torsdag 16 juni 2016

Europas pågående självmord

Natten sänker sig, också månen förmörkas.... Foto: Astrid Nydahl
”Europa kommer snart att gå under på grund av sin förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner.”

De numera tämligen spridda orden ur Imre Kertész bok Den sista tillflykten (i svensk översättning av Ervin Rosenberg) äger allt större giltighet. Våra liv förgiftas av det islam(-ismen) orsakar oss; social splittring, misstro, vantrivsel, polarisering, det öppna samhällets slutliga avskaffande och ond bråd död och massakrer.

Efter varje sådan mordisk attack kommer apologeterna på rad; nej, detta hade inget med … att göra, detta var något som inte … kan lastas för. Apologeterna är däremot helt säkra på att dagens avskyvärda politikermord i England kunde kopplas till …. eller något tredje som inte hade med … att göra.


Europa närmar sig kanten. Situationen är extremt farlig. Motsättningarna är nu så stora att också en brittisk folkomröstning kan peppras med dödlig ammunition. Den laddning som byggts upp kommer vi få se som många mindre och återkommande riktigt stora utbrott av ideologiskt motiverat våld, som de i London, Madrid, Paris och Orlando. Inga ursäkter kommer att hjälpa.


Europeiskt skräp


"Jag går så gärna på trottoaren, uppslukad av en gemensamhet som övergår allt förstånd. Det är det sista motståndet mot att dela maskinmänniskans öde och förvandlas till en automat. Min anonymitet i folkmassan räddar mig undan främlingskapet." (UR Ulf Peter Hallberg: Europeiskt skräp, 2009)
Birmingham. Foto: Astrid Nydahl
Det Hallberg skriver i sin bok Europeiskt skräp. Sexton sätt att minnas en pappa stöter jag ofta på i den litteratur jag helst läser. Hos Canetti, Cioran, Bernhard, Kertész och många andra är just anonymiteten i massan en förutsättning för allt det andra. I många år har jag funderat på fenomenet och allt sedan min bok Äntligen ensam (som kom ut för trettio år sedan) också formulerat känslan. Särskilt minns jag erfarenheten från Lissabon, då jag uttryckte tanken att man inför ett annat språk också bevarar en solitär aspekt trots att man befinner sig i storstadens massa av människor.

I min egen stad har jag svårt att fånga den. Åker allt mer sällan in eftersom jag vet att risken att stöta på någon människa som känner mig eller vet vem jag är, blir större. Jag hade från och med igår Skånetrafikens sommarkort som ger mig rätt att i tre månader åka med alla tåg och bussar inom Skåne. Tog en snabb tur vid 17-tiden till CSK för att skicka post, återvände efter exakt 14 minuter med vändande buss. Som jag befarat försvann all lust. Ensam som nu skyddar jag mig med inomhusvärlden, den som skänker tystnad och total kontroll.

Hade jag osedd kunnat ta mig till Lissabon, Birmingham eller Tirana hade jag gjort det. I dessa städer är jag helt anonym trots att jag känner dem väl. Bara i Birmingham finns det en risk att någon på puben skulle känna igen mig. Men för det mesta skulle jag vara hela anonym i folkmassan.

Vad sommaren framöver kommer att erbjuda är förstås inte möjligt att veta. Självklart kommer jag så småningom att tvinga mig själv ut i landskapet, se, lyssna, reflektera. Men idag tänker jag avstå. Jag tar djupa andetag, läser, äter ett kokt ägg, dricker inget ångestdrivande kaffe utan bara isvatten. Det är sannerligen inte lätt att vara människa. Man bär hela sin historia av tillkortakommanden och katastrofer på axlarna och blir i värsta fall påmind om dem.

onsdag 15 juni 2016

Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro och Maria Teresa de Noronha

Hamnkvartersröster och grevinnor. Något om rötter, arv, tradition och paradoxer utifrån tre fado-artister.



När man ska rota i fadons historia är det lätt hänt att man blandar samman begreppen tradition och rötter. Det ska man inte göra. Rötterna är en sak för sig, de kan utredas, blottläggas – och slutligen läggas ett slags pussel med, där också enskildheterna blir synliga. Fadons tradition är däremot en och mycket bestämd. Den definieras med tre begrepp: Corrido, Mouraria och Menhor, och den kan räknas i, om inte exakt, så i alla fall ungefärligt antal. Det är detta som är traditionen.  Den moderna fadon sådan vi känner den, från sina anonyma upphovsmän via en muntlig tradering fram till de olika tolkningar som är samtida med inspelningsmöjligheter och därmed traderingar utanför fadohusen, vilar på denna tradition och alla dess oändligt många underavdelningar. Jag ska diskutera detta utifrån tre mycket olika artister, som i skilda utsträckningar och på olika sätt varit avgörande för den fado som sjungs och sprids via skiva och scen idag, i det tidiga 2000-talet. Att jag väljer just dessa tre är ingen tillfällighet. De har var och en på sitt sätt kommit att symbolisera olika saker i fadon: Amália har i kraft av att vara dess moderna drottning också vågat modernisera den, hon anses vara den första fadistan som frångick de muntligt traderade texterna och började anlita poeter för ändamålet. Alfredo Marceneiro är hennes manlige motsvarighet, en fadist med proletär utstrålning och image, med en röst raspig av för mycket bagaço och stark tobak. Maria Teresa de Noronha är de bådas motsats: aristokrat, faktiskt själv grevinna – Condessa de Sabrosa. Hennes make var Greven av Sabrosa, José António Barbosa de Guimarães Serôdio, och det var han som skrev de flesta av texterna till hennes fadosånger.
                
Man skulle kunna säga att det finns tre faktorer att förhålla sig till:

* Rötterna
* Arvet
* Traditionen

Det är utifrån dessa man också kan förstå dels de stora stilbildarnas betydelse, dels hur de förhöll sig till sina föregångare. Samtidigt som jag säger det, är det viktigt att påpeka att det parallellt med de tre jag här tar upp, självklart fanns en stor mängd, både manliga och kvinnliga, fadoartister. De hade betydelse var och en på sitt sätt. Någon annan skulle ha uppehållit sig vid Argentina Santos, Lucilia do Carmo eller Amálias syster Celeste Rodrigues. Eller vid Max, Henrique Rego eller João Ferreira-Rosa. Att jag väljer de tre jag gör är i sig en värdering. Ingen kontroversiell värdering, eftersom ingen skulle ifrågasätta de tres storhet. Men när jag väljer dem är det främst därför att jag menar att de är framstående representanter både för sin musikaliska genre och för sin tid. Många skulle säga att andra artister fått verka i skuggan av dem. Om man godtar den tesen är det viktigt att komma ihåg att bara ett litet fåtal fado-artister fram till vår tid haft chansen att spela in skivor, eller ens hade velat det (Marceneiro motarbetade länge tanken aktivt!). På 1980-talet mötte man på sin höjd taffligt inspelade kassetter i butiker och på klubbar. Det var de stora, internationellt kända artisterna, som fanns att få på LP-skiva. Idag är situationen radikalt annorlunda. I princip allt finns att få på cd. Också gamla LP-skivor läggs över på cd, en stor mängd samlingar och serier utges (se diskografin).

Amália Rodrigues

Att förhålla sig till de tre termerna blir nu också att förhålla sig till samtiden, hur rötter, arv och tradition förhåller sig till samtiden och hur samtidens artister förhåller sig till dem. Rötterna kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan lägga tyngdpunkten på olika faktorer. Forskningen är inte överens, så varför skulle utövarna vara det? Arvet är det enklare att förhålla sig till. Det finns dokumenterat, och där dokument finns är det bara att ta del av dem. Det må gälla nedtecknade sånger, institutioner, publikationer, spelställen, grammofonbolag, artister, musiker och så småningom också poeter. Traditionen är en sak alldeles för sig. Ju fler fadister jag intervjuat, desto klarare har det stått för mig, att det finns en alldeles bestämd uppsättning fado-sånger, som ingår i denna tradition. Det  är melodier som traderats, med texter som ingen känner upphovsmännen till. Men det verkligt intressanta är, att de sånger som ingår i traditionen medger nya texter. De nya texterna, med namngivna upphovsmän eller kvinnor, smälts då samman med de gamla melodierna och uppgår i traditionen.
Musikforskaren Paul Vernon har hjälpt mig ta fram uppgifter om Noronhas musikaliska karriär, och han har funnit att hon åren 1951-1954 spelade in minst fem skivor på ROUXINOL i Lissabon. Bland hennes ackompanjatörer fanns Raul Nery (vars son Ruy Nery idag är en framstående fado-kännare), Pinto Coelho, Armeni Silvo och Joaquin do Vale. Samtliga fem skivor är stenkakor, d.v.s 78-varvsskivor. Idag finns en del av dessa inspelningar överförda till cd (se diskografin).Den cd jag själv har tillgång till ingår i serien Biografia do Fado och innehåller hela tjugo nummer som representerar allt ifrån singelskivor till samlinga på 78-varvare och LP, de flesta av numren inspelade på 1960-talet, den äldsta 1959 och den senaste 1972, nästan ett årtionde efter det att hon slutat uppträda.
Noronha levde mellan 1918 och 1993 och var den första och hittills enda som steg ut ur aristokratins krets och dess oskrivna regel om att bara sjunga fado i slutna sällskap. Istället för att gömma sig i denna slutna ståndsmiljö steg hon ut i offentligheten, uppträdde på scen och spelade in sin fado på skiva. Hon slutade dock uppträda redan 1963 och fram till sin död gjorde hon bara något sällsynt framträdande.
När Amália Rodrigues tillsammans med sin syster Celeste gick omkring i Lissabons hamn som blomster- och fruktförsäljorskor var det ingen, allra minst de själva, som kunnat ana var de skulle hamna som vuxna. Kan det ha varit på samma sätt för den lilla adliga flickan Maria Teresa? Alla fadoartister jag intervjuat under åren har pekat på samma faktor i sina liv, att fadon plötsligt och oväntat tagit dem i besittning, gjort sjungandet till deras öde. Också för dem som vuxit upp med fadon i familjen, i barndomshemmet har det varit så. När de inspirerats och funnit en väg till fadon har de – medvetet eller omedvetet – också tvingast ta ställning till rötterna, arvet och traditionen.

Alfredo Marceneiro föddes 1891 och fick namnet Alfredo Rodrigo Duarte. I skolan visade han en sällsynt talang när det gällde litteratur. Hans far var skomakare. Och det förvånar mig inte att han i nästan varje bildsituation anlägger en proletär image. Han ser verkligen ut som knegaren som bara råkat komma förbi, och rösten förstärker intrycket av att denne knegare allt för ofta suttit på krogen med sitt brännvin.
Sångtalangen hade han från sin mor. Men också fadern hade musiköra och var själv med i en grupp som hette Cadaval. Fadern dog när Alfredo var bara 13 år, det tvingade honom att sluta skolan för att han skulle bidra till familjens försörjning och därför blev han bokbindarlärling. Snart blev han också lärling till fadosångaren Júlio Janota, och eftersom denna också var möbelsnickare kunde Alfredo börja som lärling hos honom med en betydligt bättre lön. Han hade sin verkstad på Campo d´Ourique-gatan. I tjugoårsåldern blev han känd för sin fadosång. Han sjöng på mer eller mindre skumma ställen, som spelhålor och cabaretlokaler. När han sjöng brukade han hitta på egna texter, och till en traditionell fado kunde han improvisera fram helt nya verser. Det var på detta sätt som han lärde känna flera av tidens stora artister – som Britinho Estucador, Júlio Proença Estofador och Chico Viana – och de såg snabbt hans talang och började skriva poesi för honom som kunde användas som fadotexter. 1924 vann Alfredo fadons då finaste utmärkelse, ”Guldmedaljen” Han fick utmärkelsen efter att ha sjungit fadon O Remorso. Karriären tog fart och på 1940-talet började han också spela in film.
Alfredo Marceneiro var känd för att vara mycket kräsen i valet av fadotexter. När han en gång uppträdde kom en man fram efteråt och kramade om honom, tackade och erbjöd sina tjänster. Det var poeten Manuel Rêgo som sedan skulle komma att skriva några av Marceneiros mest kända texter. När Rêgo dog snidade Marceneiro själv det kors i trä som skulle stå vid hans grav.



Global jihadism - en värld i kaos

Foto: Astrid Nydahl
Mer än hälften av världens direkta dödsoffer i krig skördas nu i konflikter med koppling till militant islamism, jihadism. Det visar en ny sammanställning, ensam i sitt slag, från de världsledande konfliktforskarna vid Uppsala universitet. I de största väpnade konflikterna, de med mer än tusen döda om året, är andelen ännu större. Sedan 2006 har nästan alla dessa stora krig hört till jihadismkategorin. Flera rebellrörelser har bytt retorik från nationalistisk eller socialistisk till islamistisk. Exempel på det finns i Israel-Palestina-konflikten, i Tjetjenien och i Filippinerna.Det är ett av skälen till att de jihadismkopplade konflikternas andel av dödsoffren ökat så kraftigt i statistiken. Ett annat är att dödstalen i andra konflikter minskat. Ytterligare en konsekvens av jihadismens globalisering är att det totala antalet konflikter har ökat markant de allra senaste åren.
Detta inledande citat är hämtat ur en artikel i Dagens Nyheter. Det är inga nyheter som presenteras och det som skrivs är i mina ögon grundläggande kunskap för vem som än en liten smula har studerat fenomenen jihadism och islamism. Det är två andra saker som gör citatet intressant: för det första att landets stora morgontidning idag, helt obekymrat, skriver ungefär samma saker som alternativa medier gjort i många år, och för det andra det faktum att den refererar till en Isak Svensson, professor på Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala. Vi kan alltså konstatera att det som förr betraktades som "extrema ståndpunkter", "främlingsfientlighet" och annat, när det uttrycktes av bloggare och alternativa medier, idag är ett ämne för studier vid en respekterad institution och därtill ett ämne som i ökad omfattning presenteras, debatteras och publiceras i de anständiga organen.

Varför denna förändring? Jag tror det är så enkelt som att de allt frekventare islamistiska terrordåden - jo, jag anser att Orlando är ett självklart exempel på just det även om HBTQ-rörelserna gör allt för att distansera sig från en sådan hållning - helt enkelt blir outhärdliga att leva med. Över hela jorden plågas människor av islamismens allt skoningslösare våld. I såväl muslimska som ickemuslimska kulturer. I vardagsliven och i krigen. Jag citerar DN en gång till, den här gången med artikelrubriken: 
Jihadismen är grunden för vår tids krig.
Så kan det uttryckas. Själv menar jag att krigsorsakerna är betydligt mer komplexa. Men det är en intressant hållning som rikslikaren presenterar.

Också på en liten lokaltidning, Kristianstadsbladet, kan vi se en sådan förändring. Ledarskribenten Carolin Dahlman avslutade en av sina senaste texter så här:
Vi behöver nu ställa oss på de svagas sida och säga ”FUCK SHARIA”.

Samtal med Witold Gombrowicz

Witold Gombrowicz

Plats: ett café i Berlin.

Tidpunkt: 1964 – försommaren 2006

Kort introduktion.

Kärleken upphäver tiden skrev den svenske diktaren Svante Foerster.
Min kärlek till den polske författaren och dramatikern Witold Gombrowicz upphäver tiden av just sådana skäl. Han finns i det förflutna och i nuet samtidigt.

En människas verk lever parallellt med sin skapare, men överlever honom alltid. Antingen gömt i ett arkiv eller i den digitala rymdens väldiga intighet, men också, och kanske främst, i de människors hjärtan där det slagit ner. Gombrowicz är för mig allt mellan romankonst och scenkonst, och kanske framför allt det mäktiga verk som, trots sin fiktiva infiltration i det verkliga livet, kort och gott heter Dagboken (Dziennik) 1- 3. Dagboken utgör själva nerven för vårt samtal. Här kan vårt samtal börja.



Det var så självklart att vi skulle mötas i Berlin. Inte långt från det polska, också nära till Paris, där du just kommit ifrån, väldigt långt från Argentina som du väl lämnat för gott nu, men i hjärtat för den nya vägen i ditt liv, den du nu tar in i det Europeiska Krigslejonets själva blodcentral, det Berlin som en gång var Hitlers huvudstad, det kommande tusenårsrikets stad som skulle smulas sönder i nederlagets stund. Tänker du på Hitler när du flanerar här vid Wannsee?

- Hitler skymmer fortfarande sikten.

Jo, det gör han. Och han kommer att skymma sikten många generationer till. Jag läser visserligen hemma i Sverige om skolbarn som idag inte hört talas om förintelsen. Och så finns det små nazistiska organisationer som ställer upp i parlamentsvalen. I min hemstad ställer de upp med några kandidater i kommunvalet. I och med det kan man konstatera att Hitler skymmer sikten. Men även om en eller två tokstollar med höjd högerarm rör sig i våra städer, är det ändå inte viktigare saker som utgör Hitlers postuma segrar?

- Polacken är formad av nederlag, tysken av segrar.

Så du menar att det avgör saken? Men borde du ändå inte, när du nu skriver om Berlin, kunna förhålla dig till hur dessa segrar ser ut?

- Nej, jag skriver inte om Berlin, jag skriver om mig själv – den här gången i Berlin – jag har inte rätt att skriva om någonting annat. Håll dig till ämnet!

Jag vet att du skriver om dig själv Witold, men när du gör det är du alltid närvarande i ett konkret nu. Du skriver alltid om dig själv. Tror du inte jag känner igen dig i de där figurerna som ränner efter köksorna i Paris? Där har du maskerat dig själv väldigt lite. Men även om ämnet alltid är du själv, så kan man väl inte bortse från platsens betydelse för det du skapar? Du sitter ju här i Berlin just nu och…

-  Sitta på café och glo ut på gatan…

Är det det du gör? Är det inte just då tankarna arbetar som bäst? Du sitter där och glor. Men samtidigt föds allt det du skriver. Dina tankar är kanske bortblåsta i den meningen att du inte märker dem, men de arbetar hela tiden åt dig. Som du sitter där med kaffet kanske du alldeles omedvetet reflekterar över hur Hitler var möjlig i detta land av högkultur och bildning.

- Under hela min vistelse i Berlin kom jag inte en enda gång att tänka på Goethe, Hegel eller Beethoven.

Det är möjligt, men är inte denna bildning, som du nu exemplifierar med tre namn, ett slags skydd mot barbariet? Du är ju inte ens på väg härifrån än, kanske kommer dessa tankar till dig en annan gång, när du som nu sitter och glor på ett café?

- Kulturens historia visar att enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett.

Som kulturkritiker försöker jag förstå sambanden. Jag är ju själv av den uppfattningen att autodidakten kanske har en bättre förbindelse mellan förnuft och känsla. Den akademiska syrebristen kan alldeles säkert skapa en okunskap som är mer existentiellt grundläggande, en okunskap som faktiskt röjer bristen på kontakt med det liv som finns utanför akademierna. Kanske finns det där ett sådant samband mellan enfald och förnuft, jag ska..

- Men ni är ju inte konst- eller poesi- eller litteraturkritiker. Ni lär vara författare, en som skapar litteratur: så skapa då, kommentera inte vad andra skriver (mest vad de inte skriver).

Det är så sant. Jag är författare. Jag försöker att undvika den där kommentaren som i vår tid blivit en löpsedels- och rubriksjukdom: att kommentera allt utom det som är själva texten. Det jag försöker säga just nu, om jag får tala till punkt…

- Ja, jo… Herregud, allt man säger. Man säger det som faller en in. Talets mekanik…
tankeväckande! När och hur planerar jag de meningar som jag uttalar?

Och ändå måste man utgå ifrån att en författare av din rang Witold faktiskt menar vad du säger. Är det inte så?

- Jag prövar olika roller. Jag intar olika hållningar. Jag ger mina upplevelser de mest skilda betydelser – och om någon av dessa betydelser accepteras av människorna så fortsätter jag att finnas till i den.  

Men jag blir lite bekymrad över detta förhållningssätt. Tror du inte att det skapar ett slags fruktan hos människor om de ser att orden – den text du lämnar till trycket – kanske inte betyder det de tror?

- Att frukta intigheten, men vara mera rädd för tandläkaren.

Så egentligen avfärdar du människor som talar om sin fruktan. Du blandar medvetet samman fruktan och rädsla. Tacka tusan för att människor är rädda för att gå till tandläkaren, det är jag själv!

- Jag är mycket rädd för djävulen. En underlig bekännelse från en otrogens läppar.

Det skulle du genast ha sagt. Det förändrar ju hela saken. Då handlar det inte om att reducera andra människors rädsla eller fruktan, utan om att du själv bär på en rädsla som ligger mycket djupare. Otrogen, pyttsan! Det är det man idag kallar alla människor som vägrar godta ett ideologiskt, politiskt eller religiöst system. Men är man otrogen själva livet om man vägrar bli indelt soldat? Jag respekterar djupt din rädsla.

- Jag drack kaffe och åt gifflar.

Det gjorde jag också, det var nog de godaste gifflar jag ätit utanför Portugal. Ska vi beställa in en omgång till?

- Det bekvämliga livet för med sig jovialitet, sentimentalitet, naivitet, hjälplöshet, överkänslighet – all denna vekhet som man snart går ner sig i.

Men en enda giffel till hotar väl inte våra kritiska sinnen?

- Se så de går vilse i kollektiv verklighet, se så ogripbar och fantastiskt verkligheten blir för dem.

Menar du kvinnorna som just passerade oss? Ja, jag förstår hur du menar. Men i Berlin måste man väl ändå kunna ta sig den rätten, efter allt som hänt. Just de kvinnor som nu gick förbi borde väl ändå kunna antas ha varit gamla DDR-medborgare. Såg du inte deras förgrämda ansikten? Kanske har de för första gången i sina liv stigit ut ur den kollektiva verkligheten!

- Kämpa mot denna militanta asketism? Eller hellre försjunka i mig själv, hänge mig åt mig själv, bosätta mig i mig själv som i en fästning? Hoppas de får tandvärk.

Nu var du där igen! Är tandvärken kanske en metafor du utvecklat just här i Berlin, så att vad du säger egentligen är att du önskar tyskarna döden? Jag undrar verkligen när du kan reta upp dig så på några oskyldiga damer ute på promenad. Glöm dem, försök att försjunka i det du är verkligt bra på. Det måste inte alltid stavas jag, jag, jag även om det alltid bär namnet Witold!

- För mig är varje mänsklig strävan att ta sig ut ur sig själv, vare sig den kallas ren estetik eller ren strukturalism, eller religion, marxism, en naivitet som är dömd till nederlag. Verkligheten är det som gör motstånd, det som gör ont. Och den verkliga människan är den som har ont.

Vi fortsatte rätt länge. Vi talade om allt mellan himmel och jord – eller ska jag säga mellan verklighet och ord? Vi beställde inte bara in gifflar en gång till, vi fortsatte till en enkel krog, tog in var sin tallrik ost, korv och bröd. Han ville ha tyskt öl. Det var inget att diskutera, han drack som den törstande i öknen. Weissbier, ha, med citron och allt. Själv satt jag med en flaska vin. Dagen hade varit god och vi seglade vidare, var och en på sitt håll.

Not. Samtliga W.G-repliker hämtade ur Dagboken (Dziennik) 1- 3. Utgiven på svenska i översättning och med förord av Anders Bodegård.
Samtalstexten hämtad ur min bok Alla de andra som också skrev.