tisdag 14 juni 2016

Europa - en kontinent i kaos

Europa: mörker, betong och upprepningar. Foto: A . N.
Har funderat en hel del sedan gårdagen. Ibland kan man få för sig att Sverige har specifika och unika problem, eftersom vårt land beter sig extremt och överdrivet i varje kris. Men så är det ju inte. 

När Riksrevisionen nu riktar skarp kritik mot de extrema kostnaderna för flyktingboenden så är det inte enbart, först och främst ett svenskt problem. Alla profitörer håller sig framme när de får en chans. Jag är övertygad om att det är precis så överallt i Europa. En  kreativ profitör ser alltid sin chans. Vem som betalar notan saknar betydelse för profitören. Det är med all säkerhet likadant i hela Europa. När de statliga systemenen trasas sönder av mängden finns det alltid hjälpsamma skurkar som rycker in.

Är "flyktingkrisen" - detta obegåvade begrepp - bara en tidsepoks isolerade problem eller finns det några djupare mönster bakom skeendet? Jag svarar alltid ja på den sortens frågor. Varför?

Från och med hösten 2015 brast fördämningarna. Jag menar med det inte enbart att det kom fler flyktingar till Sverige. Jag menar något radikalt annat.

När fördämningar brister måste man lära sig att skriva historia. Jag kan göra det 64 år bakåt. Andra kan göra det längre. Men det som är viktigt kan sammanfattas i följande punkter:

* 1945-1991 fanns det en mur som gick rakt genom Europa. Den gav enskilda individer, men aldrig folkmassor, en ytterst begränsad möjlighet att fly till Väst.

* Mellanöstern präglades av stabila, och ändå fasansfullt förtryckande, diktaturer. Ingen kom från Syrien, Irak eller Jemen till Sverige och anmälde sig som flykting. De som kom var palestinier, från Gaza i de flesta fall, men också från lägren i Jordanien och Libanon, och från Västbanken förstås. De palestinska flyktingarna syns inte lika bra idag. På boendena är de utkonkurrerade av syrier, kurder, irakier, tunisier och andra.

* Den första flykting från Afghanistan jag mötte i mitt liv var en ung sekulär vetenskapsman med familj som skulle ta över min lägenhet i Malmö 1982. Han flydde Sovjets ockupation. Jag nämner honom för att jag tror att han är representativ. Få människor kom till Sverige från den delen av världen, med undantag av de s.k. båtflyktingarna från Vietnam.

Nå, en fördämning har brustit. Ska vi acceptera konsekvenserna? Det är lätt att tänka så. Jag tänker det varje dag, inte om annat som en en uppgivenhet och en förtvivlan över vad det är jag lämnar över till mina barnbarn. Vem stämplar mig då? Det bryr jag mig inte längre om. Jag känner bara en stor sorg när jag möter en yngre generation som tycks helt okunnig om utmaningarna och hoten.

De som trodde på den europeiska kulturen före Hitler hade säkert en stark tro på framtiden. De skulle få oerhört fel. De fick mäta sin erfarenhet mot den del av Europa som skulle få Stalin-gängets "framtid". Jag är rädd att också vi kommer att få något som inte har med "tro på framtiden" att göra.


Sverige - ett land i kaos

Sist ut släcker. Min barndoms tobaks- och tidningsbutik på Lorensborg i Malmö. Foto: A.N.
Hur får man en samlad bild av hur ett nationellt haveri ser ut? Det är inte helt lätt. Man måste avläsa verkligheten mot de skildringar som finns av social, politisk och kulturell nivellering och utarmning. Att det dagligen rapporteras om hot, våld och sexuella övergrepp på "boenden" är inte att förvåna. Den stora våg av afrikanska, arabiska och afghanska unga män som drog över landet är till sin karaktär sådan. Där finns både vardagar i krig och en relation till kvinnor som bygger på urgammalt stamtänkande. Men allt det andra oroar mig lika mycket: skolornas nivellering, ekonomiska nedskärningar och språkliga kaos, sjuk- och åldringsvårdens allt mer trevande i nödlösningar och med en personal som går på knäna, järnvägens förruttnelse med inställda eller regelmässigt försenade tåg, stadsmiljöerna fulla av tiggare, ökande åldringsrån, de sociala konflikterna som är vardagsmat. 

Den pågående flygstrejken är också ett tecken på ett nationellt haveri. Det sociala kontraktet är bortglömt, var och en ser till sitt. Flygets frånvaro påverkade oss också rent personligt. Igår skulle min fru, hennes ena dotter och två barnbarn ha flugit från Kastrup till Norrland. Det blev förstås inget. De gör ett försök med nattåget senare idag. Pengarna bortkastade. Värst av allt är förstås de praktiska besvären, irritationen, frustrationen. De delar öde med snart etthundra tusen människor. Kan en nation räddas ur en situation som denna? Jag tillåter mig tvivla så länge vi har de politiska "ledare" vi har, oförmögna till överblick och långsiktiga beslut, en politikerklass förförd av själva maktutövningen. 

Alternativen ser inte det minsta bättre ut, rakt tvärtom. Fraser, tomma ord, yviga gester bygger inte upp det redan rivna och förfallna. Vågar man än en gång parafrasera polackerna med orden "Än är Sverige ej förlorat"? Om en dryg vecka är det folkomröstning hos britterna. Vad skulle det kunna leda till som skulle gagna Europa? Inte en aning. Det enda jag vet, utifrån egen erfarenhet, är att landet är en allt annat än uppmuntrande föregångare. Om tio år är Sverige i britternas situation. Utan tvekan.


Förändringen i muslimska miljöer

Med anledning av den senaste tidens terrorattentat publicerar jag idag det inledande kapitlet ur min bok Medborgaren, makten och moskén. Boken finns fortfarande i lager och kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Det är en stor fördel att med egna ögon ha sett förvandlingen av några konkreta muslimska miljöer. Jag reste på Västbanken strax före och under den första intifadan i mitten och slutet av 1980-talet. Vid två tillfällen besökte jag al- Makassedsjukhuset, där de unga stenkastande pojkarna hamnar efter att ha skadats av militärens gummikulor. Och jag reste i Libyen under två veckor 1983. Man kan tala om att det i dessa miljöer framför allt pågick sekulära processer. Överste Kaddafi ville ersätta moskéns makt med politikens. Han var en sekulär ledare men hade förstås också inspirationsrötter i ökenkulturen och islam. Det kan man säga att de palestinska ledarna också hade. Deras PLO var i första hand en sekulär organisation och det skulle dröja ett tag till innan Arafat började tala i islamska termer. Någon Allah fanns inte i hans glödande frihetstal eller på presskonferenserna. Han menade att han talade för alla palestinier, oavsett om de var kristna eller muslimer, sekulära eller något fjärde. Om någon ideologisk underton kunde skönjas var den snarare präglad av öststatskommunismen och ett luddigt socialistiskt ideal. Idealen hade förmodligen också ett samband med det stöd som PLO hade från Sovjet och Kina. I den första intifadans stenkastande pojkgäng hörde man inte ropet Allahu Akbar. Islamiseringen hade ännu inte tagit över Västbankens ungdomar. Det skulle den komma att göra, och i sådan omfattning att livet blev odrägligt för såväl kristna som sekulära palestinier. I Gaza utvecklades motsättningarna till regelrätt inbördeskrig då Hamas angrep de kvarvarande Fatah-styrkorna. I juni 2007 rapporterade Arne Lapidus bland annat i GP:
”Det råder fullt krig mellan organiserade styrkor i Gaza. Hamas följer en målmedveten strategi för att steg för steg ta över Fatahs fästen. Islamisternas styrkor inledde i går kväll en stor-offensiv med artilleri mot tre av Fatahs stora baser i Gaza stad. Dessförinnan hade Hamas tagit kontroll över den viktiga huvudvägen genom Gaza. Efter att ha drivit bort Fatah från norra delen av kustremsan, angrep Hamas motståndarnas ställningar i söder. Där föll staden Khan Younis sedan en våldsam explosion totalförstört ett högkvarter som tillhörde president Mahmoud Abbas officiella säkerhetsstyrkor, det vill säga Fatah.”
Ingen hade kunnat drömma om de kristna palestiniernas massflykt. Under de svåra åren skulle den visa sig i all sin tragik, samtidigt som den palestinska myndighetens sekulära ledare mördades av Hamas-styrkorna.

I Albanien hade jag under ett antal resor och senare en längre vistelse 1978 sett hur en regim aktivt och med hårda metoder fördrev varje form av religiös tro och makt från landet. Moskéerna byggdes om till utställningslokaler, lager, ateljéer för bildkonstnärer – och kyrkorna som tillhört såväl katolska som ortodoxa församlingar blev sporthallar. Jag besökte en sådan i norra Albanien, en mycket stor katolsk kyrka, som byggts om till arena för olika bollsporter. Så hade också Albanien i grundlagen förkunnat att landet var världens första ateistiska stat. Så såg i alla fall den officiella bilden ut. Som i andra totalitära stater fanns det en avgrundsdjup skillnad mellan propagandan och det tillåtna å ena sidan, och de tankar och resonemang som fanns i det fördolda och privata å den andra. Att människor vårdat sitt arv framgår alltid av de förändringarna som kommer när den totalitära statsapparatens alla organ krackelerar och faller sönder. Den första tiden av frihet ter sig skenbar eftersom det i den uppkomna anarkin mest blir en frihet för de starka och driftiga. I Albanien var det inget undantag. Inbördeskrig hotade. Men så småningom började nya strukturer etableras och något som kunde likna en ny nationell ordning föddes. Vad var det som hände när Enver Hoxhas stalinistiska diktatur hade fallit och balkankrigen på nytt svept fram över också de albanska territorierna i Albanien och Kosova? 

Liknande frågor kan vi ställa om det som naivt kom att kallas ”den arabiska våren”: Vad var det som sedan hände, efter att islamisk väckelse svept över den arabiska världen? Hur kunde envåldshärskare och sekulära despotier så snabbt förvandlas till djupt splittrade nationer där islamismen – både från Muslimska brödraskapets sida och från de ännu radikalare och ofta al Qaida-lierade salafistiska och wahhabitiska krafterna – steg för steg kom att ta över makten. I skrivande stund pågår fortfarande den syriska katastrofen. Ett helt land har skjutits och bombats sönder och samman i maktkampen mellan det sekulära och det wahhabitiska.

Jag tror att förståelsen av och kunskapen om dessa förändringar måste vara en grundsten för en djupare insikt om varför islam så genomgripande förändrat sociala, politiska och sociala strukturer och varför så stora folkmassor hellre återgår till en urgammal ordning baserad på sharialagar än stannar kvar i de sekulära despotierna, oavsett om de styrts av enskilda tyranner som Hoxha, Kaddafi och Arafat, eller om de som på Västbanken och i Gaza haft antingen Fatah eller Hamas som vardagens förvaltare. Det är ju inga mirakel som ägt rum. Inte heller några revolutioner, trots att ”den arabiska våren” länge framställdes som just sådana. Istället tror jag att man måste tala om en långsam process som i ett kritiskt skede av historien tar ett stort kvalitativt språng, där politiken ersätts av religionen och moskén därför blir viktigare än folkvalda parlament. Oavsett vad de enskilda despoterna sagt i sin starkt centraliserade maktorgan så har det under ytan funnits en annan kultur.

Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. En text om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna) finns med i denna bok som ett konkret exempel på den osjälviska tanken inom denna tradition.

Man ska komma ihåg att dessa unika handlingar genomfördes före etablerandet av den kommunistiska diktaturen och att besa, trots att det inte är direkt knutet till islam, kunde tillämpas på ett mellanmänskligt plan av stor betydelse. Besa har som begrepp och handlande överlevt både utländska ockupanter och Enver Hoxhas stalinism. Det är i dagens sekulära albanska miljöer av lika stor betydelse. Men jag skulle vilja säga att islamismen inte fått de framgångar där som den fått i Bosnien eller Libyen. Etablerandet av sekteristiska moskéer är ett stort problem på Balkan av idag, och väcker oroliga frågor hos de sekulära medborgarna. Mot bakgrund av att islamismen är en importerad ideologi är den förstås lika farlig där som i vår del av Europa. Dess benägenhet att använda våld i konfliktsituationer understryker farans karaktär. Tillspetsat kan man säga att det instabila tillståndet av vare sig krig eller fred i de forna jugoslaviska republikerna mycket väl kan återgå i väpnade konflikter, och då vet vi förstås inte vilken roll islamisterna kommer att spela.
Libyen är i många avseenden ett särfall. Med en unikt lång maktperiod kunde Kaddafi etablera helt nya strukturer som splittrade inflytelserika stammar och skapade nya lojaliteter från basen upp till toppen. Kaddafi var, precis som Hoxha, känd för sin skoningslöshet gentemot de människor som visade minsta lilla tecken på illojalitet. Tortyrkamrarna och avrättningsplatserna var lika viktiga som infrastrukturen och socialpolitiken för Kaddafi. Men trycket från islam växte också mot honom. Han började få problem med rekryter från al Qaida som öppet utmanade hans makt. Några av de viktigaste figurerna spärrade han in, och i ett sista desperat försök att blidka oppositionen under inbördeskriget släppte han dem igen. Det var ett minst sagt misslyckat försök, eftersom wahhabiterna både med stöd av NATO och det saudiska kungahuset då bättre kunde organisera sin krigsinsats och snabbare gå mot Kaddafiregimens fall och sin egen seger. 
Libyen hade flera, rent materiella  fördelar av Kaddafis regim. För det första drev han en nationalistisk oljepolitik. De gigantiska inkomsterna blev till nytta för folket. Jag såg med egna ögon hur det ambitiösa sociala programmet såg ut. Sjukhus, tandkliniker och andra hälsovårdande institutioner var av högsta kvalitet, byggda med importerad kunskap och expertis. Infrastrukturen likadant; de libyska motorvägarna byggdes av svenska företag och höll hög klass. Det växte fram en välmående medelklass som bodde i egna hus och körde egna bilar. Kaddafis utrikespolitik underminerade dock denna sociala och ekonomiska stabilitet och det var där moskéernas inflytande och makt kom att väckas till liv igen. Ingen kunde öppet kritisera regimen men i viskningarna spreds missnöjet och en förlitan på att islam skulle vara räddningen. Resten är historia. Libyen fick inte någon verklig frihet. Oljekällorna är i hög grad i de stora multinationella företagens händer, regimen i Tripoli saknar kontroll över hela landet och de wahhabitiska krafterna utnyttjar dödläget för att flytta fram sina positioner. Det råder ingen tvekan om att de kommer att ha stora framgångar efterhand som kaos och våld får libyerna att tröttna på det väststödda nya styret.

måndag 13 juni 2016

Makaroner? Islamism?

Vinca Minor. Plockad i Durrës, Albanien 1978. Alltjämt vid liv.
Finns det några makaroner kvar i grytan? Och hur är det med fläskgrytan med bambuskott? Kan man be att få byta mot köttbullar?

Under hela min livstid har det skojats om vad som är svenskt, och vad som genom import blivit det. De skämten har varit en del av en genuint folklig kultur.

Jag minns när jag bjöd två albanska professorer, som var på besök i Malmö, på köttbullar på 1970-talet och de sa "sådana äter vi ofta hemma" och jag satt i soffan med röda kinder för att jag trott att jag bjudit dem på något riktigt svenskt.

Men det som sker nu kan inte ingå i sådana kategorier. Det finns ingen plats för skämt när islamister mördar människor i masskala. Det går inte att skoja om maskingevärens effekt.

Har haft samtal med människor som borde vara särskilt berörda, som homosexuella. Nej, de talar om hatbrott och vägrar koppla det till islamismen. Om jag säger att brott begångna i islamismens namn alltid är just hatbrott får jag skratt tillbaka.

Finns det någon som helst anledning att skratta. Nej, varken nu, igår eller imorgon. Om det finns en framtid så är den svart, tom och förtryckande. Det är upp till var och en om man vill dela den. Jag vill det inte.

Jag har tagit fram Koranen alldeles för många gånger. Jag har högläst för människor. Några har nickat och sagt att de tidigare inte vetat. Nu tar jag aldrig fram den mer. Det är inte min uppgift att undervisa de ovilliga. Låt det ske, det som ska ske. Min tid är, tack och lov, snart förbi.


Salman Rushdie: Joseph Anton. Memoarer (Bonniers, översättning av Hans Berggren)


Efter det avskyvärda terrorbrottet i Orlando - terrorbrott? massmord? islamism i praktiken? vad ska vi kalla det? - finner jag skäl att reflektera över det vi nu lever med dagligen. Islamismen är, vilket många idag erkänner, den tredje totalitarismen. Islamismen är det enskilt största hotet mot vår frihet, ja mot våra liv. Orlando har på värsta tänkbara sätt skrivits in i den dödens bok som islam innebär. Följande text handlar om ett av islams offer, Salman Rushdie, utifrån hans memoarer.

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad.Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de 23 år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit sig fram till denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna. 

Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag.

Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror.

Rushdie har ändå tur. Han har livvakterna. Han har vännerna som aldrig sviker. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Först kommer boken han lovat Zafar: Harun och Sagornas hav (och så sent som 2011 den pendang han skriver till sin yngste son: Luka och livets eld) I gömslena föds stora romaner som Morens sista suck och Förtrollerskan från Florens. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.

Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon. 

Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.


söndag 12 juni 2016

Ramadan pågår - blodet flyter

JUST IN: Orlando nightclub shooter ID'd as Omar S. Mateen, law enforcement sources tell


Uppdatering: Det rör sig om 50 dödsoffer och över 40 förda till sjukhus efter skottlossning vid en gaynattklubb i Orlando tidigt på söndagsmorgonen, lokal tid.

IS lovade att väst - Europa och USA inte minst - skulle erfara många terrordåd under Ramadan. Den har pågått en vecka nu. Orlando blir den nya ort vi ska skriva in i den växande katalogen över islamistiska terrordåd.
The Islamic State is urging jihadists in the United States and Europe to carry out terror attacks during what a group spokesman promised would be “the month of conquest and jihad.”A U.S. government advisory warned that ISIS attacks, either directly sponsored or simply inspired by the group’s rhetoric, could be carried out during Islam’s month of Ramadan that begins June 5.The threatened attacks were announced in an ISIS video made public May 21.In the video, ISIS spokesman Abu Mohammad al-Adnani called on jihadists to “get prepared, be ready … to make it a month of calamity everywhere for nonbelievers…especially for the fighters and supporters of the caliphate in Europe and America.”A report by the State Department-led Overseas Security Advisory Council said the threat could be credible because three deadly terror attacks took place last year shortly after Adnani issued a similar call to arms.


Homosexuella är förstås en given grupp mot vilken islamisterna riktar sitt hat. 50 döda och 40 sårade är den preliminära listan (klockan 16:25). Den kommer med all säkerhet att växa. Förra gången var det San Bernadino som drabbades av fredens religion, det får vi inte glömma bort. Förövarna var där ett islamistiskt äkta par.


Här läser jag bland annat: The suspected Islamic extremist who killed about 20 people after taking party-goers hostage inside a gay club in Orlando has been identified.Law enforcement sources have identified the shooter, who was wielding an assault rifle and a handgun, as US citizen Omar Mateen, from Port St. Lucie in Florida.The gunman, who was born to Afghan parents, was carrying a suspicious device, possibly a suicide vest, when he opened fire on the dance floor inside Pulse in the early hours of this morning.Orlando Police Chief John Mina said authorities have not determined the exact number of people killed, but that 'approximately 20' have died. Another 42 people were taken to hospital.An FBI spokesman said the mass shooting is being investigated as an act of terrorism, adding that they are looking into whether this was an act of domestic or international terror, and if the shooter was a lone wolf. Police said the gunman, who was shot dead by officers, was believed to be in his 20s, while the FBI believe he may have 'leanings to radical Islamic terrorism'.  

Man ska också hålla i minnet att Hamas väpnade gren inför terrorattentatet mot ett café i Tel Aviv påminde oss om att ramadan är "jihadmånad".


Alfons fjorton år

Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt fjorton år. Om inte cancern hade tagit honom. Hans mamma, min näst äldsta dotter Catarina, och hans pappa Christian får uppleva alla dessa årsdagar och så starkt bli påminda om vad de har förlorat och saknar. Jag tycker inte om att gå dit, men det är ändå bra att Alfons och min Tobbe vilar sida vid sida på den vackra kyrkogården.


Foto: Astrid Nydahl


lördag 11 juni 2016

Studenter och stening

Studenten Matilda, nummer fem från vänster, tar emot publikens applåder efter examensarbetet de uppfört på Kristianstads teater: Shakespeares Stormen. Foto: Astrid Nydahl
Kristianstad gungade utmed vattenytorna igår när alla studenterna släpptes fria. Vi satt själva på en studentfest hela kvällen igår. En fin och lågmäld fest. När vi avslutat och gått till sängs började förorten brinna. Två gånger larmades brandkåren till samma plats. Andra gången möttes de av stenkastare och vägrade köra in. De inväntade polisen innan släckningen påbörjades. 

Jag kunde i morse förnimma känslan att dessa två sätt att fira visade på skiljevägen för oss: framåt för en ny generation eller bakåt, mycket långt bakåt, till något som inte ens går att kalla kultur. Inte i vår bemärkelse. Och ändå vet jag att allt kommer att fortsätta.

Fyra familjemedlemmar har bokat flygresa med SAS från Köpenhamn till Norrland till måndag. Om de ens kommer iväg? Ingen som vet.


fredag 10 juni 2016

Ett barn är fött på Sevedsplan

Stadiongatan 53 på Lorensborg, där jag levde som tonåring. Nu omgivet av säkerhetsstaket. Foto: Astrid Nydahl
Min bok Ett barn är fött på Sevedsplan finns ännu kvar till försäljning, närmare bestämt ett 30-tal exemplar. När sommaren nu anlänt tänker jag på förra sommaren, då jag kuskade runt i mina malmöitiska barn- och ungdomskvarter. Som en liten smakbit bjuder jag här på en av de inledande texterna i boken. Blir du nyfiken och vill läsa hela sänder du bara ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också trettio år efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem. Där jag nu sedan 1983 bor, en bit utanför Kristianstad, är ingen ”hemstad”. Visserligen är det den plats på jorden där det nödvändiga finns: läkare, tandläkare, apotek, systembolag, matbutiker, caféer och bank. Men min hemstad blir den aldrig. Född och rotad i Malmö förblir staden för alltid just min hemstad. Att lämna sin hemstad förändrar inte mycket av de inre landskapen. Man bär med sig rottrådarna. Man identifierar sig med hemstaden också sedan den förändrats radikalt och gjorts till en socialt och kulturellt annan stad. Att vandra på gator där också barndomsstegen togs gör dem inte alltid igenkännbara. Tvärtom förundras man medan man går där som en främling, trots att man några sekunder senare kan vakna till en stark känsla av hemhörighet: där ligger ju biografen, där caféet, där högstadieskolan! Jag tror att mitt förhållande till hemstaden, födelsestaden Malmö påminner om den känsla många invandrare har för sitt födelseland, sitt fosterland, även om de aldrig återvänder dit. Rötterna bär man med sig.

Med mamma Ylva och yngre bror i barnvagnen. Rasmusgatan, Seved, där jag föddes och växte upp. Familjefoto.


Malmö bär jag med mig sedan 1952.

Malmö lämnade jag 1982. Jag föraktade och avskydde Malmö då. Jag mest häpnar och förfäras av vad man gjort med staden sedan dess. Förvisso kan jag fortfarande känna både förakt och avsky, men det är två starka känslor som ter sig allt mer meningslösa eftersom jag har en mångårig fysisk distans nu. Istället är det en annan känsla som ofta överrumplar mig, den av lättnad. Jag slapp undan. Skulle och borde ha gjort det tidigare, men när jag väl lyckades fly kunde jag bara känna lättnad.

Staden hade jagat mig ut i en tystnad som jag längtat efter fram till dårskapens rand. Det var omöjligt att stanna i den stad som alltid mullrade, dunkade och skrek, som aldrig gav oss möjligheten till tyst samvaro i vårt eget hem därför att festerna, musikmaskinerna, slagsmålen, knarkkvartarna och zigenarritualerna på dragspel och bluesmästarens skrikande från enrummaren bredvid krävde sitt av luftrummet och eftersom jag inte riktigt förstod att jag inte kunde kräva särskilda tystnadsprivilegier bara för att jag fötts i fel tidsepok och för att mitt psyke saknade varje möjlighet att försvara sig mot den tidens kännetecken. Jag balanserade allra längst ut på kanten. Mina avgrundsskrik vände jag både inåt och ut i den närmaste familjekretsen, allt det som var demoner och vanföreställningar drabbade också dem, på ett mer fasansfullt sätt än jag kunnat ana då, medan det hände.

Delsjögatan, Bellevuegården, där jag levde med min familj som vuxen, före flykten från Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Nu skriver jag mig ner i minnena. Jag skriver mig ner i den avgrund jag aldrig lyckades ta mig upp ur. Skriver mig in i de allra mörkaste hålor en människa kan bära inom sig, hålor av skräck och våld, hålor av förtvivlan och missbruk. Jag ges förstås inget val, eftersom det är jag själv som både kräver och förväntar mig detta. Sanningen står skriven på insidan av min hud. Jag måste läsa den rad för rad och omvandla den till begripliga kategorier. Tvånget är lätt att bära, eftersom det inte bara är jag utan också alla som blev min familj ska kunna läsa och förstå vad som hände och hänt sedan då. Tvånget är en sedan länge framvuxen kraft som kan bära eller brista. Den leder om inte annat till att Malmö blir en stad av kött. Den varken förskönas eller förtalas. Den kommer fram, så som en bild gör det på fotopapper.

***


I takt med en allt större inflyttning av arabiska familjer i Malmö började förstås också vitsarna och skämten om det komma. Men det var på största allvar som en ung irakisk kvinna svarade på reporterns fråga om hur det gick att anpassa sig i Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö." (Källan, 1:56 i inslaget, finns här)

Möllevångstorget. Foto: Astrid Nydahl

Beroende på var man befinner sig i Malmö bör det kanske tilläggas. För den som lever i de rikare områdena syns det knappast något arabiskt. Inte heller för den som bara åker till Malmö för att sitta av åtta timmars kontorsarbete. Men för alla förorternas människor blir bilden genast tydlig. Det behöver inte alls vara de rikskända och vitt förtalade problemområdena, Rosengård, Kroksbäck, Lindängen eller något fjärde. Den arabiska dominansen är idag också stark i tidigare högstatusområden som Bellevuegården och Segevång eller Lorensborg. Man kan säga att dominansen är starkast i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Men också de i allt högre utsträckning privatiserade fastigheterna på Rosengård, för att bara ta ett exempel, bebos idag av araber.

Den svenska flyktingpolitiken rymmer många paradoxer. En av dem är att man redan från start har betraktat det som en mänsklig rättighet att bosätta sig i de städer och områden där redan tjocka släkten från Damaskus, Bagdad eller Gaza bor. Systemet kallas Ebo och har kritiserats hårt av Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu. Ebo-lagen kommer att finnas kvar under hela mandatperioden. Det slog justitie-och migrationsminister Morgan Johansson (S) fast den 25 mars 2015. Skälet uppgavs vara det stora flyktingmottagandet kommande år. Det har inneburit extrem trångboddhet med fysiskt påtagliga problem som följd, inte minst i form av mögel och ohyra i de ständigt fuktiga och extrembebodda lägenheterna. Men det har också bidragit till en katastrofal gettoisering av Malmö. Klasskillnaderna som länge i modern tid varit stora i Malmö – industristadens mix av arbetarbefolkning och direktörsområden – har med denna utveckling blivit mycket större, men det självklara resultatet att stadens socialbidragskostnader slagit i taket sedan länge.

Vid busshållplatsen. Foto: Astrid Nydahl
En annan faktor, som med ojämna mellanrum redovisas i stadens tre dagstidningar, är den allt större svarta ekonomin, som ibland också växer i armkrok med den kriminella undre världen som inte sällan är etniskt organiserad. Besöker jag Möllevången eller hela den delen av Malmö, så får jag se hur detta ser ut till vardags. Visst kan jag klippa mig för en hundring och äta mig mätt för hälften. Men det beror ju på att alla dessa minisalonger och serveringar varken betalar skatt eller rimliga löner till sina anställda. Också i det avseendet är förhållandena rikt arabiserade.

Den viktigaste faktorn är kanske ändå islamiseringen, med allt vad den innebär av segregerande livsmönster. En gammal frisinnad Malmöbo – han eller hon som är mer dansk än svensk i själ och hjärta – kan inte förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller, eller där män varken tar kvinnor i hand eller tillåts samtala med dem om de inte är i manligt, vuxet sällskap. Den segregationen har sedan länge slagit sina kilar i Malmö. Den allt grövre antisemitismen – arabers angrepp på Malmös judar – är i huvudsak också en del av denna arabisering. Det som drabbar judiska familjer som levt i Malmö i många generationer är huvudsakligen ett exempel på en importerad filial till Israel-Palestinakonflikten. Det går inte att undvika att se dessa karaktäristiska våldsutbrott och vardagsproblem, om man inte som stadens tongivande journalister väljer att blunda och skynda hem till våningen eller villan, från redaktionen där det redan är integrerat helvitt som gäller. ”Vi gillar olika” hette det från Aftonbladet. Och man kan inte tvivla på att de menar det. 

Saken är bara den att de själva lever under omständigheter som är helsvenska och aldrig någonsin varit i närheten av annan arabisk kultur än den de möjligen möter på en restaurang. Titta på Aftonbladets chefredaktör och de flesta av tidningens journalister, se var de bor och jämför det med deras fluffiga kampanjjournalistik, ägnad åt andra än dem själva. På samma sätt blev Sydsvenskans kampanj ”Vi älskar Malmö” en parodi som fällde sig själv eftersom dödsskjutningarna fortsatte att skapa rädsla och otrygghet hos medborgarna.  Ingen godhjärtad propaganda kan överrösta den brutala verkligheten. Inte heller i Malmö.