar människor och drar slutsatser. Två ord kom för mig hela tiden. Nivellering och förfall. Vad var det jag såg, om inte en samling mer eller mindre vuxna män och kvinnor som förstört sina kroppar med de mest vulgära och imbecilla tatueringar. Att män gör så är ingen akut nyhet. Men varför förstör kvinnor sina kroppar med denna dumhetskultur? Jag kan inte förstå det. Det handlar mest om människor i samma generation som mina barn. Armar och ben, ryggar och bröstkorgar, allt är tatuerat intill överdriftens överdrift. De ser helt enkelt för jävliga ut. Och när jag sen, till råga på allt, lyssnar till vad de säger, så blir det bara bekräftelser på att det är den maximala obildningen som styr deras liv.

Sådana dagar är jag inte ledsen över att livet tar slut. Jag kommer att lämna den här världen med ett leende.


Islamiseringen - det långsiktiga och allvarligaste hotet

Terrorattackerna är en sida av saken som gör att islam inte kan sammanleva med sekulära samhällen. Denna vålds- och dödskult visar oss allt oftare hur det problemet ser ut. Vi har sett många sådana attacker den senaste tiden (och Münchenmassakern igår kan inte skrivas in under den rubriken, det står klart denna eftermiddag när polisens presenterat sitt material - däremot kan vi med säkerhet slå fast att dagens attentat i Kabul utfördes av IS). Men själva islamiseringen av västerlandet – den långsiktiga och förödande kraft som bryter ner våra samhällen – är det verkligt stora problemet. Låt mig därför återvända till ämnet.

Sommaren 2011 började brittiska islamister sätta upp klisterlappar som förkunnade att Sharialagar gällde i de stadsdelar där budskapet fanns. Det löd:  ”You are entering a Sharia-controlled zone – Islamic rules enforced.” Det började i London (i stadsdelar som Waltham Forest, Tower Hamlets och Newham) där lyktstolpar och busshållplatser tapetserades med det hotfulla och uppfordrande budskapet.

I dessa zoner, sa lapparna, förbjöd man spel, musik, alkohol, pornografi och prostitution samt rökning och droger. Enligt predikanten Anjem Choudary (1) från den förbjudna organisationen Islam4UK (2) ingick kampanjen i den långsiktiga, strategiska strävan att också i England skapa det Islamiska Emiratet. Enligt predikanten har den brittiska regeringen pekat ut 25 enskilda områden i landet där islamismen är ett stort problem. Just där, säger Choudary, ska vi agera för att skapa Shariazonerna. Där kommer man inte att acceptera ”den västerländska civilisationen”. Inte ens umgänge mellan könen betraktas som tillåtet.

I vissa Londonstadsdelar hotas redan nu kvinnor med våld om de inte bär slöja. En representant för Quilliam Foundation (3), James Brandon, säger att dessa ”Taliban thugs” inte är representativa för befolkningen i områdena, och att deras verksamhet bidrar till klyftor och splittring (4). Man måste ändå fråga sig huruvida de har ett stöd från "den tysta majoriteten" av muslimer i området.

En månad senare, i augusti, skriver The Telegraph om verksamma Sharia-domstolar i Birmingham. Här koncentrerar man sig på civilmålen, som hustrumisshandel och skilsmässor. Shariadomstolen sammanträder en gång i månaden i Birmingham Central Mosque. Ordförande är Dr Mohammed Naseem, han sitter bredvid imamen Talha Bokhari, och Amra Bone, den enda kvinnan som sitter i en Sharia-domstol i England.  Naseem råder en misshandlad kvinna, Jameela, att ”för barnens skull” uthärda och upprätthålla skenet.

Michael Nazir-Ali, före detta biskop i Rochester, född i Pakistan, har länge kritiserat bruket av Sharia. Han menar att deras främsta uppgift är att upprätthålla orättvisor mellan muslimer och icke-muslimer, mellan män och kvinnor.


Alan Craig, en före detta Newham-politiker, som bott 30 år i området, upprörs över att han inte i en enda butik numera kan köpa icke-halalmat. Han möter inte längre kvinnor i slöja, de flesta är klädda i heltäckande niqab med svarta handskar. Inte ens i de sekulära brittiska skolorna frångår man muslimska regler. Alldeles oavsett andra omständigheter vägras barnen vatten och mat under Ramadan.

I närheten av Newham ligger Leyton, hemmakvarter för Islamic Sharia Council (5), en organisation grundad 1982 som styr över ett dussintal Shariadomstolar landet runt. Det finns uppskattningsvis hela 85 stycken totalt. En av männen i organisationen, Dr Suhaib Hasan, vill att man i landet inför två av Sharias kanske mest motbjudande inslag: stening av otrogna kvinnor och stympande av händer på tjuvar.

Jim Fitzpatrick, parlamentsledamot för Labour, menar att Shariadomstolarna tar ”strypgrepp på de muslimska delarna av samhället och bidrar till en islamisering”. Han borde veta, han representerar en valkrets som domineras av muslimer från Bangladesh: Poplar and Canning Town.

På sin hemsida ger Islamic  Sharia Council en klar och tydlig bild av hur de ser på Shariadomstolarnas framtid i landet: “Även om rådet ännu inte är juridiskt erkänt av de brittiska myndigheterna, är det redan ett etablerat faktum, liksom att det vinner alltmer mark i de muslimska folkgrupperna.. allt detta är förberedande steg för att slutligen få förtroende från värdlandet för det sunda i Islams rättssystem.”

Med 1996 Arbitration Act gäller vissa beslut redan. Man tillåter domar i Shariadomstolar där bägge parter är överens, och de behöver alltså inte ta ärendet till brittiska domstolar. Frågan är om inte detta förfarande är inledning till en acceptans av parallella rättssystem. Biskop Nazir-Ali menar att man därmed accepterar ett system där likheten inför lagen är borta och därmed ett av grundfundamenten för det brittiska samhället.

I Green Lane Mosque i Birmingham har man gjort sig kända för extrema inslag. I december 2009 beslutade de sig där för att bjuda in två extrema predikanter, Faisal al-Jasem från Kuwait och Abdul Aziz As-Sadhan från Saudiarabien. Det fick till följd att företrädare för British Muslims for Secular Democracy (6) och för judiska och kristna församlingar, skrev ett öppet brev, ställt till en företrädare för moskén, Tassadaq Hussain. I brevet skrev de att de med fasa läst texter av de två hatpredikanterna, och att de inte i skydd av yttrandefriheten kunde tro att dessa två skulle få genomföra sina ”hatpredikningar”. Vi har i landet, påminde de, en Racial and Religious Hatred Act 2006 att förhålla oss till. Inte minst de två predikanternas antisemitism finns dokumenterad, och man citerar i det öppna brevet flera sådana textställen, som då Sheikh Abdul Aziz As-Sadhan beskriver “det judiska gänget” som påstås ha “som samlat på sig motbjudande och lumpna egenskaper” och hävdar att de “misspryder mänskligheten.” Utifrån sådana exempel vädjade de till moskén att dra tillbaka inbjudan.

Birmingham Mail berättar i december 2009 att de två hållit sina predikningar. I ett polemiskt svar på det öppna brevet sände moskén den 18 december ut ett pressmeddelande, där det bland annat hette att de tillbakavisade anklagelsen om att de skulle ha bjudit in talare som är anhängare av al Qaida. De två är enligt moskén “akademiker som specialiserat sig på Islamisk vetenskap och är välrespekterade i lärda kretsar”.

Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar ”Campaign Against Sharia Law in Britain”. De har många invändningar mot Sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finnas en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:
“Vi uppmanar den brittiska regeringen att erkänna att Sharia och andra religiösa lagar är godtyckliga och att de särskilt diskriminerar kvinnor och barn. Medborgarskap och mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara. Vi kräver ett slut på Shariadomstolarnas religiösa tribunaler utifrån det faktum att de motarbetar jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi kräver att lagen ändras så att alla religiösa tribunaler förbjuds att arbeta såväl inom som utanför rättssystemet.”



1. Född i England 1967. Före detta advokat som nu leder organisationen Islam4UK.
2. Islamistisk organisation som arbetar för införande av kalifatet. Organisationen förbjöds i Storbritannien enligt Counter terrorism laws den 14 januari 2010.
3. Organisation baserad både i London och Islamabad som motarbetar religiös extremism.
4. Daily Mail 28 juli 2011
5. Rådet presenterar sig själv med dessa ord: Rådet ser sig självt som en stabiliserande faktor inom det brittiska muslimska samhället. Utanför de muslimska länderna, är islamiska institutioner centrala för att det muslimska samhället ska överleva. Andra etablissemang, som moskéer, skolor, universitet och banker bevarat det muslimska samhällets identitet och skapar en beskyddande omgivning för unga och gamla i lika mån.”
6. Organisationen presenterar sig så här: ” Att skapa medvetenhet bland brittiska muslimer och en större allmänhet om demokrati, särskilt sekulär demokrati, för att bidra till en gemensam vision om medborgarskapet (att skilja stat från tro, så att tro inte påverkar politiken, så att det finns en gemensam delad offentlighet). Uppmuntra religiös förståelse och harmoni, respekt för olika trossystem, och uppmuntra förståelse och firande av rikedomen i olika muslimska kulturer, värderingar och traditioner, värderingar och traditioner som finns i det brittiska samhället.”

fredag 22 juli 2016

Sartre i sanddynerna

Som Sartre under sin litauiska resa kunde vända ryggen åt alltsammans och försvinna bort över sanddynerna, så vill också jag idag, om inte försvinna så i alla fall bli lite osynlig och luddig i kanterna. Jag läser, jag harvar med det vardagliga och försöker tro på min egen tanke. Kanske går jag ner mig och fastnar i sanden, kanske får jag en fjärils lätthet i stegen. Ingenting är säkert en dag som denna och jag fortsätter bläddra i drömda pappershögar.
"Ni vet vad man ibland säger för att rättfärdiga bödlarna? Att man måste förmå sig till att plåga en människa om hennes erkännanden gör det möjligt att spara hundratals liv. Vilket hyckleri!" (Jean-Paul Sartre: Kolonialism och revolution, samtidshistoriska studier 1956 - 1970)
Nog får man säga att Sartres ord ter sig väldigt aktuella. Vem som ska dö idag vet vi inte. Men redan imorgon kan vi summera och ange platser och antal.