torsdag 7 juli 2016

Massornas uppror. Om elitens abdikation och massans plats

Foto: Astrid Nydahl
Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg). Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928.

När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig föråldrade. Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten. 

Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas numera som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig.

Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassens låter medelmåttans kultur etablera sig.

Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, hötorgskonsten, kiosklitteraturen. Nog känner man igen sig mer än en gång. Det som skulle ha varit en svensk medelklass är idag en obildad massa vars mål i livet är en snygg villa, en bra leasingbil, inkomster som alltid är för små och därför måste bli högre, ideal som hänger mer samman med samtida popkultur än med ett historiskt arv. Politisk obegåvning och kulturell nivellering brukar utmärka denna nya medelklass som alltid överskattar sin egen förmåga att leda ett samhälle framåt. 

Man måste nog läsa dessa ”gamla böcker”. De har något att säga oss. Det vi kan lära är inte minst att genomskåda vår samtid, dess politiska skojare och kulturföraktande normer. Och vill vi inget lära kan vi blunda medan vi bläddrar i böckerna, de som är så gamla att det varken står orden "spänning" eller "healing" på omslagen.




onsdag 6 juli 2016

Krigsförbrytaren Tony Blair

Så, då är det alltså en offentlig sanning: Tony Blair är, vilket många hävdat länge, en simpel krigsförbrytare. Chilcot-utredningen lades fram under onsdagen och den som orkar läsa den i sin helhet kan faktiskt göra det, här.

Viktigast att slå fast är detta:

Tony Blair förankrade aldrig sitt beslut att ta landet ut i krig hos parlamentet, han informerade inte ens till fullo sin egen regering. Han bröt mot både brittisk och internationell lag. Han ljög om de så bekanta massförstörelsevapnen. Han sa inte ett ord om sin uppgörelse med president Bush, ingången långt före krigsstarten. Invasionen av Irak var inte "sista utvägen". Därtill konstateras att usel militär utrustning kostade många unga britter livet.

Två saker är uppenbara efter Blairs krig: islamismen har vuxit till ett bli en global, dödlig sekt, "kalifatet", som mördar människor inte bara i arabvärlden samt Asien och Afrika, utan också i det Europa som Blair påstod sig skydda. Blair var ingenting annat än en lydig marionett åt Bush-administrationen. Islamismen hade med all säkerhet haft stora etableringsproblem om inte det irakiska kriget inletts. Irak hade aldrig kunnat bli en bas för de islamiska krigarna, vare sig al-Qaida då det hade inletts eller nuvarande IS hade kunnat utveckla terrorn så länge landet styrdes av Saddam.

Tony Blair är idag en mångmiljonär (2010 uppgick hans förmögenhet till 230 miljoner, den lär inte ha blivit lägre idag). Han är en av krigets profitörer med många människors blod på sina händer.

Jag hoppas, men tror det inte, att Blair ställs inför riksrätt. Det kunde ge upprättelse åt alla de familjer som förlorade nära och kära. Kanske kunde det också bidra till att det irakiska civilsamhället gavs lite moralisk uppmuntran - ty det är just detta samhälle som betalar ett ohyggligt högt pris för Blairs underdånighet gentemot krigarna Bush & Co. och som ytterst gjorde honom till detta: en simpel krigsförbrytare.

Det jag skriver här är förstås inte ett ämne för debatt. Chilcot-rapporten är entydig. Den bekräftar just det som så många i politiska, militära och intellektuella kretsar hävdat i många år: Irakkriget inleddes på falska grunder, med hjälp av bedräglighet, lögner och hemliga överenskommelser. Tony Blair deltog aktivt och med nöje i dessa förbrytelser.


Oväder eller bara hemtrevnad?

Norrländska Storforsen i juni 2016. Foto: Astrid Nydahl
Ett osedvanligt regnväder skulle det bli här i Skåne. Regnmängderna så stora att SMHI traditionsenligt utfärdade en varning.

När jag skriver detta har klockan just passerat tolv. Regnet har upphört. Visst är det våt asfalt jag ser, och visst vajar björkarna en smula. Men oväder?

Vår epok tycks leva av sensationer. Varje gång det anas ett oväder, en "katastrof", eller något annat som lämpar sig för en löpsedel ansluter vi oss. I flock.

Jag har drabbats av ett skov av artrosen. Värst är det runt nacken och halsen. Det innebär att jag är fysiskt begränsad och att jag har mycket ont. Men är det en katastrof? Jag utnyttjar tillfället till extra sängtid och mer läsning. När det började regna i natt tog jag fram senaste numret av TLS och läste. Dropparna slog så fint mot rutorna. Det löpsedlarna numera beskriver som katastrofalt blir här hemma bara en del av trevnaden. Jag ber om ursäkt för det.


tisdag 5 juli 2016

Skrivandet, smärtan och livsglädjen

Genom rutan antar regndropparna snöns eller bomullstussarnas karaktär. Foto: Astrid Nydahl
”Jag skriver som en vansinnig för att inte drunkna”, skriver Zenta Maurina i Befrielsens år. Drunknar gör bara den som lever kvar i illusionen om motståndets framgångsmöjlighet. Drunknar gör bara den som tvingat sig in i en självbild som får spegeln att likna en Rembrandtmålning. Drunknar gör bara den som med dagliga klagosånger förgiftar sitt eget och sin omgivnings liv. Drunknar gör bara den som tror att simkunnigheten ska rädda henne.

Varför skriver jag själv? För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera min strupe. Ändå kan artrosen och artriten få mig att gnälla invärtes. Dra mig tillbaka, försöka hitta en någorlunda skonsam sitt- eller liggställning. Det är svårt dessa tidiga julidagar. Ett barnbarn fyller tolv idag, hon är uppfylld av livets glädje. Ett nytt barnbarn är en dryg vecka gammal idag. Vad vet han om smärta och sorg? Förhoppningsvis ingenting efter förlossningens och födelsens kamp, eftersom hans dagar ramas in av stränga och basala rutiner. Ätandet och sovandets rutiner.

Jag borde gå tillbaka till Zenta Maurina. Jag borde gå tillbaka till de texter som håller uppe. Inte tröstar men håller uppe. Trösten kan ju också vara en drog. Och då vill jag inte ha den. Jag ser mig omkring i familjekretsen och jag ser mig omkring bland andra människor.

Så kan jag överleva den tid som finns kvar av ett människoliv.


måndag 4 juli 2016

Filosofers liv och läror

Skånskt sommaroväder drar in över land. Foto 4 juli 2016: Astrid Nydahl
”Inte mindre än sexhundra personer brukade komma till Pythagoras nattliga föreläsningar, och om några fick äran att se honom skrev de hem och berättade att de varit med om något stort.” Diogenes Laertios, ur åttonde boken i Berömda filosofers liv och läror, om Pythagoras (c:a 570-c:a 495 f.Kr).

”Stoppa världen, jag vill stiga av!” – ett välbekant utrop från den populära musikalkulturen. Ett bättre, men lika orealistiskt vore för mig kort och gott ”Backa bandet!”. Eftersom det inte går nöjer jag mig dagligen med att läsa något av den klassiska litteraturen. 

Vad har innebörden blivit av vår brist på kontakt med det förflutna, med minnen, traditioner, seder och lärdom? Vi kan se det varje dag. Fördumningsindustrin äger hela nationers hjärnor och hjärtan. Den dunkande idiotimaskinen hörs överallt, såväl inomhus som utomhus. Värst av allt är kanske ändå att fördumningens och idiotins väg beträds alldeles frivilligt och med gott humör. Lärdomsanstalerna utryms till förmån för ”mysighet” och ”barfotahörn”, de klassiska spåkutbildningarna läggs ner och ren humbug får ta över på universiteten.

Jag har ägnat första sommarveckorna åt läsning av Diogenes Laertios verk Berömda filosofers liv ochläror (Atlantis förlag, översättning och inledning av Johan Flemberg). Det vi där möter är vad Diogenes Laertios skapade och skrev under 200-talet e.Kr. som en skildring av den grekiska filosofins utveckling, med tonvikten lagd på filosoferna. Flemberg skriver i sitt förord:
” Diogenes var själv diktare och citerar gärna ur diktverk som handlar om filosoferna, men skrev också egna dikter om dem (…) Ur filosofisk synpunkt särskilt värdefulla är de texter av filosofernas egen hand som han citerar, såsom de tre breven av Epikuros i vilka denne ger ett sammandrag av sin lära. Han citerar också testamenten av fem filosofer.”
Vilka är då filosoferna vi möter i verket? Det är indelat i tio böcker. Den första berättar om filosofins uppkomst, ”dess delar, de två traditionerna och de tio skolorna.” Filosoferna som presenteras och citeras är Thales, Sokrates, Platon, Aristoteles, Peripatos, Antisthenes, Diogenes från Sinope, Pythagoros, Empedokles, Herakleitos, Xenofanes, Parmenides, Melissos, Zenon från Elea, Leukippos, Demokritos, Protagoras, Diogenes från Appolonia, Anaxarchos, Pyrrhon, Timon och Epikuros. Och därtill en rad filosofiska skolor och riktningar, samt utförlig notapparat, bibliografi och register på det översatta bokverkets drygt 600 sidor. Sammanlagt får vi stifta bekantskap med 84 filosofer genom biografierna som Laertios skrev.

"Panaitios säger att det finns två dygder, den teoretiska och den praktiska (...) Av dygderna är vissa primära, andra underordnade dessa. Primära är: klokheten, modet, rättrådigheten och måttfullheten. Underarter är ädelmodet, självbehärskningen, ståndaktigheten, skarpsinnet och det goda omdömet." Diogenes Laertios, ur sjunde boken i Berömda filosofers liv och läror, om bland andra Panaitios.

Behöver man ha studerat filosofi på akademisk nivå för att läsa och lära av detta verk? Jag har ingen sådan utbildning. Jag läser det ändå med samma glädje som jag läst allt annat i hela mitt liv. Den självlärdes väg har en särskild tradition i vårt land och de som idag fnyser åt en autodidakt avslöjar sin egen begränsning. Allt det som berikar en människa liv genom kunskap och lärdom ska bejakas. Så ta nu detta tips till er, det är första gången vi ges möjlighet att läsa det på svenska!