lördag 4 juni 2016

Erik Grip: Blidt forsvinder natten och I dag er landet vort på cd

Erik Grip. Pressfoto.
Den danske artisten Erik Grip har i många herrans år varit en av mina favoriter. Sedan länge är vi också vänner.

Det hindrar mig inte från att säga några ord om hans senaste utgivning, en dubbel cd med Blidt forsvinder natten (från 1977) och I dag er landet vort (från 1980), på etiketten Gyps Fulvus. 

Grip är en av de verkligt stora nordiska vissångarna. Han är djupt förankrad i en tradition som bjuder såväl på viktiga diktares som psalmisters verk. Han har en särskild relation till Grundtvig, och den skiva Grip gjorde med hans texter, De levendes land, blev en mycket stor folklig framgång i Danmark. Själv har jag lyssnat på den i alla dessa år, det är 34 år sedan den kom och man kan med fördel lyssna på den än i dag.

Grundtvig 1(783-1872)





Tro nu inte att detta är en vilken-som-helst-sentimental journey med gamla LP-skivor lagda på cd-format. Grip påpekar själv här, att när det gäller I dag er landet vort, så har han och Steen Raahauge ansträngt sig att uppnå "det gamle, varme lyd" som fanns på LP-skivan. En annan sak man ska hålla i minnet är att de flesta som Grip samarbetat med på de två skivorna tillhör eller tillhörde den absolut bästa grenen av dansk musikkultur (med sådana giganter som basisten Hugo Rasmussen - frid över hans minne - Ole Fick och även skotten Bert Jansch på den första skivan). Bland kompositörerna kunde man, vid sidan av Grip själv, hitta sådana som skulle bli legendariska; Per Fjord (som skrev den oförglömliga titelsången I dag er landet vort) och Peter Abrahamsen (som i många år var producent på Gyldendals skivbolag Exlibris där allt började en gång).

Två av sångerna på LP:n I dag er landet vort saknas på denna nya CD (det gäller Erna Tauros och Tove Janssons Höstvisa och Erik Grips och Sophus Michaëlis Hvad er det for en sommer).

Man bör förstås påpeka att dessa två skivor rymmer något av det finaste ur den danska sångskatten, Grip skriver själv att de är hans barndoms och uppväxt allra vackraste och starkaste, sådana som Den danske sang (Carl Nielsen och Kaj Hoffmann) och Det er idag et vejre.

Har man inte haft glädjen att lyssna till Erik Grip kan man prova här, här , här och här.

Om Erik Grip har jag skrivit vid flera olika tillfällen här i bloggen. 2013 firade han 50 år som scenartist på Vartov i Köpenhamn, om det skrev jag här. När han gav ut en jubileumsskiva tillsammans med Henrik Gunde skrev jag denna artikel. 2011 gav han ut en samlings-cd med den roliga titeln Grips Greatest, vilket jag förstås också skrev om.


Värmen vrids upp, vi flämtar och sjunger med korna

Landön 3 juni. Foto: Astrid Nydahl

Det blev bara för mycket igår. För mycket av det goda. Kan det bli för mycket?

Landön 3 juni. Foto: Astrid Nydahl

Vän av ordning ställer frågan varje vinter - klagande på kylan? ånej, aldrig jag - men tar för sig av den tidiga sommarens ljuvligheter. När det blir för mycket så beror det bara på att huden inte får ta emot det. Det finns sjukdomar som måste skyddas från allt för stark strålning. Men det finns också sjukdomar som lindras och mildras av den starka värmen.

Landön 3 juni. Foto: Astrid Nydahl





Vi kom tidigt till Landön. Östersjön låg blank. Värmen från solen ofattbart stark. Tidigare förmiddagar brukar det blåsa en svag vind här ute, en vind som är isande kall men blir behaglig när den blandas med solvärmen.

Landön 3 juni. Foto: Astrid Nydahl




Det är första gången det hänt oss; efter kaffe och smörgås åkte vi hem igen, till skuggan. Men Astrid hann med att porträttera några av de vackra korna där ute.

Landön 3 juni. Foto: Astrid Nydahl

Landön 3 juni. Foto: Astrid Nydahl

fredag 3 juni 2016

En traditionalist från engelska West Midlands. Om David Hamilton

Birminghams nya bibliotek under uppförande 2012. Den makabra fasaden är inte byggnadsställningar. Ett exempel på  den typ av modern arkitektur som kritiseras av Hamilton. Foto: Astrid Nydahl 
David Hamilton är en före detta journalist från engelska West Midlands. Hans bok Culture Wars. To discipline the devil´s regions fungerar utmärkt i den här diskussionen.  Om författaren Hamilton visste jag ingenting. Endast i New English Review förekommer han flitigt. Det är tidskriften som Theodor Dalrymple är redaktör för. I direkt mailkontakt med författarens agent har jag fått veta att han betraktar sig som ”politisk traditionalist”, och därför menar jag att hans bok passar in i den identitära idéströmningen. Bokens titel är förbryllande, men redan i förordet berättar författaren att underrubriken anspelar på en kinesisk text som handlar om hur man kan gå från en ond och upplöst tid till en ”mer helig och ordnad tid”. Låt det inte råda någon tvekan om att Hamilton betraktar vår tid som ond och upplöst. Det är ingenting mindre än västerlandets undergång han berättar om. Men han har bestämt sig för att göra det genom estetiska och arkitektoniska frågor. Med den begränsningen av brännpunkter lyckas han därför med konkreta exempel skildra hur vår tid ser ut, nämligen just som ”kulturkrig”. Dessa krig riktas mot allt det som är tradition. England är förstås hans utgångspunkt men det finns en allmän giltighet i resonemangen och man känner ofta med ett skevt leende igen sitt eget land och sin egen stad i hans exempel.

I ett förord skriver Brett Stevens att ingen av oss kan fly undan denna process. Den omger oss som samhälle och vi tycks ha accepterat den ”utan glädje”. Hamilton vägrar använda begreppen vänster och höger i denna bok. Han resonerar istället utifrån traditionalister och progressiva. Han påpekar att också dessa beteckningar kan vara problematiska men vill från början slå fast att västvärlden alltför länge hyllat och bejakat allt som kallas progressivt. Därmed har vi också tigande fått åse hur våra städer skövlats, hur traditionens särtecken i stadsmiljön skyfflats undan till förmån för groteska köpcentra och andra betongkolosser. Vill ni se typexemplet på en sådan stad, säger Hamilton, då ska ni åka till Coventry. De tyska bombningarna förstörde det mesta under andra världskriget, men sedan kom lokalpolitikerna och förstörde resten. Alldeles i närheten ligger Birmingham, staden han hämtar många skrämmande exempel ifrån. Inte minst hur man skövlat de gamla fina viktorianska kvarteren, där världsberömda byggnader fick ge plats åt köpcentra och ett gigantiskt bibliotek helt i betong. Det senare rivs snart därför att det nya, som Hamilton tycker liknar ett koncentrationsläger invirat i taggtråd, ska invigas om ett halvår.

När författaren tar sig an den samtida konsten och konst i offentliga miljöer dundrar han på rejält. Efter att ha konstaterat att man kan mäta hälsan hos en civilisation på dess konst, hävdar han att all samtida konst syftar till tomma provokationer. Just därför, säger Hamilton, kan den inte kallas konst. I själva verket är denna ”ickekonst” ett instrument för ”de globala eliterna som köper och säljer den”. Han menar att man kan bedöma hur en civilisation mår genom att studera dess konst:
”Icke-konstnärerna njuter av att chocka till exempel gamla människor. Är det allt de förmår? De vill vara samtida men sitter fast i nittonhundratalet.”
Han tar ett exempel bland flera:

”En utställning på Ikon Gallery i Birmingham visade foton på sjuka människor. Universitetshandledare rekommenderade den för sina studenter. Handledare, precis som lärare, är renlärighetens förespråkare och tycks oförmögna att stå emot tidens mode. Människor tror att vad som helst är konst och gränserna är borta. Visst, men det underliggande motivet är förstörelsen av vår konstnärliga tradition och underminerandet av vår civilisation.”

I ämnet arkitektur tycker jag att Hamilton är betydligt intressantare. Som ofta i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på 1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”.


Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är ”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”
Hamilton har också publicerat en essäsamling digitalt. Den heter Seeing Through State Propaganda och kan laddas ner gratis på nätet. Den innehåller essäer i liknande ämnen, och i ett förord förklarar Hamilton sin grundläggande hållning:

”Min främsta idé är att de traditionellt europeiska och anglofila samhällena förstörs och deras urbefolkningar ersätts av importerade främlingar som beter sig som ockupanter. Jag insåg också under mina studier att Europas judiska samhällen utsätts för stor fara från den muslimska invandringen och jag känner mig moraliskt förpliktigad att varna dem, eftersom de inflytelserika judarna i den västerländska eliten försätter dem i denna fara. Essäerna är ämnade att avslöja den samtida elitens anti-brittiska handlingar och föreslå hur vi kan handskas med dem: vi måste hedra det som våra förfäder lämnade åt oss och vi har en skyldighet att lämna det vidare till våra ättlingar och inte förskingra bland främlingar.”

Ur min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014)


Världen - personen

Foto: Astrid Nydahl
"Under och efter andra världskriget begick många intellektuella självmord, just när de undkommit lägren och hade klarat sig undan nazisterna. Det var en blandning av personligt tillkortakommande och känslan av att världen urartat." (Ulf Peter Hallberg: Grand Tour).

Hur förhålla sig till detta - nu?

torsdag 2 juni 2016

Litteraturen inför det totalitära

Foto: Astrid Nydahl
Om jag söker lösningar på politiska problem, letar jag då först i den skönlitterära litteraturen? Ja, om jag är ideologiskt skolad och formad gör jag nog det. Och när jag inte hittar dem dömer jag skönlitteraturen som meningslös eller i bästa fall förljugen.

Jag fick se ett praktfullt exempel på ideologisk läsning under dagen. Egentligen borde jag inte bli förvånad. Vi lever, som man levde under hela 1900-talet, i ideologiernas tidevarv. De totalitära idéerna formerar sina styrkor. Det som plågade Europa under 1900-talet, jag tänker främst på kommunismen och fascismen/nazismen, är väl idag något mindre akuta problem. Däremot står en äldre ideologi, nationalismen, på barrikaderna lite varstans. Den är väl rätt beskedlig i vårt eget land men mer genomgripande och bestämmande i andra.

Om man känner igen det totalitära i islamismen har man i alla fall lyckats identifiera ett stort hot. Islamismen är ett slutet tankesystem med sanningsanspråk.

Jag läser de stora ideologikritikerna för att bättre förstå den europeiska människan. Hur står hon emot det totalitära? Vad krossade hennes drömmar under 1900-talet? Att sträva efter en sådan förståelse är inte att söka politiska lösningar. Till det räcker aldrig de preliminära och ungefärliga beskrivningarna och berättelserna. Men de kan fördjupa kunskaper och fria tankar.


Sommardikt

Ekenabben, Hammarsjön 2 juni. Foto: Astrid Nydahl
Sommaren leker grön
i närmaste vatten

Sommaren pudrar hud 
full av fräknar

Ekenabben, Hammarsjön 2 juni. Foto: Astrid Nydahl

En lovsång fastnar
på väg genom strupen

När den släpper
häpnar näktergalen


Köpmannaklassens Malmö

Ohlssons, sett från hörnet Kärleksgatan och Davidshallsgatan i Malmö. Kö till rean.
Steget från grundskolan ut i arbetslivet innebar en förnyad och intensivare kontakt med den malmöitiska köpmannaklassen. Här fanns de legendariska matthandlarna Nessim och Werup, här fanns Nils Malmström med sina herrekiperingar och inte minst Thor B. och Stina Pacini Ohlsson med Ohlssons ekiperingsbutiker på Stortorget och Södra förstadsgatan. Här fanns Bermans, grundat av legendaren Karl Bermans far. Här fanns också familjen Perlman som än idag driver Nisses kläder på Östergatan vid Drottningtorget. Och då har jag bara berört några viktiga 1900-talsfamiljer. Som hamnstad har Malmö förstås en rik historia av köpmän långt tillbaka i tiden – tänk bara på Frans Suell och familjen Kockum – men jag begränsar mig av det enkla skälet att jag vill berätta om Thor B. Ohlssons hustru Stina (som avled 2006, 94 år gammal). Hon härstammade från Italien och hade mycket stora estetiska krav på butikerna och de anställda. Det gick inte för sig med vad som helst. De många gånger exklusiva kunderna från när och fjärran tillhörde de övre samhällsskikten. Som dekoratörer fick vi lov att ha manchesterbyxor och slapp slipstvånget, men det var en stenhård regel att man alltid skulle ha sin vita arbetsrock på sig, så att både kunder och kollegor visste vem de hade att göra med.
 
Interiör Ohlssons i Malmö. Denna och övriga bilder från Sydsvenskans blogg Försvunna Malmö. Läs den, där finns massor av fin och intressant Malmöhistoria.
Jag fick min dekoratörsutbildning som anställd och fick på ett tidigt stadium börja skylta och dekorera på egen hand. Det var ett mycket stort förtroende, först från dekorationsateljén men sist och slutligen från Pacini Ohlsson personligen. När jag på telefon meddelade henne att ett skyltfönster var klart tog hon hissen ner från bostaden som låg ovanpå butiken. I detalj granskade hon sedan skyltningen från gatan. Då fick jag stå bredvid henne och ta emot eventuella anmärkningar. Oftast godkände hon mitt arbete och tyckte att jag hade full kontroll på dekoratörsyrket, min ungdom till trots. Pacini Ohlsson var den som introducerade Guccis varor i Sverige. I Sydsvenskan berättar modedirektrisen Irene Moberg i juli 2015 om modeskribenten Sonja ”Sonika” Thulins samarbete med henne. De två tog det exklusivaste modet till Malmö och höll modevisningar med kollektioner från Yves Saint Laurent, Dior och Nia Ricci på Hotell Kramer.
 
Skoavdelningen på Ohlssons i Malmö.
När USA:s ambassadör Holland – en svart man – besökte Malmö deltog jag i en demonstration utanför Kramer. Jag stod på ett elskåp och syntes därför mycket bra i den kvällens tv-nyheter. Dagen därpå blev jag inkallad till direktionen där jag upplystes om att deltagande i sådana demonstrationer stred mot företagets policy. Det var första spiken i kistan för mig. Den andra och sista kom när jag ensam skulle dekorera hörnfönstret med damunderkläder. I det fönstret saknades möjlighet att sätta upp draperi - sådana användes alltid i de stora fönstren för att ge arbetsro till dekoratören – och när människor stod utanför och knackade på rutan generades jag så mycket att jag lämnade först fönstret och en liten stund senare också företaget och min anställning. Det var efter den händelsen som jag sökte och fick jobb på Nordsjö färgfabrik. Men jag har hela mitt liv med värme sett tillbaka på de människor jag mötte, först på Malmströms där jag arbetade som expedit och sedan på Ohlssons där jag fick en bra utbildning. Thor B. och Stina Pacini Ohlssons var viktiga gestalter i det Malmö som formades under efterkrigstiden.

Det moderna företaget Ohlssons öppnade sin nya stora butik på Stortorget i september 1914 och kallades då i Sydsvenskan för ”södra Sveriges största herrekiperingsaffär”. Hur länge den var det vet jag inte. Men jag vet att många blev förtvivlade när den nye ägaren, företagsdödaren och cynikern Roger Akelius köpte upp och inom kort, våren 1972, konkursade alltsammans. Köerna ringlade långa till konkursutförsäljningen.

*

Tiden som dekoratörselev och sedan som dekoratör var det närmaste jag kom ett yrkesliv. Och då menar jag ett yrke jag utbildades för. Dekoratörsyrket smällde högt, inte bara för att det hade varit pappas utan för att jag i så hög grad gav det konstnärliga kvaliteter. Det är svårt att förstå, men det hade förstås med de estetiska aspekterna att göra. Dekoratören var då som nu egentligen bara en kugge i reklammaskinen. En vacker fönsterskyltning var det närmaste man kom verkliga livet och annonser kunde inte mäta sig med dem. Men dekoratörsyrket kom alltmer att förskingras och ytterst få företag har idag egna anställda i yrket. På sin höjd finns det dekorationsfirmor som fungerar som kringresande skyltningsproffs. Om man letar på nätet hittar man någon enstaka utbildning av folkhögskolemodell samt exklusiva firmor med dyra böcker om dekorationskonst och yrkets säljande funktioner. Det var för väl att jag, mest av en tillfällighet, tidigt kom att lämna yrket. Det hade stridit mot varje grundläggande tanke jag har om konsumismen som kultur och samhälle, att själv bidra till ett estetiskt flirtande med kundkretsen. Jag ryser bara jag använder sådana ord. Men det var det första och enda yrke jag utbildades till. Allt som kom därefter är självlärt. Och jag har alltid varit stolt över att vara en autodidakt författare.