måndag 18 juli 2016

IS, islam, islamismen och bildningsnivån

Dan Parks senaste.
Varje gång jag hör människor tala eller rentav själv hamnar i diskussioner (ytterst ovanligt) om de islamistiska terrordåden förstår jag genast att det råder en förödande begreppsförvirring. 

Om jag i samband med ett sådant terrordåd förbannar "de satans islamisterna" så hör omgivningen mig istället säga "de satans muslimerna". Trots att jag inte sagt det. Här har vi alltså ett första exempel på obildning. Begreppsförvirring som omöjliggör förnuftiga samtal. Man är inte automatiskt islamist för att man är muslim. Islamismen är islams väpnade, politiska gren. De flesta av islamismens offer är muslimer i den muslimska världen. Allt fler västerlänningar blir det i takt med att enskilda eller grupper islamister utför sina terrordåd i våra länder.

Om jag i ett liknande sammanhang påpekar att gärningsmannen svurit trohet mot IS tror omgivningen att jag med det menar en islamistisk organisation med medlemsregister och partiböcker. Efter Orlando sa en bekant att gärningsmannen "bara uttryckt vag sympati för IS". Efter massakern i Nice skriver nu svensk press att man inte funnit några tecken på att terroristen "tillhört IS". Vad för kunskap man försummat att tillgodogöra sig är denna:

Att svära trohet till IS, Hamas, al-Qaida eller andra islamistiska organisationer är en rituell handling som ska skrämma oss andra och ge oss intrycket att islamisterna finns överallt och att var och en blir dödad inom kort. En sann sida av detta är att de finns överallt. Men en islamist behöver inte tillhöra ett nätverk, än mindre en organisation, för att med dödligt våld angripa oss "otrogna" kuffar (ateister, kristna, judar och andra icke-muslimer). En islamist deklarerar att han är solidarisk med denna våldsamma Koranbaserade ideologi, inte en organisation.



Den som vill ha kunskaper kan med en enkel sökmotor finna tusentals böcker och skrifter för läsning. Nätet är för övrigt en rik källa till seriös kunskap. Inför dessa dagliga dödshot duger det inte att sitta okunnig framför en svensk nyhetssändning. Man måste söka aktiv kunskap. För att hantera hotet men också för att förbereda barn och barnbarn för vad vi alla står inför.

Obildningen och bristen på aktivt kunskapssökande är Europas värsta fiende. En fiende långt farligare än islamismen. Med bildning och kunskap hade vi nämligen kunnat möta denna dödskult utan rädsla för att tro att vi är usla människor när vi gör det. Det är fienden som är usel. Han vill alltid förnedra och döda oss.

Uppdatering:

Johan Lundberg skriver idag en mycket bra artikeln om massakern i Nice, där han också reder ut begreppen. 

Ännu en uppdatering djärvt beslutad men förmodligen alldeles relevant:

En man har attackerat passagerare med en yxa ombord på ett tåg utanför staden Würzburg i Tyskland.
Minst 21 personer har skadats, rapporterar lokalkanalen BR24.
Attacken ska ha utförts utanför den tyska staden Würzburg.
21 personer har skadats och mannen ska, enligt obekräftade uppgifter, vara skjuten av polis, enligt lokalkanalen BR24. Han gick till attack ombord på tåget mellan Würzburg-Heidingsfeld och Ochsenfurt i landets centrala delar med en yxa.
Flera personer uppges vara allvarligt skadade.

Engelska Leicester enligt Sydsvenskan

Vila på en engelsk bänk, här "umgås man med alla". Foto: T.N.
Eftersom man också med stark oro kan konstatera att vissa engelska städer idag har en majoritetsbefolkning av invandrare, där inte alla är muslimer utan också hinduer, sikher, buddhister och andra, vill jag ge ett sådant exempel från en stad som ligger nära Black Country, nämligen Leicester i East Midlands. Stadens utveckling har föranlett Malmötidningen Sydsvenskan att göra ett mycket stort reportage under rubriken ”Här är snart vita i minoritet” om Leicester (1). Rubriken är alltför försiktig. Det förhåller sig nämligen redan nu så att de vita är i minoritetet i staden. Reportaget inleds med en mening som kan sägas vara symptomatisk: ”Engelska Leicester beskrivs som en multikulturell lyckosaga.” Redan i de orden slås en ton an, och den tonen står i full överensstämmelse med den förhärskande ideologin, både i England och i Sverige. Det intressanta är också hur reportern väljer att hela tiden framställa staden som ett föredöme. Så berättar han till exempel om somalier som lämnat det ”dåliga Sverige” för England. En av dem säger att Leicester är staden där de vill stanna för resten av livet. Sedan denna somalier, Hassan, berättat om hur mycket bättre allt är där, jämfört med Göteborg konstateras torrt: ”Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen”. Att det är religionens auktoritet som på detta sätt lyfts fram som något positivt kan man inte tvivla på.

”Kvinnor i pastellfärgade saris och män med svarta skägg går hastigt på de smala trottoarerna på Belgrave Road. I affärerna Punjabi-kläder, indiska godsaker och juveler. Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande” heter det i reportaget. Och lite längre fram: ” Visst är arbetslösheten stor, nästan en tredjedel av alla mellan 18 och 24 är utan jobb. 35 procent av hushållen får olika bidrag”. Man ser, trots försöken att utmåla Leicester som en lyckodröm, hur sprickorna öppnar sig i muren.

Liksom för städerna i Black Country väntar ännu större sociala problem. Men det är uppenbart att det är den engelska befolkningen, de som i reportaget kallas ”de vita” (2) som är stadens stora problem, eftersom de utgör 90% av befolkningen i just den stadsdelen: ”I New Parks är den öppna arbetslösheten 18,6 procent, den näst högsta i hela staden. Antalet rökare är nästan flest i landet, tonårsmammorna är fler än genomsnittet i Leicester. Av de cirka 12 000 invånarna är nästan 90 procent vita.”

Så berättar reportaget om hur de unga invandrarna lockas till musikens värld, och inte minst, till religionens. Uppenbart måste slutsatsen vara att moskén är framtiden för Leicester, som för alla andra, oavsett om vi lever där, i Black Country eller i Sverige.

Reportaget klingar sprött av framtidstro när det närmar sig slutet och berättar om en annan av stadsdelarna och dess inspelningsstudio: ”Killarna i studion har indisk-muslimsk och karibisk bakgrund och självklart umgås de med alla, säger de. Highfields har förknippats med kriminalitet och prostitution, men på senare år har ryktet förbättrats. Under vårt besök där ser vi endast unga män med långa skägg och i traditionella shalwar kameez, långskjorta och byxor, som jäktar till moskén.”

Ja, de jäktar och framtiden tillhör islam. Låt det inte råda någon tvekan om varför Sydsvenskan skildrar Leicester som en framtidsdröm, där man ”självklart umgås med alla”.



1. Sydsvenskan den 7 april 2012, reportage av Kenan Habul.
2. I brittiska folkräkningar, den senaste hölls 2011, kategoriserar man människor just så, ”vita”, till skillnad från asiater, afrikaner, karibier, kineser. Hade vi haft att göra med samer, inuiter, indianer och andra sådana folk, hade man talat om ursprungsbefolkning – Englands vita är just en ursprungsbefolkning. Här i Sverige lyckas vi inte ens ge oss själva en sådan identitet som engelsmännen. Om någon av misstag, som statsminister Reinfeldt sommaren 2012, använder begreppet ”etniska svenskar” drar stora larm- och fördömelseapparaten igång.

Texten är ett klipp ur min bok Black Country (2012)

söndag 17 juli 2016

Islamismen och Turkiet. Marken gungar under Europa

Foto: Astrid Nydahl
Det är mycket som orsakar oro och rädsla just nu. Den islamistiska massakern i Nice och de dramatiska händelserna i Turkiet förstärker den sortens känslor. Vad som verkligen skedde i Turkiet lär vi inte få veta. Men att 6.000 människor gripits fram till söndagen, och att nästan hälften av dem arbetade i rättsväsendet (åklagare, domare och andra) är i sig oroväckande händelser. Varför måste så många röjas ur vägen, om det inte är för att islamisten Erdogan haft för avsikt att med "kuppförsök" stärka sin regims makt och på sikt också skriva om grundlagen i sharia-riktning. Danska Politiken skriver: 
Upproret är en Gudagåva till oss, för det ger oss möjlighet att rensa i armén, sade Erdogan i ett av sina tal igår.
Nej, det är inga grundlösa spekulationer att ifrågasätta det inträffade som ett genuint försök till statskupp. Jag ser i respekterade medier att sådana teorier förs fram. En fråga några ställt sig är varför elförsörjningen till den turkiska NATO-basen stängdes av i inledningsskedet. Där finns kärnvapen! Med tanke på att Turkiet sedan länge är djupt indraget i det syriska inbördeskriget är allt detta oroväckande. Kan NATO ha ett genuint förtroende för Erdogans regim? Kan omvärlden ha det? Om inte kommer vi att se hur Turkiet fjärmar sig allt mer från Europa, vilket också med säkerhet ger effekter på migrationsströmmarna. 

Nyligen återupptog Israel och Turkiet sina diplomatiska förbindelser. Man försäkrar från israeliskt håll att man litar på den mellanstatliga relationen. Men vad sägs det bakom stängda dörrar?

Här finns en intressant text om saken från BBC.


***

Den man som Erdogan anklagar för att vara en kuppmakarnas teoretiker, Fethullah Gülen, skrev jag om här i bloggen 2012. Om du klickar på namnet kommer du till den artikeln. Han lever som bekant i USA och amerikanarnas vägran att lämna ut honom har fått Erdoganregimen att ta till riktiga brösttoner. Redan en sak som denna ökar känslan av att marken gungar.




Enoch Powells Rivers of Blood-tal enligt Christopher Caldwell

Foto: Thomas Nydahl
I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning, tog Christopher Caldwell inledningsvis upp Enoch Powells tal Rivers of Blood och dess kontext. Caldwell är krönikör i Financial Times och medverkar också i The New York Times Magazine och Weekly Standard. Han är bosatt i Washington D.C. men är en flitig Europaresenär. Han ser i sin bok utvecklingen både med icke-europeiska ögon och med den kunniges utgångspunkt.

Caldwell konstaterar att Powell håller sitt tal bara två veckor efter det att Martin Luther King mördats och kravaller brutit ut i flera amerikanska städer. Ett halvt år senare håller Powell ännu ett tal, nu för en Rotary-klubb i London, där han varnade för, att om invandringen fortsatte på den utstakade vägen, så skulle
”hela städer i Yorkshire, Midlands (…) domineras av eller helt få en afro-karibisk befolkning (…) I hela dessa områden kommer ursprungsbefolkningen, Englands folk, som kärleksfullt betraktar detta land och dessa områden som sina, att ha fördrivits – Jag använder med avsikt det mesta neutrala ord jag kan hitta (…) Englands folk kommer inte att stå ut med det.”
Caldwell hävdar att all brittisk diskussion om invandringen sedan dess har handlat om huruvida Powell hade rätt eller inte. Men man har, säger han, blandat samman två olika tolkningar av ordet rätt – den moraliska meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade också en klassmässig klyfta gällande vilken av dessa två tolkningar som är politikens viktigaste. De politiska eliterna, säger Caldwell, fokuserar på frågan om huruvida Powell hade moraliskt rätt. Mediatäckningen av hans tal gick helt emot honom. Men den folkliga opinionen fokuserade på huruvida han rent faktiskt hade rätt. Och i det avseendet hade han rätt, bortom varje tvivel. 

I sitt Rotarytal chockade han åhörarna med att säga att den icke-vita befolkningen i Storbritannien skulle öka från en miljon till över 4,5 miljoner år 2002 (den nationella folkräkningen 2001 fastställde antalet till 4,635,296 personer). I 1970 års valrörelse sa han till väljarna i Wolverhampton att ungefär en femtedel eller en fjärdedel av deras stad och Birmingham skulle bestå av invandrade från samväldesländerna och deras ättlingar (enligt folkräkningen 2001 blev de i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%). Hans prognoser skulle visa sig stämma förbluffande väl.

Caldwell säger att vanliga britter ”älskade Powells Birmingham-tal”. Han fick enorma mängder brev från britter som uttryckte stöd, hela 100,000 de första tio dagarna, och då sägs endast 800 av dem ha uttryckt kritik mot honom. Powell hade dock fel på en avgörande punkt, säger Caldwell. Om engelsmännen inte kunde acceptera den diagnostiserade invandringen då – mellan 1968 och 1970 – har det visat sig att man nu, på 2000-talet, i väldigt hög utsträckning har gjort just det. Jo, säger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nämner både så kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel – men utvecklingen har inte ”fått floderna att skumma”. Vad var det då han misstog sig på? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”. Den allt dominerande moraliska stämningen i efterkrigstidens Europa, präglades av ånger inför två historiska missdåd, kolonialismen och nazismen:
”Det är sant att Storbritannien, ensamt bland de västeuropeiska länderna, saknade anledning att känna ånger för att ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha betraktat fascismens övervåld två eller tre årtionden tidigare. Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrån, världshistoriens största imperium, vilket fått många människor att känna sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade öra för ångerns sorgesång, och förstod inte att hans samtida hörde en annan sorts musik”.
”För Powell”, säger Caldwell, ”var massinvandringen till Europa inte en fråga om individuella invandrare som ’letade efter ett bättre liv’, som det bekanta uttrycket lyder. Det var frågan om en organiserad massa som krävde ett bättre liv, en önskan med helt andra politiska konsekvenser.”
För de engelsmän som delade Powells syn, kom det kanske allra tydligast till uttryck i West Midlands, där motståndet mot invandringen samlades under parollen ”Keep Black Country White”.

Caldwell menar att vi måste nyansera och förstå att invandringsvågorna i Europa är av minst två slag. Många européer, säger han, flyttar till och/eller mellan olika EU-länder. Det är inte en immigration, utan en inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han säger att runt 10% av alla människor i dagens Europa i ett eller annat avseende är att betrakta som migranter. Också tidigare utvandringsländer som Irland och Spanien har idag en invandringsnivå som befinner sig ungefär där andra europeiska länders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.

Det han vill belysa med sin bok är något helt annat, nämligen ”invandringen från icke-europeiska länder och kulturer. För att ytterligare förtydliga, så handlar den om vissa problem skapade av icke-européers önskan att bosätta sig i Europa för gott, de problem som hänger samman med multietniska och mångkulturella samhällen.” Han pekar särskilt ut den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror att han instämmer i Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa kommer att bli en del av västra arabvärlden, av Maghreb”. Madrids borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón sa 2006 att islam ”inte är och inte heller vill bli mångkulturell”. Med grundläggande kännedom om islam och islamism kan man istället konstatera att denna religion/kultur/politik befinner sig i en utveckling som kräver inte bara inflytande och deltagande i invandringsländerna, utan de facto makt över institutioner och samhällsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal avslutar Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt väsentligt. Han menar att ”européer vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth och mindre om Montaigne och Goethe.”

Längre fram i betraktelsen diskuterar Caldwell utvecklingen från slutet av 1950-talet till idag. När invandringen från länder som Turkiet började också i de nordeuropeiska och skandinaviska länderna, var det väl inte någon som hade trott att ”det ett halvt århundrade senare skulle finnas tusentals moskéer över hela kontinenten”. Hade européerna vetat det, säger han, ”skulle de aldrig ha tillåtit det”. Skillnaden mellan den tidens migration och den som pågår just nu är ändå mycket stor. Majoriteten av dem som kom till norra Europa, från länder som Turkiet, Jugoslavien, Grekland (och Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta. De flesta som idag kommer är för det första muslimer (från Irak, Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det andra hamnar dessa människor i mindre eller högre grad i befintliga getton, där det förstås vare sig finns jobb att få eller vägar in i majoritetssamhället. Gettot här i Sverige definieras först och främst som en plats där man, tack vare ekonomisk rundhänthet från myndigheterna, klarar sig alldeles utmärkt utan att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda svensk krona. Minnesvärda är de ord som en ung irakisk kvinna, Fatima Obaid, fällde om Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller något annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö.” Jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara annorlunda i de av islam dominerade brittiska städerna. Där kan man också stortrivas, eftersom de är precis som städerna i Pakistan, Bangladesh eller andra muslimska majoritetskulturer.

Men den kanske viktigaste aspekten är ändå den som Caldwell pekar på: islamiseringen av samhället, särartsintressets växande inflytande och så småningom dominans, och bristen på öppen diskussion och debatt. Stämplingen av islamiseringens kritiker började för länge sedan men tilltog radikalt i och med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen 2010, men användes inte bara mot dessa nationalister utan också mot var och en som yppade kritik mot islamismen som politisk-religiös ideologi. Särskilt noterade jag efter denna period hur också kritiska människor beskylldes för att vara SD-anhängare och/eller medlemmar av detta parti. Oberoende kritiker betraktades som en omöjlighet. Eller så användes denna ”Guilt by association”- teknik för att omöjliggöra den oberoende kritiken av politisk islam. Att stämplingens främsta redskap – ”islamofobi” – myntades av Ayatolla Khomeni så sent som 1979 tycks inte ha bekymrat den opinion som vill slippa höra kritiska röster. Den har också bidragit till att samhällsklimatet övergått i grovt tillyxad demonisering, efter att den norske terroristen och massmördaren blev en del av det kollektiva medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden. Det råder väl ingen tvekan om att vi får se fler och kanske ännu mer spektakulära terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen skulle ”regleras” av sådana kriser, skulle det innebära att vi frivilligt gick in i den totala stumhetens epok. Och det i sin tur skulle leda till att de totalitära och våldsamma ideologierna fick ett ännu större spelrum.

I ett kapitel om ”etniska kolonier” berättar Caldwell om Trevor Phillips, ordförande för Commission for Racial Equality i Storbritannien, som 2005 varnade för att landet gick ”sömngångaraktigt mot segregationen”. Han påpekade att isolationismen var särskilt stor bland etniska pakistanier och bangladeshier, och att deras frivilliga isolering i getton hade tredubblats sedan 1990-talet. Några av de undersökta städerna var Bradford och Leicester där man räknat med att ungefär femton procent av befolkningen lever i sådana områden. Phillips fick förstås på tafsen för sin ”pessimism”. 

Intressant att notera är dock att de argument som användes mot honom hade sina källor i en kulturell lobby som hellre än fakta och siffror använde känsloargument och så att säga ”tänkte bort” problematiken. En brittisk regeringsrapport, publicerad 2001 efter våldsamma sammandrabbningar mellan vita och pakistanier i landets norra delar, citerade en brittisk man med pakistansk bakgrund som sa: ”När jag lämnar det här mötet ikväll går jag tillbaka till mitt hem och ser inte ett enda vitt ansikte förrän jag återvänder hit om en vecka.” Segregationen är ett faktum, och det hjälper inte att man möter invandrare i deras roller som servitörer eller i serviceyrken för att tänka bort faktum. De européer som oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sådana som Trevor Philips, människor som arbetat hårt för att åstadkomma harmoni mellan folkgrupperna. Till det ställer Caldwell en serie frågor, förvisso retoriska men nödvändiga: ”Vems är felet till denna isolationism? Är den påtvingad eller självvald? Är det segregering eller självsegregering? Var de infödda rasistiska och kyliga? Eller var nykomlingarna overksamma och våldsamma?” Svaren ger sig ofta alldeles själv, för den som har ögon och öron öppna och som inte räds att dra slutsatser som varken får eller kan uttalas offentligt i dagens Europa.



1. Christopher Caldwell: Reflections on the revolution in Europe. Can Europe be the same with different people in it? Allen Lane/Penguin Books 2009.
2. Nwentoma, ett tyg där man vävt samman bomull och silke, och som produceras i Ghana och Elfenbenskusten.
3. SvT Rapport, 11 mars, 2007.

Texten är ett klipp ur min bok Black Country från 2012.



lördag 16 juli 2016

Enzensberger, Andersen, Hastings och andra om vad som pågår i Europa

Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl
Med anledning av den gångna veckans europeiska dramatik vill jag återvända till ett avsnitt ur min bok Black Country från 2012. Det handlar om Hans Magnus Enzensbergers bok Inbördeskrig (Aussichten auf den Bürgerkrieg). Den utkom redan 1993 och måste betraktas som en av de allra tidigaste analyserna i bokform av hur det ”nya” Europa såg ut och vart det var på väg.

Här börjar avsnittet ur boken:

Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig,  och jag undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och vidare:

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”


Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, förstod vad som väntade.

*

Här slutar avsnittet ur min bok, och jag vill tillägga följande:

Det som nu karaktäriseras som en formlig flodvåg av människor som via de nordafrikanska staterna eller Turkiet/Grekland rör sig norrut mot drömländerna Tyskland och Sverige får inte för en sekund betraktas som ett övergående fenomen. Sverige har för tillfället gränskontroller – jag har nyligen själv passerat en sådan – som är både slumpartad och amatörmässig. Ändå sägs den t.ex. ha minskat inbrotten i södra Sverige dramatiskt. Men har den minskat hoten mot våra samhällen? Jag menar att det vore naivt att tro det. De människor som kom i den förra stora vågen är idag utspridda över hela Sverige. I deras närhet sker allt det vi dagligen kan läsa om: våldsbrotten, de sexuella övergreppen och våldtäkterna, störningarna av den allmänna ordningen. Men allvarligare än så är förstås den långsiktiga effekten av ett sådant befolkningsskifte. Hur ska demokratiska värderingar grundade i franska revolutionens ledord kunna samleva med islam och shariastyrda synsätt och vanor som självklart biter sig fast överallt där afghanska, somaliska, etiopiska, arabiska och andra unga män från den muslimska världen, vilka plötsligt fått ta del av allt det som ett modernt välfärdssamhälle har att erbjuda, utan att ens vuxit upp i det eller gjort rätt för sig? Det säger sig självt att allt detta är omöjligt.  Enzensbergers tes ter sig giltig för såväl den europeiska gängkriminaliten som för de etniska enklavernas särkrav, avskiljanden och hot mot demokratiska grundprinciper. Man måste t.ex. ställa sig grundläggande frågor om var det ena - gängkriminaliteten - upphör och var det andra - islamisk terrorism - börjar. Jihadisten bakom massakern i Nice är ett "bra" exempel på hur osynlig denna gräns kan vara. Det ena griper in i det andra.

Så här skriver Joakim Andersen:
Frågan om kriget, och de instinktiva avfärdanden den väcker hos de flesta Gutmenschen, illustrerar att vårt samhälle mentalt lever kvar i en svunnen tid. De föreställer sig ännu kriget som två arméer som står mot varandra, och där är vi inte. Detta är en ny historisk cykel. I vår tid är det mer relevant att tala om 4GW, fjärde generationens krigföring. Termen myntades av bland andra William S. Lind i artikeln The Changing Face of War: Into the Fourth Generation. 4GW är assymetriskt, decentraliserat och i hög grad psykologiskt. Distinktionen mellan militär och civila blir också mer diffus, vilket innebär både att civila blir måltavlor och, som i Nice, angripare. Utgår vi från Linds definition är kriget redan här, och det är dessutom svårt att hantera. Hur hanterar man exempelvis det faktum att fienden rör sig ”som fiskar i vattnet” bland muslimsk civilbefolkning, att det är omöjligt att veta vem som kommer utföra nästa angrepp?
En annan skribent som Andersen tar upp i sin artikel är Max Hastings. I en större text som resonerar kring det faktum att massmigrationen förvandlar Europa till något oigenkännligt. Bland annat skriver han om den båttrafik som dygnet runt tar människor norrut:
The people on these odysseys are driven by motivations and passions more intense than most of us can imagine. They see our societies offering a wealth and security unimaginable in their homelands. They embrace the most desperate dangers to reach our shores. At present, the governments of Europe have no credible and coherent policies for checking or halting the flood, beyond creating some frail fences on the Eastern margins. Mass migration now poses the gravest threat to Europe’s stability and tranquillity since the end of the Cold War, and arguably since 1945. Unless it is checked, over the coming decades it promises to change the character and make-up of all our societies on a scale to make past immigration seem trivial.
Det finns alla skäl i världen att nu seriöst studera de texter som analyserar situationen kritiskt och som inte sitter fast i konventionella och oanvändbara förklaringsmodeller.




Hans Magnus Enzensberger: Inbördeskrig (Norstedts, översättning av Madeleine Gustafsson).


Kriget eller underkastelsen kommer närmare. Mohammed Omar och Helmuth Nyborg om situationen

Foto: Astrid Nydahl
Professor Helmuth Nyborg i Danmark har i en ny artikel klarare än de flesta pekat ut vad framtiden har att erbjuda oss (inte bara mot bakgrund av de senaste islamistiska angreppen i Europa utan också sett ur ett längre tidsperspektiv). Nyborg menar att den situation vi försatts i av våra döva och blinda politikerklasser kommer att leda till antingen ”underkastelse, ærefuld repatriering eller borgerkrig”. Med tanke på svenskens attityd tror jag dessvärre att underkastelsen är det troligaste alternativet. Men så förhåller det sig sannerligen inte överallt. Jag citerar nu ur Nyborgs artikel:
Kun uvidenhed kan få dem til at tro, at indvandrerbørn med lav iq kan sættes ind i et klasseværelse med danske høj-iq-børn uden at føle sig sat udenfor. De forstår ikke, at her ligger en del af forklaringen på, hvorfor nogle af disse børn i frustration radikaliseres og vender sig mod det danske samfund i afmagt. De ser ikke radikal højredrejning som protest mod, at indfødte fortsat skal erklære sig solidariske med en hastigt voksende gruppe af svage indvandrere i samfundet på bekostning af egne svage. De ser end ikke, at milliarderne kunne have været anvendt mere rationelt og kulturelt tilfredsstillende udenlands. 
Universiteterne har ingen undskyldning for at undertrykke den biologisk inspirerede adfærdsforskning, der utvetydigt dokumenterer, at større etnisk heterogenitet uvægerligt fører frem til flere og mere alvorlige interne konflikter.Akademikerne har stadig ikke erkendt, at globalisering og multikulturalisme fremover øger risikoen for omfattende samfundsskader ved at kombinere aggressiv lav intelligens med beskidte bomber. Stort set ingen erkender, at vi allerede har installeret en stadigt voksende potentiel samfundsomstyrtende femtekolonne inden for landets grænser. 
Den tabuiserede forskning viser kort sagt, at vi er langt inde i en næsten ustoppelig undergravning af de europæiske lande, hvis frie, demokratiske velfærdsformer og passive civilisation om kort tid torpederes kulturelt, religiøst og økonomisk. Ustoppeligt, fordi universiteternes kollektive akademiske bedrag fortsat forholder politikerne kendskab til den relevante forskning samtidig med, at de synes at tænke mere på partiet, international karriere, rejsebilag og boksershorts end på landets, og deres børns fremtid. 
Alt dette efterlader os med et hurtigt valg: underkastelse, ærefuld repatriering eller borgerkrig. Intet er længere som i gamle dage med etnisk homogene, demokratiske, civiliserede velfærdssamfund – og fejlede stater. Snart fejler alle, hvis ikke vi når at sikre europæisk demokrati, velfærd og civilisation.


Tobbe 30 år

Tobias Löv Nydahl, född i Kristianstad den 16 juli 1986, död i Tollarp den 10 oktober 2014. Här firar vi honom på 20-årsdagen i hamnen på Landön. För tio år sedan var han inte så sjuk som han skulle komma att bli.
Idag skulle du ha fyllt 30 år, min älskade son. Min saknad går inte att sätta ord på men det är ett mycket stort, svart tomrum som växer i mig.

Inför lidandet och döden är vi alla förstummade. Idag går jag vidare från ett tillstånd av sorg och mörker, därför att livet kräver det av mig. När döden satt sina klor i en människa brukar den inte ge efter och försvinna. Dödens egen kraft är så stark att den segrar, sakligt och osentimentalt. Det är kanske inför det jag måste erkänna mig besegrad, vända mig om och gå åt ett annat håll. 

Jag tar fram Mässa för hårda tider av R.S. Thomas och läser: ”När vi är svaga är vi // starka. När vi sluter // våra ögon mot världen, // brinner busken någonstans // inom oss. När vi är fattiga // och förstår att vårt // dukade bord inte räcker till, // är det dit den oinbjudne gästen kommer”. 

Tobbes kista med Astrids sista bild på honom, oktober 2014.

fredag 15 juli 2016

Islamistisk terror i Nice. Snaphanens kommentar

Idag saknar jag själv möjlighet att kommentera det islamistiska terrordådet i Nice. Jag har därför fått tillstånd att lägga ut Snaphanens tänkvärda kommentar.

Snaphanen skriver: Terroristen, der myrdede mindst 84 på Promenade des Anglais, var en 31-årig tunesiskkarrierekriminel, der boede i Nice. Han skreg “Allahu Akhbar” til orientering for svenske journalister. Ingen af dem kalder det terror, selvom Hollande gjorde det kl 2.30 i nat.Hvad med en rubrik som “Nice i chock efter lastbilsdåd.” De holder hånden over denne fascistiske  voldsideologi, der også vil ramme Sverige hårdt.
Det er Frankigs syvende store terrorangreb på 18 måneder. Frankrig havde lige meddelt, at de ophæver undtagelsestilstanden. Det er annulleret af Hollande i TV talen i nat. Hollande lignede et punkteret cykeldæk, han ved, han er overmatchet. I Nice, Frankrigs femte-største by, er der panik og kaos. “Jeg så menneskekroppe flyve rundt som bowlingkugler på en bane”, skriver en tysk journalist. “Knuste ben og hoveder.”
Hvordan vil 500 mio europæere reagere imod deres politikere, når alle forstår, hvad de har sendt dem ud i? At de ikke bare ikke kan beskytte os, men aktivt har fremkaldt situationen gennem årtier. Er det i virkeligheden for sent at få kontrol over Europa’s skæbne? Hvor længe vil det lykkes de eneskyldige politikere at inddæmme tilstanden til “kronisk, muslimsk terror” og hvor længe vil de bevare magten?
Svarene er nedslående, når man ser hvad der igen og igen rammer et Frankrig i allerhøjeste beredskab. Angreberne kommer i bølger nu, og det vil over tid vende det politiske liv i Vesten fuldstændig på hovedet. Folk vil slutte, at politikerne fører krig imod dem. Det er kun et spørgsmål om tid.

Endnu et ekstremt angreb har ramt Frankrig. En kæmpe lastbil er tilsyneladende kørt bevidst ind i en menneskemængde med den hensigt at dræbe flest mulige uskyldige. Vi ved det ikke med sikkerhed, men det er mere end nærliggende at tro, at det drejer sig om et terrorangreb begået af muslimske ekstremister.
Det kom for ganske kort tid siden frem, at chefen for den interne sikkerhed i Frankrig, Patrick Calvar, advarer mod borgerkrigslignende tilstande i Frankrig. Både radikale muslimer og ekstreme grupper på højrefløjen er ifølge Patrick Calvar klar til at slå til. Er der meget mere at sige? Store dele af Europa truer med at synke ned i anarki og lovløshed som følge af en grotesk uansvarlig udlændingepolitik. Morten Uhrskov.

"Hela renhetssyndromet" - är det också min egen diagnos?

London. Foto: Astrid Nydahl
Citaten som följer är hämtade ur Städernas svall av Ulf Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark. Min korta kommentar först:

Det jag nu läser får mig att grundligt fundera över mina egna, livslånga och djupt rotade förhållningssätt till staden, både den lilla och den stora. Jag flydde Malmö 1982 av några mycket enkla skäl: jag kunde inte leva i hyreshus där grannar förstörde inte bara nattsömnen utan också berövade mig möjligheten till ett stilla och harmoniskt liv. Men jag flydde och flyr fortfarande städerna, eftersom de i sina centrala delar helt tycks inriktade på att göda konsumismen, denna moderna sjukdom fått hela världsdelar att tro att människovärde heter pengar och att inköpen hela tiden måste göras, oavsett behov eller möjligheter. Är det en renhetssträvan som driver mig? Frågan är retorisk eftersom jag alltid hyllat "det smutsiga", "det spräckliga" och "det trasiga". Min kärlek till fado-kulturen hade förstås inte varit möjlig om jag varit en sådan människa, och ändå vill jag visa citat från några viktiga sidor i denna bok:

”I storstaden kommer man ifrån jantelagen på den lilla orten. Mot detta står de som hatar storstaden, därför att den förknippas med cancerartat växande, buller, smuts, knark, rotlöshet och anonymitet. Allt detta som räknas upp  av dem som vill tillbaka till naturen. Hela renhetssyndromet. Att storstaden förhindrar denna renhetssträvan och enhetligheten som man saknar. Myllret av olikheter är irriterande för många människor. Allt detta är en gammal fråga.” (CHW s.85)

”Hamsun och Céline däremot som kommer från storstadserfarenheten utvecklar ett hat mot staden och slutar som antisemiter.” (UPH s. 86)

”Det hela går tillbaka till Rousseau och fram till Pol Pot som är en slutstation på naturdyrkan. Han skulle tömma Pnom Penh. Först satte han de stackars storstadsborna i arbete på fälten, och när det inte lyckades så massakrerades de helt enkelt. Det är den logiska fortsättningen på storstadshatet. Det är urgammalt, Capua och den babyloniska skökan. Ett gammalt motiv i mänskligheten: att man ogillar trängseln och myllret, att vara för nära andra människor.” (CHW s.86)

”Hamsun hade också fobin mot storstadens människor, köpenskapen (…) Storstaden som gav judarna chansen att utvecklas, på de små platserna hade antisemitismens grott sig fast.” (CHW s. 88)

”På många andra platser känns livet låst, men i storstaden finns öppenheten även om största delen av ens liv är förbrukad. Det är något som tänds i det ögonblicket, det är som om allt tillhör dig, oberoende av vem du är och var du kommer ifrån. Det är motsatsen till penningsamhällets ägarhysteri.” (UPH s. 88-89)