![]() |
| Tom lada, Norrbotten. Foto: Astrid Nydahl |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 13 juli 2016
Inställt
tisdag 12 juli 2016
Det fysiska nederlaget
![]() |
| Storforsen. Foto: Astrid Nydahl |
Det blir inte stor nytta av den här sommarens resekort. Imorgon ringer ortopeden och då bokar jag tid för ny operation. Jag vet vad det innebär av rehabilitering så jag är inte glad för det. Men inga valmöjligheter finns. Bokar också tid på Sportmed där jag kan få rätt sorts sjukgymnastik, den som jag avbröt i oktober 2014 när Tobbe tog livet av sig (han skulle fylla 30 den 16 juli, så snart blir det också en svår årsdag).
Jag skriver detta i bloggen för att det möjligen kan informera människor som väntat sig något annat av mig i sommar. Och ber er ha överseende med att det privata tar en plats det inte borde.
För övrigt tillträder Theresa May som brittisk premiärminister imorgon. Ska bli mycket intressant att se vad det innebär, eftersom hon redan yttrat orden "Brexit betyder brexit". Samtidigt pågår i parlamentet arbete för att kunna ställa Tony Blair till ansvar för den uppenbart brottsliga roll han spelade i Irakkriget.
Hur befria sig från det omgivande?
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Att sitta en bit bort, att
lägga sig längre in, att ta den lilla smala vägen ut och bort... att helt
enkelt försöka leva ett liv som inte utspelar sig i shoppingkvarteren eller på
den mediala gycklarscenen, det och ingenting annat, det och stillheten, tystnaden,
lugnet som bara kan uppnås så.
*
Jag skrev dessa ord för min bok
Långsamhetens nej, som utkom 2010. När jag under måndagen gjorde en första
liten tågresa, Kristianstad-Hässleholm dit och hem, som ett experiment och en test på
huruvida jag de kommande sommarveckorna skulle klara att ta tåget till Helsingborg
och/eller Malmö, blev utfallet inte det bästa. I tågkupén malde monitorn hela
tiden samma ”nyheter”. Vagnarna var knökfulla. Samtalen handlade om alla de
banaliteter jag flyr året runt. Från mobiler och andra maskiner väste popmusiken.
Först framme kunde jag skaka av mig "det mänskliga" och promenera till ett café. Stunden där var fin. Men så skulle jag ju hem
igen. Nu var tågvagnarna inte bara fulla utan också instängt kvava med
illaluktande odörer som uppstått under färden från Malmö. Väl framme slog
smärtan i låret till igen. Jag hade lindat benet och tagit med mig stödkäppen,
det hade gått bra dittills, men när kniven kördes in förstod jag att jag befann
mig på alltför djupt vatten.
Ringde kliniken och berättade
vad som hänt. Under tisdagen ska jag få träffa en läkare. Det är möjligt att
ännu en operation skulle befria mig från dessa smärtor.
Men vad skulle befria mig från
det omgivande samhället? Hur hitta frid och tystnad i ett människolandskap
uppfyllt av irrläror och nöjets estrader och butikernas ångestdämpande utbud?
Hur åter hitta den lilla smala
vägen ut och bort…
måndag 11 juli 2016
Ut ur söndagen, in i veckan...
![]() |
| Regnvåta äpplen i Sätaröd. Foto: Astrid Nydahl |
Vad använder man en söndag till? Den som kom igår bar med sig oändliga regn. Mörkret var höstlikt när jag steg upp. Efter rutinerna tog vi till Sätaröd och besökte en av mina döttrar och hennes tre flickor. Vi satt utomhus på deras vackra veranda medan regnet föll, pratade med varandra, drack kaffe och åt goda bullar med lite ovanliga pålägg. Yngsta barnbarnet visade med glädje sina nya favoritfigurer, minns inte ens vad de kallades, men hon var imponerad av att de skickats ända från Kina.
Kan det intressera någon utanför familjekretsen? Jag tror inte det, men eftersom världens pågående katastrofer fortsätter alldeles utan mina kommentarer väljer jag att börja den här veckan med två vackra bilder från trädgården där vi satt. En gång i tiden - det är mycket länge sedan - bodde jag själv i det huset. Min dotter har förvandlat det till en plats för hemtrevnad och gemenskap. Det är jag mycket tacksam för.
![]() |
| Söndag i Sätaröd. Foto:Astrid Nydahl |
söndag 10 juli 2016
Ras och religion? Hudfärg och klass?
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Man kunde förstås gå länge tillbaka, men jag begränsar mig till dessa dåd. Vad bestämmer dem, vad definierar dem? I Orlando hade vi en islamistisk attack, utförd av en man med latent homosexuella böjelser som valde att massakrera människor på just en gay-klubb. Omar Mateen hade sina rötter i Afghanistan, son till två människor som kommit därifrån till USA. Det finns telefonsamtal från platsen där massmördaren, terroristen, uttalar sitt förakt för västerländsk livsstil och trohet till IS. I San Bernardino såg vi ett jihadist-par, Syed Rizwan Farook, barn till två pakistanska invandrare och muslim, Tashfeen Malik, född i Pakistan men hade levt stora delar av sitt liv i Saudiarabien, militant islamist.
Vem var då Aaron Alexis? En svart arbetare, född 1979 i New York. Det är det enkla svaret. Man kan tillägga att han gripits tidigare, både 2004 och 2010 för vapenbrott och vad man kan se av hans historia verkar han ha varit psykiskt sjuk långt före attentatet. Han rapporterades höra röster. Hade hudfärg någon betydelse, så som den nu hade i Dallas? Jag kan inte finna några som helst belägg för det. Tvärtom talar det mesta för att han var en sjuk man, och mot bakgrund av hans historia kan man undra hur det var möjligt för honom att få ett tioårigt tillstånd att arbeta för marinen. Men det är en helt annan sak.
Av de fyra attentat jag här nämner spelar ras och religion avgörande roll i tre. Under hela mitt vuxna liv har jag undvikit att använda ordet ras. Jag har hellre talat om etnicitet och kultur. Men när nu rasfrågan är extremt het i USA och allt fler svarta hamnar i förtvivlad fattigdom, finns det anledning att studera fenomenet närmare (att det också finns en allt större kategori utfattiga vita är också en viktig aspekt av problematiken).
Man behöver inte vara professor för att förstå att klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet blir allt större. Trump har också en enastående förmåga att klampa in i dem med en uttalad vilja till konfrontation. Är det så klokt att de vita konfronterar de svarta? Knappast troligt. Istället kanske man skulle fokusera på att isolera och argumentera emot organisationer som Black Lifes Matter, vars raspropaganda aktivt bidrar till eskaleringen av våldet. Att hudfärg och underklassvillkor spelar en avgörande roll i detta sociala drama är självklart.
Det andra som måste ske i USA är att landets elit (hum-hum) måste börja tala aktivt och argumentera emot den allt större vågen av islamism och jihadistiskt våld. Varken Orlando- eller San Bernadino-attentaten föranledde ens president Obama att ta dessa ord i sin mun. Istället mumlar han med den högsta kastens ord om vapenlagar och extremistvåld.
Det duger inte, eftersom det inte förklarar varför det sker. Och i allra högsta grad tjänar det islamisternas syften att de inte nämns vid namn.
Vem ska ta tag i detta efter det kommande presidentvalet? Trump? Knappast troligt. Clinton? Knappast troligt. Framtiden för USA ser lika mörk ut som den gör för Europa. I samma stund ras och religion åter placerades högst på den politiska agendan gick vi tillbaka till ruta ett. Men i den rutan står det helt andra ord den här gången. Varför vägrar vi att se och förstå dem? Det är för mig den stora gåtan.
***
Och så vill jag gärna visa Stephen Stills i en fantastisk konsertversion av Judy Blue Eyes tillsammans med de gamla vännerna från Crosby, Stills & Nash:
Om man sedan tröttnar på alla ideologiproduktioner och åsiktsmaskiner tycker jag, särskilt som det är söndag, att man kan ta tillfället i akt att njuta två av Dallas fina musikprofiler, i rättvisans namn en svart och en vit.
Först Freddie King, lustigt nog filmad i Sverige 1973, en av den svarta bluesens stora gestalter:
Först Freddie King, lustigt nog filmad i Sverige 1973, en av den svarta bluesens stora gestalter:
Jag vill till sist visa vad Dick Erixon skrev om svart våld mot vita, 2014:
Upploppen i Ferguson ger medierna chans att spä på fördomarna om rasism i USA. Alla medier gör stor sak av att “vit” polisman skjutit “svart” ung man. Men det är som New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani sa i NBC:s Meet the Press, 93 procent av svarta män som dödas blir dödade av andra svarta män. Om man slutade skjuta varandra skulle man inte behöva patrullerande vita poliser som försöker upprätthålla lag och ordning, tillade han.
Och av FBI:s statistik framgår att när dödligt våld över rasgränser inträffar blir betydligt fler vita dödade av svarta gärningsmän, än tvärtom. 2011 blev 448 vita dödade av svart gärningsman, medan 193 svarta blev dödade av vit gärningsman. Samtidigt är andelen svarta i befolkningen 12-13 procent. Med hänsyn till detta är det mer än 18 gånger vanligare med svart mord på vit än tvärt om.
Detta ursäktar naturligtvis inget våld, av någon. Men det ger en korrekt beskrivning av verkligheten och tillbakavisar med kraft insinuationerna om att den vita, europainvandrade, befolkningen skulle stå för våldet. I själva verket ger statistiken en förklaring till varför just polisen hamnar i konfrontation med oproportionerlig andel svarta män.
Låt oss ha denna statistik i minnet för att skapa någorlunda rättvisande perspektiv.
Och så kan man passa på att läsa detta ur Washington Times:
“If one adjusts for the racial disparity in the homicide rate or the rate at which police are feloniously killed, whites are actually more likely to be killed by police than blacks"
lördag 9 juli 2016
Skillnaden mellan åsikter och ställningstaganden. Om "det intellektuella livet"
![]() |
| Övre Tväråselet i juni 2016. Foto: Astrid Nydahl |
De röster jag hört om min nya
bok pekar på orimligheten i att intellektuellt arbete betraktas som utan värde
om det sker utanför den så kallade ”åsiktskorridoren”.
Redan i de texter jag skrev
på 1990-talet om den walesisk-brittiske författare John Cowper Powys vidrörde
jag det faktum att det i själva verket är just ”åsikter” som saknar värde. Allt
det som ryms i korridoren försvinner som damm från en torr grusväg och ingen
kommer att minnas det. Vad som består är i själva verket hållningar och ställningstaganden
grundade på studier och insikter. Att uttala åsikter är det lättaste som finns.
Även den grundligt obildade människan gör det, dagligen och överallt.
Lars Vilks påpekade att man
inte kan förvänta sig erkännanden från dem man inte själv erkänner. Så ser det
ut. Förstås.
I ett intellektuellt arbete
utanför och bortom måste en verklig insikt finnas. Imre Kertész har, som nästan
alltid, några viktiga ord att yttra i saken. Jag hämtar dem från Den engelska flaggan i Ervin Rosenbergs
översättning:
Bara ett enda påpekande på tal om det intellektuella livet: även om jag till äventyrs hade fört ett intellektuellt liv, skulle jag bara ha kunnat göra det till priset av självförnekelse, med andra ord, jag skulle på sin höjd ha kunnat bevara skenet av ett intellektuellt liv; alltså vare sig jag valde ett intellektuellt liv eller uppgivande av ett intellektuellt liv, kunde jag under alla omständigheter bara och uteslutande välja självförnekelsen.
Även om jag inte valt
självförnekelsen förstår jag problemets kärna. Att i Sverige vara en
intellektuell, att tillhöra ”det intellektuella livet”, är en självmotsägelse.
Vad skulle man då tillhöra? Stockholmskretsens kvällstidningskultur?
Mångkulturmedlöparnas krets? Den antisemitiska vänstern? De rika och godas?
Jag ska läsa mer Imre Kertész,
det förstår jag ännu en gång.
fredag 8 juli 2016
Skogsvandraren och utstötningen. Vilks om min nya bok.
![]() |
| Storforsen utanför Älvsbyn i Norrland, juni 2016. Foto: Astrid Nydahl |
LarsVilks har recenserat min nya bok. Han tar fasta på en viktig aspekt, den som
handlar om att avskärma sig från mass- och konsumtionssamhället:
I ”skogsvandraren” igenkänner vi författaren Thomas Nydahl som nyligen kom ut med en ny bok Vardagar före sammandrabbningen. Det är en bok om böcker. Nydahl läser och reflekterar och ger läsaren ett urval av intressanta skrifter som man oftast inte hinner läsa. Nu kan man få en bekväm litterär resa genom ett antal skrifter och personligheter. Samtiden och politiken är alltid närvarande. Nydahl har valt att dra sig undan, därav hans identifikation med skogvandraren som han hämtat från Ernst Jüngers Skogsvandringen från 1951 (på svenska 2014).
Efter detta tar Vilks tag i det som är ett faktum för mig. Från
att ha varit en författare vars böcker recenserades i såväl dagspress som
fackpress har jag förflyttats till de pestsmittades skara. Det är inte så
konstigt. Jag började skriva om några av de frågor som man för tio-femton år sedan
absolut inte fick beröra, t.ex. invandringen i stor skala från de muslimska
länderna, och dess följd, politisk islam eller islamism, denna våldsamma
ideologi baserad på Koranen som lett till så mycket lidande och död. Att alla,
inklusive moderater och kristdemokrater idag med spelad passion talar om ämnena
är en helt annan sak. Därför förväntar jag mig förstås varken uppmärksamhet
eller seriös kritik när jag publicerar en ny bok. Det blir som bekant istället helt tyst. Utom på nätet, i vanlig ordning. Som här hos Bernur eller Oskorei. Har man ställts sig utanför är det
där man får stå också i framtiden. Vilks resonemang är ytterst intressant och
jag avslutar med att citera det:
Hur skall man få sitt erkännande från det man inte vill erkänna? Den ekvationen har ingen annan lösning än den pragmatiska, man får fortsätta utanför den kulturella offentligheten och se uteslutandet som en form av erkännande. Och ändå hoppas på att någon kan bekräfta att det inte är meningslöst. Nydahl gör det med arbete och insikt. Han läser ständigt, skriver oavbrutet. Som ett öskar i en sjunkande farkost som aldrig går till botten eftersom aktiviteten håller den flytande.Nya boken beställer du med ett enkelt mail till thomas.nydahl@gmail.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)








