På bryggan i förmiddags gjorde en ladusvala ett oväntat och långt besök alldeles intill oss. Astrid kunde i lugn och ro porträttera den.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 14 juli 2016
Abdellah Taïa: Ett land att dö i
Abdellah Taïa: Ett land att
dö i (Elisabeth Grates Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy
Prieur)
Det närmaste man kan komma algerisk-franska
författaren Nina Bouraoui hittar man i marockansk-franska Abdellah Taïas nya
roman. Här talar en man/kvinna så som en kvinna/man talar i Nina Bouraouis
romaner. Klumpigt uttryckt? Kanske, så låt mig förklara. Hos Nina Bouraoui
hittar man mycket ofta de könsöverskridande karaktärerna, också i det
självbiografiska stoffet finns flickan som hellre vill vara pojke, liksom den
vuxna kvinnans lek/spel med identiteter. Hos henne blir det dock aldrig en
litterär posé utan en djupt övertygande, sökande, attityd till det material som
livet utgör.
Abdellah Taïa öppnar Ett land
att dö i med dedikationen Till mina systrar, alla mina systrar. Så det är
självklart att han också är en av Bouraouis likar bland alla de araber som
lever i den franska huvudstaden, ja kanske rentav hennes syster? Jagberättaren
står inför ett fysiskt könsbyte. Hans språk är det raka, ofta brutala. En
läkare från Stockholm, Dr. Johansson, ska skära bort hans manliga organ och
ersätta det med ett kvinnligt: ”Utan kuk. Utan pitt. Utan balle. Utan utväxt.
Utan sperma. Utan pung. Utan detta onödiga ting mellan benen som fördärvat mitt
liv i alla tider.”
Det är bara det att hans
könsbyte inte får honom att känna sig som en kvinna. En öppning finns det, men
den tycks ha befriat honom/henne från alla känslor. Han har varit Aziz och
blivit kvinnan Zannouba men undrar om han nu ska kalla sig hon. I ett avgörande
avsnitt reflekterar hon:
”Den här förändringen som
inte var någon förändring. Jag skulle inte gå från att vara pojke till att vara
flicka. Jag skulle bli den flicka som jag alltid varit, långt innan jag kom
till världen.”
Och några meningar längre
fram:
Ӏr jag kvinna, helt och
hållet kvinna?
Nej.
Är jag fortfarande man?
Nej.
Vem är jag då?”
Hela denna process är
glimrande skildrad. Det är litteratur som gör läsaren delaktig. På samma sätt
grips man av de smärtsamt brutala skildringarna av livet som manlig prostituerad
i parisiska miljöer. Det finns inte en chans att skydda sig mot dem. De blir
bilder för ens inre, att de stannar kvar kan jag försäkra. De får mig också att tänka på Jeanne Cordeliers enastående bok Utbrytningen, som finns i nyutgåva på Elisabeth Grates förlag.
Det finns många andra skikt i
denna roman, liksom det finns andra, för berättelserna viktiga personer, men dessa sparar jag gärna till läsaren av boken. Låt mig bara
avsluta med det som bokens titel anspelar på, med ett citat ur boken:
”Jag älskar Paris. Det är min
stad (…) Det är här jag vill dö.”
Det är förstås
alldeles logiskt att romanen utkommer idag, den 14 juli, den franska
republikens nationaldag. Frihetens, jämlikhetens och broderskapets dag. Taïa
hade säkert också lagt till systerskapet.
onsdag 13 juli 2016
Camerons sista ord, sista arbetsdagen
![]() |
| Övre Tväråselet, Älvsbyn. Foto: Astrid Nydahl |
”I was the future once” (David Cameron 13 juli 2016)
När David Cameron idag lämnade sina uppdrag fällde han några ord
som säkert kan komma att bli bevingade. I själva verket kan snart varje
europeisk politiker, oavsett partitillhörighet, använda dem som ett enkelt men
kärnfullt farväl.
Verkligheten har hunnit ifatt dem. Om de trodde sig vara
framtiden, eller om de beskrevs av andra som framtiden, visade det sig att de
var det förflutnas felaktiga svar på de avgörande frågorna.
Inte ens en miljöpartist i Sverige kan längre beskriva sig som
ett svar. Tvärtom är de hopplöst förlegade i sina dödskompromisser med en
socialdemokrati som fortfarande inte tycks ha sett eller förstått vad ”utmaningarna”
(det vill säga hoten) består i. Om den gröna rörelsen beskrevs som ”framtiden”
när det begav sig kan den idag bara beskrivas som det förflutna och det
förlegade. Det är en omständighet den delar med vårt lands övriga politiska partier.
Att David Cameron skulle träffa rätt den sista dagen på jobb var
det väl inte alla som förväntade sig. Men han gjorde det, till lärdom för andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




