måndag 20 juni 2016

Lars Vilks 70 år idag. Ny bok om människan och konstnären

Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen: Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks (Document, forord af Bjørn Nørgaard)

”For år tilbage, da jeg kunne rejse alene med toget, henvendte en mand sig til mig. Han var muslim, han var høflig og venlig, og vi talte sammen uden at nå til forståelse. Men han skrev senere på sin blog, at hans første impuls, da han så mig på toget, havde været: Skal jeg tale med Vilks eller slå ham ihjel?” (ur boken).

Lars Vilks har under många år, för de flesta människor, förknippats med hans osedvanligt magnifika skapelser vid Öresunds kust, Nimis och Arx, och de följetongsliknande vändorna med myndigheter och konstkretsar (Nimis har till exempel allt sedan 1986 ägts av den redan då världskände konstnären Christo, och dessförinnan också av Joseph Beuys).

Lars Vilks liv och gärning förvandlades senare till symboler. Varför symboler? Därför att hans blygsamma rondellhund-teckning kunde uppfattas både som en markering av yttrande- och tryckfrihetens värden, och som religionskritik riktad mot islam.

Frågan man ställer sig: var det en medveten strategi från Vilks sida att det skulle bli så? Den första boken om människan och konstnären Vilks utkommer idag. I Danmark. På danska. Av det enkla skälet att det är på andra sidan sundet man gett honom en plattform och en möjlighet att visa och tala för sitt verk. Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen är två av initiativtagarna till Lars Vilks-kommittén som grundades i december 2012. De är också författarna bakom dagens bok med den fyndiga titeln Man forhandler ikke med et maskingevær. Under åren som gått sedan Vilks  fick sin ”dödsdom”, det skedde i september 2007, har författarna förstås lärt känna honom i gemensamt arbete. Möten, seminarier, öppna och fria diskussioner. Så kom terrorattentatet riktat mot Vilks, när kommittén höll diskussionsmöte på kulturhuset Krudttønden och situationen förvärrades ytterligare. Vilks fick lämna sitt hem. Hans säkerhetsvakter fick nu också i uppgift att gömma honom på olika säkra platser. (Här finns ytterligare information i min recension av Helle Merete Brix egen bok om attentatet).

Så kan man, provisoriskt och översiktligt, teckna bilden av konstnärens öde. Det som gör denna nya bok så intressant är att den går på djupet. Brix inleder med Mennesket Lars Vilks, texter byggda på samtal om allt mellan himmel och jord. Efter det kommer Jensens avsnitt Billedkunstneren Lars Vilks, som visar sig vara inte bara en berättelse om hans konstnärliga gärning utan också en konstteoretiskt reflektion kring Vilks teorier. Avslutningsvis kommer såväl en tidslinje om händelser i hans liv, från födelsen den 20 juni 1946 i Helsingborg fram till februari 2016. Sist i boken finns en förteckning över Vilks utställningar och bokverk.

Helle Merete Brix skriver den text som ger Lars Vilks själv ordet, och det är en mycket bra text som är både informativ och använder tillfället till att rent språklig ge läsaren en bild av konstnären. Hans ironier finns där, precis som i verkligheten, och hans milda avvisande av alla försök att placera honom i specifika åsiktsburar är naturligtvis åskådligt skildrade här. Det blir först en berättelse om vad som sker när en fri konstnär plötsligt måste anpassa sig till ett liv helt dikterat av säkerhetsaspekter. Han berättar att man först ville ge honom en ny identitet och ett nytt namn, vilket han naturligtvis avvisade eftersom ett sådant liv skulle vara omöjligt för honom. Möjligt blev det däremot att ha en säkerhetsvakt i en husvagn hemma på tomten. Resten är historia. Vi vet vad som hänt de senaste åren, då säkerhetsnivån hela tiden höjts.

Jag kan utifrån egna erfarnheter intyga att Vilks, trots stressen och oron, är en man som hanterar situationen med ett stoiskt lugn. Det till och med avundas jag honom. Han menar att barndomen gav honom en grundtrygghet – han beskriver sig själv som ett mycket älskat ensambarn. Sådant ger självtillit, säger han. Det var en kvinnornas värld han växte upp i, med ensam mor och med moster. Som ständigt angripen och ifrågasatt konstnär kan detta förstås hjälpa honom. Man orkar för övrigt inte med alla dumma frågor som ställs, om man inte lärt sig hantera dem som om de kom första gången.

Vilks talar om teckningarna – som både ledarskribenter och andra kallat ”dåliga” – som inspirerade av Oskar Kokoschkas ”nervösa streck”. Med det i bakhuvudet tänker jag att det hedrar honom att han avvisade Pamela Gellers förslag att han skulle sitta i en jury som bedömde en utställning med Muhammedteckningar i Texas, ”en form av inflation” kallar han det.

För mycket! Ja, konst som verktyg i politiska projekt, som Gellers, kan bara bli för mycket. Men uttrycket finns som titel på ett av Vilks mer kända verk: Nimis. Med den kunskapen går jag vidare i Uwe Max Jensens text om konstnären.

Åren 1997 – 2003 var Lars Vilks professor i konstteori vid konstakademien i Bergen. 1988 – 1997 arbetade han som lärare på konstakademien i Oslo och hade tidigare en liknande tjänst på Konsthögskolan i Stockholm. Hur många av dagens ”debattörer” vet ens att Lars doktorerade i konsthistoria vid Lunds universitet 1987? Jag menar att det är viktig information som här framkommer.

Men var då rondellhunden hans första kommenterande verk om islam? Inte alls. I boken visas och berättas det om ett tidigare verk. Redan 2001 ställde han ut en teckning med namnet Profeten ser på bandy. I samband med detta publicerade han också en text om en 115:e sura, Bandyspelarens sura, där Profeten lägger ut texten om intryck av det ”mångkulturella” Sverige och muslimers möten med den märkliga sportgrenen i landets norra regioner.

Vill man sedan förstå hela rondellhundens resa ska man läsa den här boken. Jensen skriver utförligt om de olika stegen och skeendena. Men minst lika intressant är hans genomgång av Vilks institutionella konstteori. Läser man hans blogg kan man få se utförliga diskussioner och texter i ämnet. Jensen skriver: ”Den institutionelle kunstteori beskæftiger sig med klassificering af kunst. Teorien siger ikke noget om kvaliteten af kunsten. Selv dårlig kunst er kunst.”

Utgivningen av den här boken, just idag när Lars fyller 70 år, ger mig själv anledning att påminna om att den mordhotade och gömde konstnären sällan utnjuter reservationslöst stöd i den svenska konstvärlden. Det är förstås både skamligt och pinsamt. Ändå har jag en känsla av att det är på väg att förändras. Bara en sådan sak som att journalisten Niclas Orrenius utger boken Skotten i Köpenhamn -  ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser, är av stor betydelse för framtiden. Vilks har många år kvar av skapande och diskussion kring tidens svåra frågor. Man bör börja med att läsa denna bok, eftersom den porträtterar, analyserar och bjuder på många nya infallsvinklar.




söndag 19 juni 2016

Väsentligheternas företräde

Foto: Astrid Nydahl
Det finns sedan länge en erfarenhet i arbetet med den här bloggen. När den handlar om verkliga väsentligheter - vilket jag menar att den gjort den gångna veckan - så ökar läsarantalet rejält. Det innebär att jag får reaktioner, i flera fall kommentarer som jag inte är det minsta intresserad av att publicera eftersom de bara förmedlar hat och förakt, men också intressanta utifrån den kommenterande personens egna erfarenheter. Min fasta läsekrets är stor och det har den varit allt sedan riksdagsvalet 2010. Men när den som nu nästan fördubblas måste man - det vill säga jag som ensam ansvarar för bloggens innehåll, med hjälp av Astrids fotografier - tänka sig att det är både uppfordrande och uppmuntrande. Jag kommer inte att släppa den tanken.

Redan imorgon måndag handlar det om ett ämne som jag ofta återkommer till här i bloggen, nämligen den tredje totalitära ideologin, islamismen. Och den ideologin behandlas utifrån en särskild människas situation i förhållande till ämnet. Välkomna att läsa måndagsbloggen, den ligger ute från och med klockan 00.00 den 20 juni.


lördag 18 juni 2016

"En judeflicka som dog av tufys"

Anne Frank
”Anne Frank kan möjligen fortfarande få patetiska käringar av båda könen att grina och underkasta sig de salvelsefulla lögnerna … för en god hednisk europé var hon bara en judeflicka som dog av tyfus. Shit happens.”
Niclas Lundkvist alias Nikanor Teratologen alias Ezzelino (Ur tråden "Judar som vill förinta yttrandefriheten").

Det är sannerligen andra tider nu. Jag är visserligen 64 år gammal men det känns ändå inte så längesedan, då man möjligen hittade sådana utsagor i litteratur om de allra mest fanatiska Hitlervurmarna. De fanns ju hela tiden i min uppväxt, vi uppfattade dem som kuriösa överlevare efter 1945 års krigsslut. Men rätt så länge har vi sett sådant här i Sverige. Vem minns inte paret Oredsson och Nordiska Rikspartiet? Vem minns inte Nationalsocialistisk Front (som blev Svenskarnas Parti, som blev en del av Motgift, där tre redaktörer med jämna mellanrum publicerar gängse antisemitiska texter). Både där och då, och här och nu, finns det en primitiv antisemitism som ansluter direkt till de tidigt formulerade ideologiska motiveringarna för judemord.

Sedan sjuttiotalet har en ny typ av antisemitism vuxit, den som kallas antisionistisk och i första hand riktar sina angrepp mot staten Israel och därefter judarna för att ”de ger stöd åt Israel”.

Figurer som Faurisson och Le Pen den äldre i Frankrike blev tongivande i dessa led. Faurisson är historia och herr Le Pen har sparkats ut av dottern som är mycket angelägen om judiskt stöd.

När jag i fredags läste den omfattande texten om Nikanor Teratologen blev jag – nej inte chockad, men däremot tagen av vad jag fick veta. Leker han bara Céline eller försöker han på allvar bygga sig en nazistisk profil?

Min läsare Björn Nilsson skrev i en kommentar till förra inlägget mot slutet att han mer räds de figurer som vill ansluta Sverige till NATO. Det kanske han rent politiskt och strategiskt har rätt i, men det är en helt annan typ av fråga. Antisemitismen är en i västerlandet pånyttfödd ideologi som riktar sitt hat mot (verkliga eller inbillade) judar. Individer, grupper, församlingar, föreningar. 

Jean-Paul Sartre

Att Hitlers anhang förbehöll sig rätten att ”avgöra vem som är jude” var en sak, eftersom den underlättade massförintelsen. Man kan ju tvärtom vända på resonemanget, så som Sartre gjorde, och säga något i stil med att ”jude är var och en som känner sig som en jude”. När judehatet växer på nytt blir det förstås allt svårare att vara öppen med sitt judiska arv och ursprung. En liten kippa på huvudet kan räcka för att bli misshandlad eller dödad. Det är få församlingar i Europa idag som inte råder sina medlemmar att avstå från kippan eller andra synliga symboler för det judiska.

Att vi skulle hamna här har jag länge förstått. Nikanor Teratologen skriver endast in sig i en lång och avskyvärd traditionen. Dess mull är nu massinvandringen från muslimska kulturer, länder och världsdelar – och den enkla ”tesen” är som vanligt, att också den ”är judarnas fel”. Hur enfaldigt det än kan verka är det så det ser ut.




Nazisten i Kågedalen

Foto: Astrid Nydahl
Åjo, vi känner nog alla Nikanor Teratologen och hans sedan länge mytologiska person och romanskapelser. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen inte minst. Hans verkliga namn har man försökt dölja, men det är bra många år sedan det blev offentligt. Niclas Lundkvist heter han.

Mindre känt har väl hans namn på Flashback varit. Nu vet alla som vill veta att det är Ezzelino. Jag är ingen anhängare av Researchgruppens och Expos spionverksamhet riktad mot individer med icke-konforma uppfattningar om mångkulturen och dess välsignelser. Men när det gäller välspridda och propagandistiska texter utifrån en nazistisk och rasideologisk övertygelse blir saken genast en annan. Sådana figurer brukar försöka dölja sin verkliga identitet och jag ser dem därför mer än gärna avklädda och genomlysta.

Och nog satte jag kvällsmackan i halsen när jag igår läste om Lundkvists verksamhet som nazi-ideolog. Jag ska inte ägna mig åt att citera, mer än ett enda, mycket talande stycke ur en av hans trådar på Flashback nedan, annars vill jag bara länka och be er alla läsa hela denna text om saken. Den är också tidstypisk - saken alltså - och man bör dra lärdom av vilken dy människor klafsar runt i. "Vår tid är ras och religion", sa en gång en f.d. upphöjd svensk intellektuell. Han kunde inte ana hur rätt han skulle få. 

Här det talande exemplet:
»Den organiserade judenheten måste besegras om Europa ska kunna leva. Den judiska fräckheten (Chutzpahn) känner inga gränser, den europeiska motståndskraften ska inte heller låta sig begränsas av några som helst hänsyn till judaism och sionism och judiskdominerad internationell finanskapitalism.« (Ur tråden "Judar vill leda det mångkulturella samhället")


fredag 17 juni 2016

Mordet och mördaren, vad lär vi av Jo Cox och Thomas Mair

Foto: Astrid Nydahl
Idag haglar både privatlivet och medierna av kommentarer kring mordet på Jo Cox, den unga, därtill vackra och lovande, därtill varmhjärtade, duktiga och av alla i parlamentet älskade politikern. 

Nej, jag försöker inte göra mig rolig. Detta mord bör nämligen betraktas som ett tidens tecken. I hela Europa - såväl västra som östra - finns det hundratusentals förbittrade, mörkerfyllda, pessimistiska, uppgivna människor som känner sig grundlurade av sina respektive politiker. Människor som förlorat allt det de var trygga med: bostadskvarter, grannar, miljöer, oändligt många som sedan hukar i sina hyreslägenheter med allt lägre pensioner och ett liv bortom det som de hade drömt om medan de slet i fabriker, butiker, gruvor, på sjukhusen, daghemmen och i åldringsvården. 

Det är inte många som går från förbittringsstadiet till att bli mördare, som Thomas Mair, eller massmördare som Breivik. De flesta kastar en stol i väggen, dricker sig redlöst berusade på vad den egna kulturen erbjuder av öl, vin och sprit och somnar i tv-soffan eller bara gråter sig igenom livet med kvällstidningar och fotboll som enda glädjeämnen. Det är i brittiska medier nu omvittnat att denne Mair är ett psykiskt vrak, en tungt medicinerad ensamvarg. 

Förändrar det någonting i sak? Nej, det gör det inte, ty han ansåg sig ha ett motiv. Anna Lindhs mördare är också ett psykiskt vrak, men han hade, i egna ögon, ett tungt motiv: NATO:s bombningar av hans mytologiskt älskade Serbien. 

Europa skälver av den allt djupare kris som slår mot hela kontinenten. 1989 års drömmar om friheten var en chimär. 2016 års verklighet har mycket litet med frihet att göra. Fördämningar har brustit såväl socialt som demografiskt. EU:s medlemsländer träter sig in i meningslösheten om hur man ska hantera detta. Ingen tycks förmögen i verklig mening. Varje nya dag vittnar om hjälplöshet och blommande retorik, men också av cynism och uppenbara lögner. 

Mordet på Jo Cox är ett memento för oss alla.