torsdag 21 juli 2016

Världsligheter. Banaliteter

Foto: Astrid Nydahl
Nog är det världsliga i de flesta fall synonymt med det banala. Men ju äldre jag blir, desto större blir mitt behov av banalitet. Torsdagstimmarna i solen, vattenbrynets alla lekande barn, en enkel kopp kaffe med smörgås. Tidlös banalitet. Det världsliga sammanfattat i sittande ställning.

Nu när sommaren är som finast i vårt landskap händer något annat och kanske viktigare: det plågsamma blir lättare att bära. Att vattna blommorna en vardaglig syssla som får lika stor mening som skrivandet och läsandet. Att ta hand om en upphittad fin damcykel föranleder kontakt med polisen, kanske får någon tillbaka sin stulna cykel. Ett samtal om sjukdom och glädjeämnen. Telefonen vilar annars för det mesta. Vi ser varandra i ögonen och samtalar mest på det sättet. Men det finns förstås undantag.

I tre veckor har jag väntat på TLS. Luckorna i leveransen blir allt fler och allt längre. Jag vet att jag kommer att sakna den, men har bestämt mig för att inte förnya prenumerationen. Och några svenska litteraturtidskrifter finns det inte. De imitationer i branschen som utges är på sin höjd papper för fiskrens. Överväger att återgå till danska Weekendavisen, men det blir kanske en alltför dyr affär.

Världsligheter. Banaliteter. Vad kan man mer begära?


Jörn Donner: Diktonius. Ett liv (Förlaget Alfabeta)

Foto: Astrid Nydahl
Den första fråga som Jörn Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde – oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”

Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.

Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.

Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.

Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.

Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.

”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik.” Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod. Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.

Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.


onsdag 20 juli 2016

Tygla vreden eller låta den flöda. Tankar på en fullsatt buss

Strandängen vid Ivösjön 18 juli. Foto: A. Nydahl
Hur tyglar man sin vrede? Ska man ens försöka? Jag har alltid haft svårt för att göra det. Om jag är vredgad så märker omgivningen det, ingen kan förbli okunnig. Jag har alldeles nyss befunnit mig i en sådan situation. På en stadsbuss. Fullsatt. Nej, inte av några av mina landsmän. Hela bussen fylldes av somalier, etiopier, afghaner och araber på bara två hållplatsers avstånd. Jag satt och tänkte på de senaste veckornas händelser. Hur ser man om en muslim har planer på att mörda "otrogna" i sin omgivning. Poängen är att det är omöjligt. Ingen, varken jag eller någon annan "otrogen hund" kan göra det. Alla som fallit offer för den islamistiska terrorn har varit okunniga fram till det ögonblick bomberna utlösts, knivarna och yxorna huggit eller bilarna och lastbilarna kört in i dem. Jag har tittat på bilderna av terroristen i Nice. Till och med när han tar en selfie framför den lastbil han just hyrt ser han ut som en vänlig, mild man. Hans leende skvallrar inte om hans avsikter. Likadant var det förmodligen på det tyska tåget, fram till det ögonblick yxan började svingas mot passagerarna. Så konkreta var mina tankar när jag satt på bussen på väg in till centrum. Jag var inte rädd. Jag var bara uppfylld av vrede över att islamismen orsakat detta. Jag var inte minst arg över att jag i min egen stad ska behöva tänka sådana tankar. Helst skulle jag vilja ha tillbaka det Sverige där man möjligen var mörkrädd eller undvek stadskärnan en fredag eller lördag då berusade människor kunde vara hotfulla. Men jag vet att det är fåfängt att tänka så. Man kan inte vrida tillbaka tiden. Det är omöjligt att återskapa det förflutna. Den som försöker hamnar i bästa fall bara i patetiska folkhemsdrömmar. I värsta fall i något mycket värre. Så jag tyglar inte min vrede. Jag vet att den går över när det väl blir kväll och jag sätter mig med något gott att äta och dricka. I min egen lilla krets. 

Péter Esterházy är död

Foto: Astrid Nydahl
Jag satt på hans sängkant och höll honom i handen. Plötsligt kom gråten över mig, jag skakade, tårarna strömmade. Han märkte det inte och M drog sig taktfullt tillbaka. Även nu kan jag känna tröttheten efter all denna gråt. Imres andetag var sörplande, han flämtade, stönade. Med jämna mellanrum uteblev ett andetag och då slöt han ögonen, det var som om han hade dött. Att det var just då han dog. Jag såg honom dö på det där sättet minst tre gånger, och vid varje tillfälle ryckte min kropp till. Jag tror det berodde på rädsla. För vad, för vem, det kan jag inte säga. Ur Fyra dagar ur en bukspottkörtels dagbok av Péter Esterházy (GP, i översättning av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson)
Det var vid Imre Kertész dödsbädd han satt då i mars, Péter Esterházy. Kertész dog den 31 mars i år. Nu är Esterházy själv död. Cancern i bukspottskörteln tog hans liv den 14 juli.

Jag vill citera ur några mycket läsvärda minnesord om honom. Först några rader av György C. Kálmán i Svenska Dagbladet. Han är professor i modern litteratur vid ungerska vetenskapsakademien. Artikeln är översatt av Ervin Rosenberg. Kálmán skriver:
Hans lärdom och bildning var häpnadsväckande: på universitetet hade han studerat matematik: han läste enormt mycket, och det var inte bara den ungerska litteraturen han kände till utan och innan, lika mycket hemma var han i världslitteraturen, han gick ofta på teater, konserter och utställningar. Han hade ett milt och ironiskt sätt att tala, var skrattögd och månade sig om att formulera sig precist. Aldrig sårande, trots att han var starkt kritisk. Han höll sig med bestämda politiska uppfattningar, men talade alltid om värden, hållningar och moral, aldrig om konkreta, aktuella partipolitiska frågor. Han hade svårt att stå ut med dumhet, brist på kultur, opassande beteende, stötande social ojämlikhet, intolerans, fördomar och rasism. Även när han höjde sin röst gjorde han det i vänlig och skämtsam ton, förstående, ironiskt och naturligtvis självironiskt.
I Sydsvenskan skriver Gabi Gleichmann om honom i egenskap av vän och hans norske förläggare:
Han var uppfinningsrik, en teckentydare och spanande arkeolog, en seriös ordkonstnär lekfull på allas vägnar, han lånade ohämmat citat från hundratals kollegor världen över och gjorde andras klokskap till sin egen. Med sina romaner har han retat, provocerat, underhållit, ökat takhöjden iför sitt lands offentliga samtal. I hans litterära universum var allt möjligt. 
För att befria läsaren från vanesynen upphöjde Péter bagateller till väsentligheter och klädde av maktens språk med sådan lust och glöd att vardagsklichéerna började brinna. I så måtto utgjorde hans litterära projekt ett medvetet och gigantiskt reningsarbete, i Karl Krauss och Ludwig Wittgensteins anda, av det av statliga lögner förorenade ungerska språket. Man försökte fästa litterära etiketter på hans författarskap, kallade honom postmodernist. Men han var det närmaste man kommer en litteraturens trollkarl. Gudabenådad och outtröttlig var han, enligt min uppfattning, den störste ordmagiker Europa har skådat sedan James Joyces dagar. Med åren fick hans berättarkonst en mer specifik vikt, hans hejdlösa ordlekar en större tyngd, hans genomlysning av livet i Mellaneuropa större allmängiltighet. Han blev en av de främsta uttolkarna inte bara av sin nations förflutna och medvetande, utan av atmosfären i vår egen samtid, av individens utsatthet för historiens nycker och grymheter. 

Nu har således två av de riktigt stora ungerska författarna lämnat det jordiska. Det är en förlust såväl för ungrarna som för alla oss andra. Men med litteraturen förhåller det sig ändå så att det skrivna finns kvar. Det de  stora författarna skapat går inte i graven med dem. Att hålla dem i minnet gör man bäst genom att läsa deras verk, och vi har stor tur som lever i Sverige, ty till just vårt språk har många av deras böcker översatts.


Två sommarpaket

Liksom tidigare år erbjuder jag nu två sommarpaket till försäljning. Priset är extremt lågt: 150:- för varje paket som innehåller tre böcker, inklusive frakt. 

VILL DU GÖRA EN EGEN KOMBINATION MED TRE AV DE SEX BÖCKER GÅR DET LIKA BRA.

Är du intresserad att köpa så skicka mig ett mail på thomas.nydahl@gmail.com

Paket ett innehåller två tankeböcker och en volym stadsskildringar.



Den tysta zonen är ett försök till tankar om hur befriande tystnaden kan vara i en tidsepok som är extremt bullrig med sina stadsfestivaler, dunkande stereoanläggningar och konsumism. 


Förensligandet är en bok i samma tradition som Den tysta zonen, en tankebok om att behålla sin mänsklighet i en tid där det omänskliga dominerar.



Ökenvandring innehåller skildringar av så olika platser som Tripoli och Benghazi i Libyen, Szcsecin i Polen och små skånska orter. Längre samtal om liv och litteratur med de tre danska författarna Ida Jessen, Nina Malinovski och Pia Tafdrup.

Paket två innehåller en tankebok och två politiska volymer med krig och kriser i centrum.


Inre frihet är en tankebok där mina bloggläsare känner igen sig. Högt och lågt, vardagligt och högtidligt om livet, konsten och politiken.


Antecknat i krigstid är en dagbokskrönika som skildrar skeendet i två stora kriser och krig: Ukraina och Gaza. Boken innehåller också fristående essäer med anknytning till ämnena.




Sextio år senare är en bok om vad som hände under "den arabiska våren" och tiden runt Israels 60-årsjubileum. Idag har vi facit: de panarabiska, sekulära regimerna är störtade, jag skildrar det som hände i Libyen, och Israel står i en akut och mycket svårare situation med ett stort inbördeskrig vid sina gränser mot Syrien och ökad spänning i Gaza och på Västbanken. Boken skildrar också islamiseringsprocesserna. 


tisdag 19 juli 2016

Uppdaterad version av bloggposten. Islamistiska våldsbrott. Åter till frågan om IS och dess "soldater"

Vi vet allt det grundläggande om den blodiga attacken på ett sydtyskt tåg mellan Treuchlingen och Wurzburg igår kväll. Vi vet att det handlar om en 17-årig så kallad "ensamkommande" från Afghanistan som tackar Tyskland för dess gästfrihet genom att under stridsropet Allahu Akbar hugga offren med yxa och kniv. Vi vet att en familj från Hongkong, bestående av fem personer, fick ta emot de allvarligaste huggen. Tre av dem har livshotande skador, andra är också skadade i familjen. Utöver det är ett dussintal människor chockskadade. Gossebarnet sköts till döds av ett specialkommando inom polisen när han försökte fly från tåget. Tyska medier uppger att han hade en egenhändigt tillverkad IS-flagga på sitt rum.

Nå, nu hävdar alltså en "nyhetsbyrå" som IS använder för sin propaganda att det var de som utförde dådet, att gossebarnet i själva verket var en "soldat" i islamistgruppen. Det är förvisso riktigt att IS uppmanat sina sympatisörer att utföra angrepp i de europeiska länder som deltar i kriget mot dem. Att Frankrike är särskilt hårt drabbat vet vi bara allt för väl. Men är inte varje islamistisk terrorist en "soldat"? Förvisso, men den här sortens terrorism utförs föga troligt efter ordergivning från IS. Det är fullt tillräckligt att han eller hon är stark i sin övertygelse och känner ett så djupt hat mot icke-muslimska individer och nationer att våldet står närmast på tur. De nyligen utförda attackerna i Frankrike och Tyskland är inte de sista. Det är egentligen det enda vi kan säga med stor säkerhet. Tyskland har tagit emot 150.000 afghanska gossebarn. 

Trots allt som skett säger tyska myndigheter att de "inte fått klarhet kring motivet". Är inte Allahu Akbar motivförklaring nog? Ger det stridsropet i själva verket inte all nödvändig information?

Viktig uppdatering: nytt attentat idag!

Ännu ett dåd av samma typ har nu ägt rum i södra Frankrike. En mamma med tre döttrar attackerades för "att de var för lättklädda på semestern". Yngsta dottern, 8 år, är livshotande skadad! Motiv? Behöver man veta mer än att angriparen är muslim och har förnamnet Mohammed?


Gutenbergparentesen

Hatchards bokhandel i London. Foto: Astrid Nydahl
Sam Sundberg har i en fascinerande understreckare i Svenska Dagbladet skrivit om den så kallade Gutenbergparentesen.

Hans text är den första i ämnet jag läst som övertygar mig om att detta kan äga stor giltighet. Sundberg skriver:
Lars Ole Sauerberg, professor vid Institutet för kulturvetenskap vid Syddanska universitetet i Odense, har döpt den era som varat i dryga 500 år till Gutenbergparentesen, och de senaste åren har flera forskare vid universitetet arbetat med begreppet. Sauerbergs kollega Tom Pettitt har hjälpt till att göra det känt runtom i världen.
Teorin går ut på att tryckpressens tidevarv har utgjort ett undantagstillstånd efter en lång period dominerad av muntlighet. Nu befinner vi oss vid Gutenbergparentesens slut och tryckpressens dominans ersätts av dels en ny muntlighet tack vare internets möjligheter att dela ljud och bild, dels en ny skriftlighet. Den digitala texten är i jämförelse med bokens permanens mer flytande, ständigt redo att kopieras, redigeras, kommenteras och spridas.
Det jag själv nu gör med understreckaren är just att kopiera, redigera, kommentera och sprida den. Ska jag göra det ur en bok i biblioteket måste jag först skriva av texten för att kunna kommentera och sprida den.

Men allt detta är nu inte enbart en teknisk fråga. I Sauerbergs teori förhåller det sig så att den tryckta boken, skriften, har varit ett nytt historiskt skede som hakat i den tidigare muntligheten. Och tryckpressens tidevarv innebar, skriver Sundberg också något annat:
Parallellt med bokens segertåg växte sig idén om nationen stark, en avgränsad geografisk enhet med ett i någon mån likartat folk, gärna med gemensamt språk. Många forskare förlägger startpunkten för den moderna nationen till den westfaliska freden 1638, eller strax tidigare. I samma veva vann även en ny idé om människan mark. Nu förklarades hon som individ, separat från sin omgivning, avgränsad av sin kropp, självständigare än någonsin. Kopplingarna till familj, släkt och samhälle skars loss från själva personen och externaliserades. Med boken följde med andra ord nya idéer om både samhället och individen – idéer som vi nu får anledning att omförhandla när vi träder ut ur parentesen.

Allt detta manar till eftertanke. Personligen väljer jag dagligen att försöka förlänga Gutenbergparentesen. Sällan lyckas jag helt utan uppslukas av "den mer flytande texten" och ”den nya muntligheten”, den som fungerar utmärkt väl utan ett endaste mänskligt möte.